Downton Abbey-syndromet och jag

Jag har fortfarande inte sett Downton Abbey. Jag kanske är den sista människan i västvärlden som aldrig sett ett helt avsnitt av serien. Det har liksom ingenting alls med serien i sig att göra. Felet ligger helt hos mig.

Först började den på SVT och då missade jag liksom startskottet. Helt plötsligt pratade alla om den och då kändes det för sent att hoppa på tåget.

I något skede bestämde sig Yle för att köra de två första omgångarna i maraton men av någon anledning missade jag det också. Det kan till och med ha varit ett medvetet val.

Jag har nämligen lite svårt med hype. Om det finns en serie eller en film eller en artist som alla älskar så mycket och så hämningslöst att de får andnöd när de ska berätta om det grips jag sällan av lusten att dela detta härliga. Istället blir jag lite trött och loj och ointresserad istället.

I värsta fall är det någon slags kultursnobbism som bor längst in i mig. Hoppas verkligen att så inte är fallet. Hur som helst har jag en historia av att upptäcka saker att älska långt efter att resten av världen konsumerat klart.

Hur som helst har jag på sistone samlat på mig anledningar att ge Downton Abbey en chans. En del riktigt bra intervjuer med skådespelarna, en del lika intresseväckande artiklar om serien som fenomen.

Samt det faktum att alla mina vänner sagt till mig att jag är knäpp i huvudet som fortfarande inte tittat.

Så nu har jag införskaffat en box med de två första säsongerna som jag vid tillfälle ska avnjuta. Jag har inte börjat än. Men jag ska. Det lovar jag.

Copyright: Universal