Daft Punk / Random Access Memories

Det är kanske lite fånigt att erkänna det nu när jag egentligen inte skulle behöva, men den starkaste känsla Daft Punk någonsin framkallat hos mig är hat. Rent och skärt hat.

Vi satt i en bil ute på den bretonska landsbygden. Vi var trötta och våta efter ett ihållande regnväder, humöret var rakt inte på topp. Vi hade antagligen något slags tid att passa och mitt jobb var att agera kartläsare och hitta rätt vägar men kartan och landskapet vägrade stämma överens och jag känner mig alltmer stressad. Och mitt i detta börjar radion pumpa ur sig Daft Punks pulserande monotona "Around The World" tills jag tror att det lilla förstånd jag ändå haft i behåll börjar glida mig ur händerna.

Som jag hatade den där låten där och då. Jag skulle ha velat slita loss radion och kastat ut den på någon åker där den kunde få spela hur mycket den ville.

Hatet gick snabbt över och vårt förhållande normaliserades. Jag tyckte Daft Punk var helt okej disco - särskilt singlarna från Discovery kändes ärtiga och snärtiga - men inte var det några stora stormiga känslor mellan oss. Jag har aldrig lyssnat speciellt aktivt på dem.

Men när alla hyllar det nya albumet måste man ju kasta ett litet öra på det.

Copyright: Daft Life / Columbia Records

Om någon sagt åt mig att jag i framtiden skulle ha så här höga tankar om Daft Punk den där gången i bilen skulle jag nog fnyst så vindrutan blåst iväg. Men den här skivan är faktiskt väldigt speciell.

Den är lång, den är okonventionell, den flödar över av idéer. Den borde inte vara det minsta kommersiell. Det tredje spåret börjar med en två minuter lång monolog av legenden Giorgio Moroder - ett riktigt genidrag i sig.

Kort sagt, det här borde vara en sådan skiva som får skivbolagsmänniskor att brista ut i gråt och som kanske inte hade blivit till om inte duon haft sitt eget bolag, vilket ger frihet att göra vad man vill.

I korthet kan man kanske säga att det här är bakgrundsmusik som man borde koncentrera sig på. Easy listening som inte alls är så lätt som man kanske kunde inbilla sig. Svängigt men krävande.

Och på slutet, när musiken slår över i oväsen för att slutligen helt brytas sönder och tystna, går mina tankar dels till det makalösa glissandot i The Beatles mästerverk "A Day In The Life", dels till scenen i Ingmar Bergmans "Persona" där spänningen mellan huvudpersonerna bränner hål i filmen.

Tobsons favoritlåt:
Giorgio by Moroder. En storslagen hyllning till en storslagen musiker såväl som ett manifest för det fria skapandet. Lysande.