Häromdagen fick jag ett litet meddelande som meddelade mig att det var min årsdag på Twitter och att jag tillbringat fjorton år på fågelappen. Tänka sig - fjorton år! Det har dessutom varit fjorton bra år. Av alla sociala medier har jag alltid älskat Twitter mest.
Det är inte så underligt. Jag är en skrivande människa och en läsande människa. Jag föredrar alltid skrivna ord framför bilder eller videor. När Twitter var en alldeles ny plattform var det någon som beskrev den som "Facebook utan allt trams, Facebook med bara statusuppdateringar". Jag förstod precis och föll pladask.
Under de första åren var det mesta bara kul och okomplicerat. Det värsta som kunde hända var att sidans kapacitet inte räckte till och sajten kollapsade. Då fick man inga tweets i sitt flöde, istället fick man se den ikoniska valen - the Fail Whale - som signalerade att något var fel.
 |
| Den ikoniska klassiska valen. En krasch-kelott, måhända? |
De senaste åren har bjudit på värre saker än valar. Tonen har blivit hårdare, trollen flera. Det är inte bara Twitters fel, det är också det offentliga samtalet som hårdnat och blivit mer polariserat. Själv har jag en ganska skyddad tillvaro online medan andra knappt kan skriva om dagens väder utan att få en hel storm av elaka svar hällda över sig.
Samtiden är också som en ständigt pågående störtskur av dåliga nyheter och till och med en nyhetsjunkie som jag har börjat avskärma mig från flödet. Jag orkar inte ta del av allt. Jag behöver inte veta allt. Jag behöver inte ständigt påminnas om hur förskräckligt allting är.
Det i särklass värsta med Twitter är ändå firmans nya ägare, den lynniga och oförutsägbara miljardärbebisen Elon, som sedan han tvingats köpa plattformen till överpris gjort sitt absolut yttersta för att förstöra de sista bitarna av vad som var kul och användbart eller ens fungerande. Som om han aldrig förstått vad grejen var. Eller som om han i sin barnsliga avundsjuka mot människor som twittrade framgångsrikt ville slå sönder deras leksak.
Den ena nya påfundet efter det andra har spottats ut från den nya ledningen och när man tror att inget kan bli mer katastrofalt än det senaste fiaskot står man snart där på nytt, än en gång lamslagen av häpnad. För att använda en klassisk replik från katten Gustaf: "Varje gång jag tror botten är nådd kommer nån med en spade".
Det blir allt svårare att motivera för sig själv varför man ska hänga på ett ställe som aktivt försöker skrämma bort alla vettiga och som istället glatt bjuder in extremister och galningar att ta plats.
Jag kommer fortfarande på mig själv med att formulera saker i huvudet som jag gärna skulle twittra. Men sedan smälter lusten bort. Det är liksom bara inte roligt längre. På samma sätt som jag en dag insåg att Facebook krävde alldeles för mycket av min tid känns det mer och mer som att jag är färdigtwittrad.
Jag tänkte hänga kvar över Eurovision Song Contest - att twittra är aldrig så roligt som när det är ett stort evenemang på gång - men om inte gnistan kommer tillbaka testar jag att gå på paus.
Nu önskar jag bara att någon kunde uppfinna ett fungerande alternativ: en textbaserad plattform som kunde fylla samma funktion och fånga samma känsla som Twitter gjorde då en gång för länge sedan. Men jag är också lite rädd att det först och främst är den tiden som flytt och det kan ingen ny app göra något åt. Tyvärr.
