28/06/2013

Anders Burman är död

På sistone har jag skrivit en del om skivor och artister som givits ut av det legendariska svenska skivbolaget Metronome och igår kom den tråkiga nyheten att bolagets drivande kraft och musikaliska motor Anders Burman gått ur tiden, 84 år gammal.

Anders Burmans insats för svensk populärmusik kan liksom inte underskattas, även om han är långt ifrån lika allmänt känd av allmänheten som en Stikkan Andersson eller en Bert Karlsson.

Copyright: Metronome / Warner

Men han hade ett finger med närmast överallt och fick fart på artister som Siw Malmkvist, Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Pugh Rogefeldt, Marie Bergman och många fler. Styrde i deras låtval, knuffade dem i olika riktningar vad gällde låtskrivande, parade ihop dem med pålitliga studiomusiker som kunde blåsa liv i deras repertoarer.

Anders Burman har producerat en massa namnkunniga svenska artister som man kanske borde gilla mer än vad jag gör, men det jag verkligen älskar honom för är de album han gjorde tillsammans med Lill Lindfors på 1970-talet. Med undantag för den misslyckade "Sång" från 1971 håller Lills samtliga skivor på Metronome mycket hög klass.

Överhuvudtaget vågar jag säga att Metronome är det viktigaste skivbolag Sverige haft. När Stikkans Polar satsade sitt mesta krut på Abbas världskarriär och Berts Mariann lade dansbandsmarknaden under sig satsade Anders Burman på musik och artister han själv gillade, utan att fundera alltför mycket på om slutresultatet skulle gå hem hos skivköparna eller inte.

Att erövra världen hade han redan gjort med högklassiga jazzinspelningar på 50- och 60-talet. Det och mycket mer kan man läsa i De legendariska åren - en helt förtjusande bok om Metronomes storhetstid. Obligatorisk läsning, skulle jag säga.
Copyright: Premium publishing

23/06/2013

När slutade vi hata staden?

Det kan ofta kännas tungt och svårt med förändring. Sverige uppfattade sig fortfarande på sextiotalet som en lantlig idyll där man längtade efter det rurala och ursprungliga, mer ädla, i tillvaron, men i själva verket flyttade allt fler in till stan och bosatte sig i förorter.

Reaktionen i populärkulturen var inte att ta miste på: förorter var av ondo och betong gör människor olyckliga. Staden är ett nödvändigt ont där ingen människa egentligen trivs.

I barnböcker, serier och tv-program visades hur människor blev alienerade, anonyma och uttråkade i sina höghus. Hur de längtade efter sammanhang, röda stugor och en levande landsbygd. 

Dessutom skrevs en ansenlig mängd schlagerlåtar om stadens ogästvänlighet - riktade mot dessa förortsmänniskor samt till alla de på landet som borde upplysas om hur lyckliga de ännu kunde skatta sig.

Lyckliga gatan med Anna-Lena Löfgren, Tänk om världen var min ändå med Family Four och Är det konstigt att man längtar bort nån gång med Lena Andersson är bara tre (bra) exempel ur den digra floran.

Copyright Polar / Bild från discogs.com

Själv växte jag upp på landet under 80-talet och matades med den här typen av uppfattningar. När jag var liten framstod staden helt klart som något ganska skrämmande och otrevligt. Jag tyckte om att besöka släktingar i Stockholm, men man förväntades alltid tycka att landet var bättre och finare.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på när den här uppfattningen växte bort, när det blev accepterat att föredra en urban miljö, när det blev tillåtet att älska sin stad. Att man bor i staden för att man vill och inte för att man är tvungen.

I Finland finns fortfarande tendenser att krama landsbygden krampaktigt och idealisera det som befinner sig utanför stadsgränsen. Ska bli spännande att se om utvecklingen följer samma kurva här. 

Och om det slutligen blir så att man kan tycka lika bra om båda alternativen.

Anna-Lena förtjänade en revival

Ska man nödvändigtvis göra schlager ska man göra kvalitativ schlager menade Anders Burman på legendariska skivbolaget Metronome, som satsade hårt på Ann-Louise Hanson, Siw Malmkvist och Anna-Lena Löfgren.

Faktum är att Anna-Lena sålde mest då det begav sig - Lyckliga gatan blev en riktig kioskvältare som höll sig kvar en smärre evighet på Svensktoppen - och liksom Siw gick hon också hem på den tyska marknaden.

Copyright Metronome / Bild från discogs.com
Lyckliga gatan - som dessutom är en helt briljant inspelning med en av Britt Lindeborgs bästa texter - skapade en ny genre i Anna-Lenas material: den lilla lantliga människan som begråter tidens gång och den omänskliga storstaden. Temat återkommer flera gånger - bäst i Aldrig mer och Titta på stan - och passar Anna-Lena perfekt.

Överhuvudtaget var Anna-Lena en mästare på att fylla sin lilla röst med stora känslor - ibland så man som lyssnare tror att såväl röst som sångerska ska spricka - och ofta tog hon rollen av den alldeles vanliga människan som plötsligt brister ut i sång. Det var lätt att identifiera sig med henne.

Under sjuttiotalet bytte hon schlagerrefrängerna mot en ny karriär inom den andliga musiken och även om hälsan vacklade till och från fortsatte hon att sjunga fram till sin död 2010.

Idag har hon hamnat underligt mycket i skymundan i svensk musikhistoria. Medan alla känner till Siw, Ann-Louise och Lill-Babs har betydligt färre någon uppfattning om vem Anna-Lena var eller vilka låtar som var hennes.

Jämför man med Siw är det kanske inte så underligt - hon var en spelevink som sjöng spralliga och roliga låtar som fått kultvärde med tiden. Anna-Lenas texter är ofta allvarliga, seriösa och ytterst uppriktigt menade och när tiden satt sin tand i dem känns de mest av allt dammiga.

Det finns hur som helst mängder av pärlor i Anna-Lena Löfgrens produktion och hon skulle också förtjäna att bli återupptäckt av en större publik. Synd att det aldrig hände medan hon ännu levde.

För att dra mitt strå till stacken har jag kastat ihop femton personliga Anna-Lena-favoriter i en spellista där jag särskilt vill flagga för underbara Var det du (med vacker text av Cornelis Vreeswijk), den vemodiga avfolkningsbygdsromantiken i Aldrig mer samt Kom morgon - en stilfull svensk version av Israels första bidrag till Eurovision Song Contest.


20/06/2013

Gals and Pals / Sing Somethin' For Everyone

Att Gals and Pals är den bästa vokalgrupp som någonsin funnits i Sverige borde väl vara ett rätt okontroversiellt påstående. Inga har svängt som de gjorde, inga har varit hippare än de var, inga har varit snyggare än de var, inga har varit lika ständigt närvarande som de.

Mitt enda problem med dem är helt ärligt att jag alltid uppfattat dem som onödigt hurtiga, ofta strängt upptagna med spetsfundiga små skojigheter och kupletter av typiskt svenskt sextiotalssnitt. Inte riktigt min tekopp. Men så hittade jag deras Burt Bacharach-LP och smälte fullständigt.

Copyright: Metronome/Warner, bild från discogs.com

Här börjar det slå gnistor åt alla håll när Gals and Pals får slå sina giriga stämband i fjorton av Bacharachs bästa bitar. Allting är smakfullt - arrangemang såväl som urval - och gruppen öser verkligen på. Här finns fantastiska stämmor såväl som bett och temperament. Tolkningen av Walk On By är rent sensationell.

Proffsigt och polerat men med en ständig glimt i ögat. Dessutom är engelskan så bra att man gnuggar sig i öronen och undrar om det här verkligen är en svensk grupp på sextiotalet.

Om man bara kan ha överseende med att Burt Bacharach och Hal David ganska ofta uppvisar en lätt unken syn på könsroller i sina låtbyggen - hör Wives And Lovers och himla med ögonen - är den här skivan ett mästerverk från början till slut.

Till all lycka finns den numer på Spotify så man slipper leta igenom alla skivantikvariat i jakt på skönsången.




Den har imponerat på fler än mig - på sitt debutalbum samplade norska Röyksopp refrängen ur Blue On Blue med stor framgång.




Fler norska musikanter verkar också ha tagit intryck. Om man först lyssnar på ösigt briljanta öppningsspåret Little Red Book och sedan på Norges minst sagt säregna eurovisionsbidrag från 1968 så faller en och annan pusselbit på plats. Vid finalen i London användes ett helt annorlunda arrangemang och så lyste också framgången med sin frånvaro.


Hemska dokumentärer man inte kan slita sig från

Finska FOX visar nästan dagligen nya avsnitt av National Geographics dokumentärserie Air Crash Investigation. Det är precis så hemskt som det låter. Man följer upp omfattande flygkatastrofer och nystar upp alla bakomliggande orsaker.

Jag hatar det. Och ändå sitter jag klistrad vid rutan.

Copyright: National Geographic

Utan att vara riktigt flygrädd har jag ett latent inneboende obehag inför flygningar. Låt oss säga att jag är långt ifrån övertygad om människors förmåga att bygga pålitliga maskiner. Titanic var osänkbar och så vidare.

Varje avsnitt börjar dessutom med en utförlig dramatisering av varje olyckstillfälle med många närbilder på de oskyldiga passagerarnas ansikten. Här ska ingen hinna glömma bort att det är verkliga människor det handlar om.

Säkert som amen i kyrkan innehåller också varje avsnitt maffiga specialeffekter som visar våldsamma krascher eller hur flygplan bryts sönder i luften. Här finns inga lyckliga slut, det går alltid rejält illa. Varje gång. Obehaget bara stiger och stiger.

Sedan är det jätteintressant att följa utredningsarbetet, det ska jag inte sticka under stol med. Det är välgjorda program och plötsligt vet jag mer om hur man rekonstruerar ett olycksförlopp än jag någonsin trodde att jag skulle veta.

Men faktum kvarstår: för varje avsnitt tycker jag att det känns lite läskigare att flyga. Snart får jag börja ro mellan Finland och Sverige.

Lite lugnar det att flygbranschen tycks lära sig något litet varje gång det sker en olycka. Serien visar hur säkerheten ökat genom åren, hur piloternas utbildning förbättrats, hur man studerat psykologi och mänskliga beteende och därmed minskat mängden tillbud.

Kanske är den här typen av program en modern variant av sjuttiotalets katastroffilmer - man vet från början att olyckan är oundviklig och likafullt tittar man vidare, i hopp om att Paul Newman ska dyka upp för att rädda vad som räddas kan.

Spekulativt men underhållande, och så känner man sig åtminstone lite klokare efteråt. Och lite glad att man lever.

17/06/2013

Hasse och Tage - humor från en annan tid

Det finns få saker som åldras med så lite värdighet som humor. Gammal popmusik får patina, gamla tv-serier får kultstatus, gamla filmer likaså. Gammal humor - allra helst sådan som var rykande aktuell då det begav sig - slutar helt enkelt att vara rolig.

Humor som inte är rolig har kanske inget större existensberättigande.

Få svenska komiker har drabbats lika hårt av detta som just Hasse och Tage. Under drygt tjugo år var de det absolut hetaste nöjessverige kunde visa upp - de var högproduktiva, intelligenta, utmanande, politiska. Alltid ett steg före den goda smaken men aldrig mer än att den stora massan kunde smälta deras lustifikationer.

Men så var det ju det där med tidens tand. För att riktigt uppskatta duons material ska man vara grundligt insatt i tiden då det skapades och för en yngre publik måste det vara i stort sätt omöjligt. Någonstans längs med vägen har Sverige förändrats så radikalt att de flesta av Hasse och Tages referenser blivit fullständigt obegripliga för den som inte var med.

Man kan plocka enskilda russin ur humorbullen som är mer tidlösa och mer rotade i eviga problemställningar och som fortfarande är kul. Musiknumren står sig överlag bättre än sketcherna, där det tempo som en gång var halsbrytande högt nu är segt och långsamt.

Själv är jag barnsligt förtjust i följande lilla mordgåta i statlig tågmiljö (att SJ inte riktigt levererar är dessutom en problematik som känns högaktuell än idag, Hasse och Tage skulle bara vetat vad som väntade). Upplösningen kanske känns lite svag och tagen ur luften men vägen dit är bedårande.

Inte minst briljerar sånggruppen EBBA (Lasse Bagge, Kerstin Bagge, Lena Ericsson och Bosse Andersson, tidigare kända som Bagge & Sons) som suspekt sällskap som rytmiskt läser menyn i takt till tåget.



Mordet på Örebroexpressen (ur Svea Hund på Göta Lejon)

10/06/2013

Muppet Show: Mera Wayne och Wanda

Det är verkligen inte bara Sam den amerikanska örnen som älskar den äppelkindade sångduon Wayne och Wanda i The Muppet Show - jag är också en ivrig försvarare av dessa den romantiska kuplettens sista bataljon som kämpar heroiskt för att ta sig åtminstone fram till första refrängen i sina sånger.

Copyright: Muppets Holding Company/Disney
Parets repertoar består uteslutande av städade och romantiska örhängen från en tid som flytt, då underhållningen präglades av värdighet och klass. Något som örnen Sam naturligtvis går igång ohämmat på.

Synd då bara att Wayne och Wanda aldrig lever upp till de högt ställda förväntningarna. Inte nog med att de är mediokra sångare - särskilt Wandas röst kan krossa glas och få mjölken att skära sig - men det är alltid något som går fel i deras noga genomtänkta framträdanden.



Det är högst osäkert om duon har dragit på sig gudarnas vrede eller om det bara är de anställda på mupparnas teater som drabbats av ovilja mot paret, men efter ett par synnerligen misslyckade sånginsatser börjar till och med Sam tvivla på deras förmåga.



Efter den första säsongen försvann Wayne och Wanda och deras fåfänga försök till skönsång från programmet. I verkliga världen berodde det främst på att Wandas dockspelare lämnade ensemblen, samt att manusförfattarna ville satsa mer på intriger och mindre på korta, snabba sketcher.

I serien visar det sig flera år senare att duon fått sparken av Kermit som nu fått samvetskval och återanställt dem. Knappt hinner de ta ton på nytt innan det dåliga samvetet flyr och grodan ger dem sparken på nytt. För gott den här gången.

09/06/2013

Liza Minnelli / Results

Anledningen till att Pet Shop Boys inte la mer energi på att producera Dusty Springfields comebacklåtar var att de hade fått en annan riktigt läcker fisk på kroken. Den makalösa superstjärnan Liza Minnelli ville göra en popplatta med duon och man förstår att tanken måste svindlat.

Här fanns alla förutsättningar för en riktig succé - Minnelli var i toppform och mötet mellan hennes teatraliska stämma och Pet Shop Boys hitkänsla resulterade i en riktigt bra skiva.

Copyright: Epic / Sony music

Första singeln - Losing My Mind från musikalen Follies, nu i uppdaterad elektronisk dräkt - stod som en lyckad symbol för de båda världar som skulle mötas och är en lysande pärla till låt.



Liza Minnelli - Losing My Mind

Sedan gick något fel på vägen. Losing My Mind blev en hit och albumet sålde bra i Europa, men den amerikanska publiken lät sig inte imponeras. Liza tog sig inte ens in bland de hundra bäst säljande på Billboards albumlista och sökte sig raskt tillbaka till sin vanliga repertoar och sin trogna publik.

Tänk vilken popstjärna hon kunde ha varit om hon vågat hålla fast vid det inslagna spåret och fortsatt varva sina evergreens med modern musik och heta producenter tills publiken vant sig.

Åtminstone kan man lyssna på Results - här finns fantastiska coverversioner av Tanita Tikaram's Twist In My Sobriety som Pet Shop Boys egen Rent såväl som mitt absoluta favoritspår So Sorry I Said - och drömma om vad som kunde ha blivit.


Kevin Keller visar vägen

Numer är det kanske hårda tider för serietidningar men när jag växte upp fanns det massor med titlar och nästan alla kände till och läste Acke - den kanske mest vardagligt amerikanskt helylle av alla seriefigurer.

Archie Andrews - som han heter i original - är den evige sjuttonåringen som går i skolan, sportar, älskar bilar och som aldrig kan bestämma sig för om det är den bortskämda Veronica eller den käcka Betty han älskar. Och varför ska man välja - den grundkonflikten har hållit serien igång sedan den skapades 1941.

Copyright: Archie Comics
I Sverige lades Acke ned 2002, men hemma i USA är serierna fortfarande stor industri som håller flera utgivningar igång parallellt och 2010 introducerade man en ny karaktär som fick riktig fart på försäljningen.

Såg en notis om Kevin Keller - seriens homosexuella tillskott - i dagens DN och tänkte att jag måste kolla upp saken lite närmare.

Från början introducerades Kevin som ytterligare en kille som Veronica vill slå klorna i, då tecknarna tyckte det skulle vara roligt att låta henne sukta efter någon hon verkligen inte kunde få. Enligt Wikipedia blev hans debut så populär att förlaget för första gången någonsin fick trycka fler nummer efter att originalupplagan sålt slut, och Kevin fick snart komma tillbaka som huvudperson.

Copyright: Archie Comics
Responsen har blivit överväldigande och mestadels positiv. Att Kevins öppenhet inte är något problem faller sig fullt naturligt i Ackes universum som alltid varit vänligt och inkluderande, och där det alltid varit fritt fram att vara udda.

Det enda problemet jag ser är det gamla vanliga - att det bara får plats ett homo åt gången och att hen därför sätts att representera alla homosexuella. Tecknarna har vinnlagt sig om att Kevin inte ska vara någon kliché och har därför skapat en grabbig och matglad kille med smak för armén och avsmak för musikaler. Han är verkligen inte Kurt från Glee. Och då har man möjligen i värsta fall indirekt berättat för läsarna att det är bättre än vara grabbig än att vara fjollig.

I en perfekt värld kunde Kevin och Kurt fått existera i samma kontext utan att man behöver välja mellan deras egenskaper. Att alla är lika bra. 

Det är en anteckning i marginalen, dock. Kevin Keller är ett spännande och viktigt nytillskott i serievärlden. Nu hoppas vi bara att någon av alla flickor Acke ränner efter kunde få komma ut som lesbisk och sedan är världen ytterligare lite bättre.

Copyright: Archie Comics

08/06/2013

Sam the Eagle - min hjälte

Jag tror de flesta i min ålder får något drömskt i blicken när The Muppet Show kommer på tal. I en barndom full av ganska många snälla barnprogram representerade mupparna något vilt, vansinnigt och anarkistiskt som man inte kunde få nog av.

I vuxen ålder kan man konstatera att serien stått tidens tand förvånansvärt bra. Innehållet känns fortfarande fräscht, uppkäftigt och utmanande, inte minst med tanke på den unga målgrupp man riktade sig till.

Här finns rätt avancerad vuxenhumor i väl tilltagna doser såväl som ett minst sagt färgstarkt persongalleri. Doktor Bunsen Honeydew som utför sina etiskt tvivelaktiga försök på sin arma medarbetare Beaker. Den våldsamt kärlekskranka (och våldsamma) grisprimadonnan Miss Piggy som egentligen är en drag queen. Gubbstruttarna Statler och Waldorf i publiken som hatar hela showen och häcklar samtliga medverkande med en glödande entusiasm gränsande till besatthet.

Men min egen favorit (i hård konkurrens bör sägas) är den amerikanska örnen Sam - kulturens riddare och moralens försvarare - som gärna fyller programtid med någon självgod och snusförnuftig moralpredikan.



Han skäms ständigt över den låga moral och den brist på god smak som råder i programmet (helt ute och seglar är han måhända inte) och propagerar gärna för sådant som kan höja nivån ett par pinnhål.

Smakfull underhållning med Rudolf Nurejev ("He is my favourite opera singer!" utbrister örnen lyckligt) eller varför inte med det präktiga paret Wayne och Wanda som inte bara är förstklassiga sångare (nåja...) utan även aktiva inom kyrkan.



Arma Sam må kämpa i motvind bland sina muppkollegor men figuren känns fortfarande otroligt aktuell, kanske ännu mer idag än när han skapades. Pompöst patriotisk, fullständigt okritiskt hyllande av amerikanska värden, ständigt förfasad över sedernas upplösning.

Då var han en politisk karikatyr med vissa drag av Richard Nixon, idag skulle han varit stolt medlem av Tea Party.

Det finns också något djupt mänskligt i Sams upprörda tonläge och hans prydligt polerade (och ack så lätt genomskådade) fasad. Och handen på hjärtat - vem skulle inte ha lust, när omvärldens idiotier blir allför påfrestande, att liksom bara resa sig upp och rädda sin värdighet, så som Sam gör?

Vad den nu kan tänkas vara värd.

07/06/2013

Wie ein Stern - en progressiv schlager

Frank Schöbel spelade inte bara huvudrollen i Heisser Sommer, han utvecklades snabbt till den allra klarast lysande stjärnan på den östtyska schlagerhimlen. Han var vacker och stjärnögd, hans röst var stark och distinkt, han var charmig och rolig och lätt att tycka om.

Hela nationens mjukiskille, vilket var lite speciellt med tanke på att nationen ifråga knappast favoriserade något mjukt mansideal till vardags.

1971 spelade han dessutom in en sång som blivit hans i särklass mest kända och älskade och som skiljer sig betänkligt från nästan alla vanliga schlagerlåtar.

Vid den här tiden började den progressiva rocken växa sig allt starkare med sina långa, intrikata kompositioner, gärna kryddade med oväntade och avancerade taktarter, gärna dekorerade med svåra, djupsinniga texter.

Progressiv rock skulle snart bli stapelvara i Östtyskland där alla professionella musiker hade långa musikaliska utbildningar bakom sig och gissningsvis lätt blev lite uttråkade av att spela för enkla låtar.

"Wie ein Stern" skulle kunna beskrivas som en progressiv schlager - en låt som i allt väsentligt låter som en schlager men som ändå fullständigt spränger alla genrens tänkbara gränser och normer.



En vanlig schlager är inte sällan kortare än tre minuter. Den är kort och koncis och rakt på sak: en enkel vers följs av en slagkraftig refräng som efter tre-fyra upprepningar sitter som en smäck - gärna med en tonartshöjning som extra specialeffekt på slutet.

"Wie ein Stern" börjar med en mjuk och melodisk vers som snabbt ger plats åt en bombastisk refräng som alla kan sjunga med i, så långt är inget nytt under solen. Däremot vrider kompositören om näsan på publiken genom att kasta in hetsigt blås och helt plötsligt tror man att låten är slut.

Efter ett par sekunders tystnad letar sig en försiktig musikslinga fram, melankolisk och vädjande, innan solisten, kören och blåset återförenas i vad som slutligen visar sig vara hela sångens övergripande tema.

Snyggt, oväntat och utan någon brådska alls. Den mest spridda versionen är mer än sex minuter lång, något som skulle varit otänkbart i den västtyska schlagerfabriken där alla låtar följde en hårt standardiserad mall som antogs passa väl med televisionens, radions och publikens kommersiella önskemål.

Ändå slog "Wie ein Stern" på båda sidor av muren. I öst sålde statliga skivbolaget Amiga 400.000 exemplar av singeln och när Philips släppte samma skiva i väst blev Frank Schöbel den första östtyska artist som bjöds in till tv-program i Förbundsrepubliken.

Copyright: Philips / Bild från discogs.com

Frank Schöbel lyckades behålla sin stjärnstatus och var en älskad mångsysslare som dessutom är känd för legendariska barn- och julskivor. När fotbolls-VM avgjordes i Västtyskland 1974 vandrade den fotbollstokige Schöbel in som del av DDR:s landslag, även om han sedan inte spelade med i några matcher.

Än idag är han ett av de största namnen i landets östra delar där han fortfarande ger ut skivor och turnerar, ibland i sällskap med sin första fru Chris Doerk.

Även "Wie ein Stern" har fått ett långt liv och kan bland annat höras på i bakgrunden av filmer som "Coming Out" och "De andras liv".

Heisser Sommer - sång och kärlek på stranden

Vill man ha ett bevis på hur lika vi människor egentligen är finns det få bättre värdemätare än just ungdomskultur - musik, böcker och filmer producerade av vuxna för en uttalat ung målgrupp är ganska likartad var den än uppstår i den gamla världen.

Heisser Sommer (1968) är något så fascinerande som en östtysk strandmusikal, en socialistisk felande länk mellan Cliff Richards Summer Holiday och Grease, fylld av sol, sång och spralliga upptåg.

Förvånansvärt anglosaxisk i sin stilistik och utformning, men när landets ungdomar kunde se vad som erbjöds på västtysk tv var det kanske värt att visa att man kunde rocka även i öst. Och en riktig publiksuccé blev det.

Copyright: DEFA / Icestorm
Det är full fart från första rutan då ungdomarna lämnar den heta staden - där solen skiner obarmhärtigt och där det är dubbelt så hett som i helvetet - för sund och spännande sommarferie vid havskusten. Två gäng - ett med tio pojkar, ett med elva flickor - tävlar om att hinna fram först och snart nog övergår rivaliteten i hetare känslor.

Pojkarna vill ha flickorna och flickorna vill ha pojkarna och den frimodiga Britt vill ha inte bara en utan två gossar. I vanlig ordning leder det till komplikationer och moralkakor men slutet är så gott som det bara kan vara.

I huvudrollerna syns två riktiga schlagerstjärnor - äppelkäcka Chris Doerk och sockersöte Frank Schöbel - som var ett par även i verkliga livet men underligt nog inte är det i filmen.

Chris Doerk spelar den förnuftiga Stupsi, den enda som håller huvudet kallt när känslorna börjar svalla och en flicka som alla pojkar vill ha som kamrat istället för käresta. Säkert var det en viktig signal till den socialistiska ungdomen: kärlek förgår men vänskap består.

Här uppvisas fler sunda och önskvärda beteenden då alla ungdomarna är sportiga och företagsamma - även om gossarna möjligen är lite för dansanta och finlemmade för att motsvara det verkliga idealet av den arbetande mannen - och kärleken som visserligen orsakar krusningar på vattnet är i grund och botten ganska behärskad och kysk.

Så kysk att det aldrig riktigt tänder till mellan Britt och hennes båda kavaljerer. Pojkarna verkar ärligt talat mer förtjusta i varann och har betydligt mer intensitet och kemi sinsemellan.

Men en glad bagatell är det och varje anledning att brista ut i sång och dans tas väl till vara. En frisk fläkt från en värld som inte längre finns och som kanske aldrig heller funnits annat än på film.



Heisser Sommer - inledningsscenen

06/06/2013

Alla kan ju inte älska alla i ett band

Förmodligen är det en idé som hänger kvar sedan The Beatles storhetstid, det här att alla band är en produkt av vänskap och att alla medlemmar är riktigt goda vänner med varandra. Att vara med i ett band är ett kall och en livsstil mer än ett jobb man går till.

Det kan diskuteras hur väl det ens stämde in på The Beatles. Till viss del från början, allt mindre ju längre karriären förflöt. Men publiken ville ha vänskap utöver musiken och det sålde.

Det finns ju fler moderna grupper som spelat ut kompiskortet - Spice Girls, Steps, Girls Aloud - för att ganska snart visa sig ha föga täckning för det. Så snart gruppen splittras visar det sig att de tidigare så såta vännerna egentligen aldrig haft så mycket mer gemensamt än själva gruppen.

Ett annat bra exempel är Bucks Fizz, gruppen som vann Eurovision Song Contest 1981 och sedan till de flestas stora förvåning lyckades befästa sin ställning på pophimlen med ett antal hitsinglar.

Copyright: RCA / Sony music
Som de allra flesta popgrupper bildades Bucks Fizz efter en audition där låtskrivaren Andy Hill och hans blivande hustru Nichola Martin skulle plocka ihop ett gäng som kunde framföra låten "Making Your Mind Up" i den brittiska finalen.

En av de utvalda, Cheryl Baker, hade redan tävlat en gång med gruppen Co-Co och ställde enligt egen utsago upp bara för att hon var så säker på att låten inte skulle vinna.

Cheryl gillade aldrig låten och hon gillade heller aldrig sin kvinnliga kollega Jay Aston, som hon tyckte var ung och impulsiv och som hon inte hade det minsta gemensamt med. Det fanns också andra slitningar inom bandet och efter ett par år hoppade Jay av.

Till fansens tydliga irritation har Cheryl Baker aldrig försökt dölja sitt ointresse för Jay Aston. I flera intervjuer har hon utan att blinka sagt att Bucks Fizz var en arbetsplats som alla andra där man får samarbeta med sina kollegor oavsett man gillar dem eller inte. Det är inte alls vad fansen vill höra.

Det är kanske inte så konstigt egentligen att publiken vill att idolerna ska älska varandra lika hett som publiken älskar dem. En popgrupp som klöser ögonen ur varandra vore kanske ingen direkt kioskvältare, så gissningsvis får även framtidens idoler ta ett djupt andetag, bita i det sura äpplet och leka bästisar så länge det finns kameror i närheten.



Bucks Fizz - Piece Of The Action

05/06/2013

Dusty Springfield / In Private

Jag älskar lyckliga slut och det tror jag alla gör. Neil Tennant och Chris Lowe i Pet Shop Boys verkar göra detsamma då de bestämde sig för att leta reda på legendariska Dusty Springfield och återupprätta hennes förlorade heder.

Neil Tennant har i flera intervjuer sagt att Dusty är hans stora favorit bland engelska sångerskor, men när PSB lokaliserade henne i mitten av 1980-talet fanns det inte mycket kvar av den stjärna som lagt popvärlden under sig tjugotalet år tidigare. Karriären låg i spillror, liksom självförtroendet och sångerskans privatliv.

PSB sopade ihop skärvorna och strösslade magiskt stjärnstoft över den magnifika Ms Springfield i form av en riktig megahit - "What Have I Done To Deserve This" - som erövrade listorna på båda sidor Atlanten.

Dessutom producerade hitduon ett par riktigt bra låtar för Dustys följande soloalbum, bland annat skrevs "Nothing Has Been Proved" till en film om Profumoaffären samt "In Private" som textmässigt också till viss del anspelar på samma tema.

Pet Shop Boys har i efterhand sagt att de ångrar att de inte la mer jobb på Dustys låtar - de var fullt upptagna med att producera ett album åt Liza Minnelli - och kallar idag "In Private" för underproducerad.

Må så vara, men skivköparna gillade låten som tog sig in bland de tio bäst säljande i Sverige, Nederländerna och Tyskland. Idag känns faktiskt det avskalade arrangemanget mer fräscht än det mesta som producerades under det sena 80-talet.

Dessutom gjorde tre hitsinglar i rad sitt till för att skriva om historien om Dusty Springfield. Istället för att vara stjärnan som gick under i det tysta fick hon resa sig i elfte timmen och sätta en betydligt mer stilfull punkt på karriären än vad de flesta skulle trott.

Dusty Springfield avled i bröstcancer 1999, endast 59 år gammal.



Dusty Springfield - In Private

Utbildningsradions underliga melodislinga

Med tanke på hur mycket man glömt i sitt liv är det underligt hur vissa små saker etsar sig fast i minnet för evigt. Som Utbildningsradions elektroniska signaturtrudelutt, exempelvis.

När jag var ett riktigt litet barn, under det riktigt tidiga 80-talet, var tv fortfarande något ganska magiskt. En apparat som minsann inte sprutade ur sig program när som helst utan när den själv kände för det. Och ibland hamnade man att titta på precis vad som helst som råkade röra sig i rutan.

Utbildningsradion hade ju också barnprogram, vilket säkert är hela anledningen till att tv:n slogs på för deras förmiddagsprogram hemma hos oss. Barnprogrammen i all ära, men det jag redan som liten var helt trollbunden av var den suggestiva signaturen som kom före programmen.


Utbildningsradions signatur

Specialkomponerad av Ralph Lundsten för Skol-TV som det hette då är den här musikslingan minst sagt svår att beskriva. Den är liksom hypnotisk och lite skrämmande med sitt polerade elektroniska ljud, samtidigt var den fullständigt fängslande.

Innan jag hittade det här klippet hade jag inte hört den på säkert närmare trettio år, men hela klangbilden är exakt som jag minns den.

Och när jag hör den minns jag lite bättre hur vissa miljöer såg ut när jag var liten. Inte minst framträder vardagsrummet hemma hos min moster i Stockholm och jag minns med nästan skrämmande skärpa ett OM-program som beskrev hur man kunde bygga sin egen kamera av en kartong och hur jag länge funderade på om man skulle kunna passa på att hitta alla nödvändiga delar när man nu ändå var i Stockholm.

Och så rinner det fram fler minnen av tv-program jag sett i samma vardagsrum, kanske under samma besök. Jag minns musikfrågesporten HIT med Bengt Grafström. Jag minns den utskällda julkalendern "Broster Broster" som gick i en förmodligen lika utskälld repris. Jag minns ett anti-mobbningsprogram av Inger och Lasse Sandberg där en grupp barn hamnade i en underjordisk värld där någon härskare krävde att alla skulle vara likadana, ha identiska kläder och ha samma namn.

Milda tid. Denna störtflod av minnen bara för en kortkort vinjetts skull.

Sorgen var stor då Utbildningsradion någon gång i mitten 80-talet bytte ut sin elektroniska signatur mot en fullständigt intetsägande liten bit pianoklink istället.

04/06/2013

Vi borde bry oss om Turkiet

Jag slår på tv:n, jag läser tidningar, jag följer med i sociala medier. Och jag förfäras över vad som händer i Turkiet. Hur fredliga demonstranter möts med besinningslöst övervåld och hur landets ledare föraktfullt stämplar sina medborgare som terrorister och bråkmakare.

Inför Eurovision Song Contest i Malmö skrev jag ett inlägg om den turkiska frånvaron på min ESC-blogg - och om de verkliga orsakerna bakom. Turkiska vänner till mig har nämligen länge talat med oro i rösten om det styrande partiets agenda och hur de sakta men säkert manövrerar landet bort från väst och mot ett alltmer auktoritärt och icke-sekulärt Turkiet.

Jag förvånas också över hur låg nyhetsvärdering de turkiska oroligheterna har i Norden. Läste ett ledare i Dagens Nyheter (som inte finns på nätet i skrivande stund) om att man nog faktiskt inte behöver oroa sig för den turkiska regeringen som ju gjort så mycket bra, inte minst för ekonomin. Lite auktoritär, kanske, men det verkar inte vara så farligt.

Jämför med hur stora ord som använts om Ungern - ett annat land där de styrande har opassande mycket makt och inte räds att använda den i egna syften.

Vi pratar om ett Turkiet där de styrande plötsligt börjar bestämma över underligheter: man får inte pussas i tunnelbanan, man får inte sälja alkohol nära skolor och statliga flygbolaget Turkish Airlines tvekar inte att förbjuda sina flygvärdinnor att använda läppstift och nagellack i vissa färger.

I många år har jag tänkt och trott att Turkiet varit inne på en bra väg mot ett mer demokratiskt samhälle som kunde stå som positiv förebild för andra muslimska länder. Den senaste veckans händelser har fått mig att tvivla på saken.

Tröstar mig själv med att protesterna i sig är ett friskhetstecken. I en demokrati får man demonstrera och kräva att saker tas upp till diskussion. Gott så. Nu skulle bara världen engagera sig lite mer än den hittills gjort.

Tröstar mig lite till med en stark och inspirerande popdiva - det finns ganska många starka kvinnor inom den turkiska populärkulturen - och hennes första listetta från 1999. Om min teori från ovan länkade blogginlägg stämmer - att den statliga televisionen försöker fasa ut först kvinnor och sedan västerländsk kultur - är artister som Sertab en viktig motståndskraft genom sin blotta existens.



Sertab Erener / Zor Kadın

01/06/2013

Crystal Waters / Gypsy Woman

Vad gör egentligen att en hit blir en hit? Orsakerna kan ju variera. Ibland är en låt så snabbfästande att folk inte får den ur huvudet. Ibland är den så egen och speciell att den sticker ut ur mängden. Ibland är den så våldsamt bra att folk bara inte kan motstå den.

Gypsy Woman uppfyller två av tre ovanstående egenskaper. Det är inte så illa.



Crystal Waters / Gypsy Woman (She's Homeless)

Crystal Waters jobbade som låtskrivare för ett skivbolag och skrev egentligen låten med Ultra Naté i tankarna. Efter att hon spelat in en egen demo av låten blev någon i produktionskedjan eld och lågor och Waters fick ge ut låten i eget namn.

Effektiv är den, det måste jag ge den. Fastnar som ett tuggummi i hjärnan och vägrar släppa taget hur intensivt man än försöker skrapa bort den. Den lilla keyboardslingan är distinkt och lättfångad. Refrängens eviga "la da dee, la dee da" riktigt äter sig in i medvetandet.

Men falsksången, då? Jag har alltid undrat över falsksången. Är den gjord så med flit - är det meningen att det ska låta så där?

Hur som helst är det en låt som människor minns. Vet inte om jag kan dra mig till minnes någon låt som provocerat människor lika effektivt som just den här. Och en stor hit blev det.

Crystal Waters höll sig kvar i branschen och lyckades åstadkomma en hitsingel till, "100 % Pure Love" ett par år senare. Vad jag kan minnas retade den inte alls upp folk på samma sätt.

Attitude magazine om vikten att komma ut

Det är nog redan en sex-sju år sedan jag började läsa Attitude regelbundet och jag minns tydligt den tröskel som skulle forceras innan man glatt och öppet köpte ett glassigt och lyxigt månadsmagasin för homosexuella män. För att inte tala om tröskeln innan man satte sig på allmän plats och läste samma tidning.

Den är nu vad den är, den där publikationen. Vissa nummer känns lite väl fluffiga, ibland kan hela tidningen kännas lite ytlig och dum, men för det mesta finns där intressanta artiklar, bra intervjuer, saker som får en att tänka till.

Bäst är Attitude när redaktionen är arg på något eller brinner för något och låter texterna svida till hos läsaren. Då finns där ett driv och en energi som alla tidningar behöver.

Idag plöjde jag igenom det senaste numret som uttryckligen vänder sig till de yngre i läsekretsen med sin ständigt återkommande röda tråd: det är absolut nödvändigt att komma ut för att vara en lycklig människa.

Copyright: Attitude magazine
Här finns kolumner som handlar om vikten att vara sig själv, de flesta intervjuade får också berätta hur deras egen komma-ut-process varit och som kronan på verket finns en flera sidor lång special där en expert utförligt berättar exakt varför man mår bättre av att vara ärlig mot sig själv och vilka fördelar det finns med att vara det.

Här finns svar på alla invändningar - Tänk om mina föräldrar blir arga? Tänk om mina vänner vänder mig ryggen? Tänk om jag blir ensam och oälskad? - kryddat med glada tillrop, goda råd och massor med nödvändig peppning.

Jag blir helt varm i hjärtat av engagemanget och den störtflod av uppmuntran som möter läsarna. Och så kommer jag att tänka på Finland. Hur lite det finns av samma vara här.

Det gjordes en finsk variant av "It Gets Better"-filmen för några år sedan. All heder till dem som medverkade i den, men det har inte hänt så mycket sedan dess.



Kaikki muuttuu paremmaksi / Allt blir bättre

I Finland hålls fortfarande alltför många antingen i garderoben eller i glasgarderoben (när alla egentligen vet men personen ifråga aldrig talar om saken öppet) och antalet öppna artister, skådespelare, idrottsmän och politiker är fortfarande väldigt lågt.

Jag funderar bara på om någon skulle få för sig att göra en liknande tidning i Finland, där unga människor ska uppmuntras att ta tag i sina liv, vara sig själva och leva ärligt - vem skulle ställa upp då? Vilka skulle vara de där kändisarna (som ungdomarna kan identifiera sig med) som skulle berätta om fördelarna med att vara öppen och stå upp för sig själv?