12/12/2013

Julkalendern: Trolltider är bäst

Årets julkalender i tv verkar ha fått tummen upp av de flesta, med rekordmånga visningar på SVT Play exempelvis. Det kan upphovsmännen glädjas åt. Det är få program som nagelfars så noga och bedöms så hårt som just julkalendrar.

De ska innehålla rätt mängd jul, de ska inte vara tramsiga och de ska tåla en riktigt orättvis jämförelse med vad som föll recensenterna på läppen i deras egen barndom.

Men det börjar vara svårt att bedöma de gamla klassiska kalendrarna med de nuvarande. Precis som med humor har tiden en tendens att springa ifrån barnproduktioner som snabbt känns daterade och mossiga.

Den i alla tonarter hyllade Herkules Jonssons Storverk från 1969 är idag mer en fascinerande tidsbild än en fungerande barnserie. Tonfallet är underligt, könsrollerna sneda och det måste finnas hemskt få saker moderna barn kan känna igen och identifiera sig med. Jag har inte själv sett den gamla svartvita kalendern med Teskedsgumman men anar att det är än värre ställt med den.

Desto större lättnad att den mest klassiska av alla julkalendrar - Trolltider från 1979 - faktiskt fungerar fortfarande. Här och där finns egendomliga tidsmarkörer och föråldrad trickfilmning, men på det stora hela kan man ännu njuta av trollens försök att locka tillbaka solen.

Originalkalendern från Sveriges Radios Förlag

Manuset - signerat makalösa Maria och Camilla Gripe - är effektivt och poetiskt. Här finns historier som löper genom hela kalendern samt en mängd bihistorier som vävs in för att hålla handlingen intressant genom tjugofyra avsnitt. Där har många kalendrar fallerat genom åren - det är svårt att hålla intresset vid liv i så många delar.

En sak som hjälper Trolltider mot tidens tand är att huvudpersonerna är troll som bor i små hus i en skogsglänta. De är tidlösa och lite gammaldags, och upplevs som underliga på samma sätt som för publiken då serien var ny.

Men den riktiga styrkan ligger i persongalleriet och det uppfriskande faktum att samtliga roller som driver dramat framåt är kvinnor medan de manliga är tämligen passiva, gammaldags och bakåtsträvande.

Seriens verkliga centrum är den minst sagt mångbottnade Kleva (Eva Rydberg) som varit på turné och blivit nästan världsberömd, bytt namn till Gloria och nu bestämt sig för att komma hem och sätta fart på gläntan. Hon är en ovanlig huvudperson som i och för sig är god, men också krävande, egoistisk, fåfäng, impulsiv och - med sjuttiotalets värderingar i åtanke - närmast hagalen.

Allt detta tillåts hon vara - en trollens egen Pippi Långstrump - utan att någonsin sättas på plats eller få något slags straff för den röra hon ställer till. Kanske lite röra bara kan vara nyttigt ibland?

En annan rivig uppenbarelse är häxan Mara (formidabelt spelad av underbara Lena-Pia Bernhardsson), som är argsint, klåfingrig och hetlevrad, och som gärna lägger sin vårtiga näsa i blöt i det mesta som sker i skogen. Som en Lilla My med trollspö livar hon upp tillställningen, inte minst när hon tvingas i allians med den raktigenom blida och ärkegoda fén Dorabella (Siw Malmkvist).

På slutet lyckas Gripe och Gripe med konststycket att knyta ihop hela säcken och även servera en liten sens moral som smörklick mitt i grötportionen.

Än så länge är Trolltider en förtjusande liten saga för familjer att samlas kring. Den finns på Öppet Arkiv och som DVD-utgåva. Det enda som saknas är att Trolltider-skivan - i tiderna utgiven på Metronome - dyker upp på Spotify.

Missa inte heller inledningssekvensen där den osynlige vätten vandrar genom snön och lämnar spår efter sig. En liten klassiker i sig.



Trolltider, avsnitt 13

23/11/2013

Lyckliga gatan är världsklass

Jag älskade den redan som riktigt liten och jag älskar den lika varmt än idag. Lyckliga gatan med Anna-Lena Löfgren är en klockren klassiker som knuffar ner de flesta andra schlagerpärlor från piedestalen.

Den svenska inspelningen är något så ovanligt som en total fullträff i alla beståndsdelar. Det musikaliska arrangemanget är känsligt och följsamt, Anna-Lena sjunger magnifikt med vackert återhållen melankoli och en äkta känslighet i rösten.

Men det måste vara något mer som skänker det sista magiska lyftet åt den svenska versionen som äger en tyngd och känsla som såväl det italienska originalet som Anna-Lenas tyska version saknar.

Bild från discogs.com

Den viktigaste biten i pusslet är nog den helt makalösa svenska texten, signerad Britt Lindeborg. Den är väldigt exakt och konstaterande, utan att förhäva sig och förlora sig i de allra största känslorna. Hela känslan i texten kommer fram mellan raderna; utan att det riktigt formuleras inser vem som helst att något stort och viktigt gått förlorat för alltid.

Britt Lindeborg var en mästare på att klä de små och vardagliga känslorna i helt rätt ord. Hennes texter är ofta helt mitt i prick: tillräckligt skarpa för att man ska inse betydelsen men aldrig så stora att de blir fåniga.

I det här fallet skrev hon av sig sin högst personliga sorg över att de kvarter hon vuxit upp i fallit offer för grävskoporna. När fullblodsproffset Anna-Lena fick en text där orden faktiskt betydde något för någon kunde hon lätt ladda sin sång med den betydelse som den lättviktiga tyska texten saknar.

Att Britt Lindeborg aldrig fick det riktigt monumentala erkännande hon så väl förtjänade medan hon ännu levde är möjligen den svenska schlagerhistoriens största skandal.


19/11/2013

Weissensee - kärlek och övervakning

Trots att Sveriges Television gömde undan den första säsongen av tyska Weissensee på en riktigt trist sändningstid blev serien en snackis som tydligen hade riktigt bra tittarsiffror på nätet. Det förvånar mig inte alls. Publiken brukar ha näsa för att hitta det som är bra.

Den påminner en del om Downton Abbey på sitt sätt att blanda upp dramat med precis rätt mängd såpopera: samma renodling av karaktärer, samma tempo, samma rappa berättande där det går undan i svängarna.

Inledningen påminner inte så lite om gamla såpan Skilda världar, där tittarna serveras en ganska skruvad intrig som egentligen inte är helt lätt att tro på. Ändå har man snabbt svalt betet och är helt fast. Själv blev jag så fast att jag genast beställde både första och andra säsongen på DVD för att få mig hela serien till livs.

Copyright: ARD / Telepool

I Östberlin 1980 träffas Martin Kupfer och Julia Hausmann, och blixtförälskelse uppstår. Problemet är bara att hon - dotter till den kända sångerskan Dunja Hausmann, med förbjudna politiska sånger på repertoaren - planerar att fly till väst medan han jobbar som polis och kommer från en familj högt upp i den politiska hierarkin där både fadern och brodern arbetar vid ministeriet för statssäkerhet, Stasi.

För att krydda anrättningen ytterligare visar det sig snart att pappa Hans Kupfer för många år sedan haft ett förhållande med Dunja Hausmann, och så gott han kunnat skyddat henne från censuren och polisen. Familjen Kupfer börjar långsamt bryta samman och när fadern ställer sig i vägen för den äldre sonens karriär inom Stasi kompliceras det hela alltmer.

Det som från början kanske framstår som en såpaintrig med såpakaraktärer släpper istället in oss allra längst in i det östtyska samhället - in i den alldagliga vardagen, in i kulturlivet där det är förenat med stora risker att säga det man tänker, in i makteliten där man för länge sedan tappat sina visioner och istället klamrar sig fast vid makten för dess egen skull.

Stasibroilern Falk Kupfer är en nyckelperson i handlingen och får personifiera det dumma, urskillningslösa förtrycket. En social krympling med huvudet fullt av dogmer, vars första impuls i mötet med människor är att ta reda på vad deras svagheter är och hur man kan tvinga dem att göra vad man vill. Sedan spelar det inte så stor roll om människan ifråga är en radikal medborgare i mängden eller hans egen fru; den nyktra alkoholisten Vera som får allt svårare att se en mening i tillvaron.

Falk är påstridig, paranoid och fullständigt arrogant. I ett annat sammanhang skulle han framstått som en skrattretande pellejöns, som en östtysk Kurt Olsson med storhetsvansinne, men så påminns man att han har möjligheten att ödelägga tillvaron för vem som helst och beordra tortyr av godtyckligt arresterade människor. Då är det inte lika lätt att skratta åt honom.

Den östtyska staten höll kontroll över medborgarna genom att aldrig tillåta dem att känna sig trygga. Din bästa vän kunde mycket väl vidarebefordra allt du berättat om dig själv till Stasi, medan din kollega kanske rapporterade vem du skämtade om på kafferasten. Du kunde aldrig veta om någon läst din post eller avlyssnade din telefon. Och när du minst anade det satt någon bakom en buske eller i en bil och iakttog vem du träffade och hur ofta.

Efter ett par avsnitt sprider sig oron till tittaren också. Ett enkelt men effektivt kameragrepp - att plötsligt filma rollfigurerna lite på avstånd, lätt skymda - ger oss känslan av att någon hela tiden bevakar och avlyssnar. Ibland finns Stasis kameror och spioner där, ibland inte. Man kan aldrig veta.

Weissensee visar med all önskvärd tydlighet vad som händer med människor i en totalitär stat. När ofriheten ätit sig in i folks huvuden är det svårt att vara snäll eller mänsklig ens mot de som betyder mest för en. Inte kan man lita ens på dem.

Dunja Hausmann tror sig sitta säkert och spelar ett högt spel. Priset hon får betala är orimligt högt men även runt omkring henne krossas människor av systemet. Även de som är en del av det.

Men det Falk Kupfer - och hela Stasi med honom - ska få lära sig är att när människor förnedrats tillräckligt, och förlorat allt de trodde sig kunnat rädda, tappar de till slut sin rädsla. Och en farligare fiende finns inte för en förtryckande stat.

Värt att notera är att endast den andra säsongens DVD har engelsk text (eller ens tysk text), vilket ställer ganska höga krav på tittarens tyskkunskaper. Förhoppningsvis har SVT köpt in även den andra säsongen, som i en perfekt värld skulle visas efter att de första sex avsnitten sänts i repris.

I Tyskland förbereder man som bäst en tredje säsong och jag sitter redan som på nålar och vill bara ha mer, precis som när jag såg hela Matador i somras. Två av de bästa tv-serier jag någonsin sett.

18/11/2013

Spoiler - all gammal popkultur är förlegad

I dagens Kulturnyheterna på SVT är Jonathan Sjöberg - regissör för årets julkalender, baserad på böckerna om Barna Hedenhös - kritisk till att flera av de gamla historierna nu ges ut på nytt i originalform.

Han tycker att det bor stora mängder rasism i skildringarna och att könsrollerna i familjen är rena stenåldern. Naturligtvis har han helt rätt. Böckerna må visa upp en familj i urtiden, men de flesta av dem är skrivna under 1950-talet och sitter stenhårt fast i sin egen tids värderingar.

Det talas öppet om raser och deras stereotypa egenskaper, precis som mamma Knota håller sig passivt i bakgrunden av pappa Ben är sonen Sten ständigt mer pådrivande i äventyren än dottern Flisa.

I likhet med Pippi Långstrumps äventyr bland kurrekurredutterna har Barna Hedenhös inte bara märkts utan fullständigt krossats av tidens tand. Tidsandan har svängt så totalt och fullständigt och idag är det bara inte acceptabelt att berätta på det här sättet.

Det är naturligtvis en bra sak. Det betyder att utvecklingen går framåt. Att vi blir känsligare för varandras behov, att vi inte bara står och stampar på stället. Men det betyder också att vår kultur snabbt blir föråldrad och unken. Och vi måste börja fråga oss vad vi ska göra med den när det sker.

I princip alla populärkulturella yttringar som är äldre än, säg, tjugo år kommer att innehålla värderingar vi idag tycker är förkastliga eller åtminstone dammiga. Vi kunde förstås dödskallemärka hela klabbet, sätta bäst-före-datum på allt som ges ut och sedan gömma undan det vi inte längre gillar i någon gammal sopsäck någonstans. Men är det en bra idé?

En god berättelse kan fortfarande vara en god berättelse trots att den innehåller saker vi inte längre står för eller tror på. Är vi beredda att kasta bort dem så lättvindigt? Ska man skriva om existerande verk för att de ska passa in i våra nya tankevärldar?

Jag tror det vore livsfarligt att börja modifiera historien och låtsas att allt alltid varit som idag. Ska vi låtsas att Sverige redan 1950 var ett modernt, mångkulturellt och jämställt land? Ska vi låtsas som att det aldrig krävts kamp för lika rättigheter och rättvisa, att de är saker som fallit från himlen och alltid varit självklara?

Ska man göra något alls tror jag på att komplettera barnböcker med fakta i form av förord eller efterskrift, där berättelsen ifråga sätts in i ett sammanhang. Förklara hur det var, vad som har hänt, och avsluta gärna med ett par frågor som barnen kan diskutera med sina föräldrar. Så kan gamla sagor göras begripliga och göra nytta på samma gång.

Att stryka bort saker - eller klistra in mer politiska korrekta företeelser för balansens skull - vore lika stenålders som pappa Bens syn på indianer. Och hur fånigt skulle det inte framstå när vi ser tillbaka på vår egen tid om 20-30 år?

Copyright: Bonniers

16/11/2013

Sköna skivmärken: Philips

Erkänner glatt och utan omsvep att jag är en vinylnörd och att jag nog alltid varit det från väldigt tidig ålder. Bara för att belysa riktigt HUR tidigt och HUR nördigt vill jag berätta historien om vad jag ritade i mina ritblock när jag var fyra år gammal.

Dels ritade jag telefontråd. Sådan som hängde mellan telefonstolparna längs med landsvägen innan någon - troligen med starka antipatier mot allt roligt och vackert i världen - bestämde sig för att gräva ned dem istället. Sida upp och sida ned med telefontråd.

Dels ritade jag vinylskivor och kassettband. I massor. Alltid av märket Philips.

Bild från discogs.com

När jag var liten verkade de flesta viktiga skivor vara utgivna på Philips: Pippi Långstrump, Familjen Barbapapa, Bamse. Samt "Skräddarvisan" av Sven-Ingvars - historien om en skräddarlärling som drunknar efter att ha skrinnat rakt genom isen - som jag tyckte var både klämmig och hemsk på samma gång.

Också Philipskassetter lämnade ett stort intryck på mig. Det var helt enkelt så kassettband skulle se ut, det tyckte jag under ganska lång tid.


Bilder från discogs.com

I händelse att det finns någon annan där ute som också blir helt knäsvag och nostalgisk av att se gamla skivetiketter från tiden då det begav sig inleder jag härmed min kanske allra fånigaste serie någonsin: sköna skivmärken som gjort intryck på mig genom åren.


12/11/2013

Döden, döden, döden

"Döden, döden, döden" låter kanske inte som ett speciellt festligt tv-program, men jag tror att SVT2:s nya serie kan fylla en viktig funktion för många människor. För hur många inser jag kanske först efter att ha sett den första delen. För helt klart framstår döden som närmast ohanterligt skrämmande för många.

Screenshot från svt.se

Redan från början förklarar programledaren Anna Lindman mycket rakt på sak att hon tänker skåda döden i vitögat och att hon i åtta program ska ta upp åtta stycken rädslor människor bär på inför döden. I premiäravsnittet handlade det helt enkelt om vad som händer med ens kropp efter att livet tagit slut.

I min värld har döden alltid funnits. Inte närvarande hela tiden, men ibland kommer den och drabbar och hämtar med sig någon man känner. En släkting eller en vän eller avlägsen bekant, kanske. Döden är aldrig rolig, men i högsta grad en del av livet. Något man måste räkna med och förlika sig med.

Kanske har min uppväxt varit osedvanligt rakt på sak, vad vet jag. Efter första avsnittet får jag en känsla av att Anna Lindman inte helt delat min inställning. Väldigt mycket i programmet handlar nämligen om obehag: obehaget inför att se en grav grävas, obehaget inför att tänka på att ens kropp ska ligga i jorden, obehaget inför att kremeras.

I något skede känns det som att det hela fokuserar så mycket på Anna Lindmans obehag att själva döden hamnar lite i skymundan för alla påträngande känslor.

Men så ser jag de reaktioner som tittarna lagt ut i sociala medier, reaktioner som inte i någon större grad skulle påvisa att tittarna haft samma invändningar som jag. Istället har de flesta sett ett förlösande program där någon äntligen talat om det ingen någonsin talar om.

Döden är kanske ändå så frånvarande och bortträngd från våra moderna liv att även ett program med ett något onödigt uppskruvat tonläge fyller en viktig funktion. Jag själv tittar också gärna vidare på fortsättningen, men hoppas kanske att Anna Lindman får ta ett djupt andetag och kanske förhålla sig något mer avslappnat till sitt ämne i de kommande sju avsnitten.

Döden, döden, döden
SVT2 onsdagkvällar kl 20.30

28/10/2013

Vet vi inte allt om Beatles?

Enligt min populärmusikaliska livssyn finns det tre akter vars betydelse inte kan överdrivas: Elvis, Beatles och Abba. De har betytt så mycket såväl för andra musiker som för publiken och ligger till grund för så mycket som vi idag tycker är självklart att de aldrig borde sluta intressera oss.

Ändå skruvade jag lite på mig när jag hittade ännu en ny tegelsten om Beatles när jag plöjde igenom musikavdelningen på Akademiska bokhandeln ikväll. Ännu en detaljrik, utforskande biografi som gör anspråk på att för första gången presentera sanningen - och hela sanningen - om the Fab Four.


Jag har läst åtskilliga saker om beatlarna och deras karriärer och helt ärligt påminner de allra flesta texterna rätt mycket om varandra. Någon tycker vissa saker är viktigare, andra framhåller annat. Men på det hela taget är det rätt samstämmiga berättelser om de brittiska snorungarna som blev härdade och vilda i Hamburg för att sedan paketeras om i mer kommersiell form och erövra världen.

Jag har ju inte läst boken. Kanske innehåller den helt nya perspektiv. Kanske skulle den ställa allt jag tror mig veta om Liverpool-kvartetten på ända. Men där och då kom jag på mig själv med att tvivla och mer undra om världen behövde ännu en Beatles-biografi snarare än att famla efter plånboken.

Vet vi inte allt om Beatles redan? Behövs det fler böcker, verkligen?

Hann inte mer än runt hörnet på bokhyllan innan jag hittade en annan omfattande publikation: "All The Songs" som berättar historien om var och en av the Beatles inspelningar från den första till den sista. Hur de skrevs, hur de spelades in, trivia från studion och utanför.

Glömde allt jag nyss tänkt, alla mina invändningar. Den boken måste jag ha. Den måste jag plöja. Och det är mer än möjligt att jag köper den där andra boken också, när jag ändå håller på.

Där KAN ju finnas något nytt. Och då måste man ju få veta.

21/10/2013

Pantertanternas kock fick sparken

Pantertanter - eller The Golden Girls i original - är en av alla tiders största komedisuccéer och en sådan där serie som alla tycks minnas med en viss passion. Jag hörde ärligt talat länge till det fåtal som inte var så begeistrade. Småkul, för alla del. Men jag kom ihåg det som att själva premissen - fyra äldre kvinnor under samma tak - nästan alltid var roligare än själva serien.

Tursamt nog bestämde jag mig för att kolla in serien på nytt och jag får bara erkänna att jag mindes fel. Replikerna är vassare och intrigerna mer skruvade än jag kom ihåg, och man väjer just inte för några känsliga ämnen.

Från början kunde serien ha blivit väldigt annorlunda. När Susan Harris - med megahiten "Lödder" på sin meritlistan - skapade serien fanns det utöver nyskilda Dorothy, naiva Rose och karlgalna Blanche dessutom en man i hushållet: den homosexuella kocken Coco som huserade i köket. Man anar lite återvinning från Lödder där butlern Benson blivit en stor tittarfavorit, liksom bögen Jodie.

Screenshot ur pilotavsnittet

Coco - spelad av Charles Levin - var en lagom fjollig uppenbarelse med snabba repliker och vass tunga, som gärna lade sig i diskussioner och kommenterade huvudpersonerna med den utomståendes obönhörliga blick. Dessutom var det fortfarande kontroversiellt med homosexuella rollfigurer, något som kunde ge lite vassa kanter åt en serie om tanter i Miami.

Men två saker ställde sig snabbt i vägen för Coco efter att pilotavsnittet spelats in.

Dels visade det sig att producenterna underskattat styrkan i sitt eget koncept. Att basera en hel serie på kvinnor över femtio och deras inbördes relationer var något som aldrig gjorts tidigare. Äldre kvinnor var en fullständigt underrepresenterad grupp på amerikansk tv och nu låta dem synas, vara roliga och prata om vågade saker som sex var nytt och sensationellt. Det enda en man kunde göra var att skymma sikten och förstöra dynamiken pantertanterna emellan.

Dels hade man underskattat rollfiguren Sophia, Dorothys gamla sicilianska mamma som inte liknade någon annan. En stroke hade suddat ut hennes förmåga att censurera sig själv varpå den ena bitska sanningen efter den andra trillade ur munnen på henne på ett sätt publiken älskade.

Från början skulle Sophia bara ha dykt upp i korta gästspel då och då, men efter att ha sett studiopublikens reaktioner på pilotavsnittet tänkte man raskt om. Mer fokus skulle läggas på kvinnornas samspel och Sophia skulle flytta in i huset permanent. Flera scener till piloten gjordes om: nu fick Sophia kockens repliker och Cocos roll blev betydligt mindre än den ursprungligen varit.

Screenshot ur pilotavsnittet

Redan i andra avsnittet var Coco bortplockad, undanstädad, som uppslukad av jorden. Synd på en av allt att döma älskvärd karaktär och en sympatisk skådespelare.

Men självklart var det rätt beslut. The Golden Girls framstår idag ännu idag som rätt revolutionerande i sin syn på kvinnor, relationer och sex. Är det någon tv-serie som passerar Bechdeltestet med råge är det den.

Och även om arma Coco snabbt förpassades ur handlingen så rådde det ingen brist på andra HBTQ-karaktärer: Dorothys väninna var lesbisk, hennes bror transvestit och Blanches bror gifte sig med en man efter sin skilsmässa.

Pantertanter sändes i sju säsonger och låg stadigt bland de mest sedda serierna nästa hela den tiden. 1992 tyckte Bea Arthur att man gjort det man kunde av konceptet och rollfigurerna och bestämde sig för att hoppa av.



The Golden Girls - pilotavsnittet

20/10/2013

Mecano - spansk pop och könsförvirring

Svensk radio har aldrig öst några större mängder popmusik på udda språk över sina lyssnare, men i samband med den kommande sommarolympiaden i Barcelona 1992 började man spela Mecano för att få lite spansk touch och känsla inför begivenheterna.

Hiten "Una rosa es una rosa" passade utmärkt som uppvärmning för ett spanskt evenemang - en eldig rumba badandes i folkloristiska gitarrer - med det lite ovanliga draget att sångerskan Ana Torroja sjöng varmt och innerligt om flickan hon älskade men inte kunde få.



Mecano - Una rosa es una rosa

Gruppen - Ana Torrojo och bröderna Nacho och José Maria Cano - hade börjat som ett synthband i början av 1980-talet där de sjöng om de nya möjligheter och problem unga människor hade i det nya, fria Spanien efter Francos död: kärlek, fester, baksmälla, droger, familjegräl, människoätande sälar (jo, faktiskt).

Första skivan blev en stor framgång, men efterhand sålde låtarna i allt mindre upplagor och de flesta trodde att glansdagarna var över. Det trodde spanska CBS också och rev gruppens kontrakt, vilket skulle visa sig vara ett rejält misstag.

Efter att ha skrivit på för BMG-Ariola istället skulle gruppen gå in i en ny fas och bli den bäst säljande spanska gruppen någonsin.

Copyright: BMG-Ariola, bild från discogs.com

Istället för synthpop började bröderna skriva storslagna episka tonsatta berättelser om de mest skilda ämnen. Den första riktigt stora framgången var "Hijo de la luna" - en naturfabel om när månen ville bli mor och lät en människa av kött och blod föda fram en silverfärgad son, vilket slutar med svartsjuka, blod och död.

Det hävdas att Mecano erbjöd sig att representera Spanien vid Eurovision Song Contest med just den låten. Om det är sant att spansk tv tackade nej får det ses som en missräkning av värsta sort. Låten blev en stor hit även i Latinamerika, där den gjorde Mecano till superstjärnor.



Mecano - Hijo de la luna

Könsförvirringen, då? Bröderna Cano skrev gärna innerliga och intrikata kärlekstexter, men de skrev dem alltid från sitt eget perspektiv - heterosexuella män som älskar kvinnor - och anpassade aldrig texterna för att de skulle passa en kvinna. Ana Torroja tog därför rollen av en framfusig kvinna som beter sig som en man och ger sig ut för att erövra de kvinnor hon vill ha, något som måste känts uppfriskande och upproriskt i machokulturens Spanien.

Dessutom hade man sjungit om lesbiska kvinnor - som låtsas vara väninnor inför en oförstående värld och kramar varandras händer i smyg under bordet - och på flera sätt framstått som progressiva i gayfrågor. Det fanns säkert en och annan beundrare som trodde att också Ana Torroja var lesbisk.



Mecano - Mujer contra mujer

Den enorma framgången och konkurrensen bröderna emellan visade sig mer än vad gruppen skulle klara av. Efter mästerverket "Aidalai" 1991 upplöstes gruppen och gick var och en till sitt. Man har återförenats som hastigast vid två tillfällen, men brödernas relation är allt annat än hjärtlig.

Det är synd inte bara på det personliga planet. Mecano har producerat fler mästerliga poplåtar än man med gott samvete kan rada upp i ett bloginlägg, men särskilt vill jag nämna ännu ett naturepos att älska.

När fiskaren lämnar sin älskades säng för att ge sig ut på vågorna mullrar havet avundsjukt. Havet har förälskat sig i samma flicka och hämnas på fiskaren genom att sänka hans båt, i vetskapen att flickan nu ska sitta vid stranden och längta och vänta, och vara vågorna nära.



Mecano - Naturaleza muerta

18/10/2013

Upp till bevis för Jenni Vartiainen

Det kom knappast som en överraskning att Jenni Vartiainens tredje soloalbum, som släpptes i början av oktober, snart skulle parkera överst på den finska topplistan. "Terra" är efterlängtad efter den monumentala succén med det förra albumet, som sålt sjudubbel platina i tider då ingen längre köper skivor.

Copyright: Warner Music Finland

Karriären började i framgångsrika men kortlivade tjejbandet Gimmel, skapat för den första omgången av Popstars på MTV3 2002, innan hon blev ett stort namn på egen hand med singeln "Ihmisten edessä" ("Inför alla människor"). Låten, som handlade om ett lesbiskt par och de svårigheter de kan möta, sålde guld och prisbelönades av Seta - det finska förbundet för sexuellt likaberättigande.

Den riktigt monumentala framgången började med albumet "Seili" - döpt efter ön Själö i den finländska skärgården dit spetälska och mentalsjuka patienter skickades under många år - och som idag är det trettonde bäst säljande albumet någonsin i Finland.

Invändningen kritikerna hade mot det förra albumet - att det var en trevlig men spretig samling sånger utan någon riktig röd tråd - borde vara ett mindre problem nu. De flesta av de tio spåren på "Terra" håller sig inom samma suggestiva ljudlandskap som de bästa låtarna på förra skivan, varsamt skapade i samarbete med Jukka Immonen (som bland annat stod bakom Belgiens bidrag till Eurovision Song Contest 2013) - Vartiainens partner i studion såväl som privat.

Det börjar riktigt starkt med den suggestiva "Muistan kirkkauden" ("Jag minns det klara ljuset") och skivans möjligen bästa spår - förstasingeln "Junat ja naiset" ("Tåg och kvinnor"). Män är som kyrkor, berg och statyer som stannar där de står, medan kvinnor och tåg är skapta för att alltid vilja dra vidare.



Jenni Vartiainen - Junat ja naiset

Det luriga med att ge skivan en så stark start är att resten av låtarna möjligen kan kännas lite onödigt jämna och lite svåra att urskilja till en början. Då är det bara att lyssna ett par gånger till, så träder det fram nya konturer hela tiden.

Då kommer vi till nästa luriga sak: att följa upp en så formidabel framgång som "Seili" är närmast omöjligt. Säljer man mindre än sjudubbel platina står det alltid någon och pekar finger och kallar det för ett misslyckande.

"Terra" är verkligen allt annat än ett misslyckande. Det är ett solitt och tilltalande hantverk från en av Finlands allra mest egna och intressanta artister. I en perfekt värld skulle inte det finska språkets exotiska klingande avskräcka en internationell publik från att upptäcka Jenni Vartiainen.


12/08/2013

Lady Gaga / Applause

Så var den över oss - som musikalisk manna som trillat ned från himlen när man minst anat det - Gagas nya singel efter en förvånansvärt lång period utan nytt material. Klart man blir nyfiken. Klart man måste lyssna.



Den här länken hittade jag på Kulturbloggen, tack för den.

Igår skrev jag att kritiker överallt gärna är snabba att konstatera att Pet Shop Boys är slut men det borde inte vara någonting jämfört med hur gärna folk skulle vilja sticka hål på ballongen Gaga. Så där framgångsrik borde man inte få vara hur länge som helst, liksom.

Vad gäller själva låten är det ingen fara på taket den här gången heller. Det är samma effektiva recept som tidigare; rak och tydlig pop med lättgreppade handtag och en slagkraftig refräng, som ett eurovisionsbidrag på steroider.

Måhända inget nytt under solen rent musikaliskt, men så är det ju inte heller kanske främst för sina låtar Lady Gaga blivit den ikon som hon är. Om imagemakeriet fortsätter att fungera trots att nyhetens behag planat ut - det låter jag vara osagt.

Men Applause kommer att bli en jättelik hit, det vågar jag nog lova.

Copyright: gagamedia.net

11/08/2013

Pet Shop Boys / Electric

Det börjar nästan likna ett mönster - Pet Shop Boys släpper lite svagare material och genast spekuleras det i om de inte är slut. Inte kan en elektronisk popduo hålla hur länge som helst? Måste de inte tappa greppet förr eller senare?

Och så kommer då en ny formtopp som får alla tyckare att tappa hakan och genast ångra det de sagt. "Electric" är duons mest framgångsrika album sedan klassiska "Very" kom ut 1993.

Copyright: x2 / Kobalt Label Services

Att Pet Shop Boys ville göra dansmusik var ett gott tecken, att de kallade in Stuart Price som producent var ännu bättre. Med tanke på att han stod bakom Aphrodite - Kylies mest koherenta album någonsin - såväl som Madonnas mästerverk Confessions On A Dancefloor väcks onekligen förväntningar på samarbetet.

Electric består av endast nio låtar, varav de flesta är betydligt längre än man skulle vänta sig på ett popalbum. Låtarna ges generöst med utrymme att blomma ut utan stressande, kommersiella hänsyn och hemma i Storbritannien har kritikerna joddlat och jublat av glädje över resultatet.

Jag jublar också. För det mesta. Här finns en energi och en glöd som saknades på den förra skivan (även om jag, som kanske ensam i världen, tyckte att "Elysium" var en bra platta). En vilja att vara relevant, att vara här och nu, som borde vara livsviktig för popmusiker.

Ibland - korta stunder - kan jag tycka att de fläskar på med onödigt mycket ljud och effekter som gör musiken mindre melodiös. Kort sagt tycker jag att de väsnas fast de inte alls skulle behöva. De korta stunderna känner jag mig plötsligt betydligt äldre än de båda PSB-medlemmarna tillsammans.

Men så kommer det en "Love Is A Bourgeois Construct" - med en smittande musikslinga, ett snyggt arrangemang och en smart text - som får mig att smälta som smör i vårsol och le lyckligt och omtumlat igen. Och när skivan är slut är det de stunderna jag minns. Och därför trycker jag på Play igen och igen.

Apelsiner, homohat och Anita Bryant

Bland kommentarerna på YouTube hittar man för det mesta bara en bedrövlig mängd dravel, påhopp och löst tyckande men ibland kan man lära sig ett och annat. För ett tag sedan bloggade jag om ett klassiskt avsnitt av den amerikanska komediserien Maude där huvudpersonen - briljant spelad av en alltid lika briljant Bea Arthur - försöker övertala sin fördomsfulle granne att den nya bögbaren i staden inte är någonting att förfasa sig över.



Ett riktigt bra avsnitt som fortfarande är kul men åtminstone två skämt gick över huvudet på mig.

Först blir bartendern och samtliga besökare arga när Maudes man, som är nykter alkoholist, försöker beställa in en apelsinjuice. Publiken applåderar, jag fattar ingenting.

När Maude dyker upp och påtalar hur respektabel hela baren är uppstår följande replikskifte:
Arthur: After a few martinis, these people will start acting gay!
Maude: After a few martinis, Anita Bryant would start acting gay.

Tack vare kommentarerna under klippet fick jag styrfart på skämten och insåg att de hänger ihop.

Anita Bryant var en djupt religiös flicka som efter att nästan blivit vald till Miss America blev popsångerska med ett par hitlåtar på topplistorna. Hennes image var bländande ren och moralisk, hennes repertoar med blicken allt högre i skyn.

Hennes mest lukrativa jobb var rollen som taleskvinna för Florida Citrus Commision, där hon med det bredaste leende man kan tänka sig uppmuntrade Amerika att dricka apelsinjuice och inte bara till frukost.



Redan tidigt i karriären deltog hon i evenemang som protesterade mot den bristfälliga moralen och dygden inom musikbranschen, men under 1970-talet skulle hon hitta sin sanna arena. Hon började använda sitt kända ansikte och alla sina kanaler för att till varje pris hindra att homosexuella skulle få några som helst rättigheter i USA.

Bland hennes mer färgstarka uttalanden finns klassiker som att homosexuella inte kan skaffa egna barn utan måste rekrytera våra, eller att om man ger rättigheter till homosexuella måste man snart ge rättigheter åt folk som ligger med hundar och åt nagelbitare. Ett riktigt litet charmtroll.

Tråkigt nog för lilla fru Bryant så slog hatkampanjerna tillbaka mot henne med full kraft. Över landet bojkottades Floridas apelsinjuicer - homobarerna tog bort Screwdriver från drinklistan och ersatte den med den äppelbaserade drinken Anita Bryant istället - och när försäljningen rasat tillräckligt dumpades sångerskan som taleskvinna.

Pin som kampanjar mot Anita Bryant. Foto: Wikipedia

I samma veva fick sig den fläckfria utstrålningen en annan törn när sångerskan skilde sig från sin make och angav känslomässig misshandel som skäl. Han svarade att han inte godkände skilsmässor och att de skulle förbli gifta i Guds ögon. Samtidigt rasade Anita Bryants karriär ihop fullständigt: alla lukrativa reklamerbjudanden försvann, ingen ville höra henne sjunga, ingen ville köpa hennes böcker.

Idag - när det mesta Anita Bryant slagits för gått om intet - fortsätter hon mellan varven att blåsa liv i sin karriär tillsammans med sin nya make. Moralens drottning har knappast gjort något framgångsrikt återtåg utan orsakar oftare konkurser och finansiella trångmål för dem som satsat på henne.

I backspegeln blir historiens dom hård mot Anita Bryant. Hon framstår som ett typexempel på en moralhagga som från sin priviligierade position attackerar en svag grupp för egen vinning. När gruppen slår tillbaka har hon dessutom mage att gråta ut och se sig själv som ett offer för onda makter.

Och så går hon väl till historien som en av de första som fått en paj kastad i ansiktet i politiskt syfte. Då fann hon sig, konstaterade "at least it's a fruit pie" och började be för gayaktivisterna som kastat den.



Anita Bryant blir pajad

17/07/2013

Matador - oemotståndligt tv-godis

Nyligen kom en kär gammal vän på besök från London och han hade med sig en stor låda smaskiga skotska smördegskakor. Fick man den lådan framför sig var det svårt att inte äta en till och en till och en till. Snudd på omöjligt att inte fortsätta tills allt är slut.

Ungefär samtidigt dunsade DVD-boxen med samtliga tjugofyra avsnitt av den danska klassikern Matador ned i min brevlåda och den besitter ungefär samma egenskaper som smörkakorna.

Copyright: DR / Sandrew Metronome
Lise Nørgaards tv-serie om livet i den fiktiva staden Korsbæk - inspelad mellan 1978 and 1982 - är alla tiders tittarsuccé hemma i Danmark och man kan lätt förstå varför. Berättelsen om den illa sedde uppkomlingen Mads Skjern och hans friktion mot den lokala borgerligheten är oavbrutet spännande och engagerande.

Tempot må vara lägre än i dagens serier, men det rika persongalleriet ges ordentligt med tid och svängrum att utvecklas under de arton år handlingen spänner över efter klädhandlare Skjerns ankomst 1929. Trots att de flesta avsnitt är en bra bit över sextio minuter och sällan slutar med särskilt effektiva cliffhangers så fäster man sig vid de här människorna och vill veta hur det ska gå för dem.

Allra mest fäster åtminstone jag mig vid systrarna Maude och Elisabeth; en hypokondrisk hysterika som gift sig med stadens bankdirektör samt hennes ogifta syster som efter en misslyckad förlovning flyttat in hos bankfamiljen som sällskapsdam och obetald stöttepelare. När Elisabeth bryter sig loss och försöker ta kontroll över sitt eget liv påverkar det även Maude i högre grad än någon kunnat ana.

För övrigt förändras samtligas liv i grunden när Danmark dras in i världskriget och ockuperas av den tyska armén. Plötsligt brakar den hårda verkligheten in i Korsbæk och då duger inte den gamla världsordningen längre till mycket alls. När röken dammet lagt sig är ingenting sig likt.

Och man bara måste ta en bit till ända tills hela asken är slut.

11/07/2013

Sue Ann - en elak och lättfotad pantertant på kontoret

The Mary Tyler Moore Show sändes 1970-77 och är en sann klassiker i amerikansk tv-historia. Idag anses den vara en av de mest stilbildande och bäst skrivna komediserierna någonsin och flera andra serier - Friends och 30 Rock exempelvis - har sneglat mot den och låtit sig inspireras.

Huvudpersonen Mary Richards (Mary Tyler Moore själv) var en singelkvinna i trettioårsåldern som varken var gift, skild eller särskilt enträget sökte efter en man i sitt liv. Först och främst var hon bara yrkeskvinna på en mindre glamourös tv-stations nyhetsredaktion i Minneapolis. Något sådant hade den amerikanska publiken aldrig tidigare skådat.

I seriens fjärde säsong får persongalleriet dessutom ett tillskott av grandiosa mått när tv-stationen anställer den äppelkindade och oerhört genomsötade Sue Ann Nivens att ta hand om ett program för hemmafruar. Lika förtjusande som hon är i rutan, lika odräglig visar sig Sue Ann vara i verkliga livet där hon ständigt förolämpar, förminskar och kör över sina medarbetare. Hon är aggressivt tävlingsinriktad och - vilket ständigt antyds - en notorisk manslukerska av oslagbara mått.

Screenshot / Copyright MTM production

Att ge rollen till Betty White - som dittills mest spelat förtjusande kvinnor - var ett genidrag. Att hon älskar sina elaka repliker går inte att ta miste på och Sue Ann Nivens öppnade upp helt nya rollmöjligheter för henne. Missa inte ett praktexempel på hennes allra mest spelade glädje i scenen som börjar vid 8:44 i avsnittet nedan.

Faktum är att när Pantertanter (The Golden Girls) startade var det meningen att Betty White skulle spelat rollen som Blanche medan Rue McClanahan castats som Rose. Båda skådespelerskorna tyckte att de nya rollerna låg för nära de de redan spelat i Mary Tyler Moore Show och Maude, och bad producenten att få byta roller med varann.

Trots att Betty White var den äldsta av pantertanterna är hon den enda som ännu lever. Dessutom är hon högst aktiv och nominerades för en Emmy så sent som 2012. Hon propagerar för välgörenhet, human djurvård och LGBT-rättigheter.

Mary Tyler Moore - som charmade brallorna av USA och visade en självständig, emanciperad kvinna som gav hela women's lib en knuff framåt - har däremot blivit alltmer konservativ med åren. Nyligen har hon sagt att hon ofta ser på FOX News, att hon gärna skulle deltagit i John McCains presidentkampanj om någon frågat och att hon själv aldrig riktigt förstått sig på feminismrörelsen eftersom en av kvinnans viktigaste uppgifter är att uppfostra barn.



The Mary Tyler Moore Show - Sue Ann's Sister

10/07/2013

Maude - liberal pantertant på gaybar

Den fabulösa Bea Arthur är idag kanske mest känd som paranta Dorothy i Pantertanter (The Golden Girls), men redan på 1970-talet var hon stor stjärna i komediserien Maude.

Copyright: Tandem production / Screenshot från Wikipedia
Maude Findlay är liberal kvinna som närmar sig de femtio, gift för fjärde gången, som högt propagerar för alla människors lika värde men som inte alltid är helt framgångsrik i att leva upp till sina egna principer. Likafullt höjer hon sin remarkabla basröst inom känsliga ämnen som alkoholism, tablettmissbruk, psykoanalys och abort.

Ännu idag är flera av seriens ämnen känsliga och brännbara, betänk då hur arga konservativa kritiker skulle varit då serien sändes första gången från 1972 till 1978.

Om någon tvivlar på hur kontroversiell serien kunde vara kan denne någon bara kolla in kommentarerna på YouTube gällande det här specifika avsnittet.

Själv är jag dödligt förtjust i Bea Arthur vad hon än gör och inte blir jag mindre förtjust när jag ser avsnittet The Gay Bar från 1977, där Maudes trångsynta granne vill ta lagparagrafer till hjälp för att stänga ner en nyöppnad bögbar. Fantastiskt från början till slut och inte ens Maudes son köper de konservativa dumheterna.

Och missa inte en annan framtida pantertant - Rue McClanahan som senare skulle spela Blanche - i rollen som grannens vimsiga fru (och Maudes bästa vän) Vivian.

Däremot har jag inte hittat några uppgifter om huruvida Maude någonsin visats i svensk tv. Någon med gott minne som vet?







09/07/2013

Bra böcker om svenska skivbolag

Det kan diskuteras hur meningsfullt det är att skriva böcker och artiklar om musik - och nog har det diskuterats flitigt genom åren - men själv förstår jag inga av de invändningar man kan tänkas komma på. Jag älskar att läsa om hur musik jag älskar kommit till, under vilka omständigheter, vad som var planerat och vad som var en lycklig slump.

Vill man veta mer om svensk populärkultur - och det vill man ju - så vill jag tipsa om att tre betydelsefulla svenska skivbolags historier finns att läsa i bokform.

Copyright: Premium publishing

Ska man ta det hela kronologiskt börjar man med "De legendariska åren - Metronome records" av Håkan Lagher och Lasse Ermalm. Den handlar precis lika mycket om bolagets legendariske producent och motor Anders Burman vars fingrar doppades i det mesta som Metronome gav ut.

Här finns mycket intressant att läsa om hur olika artister lotsades från kreativt kaos till professionella produkter med hjälp av lyhörda musiker och ett starkt fokus på känsla framom perfektion, och boken följer med fram till bolagets egentliga slutpunkt då Warner en gång för alla tar över.

Boken är välskriven, personlig och engagerande, möjligen snäppet för beundrande inför Burmans person mellan varven. Möjligen också lite onödigt grabbig med stort fokus på Metronomes många män. Inget fel på dem, men det skulle varit kul att få veta hur Anna-Lena Löfgren jobbade i studion och vilka kreativa processer som ledde fram till just hennes inspelningar. Exempelvis.

Copyright: Anderson pocket
Än varmare i tonen är boken om Stikkan Anderson, mannen bakom Polar. Inte så underligt med tanke på att den är skriven av hans dotter Marie Ledin (i samarbete med Petter Karlsson), pappas flicka som växte upp bland hitsinglar, notblad och världsartister.

Ledin backar inte för de mörka sidorna: det häftiga humöret, förmågan att alltid sätta företaget före familjen och - med tiden - alkoholismen. Möjligen att tonfallet är lite väl förlåtande ibland - vissa anekdoter skulle kanske återberättats med betydligt mindre sol i sinnet av andra inblandade - men det må vara hänt när det är den egna pappan som beskrivs.

I slutändan är det ändå en enastående Stig Anderson som kliver fram - oäktingen som erövrade musikvärlden och som under en påfallande lång tid gjorde allting rätt ända fram tills det blev hack i skivan. Fängslande och oavbrutet intressant om en skivbolagsherre med betydligt sämre rykte än han förtjänade.

Copyright: Heja Sverige!

Och så var det ju Bert, då. Bert Karlsson som i mångt och mycket helt klart ser sig som Stikkans arvtagare, även om Marie Ledin inte har några vackrare ord till övers för uppkomlingen från Skara.

Men vissa saker hade de ändå gemensamt. De kom från ingenstans och blev, mot alla odds, våldsamt framgångsrika. Mariann Grammofon har aldrig fått något erkännande från kritikerna, men jag vågar nog påstå att inget annat svenskt skivbolag sålde fler skivor under 1980-talet.

Bert visar sig skriva ungefär som han pratar. Språket är yvigt och rabblande, fokus flyttas snabbt från en sak till en annan, associationsbanorna är snabba och flexibla. Det är med andra ord hyfsat lätt att tappa tråden.

Men när man väl kommer in i ordflödet är det riktigt spännande. Den berömda Skara-entusiasmen är fängslande och man dras med i nattklubbssatsningar, Paul Paljett-turnéer och Sommarlandsbyggen av bara farten.

Två saker drar hur som helst ner helhetsintrycket.

Det vimlar av faktafel, enkla saker Bert lätt kunnat kolla upp men som han istället skrivit ur minnet och som blivit fel. Om detaljerna är fel, hur trovärdiga är de större sakerna?

Dessutom är Bert onödigt snabb med att hänga ut människor med namn - här nämns snabbt och utan omsvep vem som hade spritproblem, vem som är en skurk och vems fel det var att låtarna i melodifestivalen var dåliga. Oftast känns det bara surt och långsint, som en vendetta ingen annan har något intresse av.

Men man får sig massor av melodifestivaltrivia till livs samt en hisnande inblick i hur det kan gå till att skapa schlagerfabrik mitt ute på den västgötska vischan. Det, plus en nyttig påminnelse att det sällan är det mest kommersiella som sedan anses tillhöra musikhistorien.

08/07/2013

Med kärlek, Maire - fin fru i fritt fall

Yle Teema - Finlands kanske mest intressanta tv-kanal som ofta och gärna visar gamla pärlor ur såväl tv- som filmarkiven - visade häromkvällen Med kärlek, Maire (Rakkaudella, Maire) från 1999 om en överklasskvinna i sönderfall.

Medelålders Maire bor i ett stort, vackert hus utanför Helsingfors. Hon har ett ansvarsfullt jobb och en läcker garderob, och en framgångsrik make som tillbringar större delen av sin tid i Tokyo. Dessvärre kommer inte maken hem när han lovat, men Maire tröstar sig med en och annan omsorgsfullt undangömd flaska samt med insikten att det finns andra som har det värre.

Maire samlar på tragiska öden i sin klippbok och när hon läser i tidningen om en ung polisänka, vars make dödats i tjänsten och som inte fått något skadestånd, ser hon sin chans att ställa allt till rätta. Hon blir alltmer besatt av att trösta de sörjande - oavsett de vill bli tröstade eller inte - och se till att mördaren får sitt straff.

Vad ingen förberett henne på är hur hårt och ensamt det är att vara en hjältinna - särskilt när ingen bett en vara det och ingen blir glad för det man gör - och när maken till slut kommer hem och visar tydlig brist på intresse för sin hustru blir det för mycket. Maire rasar samman och sedan är det fritt fall med långtgående konsekvenser.

Copyright: Kinotar
Regissören Veikko Aaltonen har själv sagt sig vilja skapa en film med själsligt släktskap till Pedro Almodóvar och influenserna är såväl synliga som njutbara. Om man som jag sett Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott ett antal gånger kommer man att nicka igenkännande åt både det ena och det andra.

Inte minst i de scener där Maire vandrar omkring i sin lyxiga villa i stiliga bildlösningar, när hon provskjuter makens pistol och när hon närmast sensuellt närmar sig en telefon för att ta kontakt med den unga änkan. I mångt och mycket känns hon som den likaledes besatta och nervsvaga Lucias finländska olyckssyster.

Men när filmen är slut tänker jag lika mycket på en annan bra rulle - Swimming Pool av François Ozon - där man som tittare till slut undrar vad man egentligen sett. Vad av filmens händelser var på riktigt och vad var bara inbillning?

Maire anser sig nämligen ha sin stiliga fasad under full kontroll - efter varje liten drink tar man munsprej och ögondroppar - men i själva verket lurar hon inte någon. Alla ser rakt igenom henne och är väl medvetna om de problem hon så ihärdigt förnekar för sig själv.

Däremot lurar hon oss tittare då vi inte riktigt vet vad hon verkligen upplever och vad som bara sker i Maires inre. När i filmen spårar huvudpersonen ur på allvar? I efterhand är man inte riktigt säker.

Eeva Litmanen - mest känd som en vass komedienn - är fullständigt briljant i huvudrollen, trovärdig ned i minsta lilla gest, och när handlingen någon gång ibland blir lite mycket att svälja håller hon effektivt ihop det hela med sin blotta närvaro.

Raffinerat och engagerande är det i vilket fall, och ovanligt snyggt filmat för att vara en finsk film, med ett otypiskt frossande i vackra miljöer. Inte minst är ett somrigt Ekenäs en stilig fond för filmens final.

05/07/2013

Alla Pugatjova på äventyr i Sverige

När Alla Pugatjova stormade in på den internationella popscenen under 80-talet fick det tanken att svindla för ganska många som inte ens trodde att det fanns popmusik i Sovjetunionen. I Sverige gjorde inte minst legendariske radio- och tv-mannen Jacob Dahlin sitt yttersta för att svenskarna skulle falla för Alla.

Det lyckades ganska väl och kärleken visade sig vara besvarad. Åtminstone kom den sovjetiska popgudinnan till Sverige och spelade in ett album på engelska, skrivet och producerat av svenska musiker.

Copyright: World Record Music / Mariann Grammofon. Bild från discogs.com

Hemma i Sovjet fick skivan helt enkelt heta "Alla Pugatjova i Stockholm", men ska sanningen fram har den gudomliga snarast parkerat sig i Skara där Bert Karlssons stall av låtskrivare släppt till en riktigt imponerande samling poplåtar.

Lasse Holm och Torgny Söderberg har helt tydligt låtit sig inspireras av att arbeta med en världsartist och har tillåtit sig ett mer internationellt snitt på schlagern jämfört med låtarna de till vardags producerade för Herreys, Carola och Kikki Danielsson. Primadonnan är också på humör och visar såväl sin utrycksfulla stämma som en viss humor.

Jacob Dahlin är också med på ett hörn. Han skrev ett par av sångtexterna och i den smått surrealistiska Superman spelar han själva superhjälten som kämpar med ryska glosor.

Just Superman och titelspåret Watch Out utelämnades dock på de sovjetiska utgåvorna som bara hade tio låtar, men när albumet återutgavs på CD i slutet av 90-talet var de tillbaka.

Copyright: Melodia. Bild från discogs.com
När jag hör skivan idag skulle jag önskat att samarbetet fått fortsätta. Mötet mellan det putsade, välproducerade Skarasoundet och den ryska, smått burleska, accenten är nära nog en fullträff och även om tiden gått i otakt med åttiotalets produktionsideal håller de här låtarna ännu.

Lasse Holm har skrivit ett par av de starkaste låtarna - Love Can Hurt och Watch Out - men den kanske allra finaste stunden är en Torgny Söderberg som överträffat sig själv i den eleganta och sofistikerade Lousy Party.



Alla Pugatjova - Lousy Party

Att hitta Alla Pugatjova på Spotify är inte det lättaste - man har inte varit konsekvent med stavningen när man transskriberat hennes namn - men som den populärkulturens riddare jag ändå är har jag naturligtvis letat reda på den rätta länken.


03/07/2013

Censur som censur

När jag gick igenom mina gamla Röster i Radio-TV hittade jag två mycket intressanta notiser i ett nummer från våren 1987. Jag blir bara inte klok på om deras placering efter varandra är ett olycksfall i arbetet eller en tydlig känga mot Sveriges Television.

Den första notisen berättar något raljant om en inköpare från den hårt statskontrollerade albanska televisionen som under tv-mässan i Cannes försökte köpa in en brittisk serie för visning i hemlandet. När denne plöjt igenom den aktuella seriens manus och strukit de delar som innehöll saker som de lokala makthavarna ansåg olämpliga blev det tyvärr inte mycket kvar. Av de tolv avsnitten fick bara tre godkänt för visning, vilket skulle gjort handlingen rätt snårig att hänga med i.

Rätt kul anekdot. Fniss, fniss. Vad tokiga de är i de där diktaturerna med sin tokiga censur.

Sedan kommer då nästa notis som berättar att Sveriges Television tänkt visa fler avsnitt av den klassiska såpaparodin Lödder (Soap) som debuterat i svenska rutor redan 1978 och då blivit mäkta populär. Trots att allt var färdigt för inköp satte någon i tv-ledningen stopp för det hela.

Copyright: Columbia Pictures Television

Anledningen? 1987 pågick AIDS-upplysningen som bäst - befolkningen skulle till varje pris förstå hur smittan sprids, vikten av att testa sig, vikten av att ta eget ansvar. Den nya moderna pesten var ingen lek och inget att skoja om eller med.

Vad har då det med Lödder att göra? Jo, en av rollfigurerna - Jodie Dallas spelad av Billy Crystal - är öppet homosexuell och dejtar en fotbollsspelare, något det skämtas friskt och frejdigt omkring. Det gav tv-cheferna kalla fötter - var det lämpligt att skämta om sådant mitt under AIDS-kampanjen?

Eller var det helt enkelt så att man inte alls ville visa bögar i tv om det gick att undvika?

Hur som helst är censur av tv-program en sorglig och oattraktiv sak, oavsett om den utövas av albanska vansinnesbyråkrater eller i den svenska folkhälsans namn.



Jodie Dallas regisserar en reklamfilm och ställs öga mot öga med sin älskare

02/07/2013

Älskade Röster i Radio-TV

Som liten pojke ute i obygden fanns det få saker som var så spännande som framtidens tv-tablåer. Varje vecka hade Motala Tidning en specialbilaga med nästa veckas tv-program och jag skummade utbudet redan som riktigt liten i hopp om att det skulle komma något riktigt spännande i vår lilla dumburk.

Ännu mer spännande var Röster i Radio-TV - en riktig bibel som visste så mycket mer om alla program. Före internet och långt före den acceptans som tv-mediet nått idag kändes Sveriges Radios programtidning sprängfull av kunskap och spänning.

Copyright: Sveriges Radios förlag
Den innehöll också en fläkt från en värld långt bort från min, en värld där tv-program skapades och där de som syntes i rutan fick komma till tals och uppträda som riktiga människor. Det var ohyggligt spännande.

När jag idag ser tillbaka - och ironiskt nog gör tvärtom mot förr och intresserar mig för gårdagens tv-tablåer istället - framstår Röster i Radio-TV som än mer intressant och full av kunskap. Här kan man läsa ut det mesta av ett Sverige i snabb förändring.

För vad Röster i Radio-TV är mest av allt är en knivskarp avgjutning av sin tid, mest för att den är så fullständigt omedveten om att vara det. Artiklarna är skrivna för omedelbar konsumtion, de försöker aldrig vara smarta eller hålla något slags distans till sin omvärld. De vet att de är skrivna för att läsas en eller ett par gånger och sedan kastas bort när nästa veckas nummer kommer.

När jag dykt i arkivet har jag gjort en hisnande resa från sent 1970-tal till sent 80-tal och den totala förändring som sker under ett drygt decennium skulle vara värt en doktorsavhandling. Allt förändras och förkastas - ideal, formgivning, språket - allt raseras och byggs upp på nytt.

Under sjuttiotalet är journalistens jag en mästrande och allvetande ugglan Helge som ska förklara världen och tillvaron för läsaren, som av allt att döma kräver ett pedagogiskt och förenklande tilltal snett från ovan, gärna garnerat med lite humor och en ironisk släng här och där.

Den där gubbiga sjuttiotalsironin är såväl fascinerande som fullständigt outhärdlig. De kvinnor som intervjuas är alla söta och duktiga, medan de män som kommer till tals bemöts med en grabbig inbördes beundran. Särskilt chefer och högt uppsatta män behöver aldrig förklara sig särdeles djupt - man gör en svepande gest med hela handen och antyder att det hela ändå är alldeles för svårt för läsarna att greppa.

Någonstans längs vägen förändras hela landskapet och det glättigt glada åttiotalet tar sin början. Man börjar tala om känslor och om yta - plötsligt får man vara ytlig utan att idiotförklaras. Kvinnorna får större utrymme i tidningen och även om deras utseende och duktighet ännu kommenteras får de åtminstone vettigare frågor än tidigare. Flåsigheten och ironin försvinner alltmer.

Tilltalet är fortfarande enkelt men inte alls lika förenklande. Läsaren blir inte längre skriven saker på näsan. Läsaren tillskrivs inga åsikter eller egenskaper, vilket är befriande.

Insikten om hur annorlunda Sverige och svenskarna var för bara trettio år sedan är närmast bedövande och jag kan inte låta bli att undra hur Röster i Radio-TV skulle sett ut idag om den fått leva vidare. Men när satellitkanalerna vällde in över landet och tv-monopolet bröts klarade man inte att hålla ställningarna.

På bara några år störtdök upplagan och 1994 slogs Röster i Radio-TV ihop med Hänt i veckan och blev Se och Hör. Att min älskade gamla tv-tidning förvandlades till en sådan skvallerblaska känns faktiskt lite hårt och tungt.

Hellre bläddrar jag då tillbaka och minns storhetstiden, då man inte bara annonserade nya säsonger av Razzel och Sköna Söndag utan även allmänbildade sina läsare och fångade samtiden på ett helt mästerligt sätt.

01/07/2013

Zazie & Obispo / Les meilleurs ennemis

Jag kan sakna den där typen av musikvideo som sällan göra numer: snygg, påkostad, ambitiös. Den får gärna berätta en historia och gärna en annan historia än den som eventuellt finns i texten.

Just den här videon är en av de snyggaste jag vet, den har en egen idé och berättar ett helt litet drama på lite drygt fyra minuter.



Zazie & Obispo / Les meilleurs ennemis

Pascal Obispo och Zazie var gamla kompisar som båda slagit igenom på allvar i mitten av 90-talet och nu, 1998, släppte de sin första regelrätta duett. Det skulle också visa sig bli deras sista riktiga samarbete, men det visste man inte då.

Båda var fullt upptagna på var sitt håll och hann inte medverka alls i videon, vilket videoregissören löste genom att iscensätta historien om ett ungt pars uppgång och sammanbrott. Artisterna skymtar som hastigast i den scen där det inte längre lika förälskade paret bråkar om vilken skiva det ska lyssnas på.

Låten blev en stor hit och videon visades flitigt på de franska musikkanalerna. Några år senare visade den sig inte bara vara snygg utan också högst användbar.

När jag jobbade som gymnasielärare i franska visade jag videon för mina elever som fick göra ordlistor på alla saker som syntes i bild. Innan vi var klara hade vi över tvåhundra substantiv att tillägna oss.

Tänk vad man kan använda en bra video till.

Copyright: Sony music France

Längtar efter Pet Shop Boys

Snart, snart - om ungefär två veckor - släpps Pet Shop Boys nya album Electric och jag längtar redan nu. Efter att ha tillbringat drygt tio år i tron att duons glada dagar var över och förbi tände jag till rejält på nytt för fyra år sedan.

Yes var en så briljant liten karamell som tryckte på alla de rätta knapparna hos Tobson. PSB:s näst bästa skiva efter klassiska Very om man frågar mig.

Också förra årets Elysium träffade rätt hos mig, vilket får mig att känna mig ganska hardcore med ens. Tror inte jag läste en enda recension som gjorde tumme upp. Jag hör ju också att där inte finns några hitsinglar men där finns en annan egenskap jag går igång på.

Jag gillar verkligen när artister gör helgjutna album som känns som fungerande helheter istället för att bara kasta ihop ett antal låtar och tycka att man gjort en skiva.

Helt ärligt har jag väl inte gått i brygga över någon av de två smakprov jag hört från Electric, men jag hoppas ändå på ännu en platta som hänger ihop. Som har en början, ett slut och en tankebana däremellan.

Om två veckor vet jag.

Copyright: x2 / Pet Shop Boys

28/06/2013

Anders Burman är död

På sistone har jag skrivit en del om skivor och artister som givits ut av det legendariska svenska skivbolaget Metronome och igår kom den tråkiga nyheten att bolagets drivande kraft och musikaliska motor Anders Burman gått ur tiden, 84 år gammal.

Anders Burmans insats för svensk populärmusik kan liksom inte underskattas, även om han är långt ifrån lika allmänt känd av allmänheten som en Stikkan Andersson eller en Bert Karlsson.

Copyright: Metronome / Warner

Men han hade ett finger med närmast överallt och fick fart på artister som Siw Malmkvist, Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Pugh Rogefeldt, Marie Bergman och många fler. Styrde i deras låtval, knuffade dem i olika riktningar vad gällde låtskrivande, parade ihop dem med pålitliga studiomusiker som kunde blåsa liv i deras repertoarer.

Anders Burman har producerat en massa namnkunniga svenska artister som man kanske borde gilla mer än vad jag gör, men det jag verkligen älskar honom för är de album han gjorde tillsammans med Lill Lindfors på 1970-talet. Med undantag för den misslyckade "Sång" från 1971 håller Lills samtliga skivor på Metronome mycket hög klass.

Överhuvudtaget vågar jag säga att Metronome är det viktigaste skivbolag Sverige haft. När Stikkans Polar satsade sitt mesta krut på Abbas världskarriär och Berts Mariann lade dansbandsmarknaden under sig satsade Anders Burman på musik och artister han själv gillade, utan att fundera alltför mycket på om slutresultatet skulle gå hem hos skivköparna eller inte.

Att erövra världen hade han redan gjort med högklassiga jazzinspelningar på 50- och 60-talet. Det och mycket mer kan man läsa i De legendariska åren - en helt förtjusande bok om Metronomes storhetstid. Obligatorisk läsning, skulle jag säga.
Copyright: Premium publishing

23/06/2013

När slutade vi hata staden?

Det kan ofta kännas tungt och svårt med förändring. Sverige uppfattade sig fortfarande på sextiotalet som en lantlig idyll där man längtade efter det rurala och ursprungliga, mer ädla, i tillvaron, men i själva verket flyttade allt fler in till stan och bosatte sig i förorter.

Reaktionen i populärkulturen var inte att ta miste på: förorter var av ondo och betong gör människor olyckliga. Staden är ett nödvändigt ont där ingen människa egentligen trivs.

I barnböcker, serier och tv-program visades hur människor blev alienerade, anonyma och uttråkade i sina höghus. Hur de längtade efter sammanhang, röda stugor och en levande landsbygd. 

Dessutom skrevs en ansenlig mängd schlagerlåtar om stadens ogästvänlighet - riktade mot dessa förortsmänniskor samt till alla de på landet som borde upplysas om hur lyckliga de ännu kunde skatta sig.

Lyckliga gatan med Anna-Lena Löfgren, Tänk om världen var min ändå med Family Four och Är det konstigt att man längtar bort nån gång med Lena Andersson är bara tre (bra) exempel ur den digra floran.

Copyright Polar / Bild från discogs.com

Själv växte jag upp på landet under 80-talet och matades med den här typen av uppfattningar. När jag var liten framstod staden helt klart som något ganska skrämmande och otrevligt. Jag tyckte om att besöka släktingar i Stockholm, men man förväntades alltid tycka att landet var bättre och finare.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på när den här uppfattningen växte bort, när det blev accepterat att föredra en urban miljö, när det blev tillåtet att älska sin stad. Att man bor i staden för att man vill och inte för att man är tvungen.

I Finland finns fortfarande tendenser att krama landsbygden krampaktigt och idealisera det som befinner sig utanför stadsgränsen. Ska bli spännande att se om utvecklingen följer samma kurva här. 

Och om det slutligen blir så att man kan tycka lika bra om båda alternativen.

Anna-Lena förtjänade en revival

Ska man nödvändigtvis göra schlager ska man göra kvalitativ schlager menade Anders Burman på legendariska skivbolaget Metronome, som satsade hårt på Ann-Louise Hanson, Siw Malmkvist och Anna-Lena Löfgren.

Faktum är att Anna-Lena sålde mest då det begav sig - Lyckliga gatan blev en riktig kioskvältare som höll sig kvar en smärre evighet på Svensktoppen - och liksom Siw gick hon också hem på den tyska marknaden.

Copyright Metronome / Bild från discogs.com
Lyckliga gatan - som dessutom är en helt briljant inspelning med en av Britt Lindeborgs bästa texter - skapade en ny genre i Anna-Lenas material: den lilla lantliga människan som begråter tidens gång och den omänskliga storstaden. Temat återkommer flera gånger - bäst i Aldrig mer och Titta på stan - och passar Anna-Lena perfekt.

Överhuvudtaget var Anna-Lena en mästare på att fylla sin lilla röst med stora känslor - ibland så man som lyssnare tror att såväl röst som sångerska ska spricka - och ofta tog hon rollen av den alldeles vanliga människan som plötsligt brister ut i sång. Det var lätt att identifiera sig med henne.

Under sjuttiotalet bytte hon schlagerrefrängerna mot en ny karriär inom den andliga musiken och även om hälsan vacklade till och från fortsatte hon att sjunga fram till sin död 2010.

Idag har hon hamnat underligt mycket i skymundan i svensk musikhistoria. Medan alla känner till Siw, Ann-Louise och Lill-Babs har betydligt färre någon uppfattning om vem Anna-Lena var eller vilka låtar som var hennes.

Jämför man med Siw är det kanske inte så underligt - hon var en spelevink som sjöng spralliga och roliga låtar som fått kultvärde med tiden. Anna-Lenas texter är ofta allvarliga, seriösa och ytterst uppriktigt menade och när tiden satt sin tand i dem känns de mest av allt dammiga.

Det finns hur som helst mängder av pärlor i Anna-Lena Löfgrens produktion och hon skulle också förtjäna att bli återupptäckt av en större publik. Synd att det aldrig hände medan hon ännu levde.

För att dra mitt strå till stacken har jag kastat ihop femton personliga Anna-Lena-favoriter i en spellista där jag särskilt vill flagga för underbara Var det du (med vacker text av Cornelis Vreeswijk), den vemodiga avfolkningsbygdsromantiken i Aldrig mer samt Kom morgon - en stilfull svensk version av Israels första bidrag till Eurovision Song Contest.