24/05/2013

Beatles i en stor låda

Jag älskar Beatles. Jag älskar vinylskivor. Hur länge trodde någon att jag skulle kunna motstå den otroligt fina boxutgåva som dök upp förra året innehållande Beatles samtliga originalalbum plus "Past Masters" på vinyl? Dessutom med fantastiskt remastrat ljud? Jag föll naturligtvis som en fura.

Copyright EMI / Apple Corps
Jag vet inte om det bara är min inre nörd som talar, men det känns så mycket lyxigare att lyssna på vinyl än på CD. Och vinylutgåvor är dessutom så mycket vackrare. Och fördelen med den här boxen är att jag för första gången någonsin tagit mig för att lyssna också på de tidiga albumen.

Jag har nämligen alltid matats med uppfattningen att Beatles verkliga karriär började först 1965 med "Rubber Soul" och att allt före det borde preskriberas och lämnas åt sitt öde. Man ska ju aldrig lyssna på vad andra säger så jag satte mig ned för att lyssna på riktigt.

Blev riktigt förtjust i debuten "Please Please Me". Så mycket energi och engagemang, också i de coverversioner man var tvungen att fylla ut skivan med. Nog förstår jag att de här popslynglarna erövrade publiken och blev ett fenomen.

Men de följande skivorna visar en tydlig nedåtrörelse. Lite mindre energi för varje platta. Lite mindre glöd. Om någon i början av 1965 trodde att beatlarna tappat sin särställning och blivit ett band som många andra kan jag förstå det. De var fortfarande ett fenomen med skrikande fans men just där och då var de inte så värst mycket vassare än de andra rent musikaliskt.

Så självklart är "Rubber Soul" en fantastisk, närmast övermänsklig, nytändning för the Beatles. Mer struktur, mer tanke, mer fokuserat låtskrivande och en känsla av album som håller ihop snarare än en slumpmässigt ihopkastad samling låtar.

Men fortsätter man att lyssna kronologiskt kan man förvånas över hur villiga de fabulösa fyra var att sätta sitt goda rykte på spel genom att sätta sitt namn på ett par riktigt mediokra utgåvor.

Soundtracket till "Magical Mystery Tour" är verkligen ingen rolig lyssning - "I Am The Walrus" till trots - och "Yellow Submarine" är ännu värre. Förstod fansen att undvika skräpskivorna eller var de så betagna att de hade överseende med dem?

När "Let It Be" kom ut hade gruppen redan splittrats och då spelade väl inget någon roll längre, men maken till magplask får man leta efter. En riktigt trist punkt på en lysande karriär.

Så nog förblir kärnan i mitt Beatles-universum densamma som den var tidigare: Rubber Soul - Revolver - Sgt Pepper - The Beatles - Abbey Road. Bara det att jag vet lite mer än förut och det är alltid bra.

Och min låda full med vinyler ser fantastisk ut där den står på sin hylla.

3 comments:

  1. Grattis, Tobias, för ditt nya blogg. Det är intressant att du redan nu har lyckats att prata om Downtown Abbey, Beatles, Agnetha och Zazie (att inte tala om serierna) i samma blogg.

    Jag, som just nyligen har börjat med en nu blogg, också har insett att det är uppfriskande att skriva om något annat och på ett annat språk för omväxlingens skull.

    Jag är också glad att jag inte är den enda i världen som älskar båda Eurovision och the Beatles, två musikområde som jag trodde man kunde inte tala om på samma dag (eller på samma månad).

    Om jag blev lite (bara lite) irriterad var de antingen därför att du kallade mitt favoritalbum Magical Mystery Tour medioker och skräp(den innehåller ändå Penny Lane, Strawberry Fields, I am the Walrus och All you need is love, och jag älskar även Blue jay way) eller därför att jag inte har råd (och ingen vinylskivspelare heller) för att sköpa den vackra boxen. Jag som har köpt Beatles skivor för flera gånger både på mono och stereo måste bara gratulera er som har köpt den och kan uppleva den härliga musiken analogiskt.

    Tack för det här irriterande (bara liten) ögonblicket och alla andra åsikter om popkultur du har redan skrivit. Jag ska fortsätta vänta och läsa på dina texter och kommentera ibland, om min svenska räcker till.

    ReplyDelete
  2. Först och främst - tack för din kommentar! Din svenska räcker mer än väl, dessutom får man kommentera på alla språk jag förstår i skrift (svenska, engelska, franska, finska, tyska, spanska, övriga nordiska utom möjligen isländska...)

    Annars måste jag nog faktiskt vidhålla min uppfattning om Magical Mystery Tour, inte är den så rolig alls. Jag älskar "I Am The Walrus" och tycker "Your Mother Should Know" och "Fool On The Hill" är helt okej låtar men det räcker liksom inte till. Helhetsintrycket är för svagt.

    B-sidan har flera riktigt bra låtar, men det känns inte som en riktig albumsida utan som att man kastat singelspår tillsammans i en ofokuserad hög. Vilket ju är ganska exakt vad man gjort. Enskilda låtar är utmärkta, men helheten funkar inte.

    Och du borde absolut skaffa en vinylspelare. Det höjer livskvaliteten flera steg helt automatiskt. :)

    ReplyDelete
  3. Här kommer jag med en fem år försenad kommentar ... men jag upptäckte faktiskt inte förrän nu att du hade den här bloggen också! :) Mycket trevlig läsning även den, även om den verkar ligga nere numera ...?
    Och här är en till som är förtjust i både Beatles, ABBA och Eurovision samtidigt ... Jag måste dock säga att jag inte riktigt delar din uppfattning om "Magical Mystery Tour" och "Yellow Submarine" - de hör faktiskt båda till mina favoritalbum med Beatles. "Magical Mystery Tour" är förvisso en ihopsatt skivbolagsprodukt, men det är så pass många bra låtar på den att den som helhet inte kan bli annat än bra i alla fall i mina öron. Jag är särskilt svag för "Blue Jay Way", som för övrigt kändes som allra bäst de första gångerna jag lyssnade på den - för det var på en svajig gammal vinyl som gjorde att soundet blev ännu mer grötigt och mystiskt på något sätt, jämfört med hur det blir på CD.
    Och vad gäller "Yellow Submarine" så tycker jag det är extra mycket psykedelia över den skivan och det älskar jag! Både "Only A Northern Song" och "It's All Too Much" har en säregen, flummig stämning (som synes diggar jag George Harrisons Beatles-låtar ...). "Hey Bulldog" är härligt aggressivt kul, och de instrumentala styckena är mysigt drömlika, särskilt "Sea of Time".
    Men man kan ju tycka väldigt olika om enskilda Beatles-verk, så omväxlande som de var hela tiden. Vi har i alla fall det gemensamt att vi gillar Beatles, uppenbarligen!

    ReplyDelete