Tidsmaskin till Rennes

Just nu gör jag det: det jag lika mycket längtat att göra som jag bävat inför att göra i ett kvarts sekel. Jag ska åka tillbaka till staden där jag tillbringade ett utbytesår en gång för länge sedan i min späda ungdom. Staden där jag växte upp på många sätt, där jag fick många nya perspektiv på tillvaron och där jag äntligen fick fason på den franska som ännu lever där någonstans i mitt huvud.

Välkommen till Rennes - Roazhon på bretonska

Rennes är på inget sätt någon av Frankrikes mest kända eller profilerade städer, trots att man är ett centrum för digital innovation. Rennes är landets tionde största stad om man räknar invånare i tätort (istället för det töntiga officiella franska systemet som bara räknar boende inom stadsgränsen). Ett tag var man den minsta staden i världen med ett eget tunnelbanesystem.

Den där metron har jag aldrig upplevt. När jag bodde i Rennes - från september 1997 till maj 1998 - var staden i full färd med att gräva tunnlar och skapa kaos både lite här och lite där. Vi tog oss fram med buss eller till fots: från mitt studenthem tog det en dryg halvtimme att promenera in till centrum.

Stadskärnan i Rennes är en betagande samling gamla hus, full av restauranger och barer och en mängd butiker. Jag minns en fantastisk stor bokhandel - Forum du Livre - och den lokala Fnac där jag köpte skivor så snart jag hade råd. Mest lyssnade jag på Lara Fabian ("Pure" blev en storsäljare under hösten) samt Zazie (den några år gamla "Zen", uppföljaren "Made in Love" släpptes precis innan jag åkte hem).

Min tillvaro var full av fransk pop. Jag lyssnade mer på radio än jag gjort någon annan gång i mitt liv och köpte sedan en tv med inbyggd videobandspelare, och då spelade jag in de bästa musikvideorna från TV. Varje morgon vaknade jag till "Boulevard des clips" på M6 och trodde jag hallucinerade då de första gången visade Madonnas "Ray of Light" där Bingo-Lotto och Leif "Loket" Olsson flimrade förbi.

Livet var också fullt av studier på universitet Rennes 2, av Yop drickyoghurt, av musiktidskriften "Platine" (dessvärre nedlagd men en musiknörds dröm) och alla dessa nya vänskaper man hittade.

Att få spegla sig i nya människors ögon under ett år var oändligt utvecklande och under min tid i Rennes kändes nya saker möjliga. För första gången testade jag att komma ut för fler personer än mina allra närmaste. Lekte med tanken på att stanna i Frankrike om den där killen skulle visa sig lika intresserad av mig som jag var av honom. Men mest av allt: oändliga diskussioner om livet och världen och känslor och relationer.

Vi visste ju att året skulle ta slut men när det väl gjorde det skedde det mycket mer plötsligt än åtminstone jag var förberedd på. I många år tänkte jag att vi nog kunnat hålla kontakten med fler om internet inte varit så nykläckt, om det funnits någon typ av social media. Nu är jag inte så säker längre. 

Kanske var det där och då och vår gemensamma upplevelse som gjorde oss till vänner? Kanske var det så, men det grämer mig lite ännu att det finns några vänner från Rennes jag inte ens minns namnet på och som jag inte ens kan försöka hitta på nytt. Och gläds åt alla de vänner jag hållit kontakten med, åtminstone då och då.

Jag har alltid tänkt att jag skulle åka tillbaka en dag och nu sker det alltså. När det här inlägget publiceras sitter jag på flyget till Paris. Och jag är irrationellt nervös inför hela upplevelsen.

Rennes har lämnat skarpa minnen hos mig. Tror jag, åtminstone. Tänk om jag kommer dit och märker att jag minns fel? Tänk om jag inte hittar längre? Tänk om jag kommer dit och upptäcker att Rennes bara är en stad som många andra?

Oavsett hur det går och en hurdan upplevelse som väntar önskar jag alla unga människor ett år som utbytesstudenter någonstans. Så omtumlande, så omskakande och så uppfriskande. Så nervös han var - den där unga personen som jag var en gång - och hur snabbt han ändå landade på fötterna i sin nya tillvaro.

Rennes och jag har båda förändrats och utvecklats på tjugofem år. Nu ska vi mötas på nytt. Önska oss gärna lycka till.

Besatt av Barbiefilmen

Kanske kunde man ana att det skulle hända. Hur mycket rosa kitsch kan jag egentligen motstå? Hur som helst, allt sedan den korta trailern för "Barbie - The Movie" landade på nätet har jag varit helt besatt av den här skapelsen.

Screenshot från filmens trailer

Kanske är det lätt att tänka att det skulle bero på att jag var en av de där homopojkarna som i hemlighet lekte med Barbie när ingen såg på, men det stämmer inte riktigt. Jag hade mer än tillräckligt många tjejkompisar omkring mig när jag var liten, så någon brist på tillfällen fanns inte. Jag har nog lekt med Barbie helt tillräckligt.

Barbie var ju aldrig för mig. Jag blev mätt på den där dockan väldigt snabbt, hela hennes värld kändes så begränsad. Jag kunde leka i timmar med mjukdjur och andra dockor och leksaker - i betydligt högre ålder än det var klokt att erkänna på skolgården - men Barbie och jag klickade inte. 

Kanske för att narrativet redan var så givet. Barbies värld kändes så färdigt uttänkt, det var svårt att introducera något eget dit. Jag tyckte aldrig att den lämnade särskilt mycket rum för fantasin.

Fenomenet Barbie, däremot. Oh boy. Allt som skrivits, formulerats, tänkts och diskuterats om den här leksaken genom åren. Hon har varit allt från en glimrande dröm till feminismens undergång och allt tänkbart däremellan.

När det stod klart att filmen skulle bli av var det lätt att förvänta sig en riktig kalkon av något slag, men redan de första bilderna som släpptes till pressen var underbart kitschiga och stiliserade.

Regissören Greta Gerwigs intervjuer väckte mitt intresse ännu mer, inte minst hennes sinne för det artificiella: att lyfta fram den gamla studiofilmens kvaliteter med målade miljöer och - inte minst - att använda lager på lager av färgskalor. Hur förhåller man sig till en målad himmel som inte är äkta men som likafullt finns? En perfekt inramning till en berättelse om någon som inte finns men samtidigt finns i allra högsta grad.

Något som verkligen finns är hypen kring filmen och en del svenska recensenter har skruvat på sig inför det faktum att Barbies tillverkare Mattel får onödigt mycket marknadsföring här. Som om inte alla amerikanska storfilmer numer är mer merchandise än film, som om inte filmer alltmer framstår som något som i första hand ska sälja något annat. Om inte en grej så kanske en streamingtjänst. Det känns underligt att oroa sig extra mycket i det här fallet.

Barbie och Ken i en båt, screenshot från filmens trailer

Den längre trailern gav mig ännu fler rosa fjärilar i magen men tyvärr hinner jag inte springa ut och se filmen direkt efter premiären. Jag hoppas att de härliga fjärilarna lever kvar, att jag faktiskt tar mig till biografen även när den stora hajpen lagt sig något och sedan njuter så mycket som jag vill njuta. Risken finns förstås att allt det härliga redan synts i trailern men det må så vara i så fall.

I orons år 2023 är det faktiskt inte fel med lika rosafärgad eskapism för en stund.