Cats - katter som dansar och sjunger

Egentligen hade jag tänkt skriva något om precis hur förfärlig filmversionen av Cats (2019) är. Men behöver världen faktiskt ännu en text om det? 

Vill man utforska hur osannolikt groteskt misslyckad filmen är - och det är den verkligen - rekommenderar jag långa och uttömmande videoessäer av Lindsay Ellis och Sideways, som effektivt plockar isär allt som gått galet såväl kinematografiskt som musikaliskt. Och det är en hel del.

En sak jag insåg ganska snart är att jag faktiskt inte kände till musikalen alls. Jag har aldrig sett en uppsättning av den eller ens hört musiken, med det självklara undantaget för "Memory".

Bilden tillhör Really Useful Group

Inspirerad av allt jag läst och sett om den där härdsmältan till film skaffade jag fram en annan version av Cats - den filmade version av scenuppsättningen som gjordes i London 1998. 

Den är full av erfarna skådisar som spelat sina roller flera gånger tidigare men har också dragit till sig en ansenlig mängd fnys och suckar i diverse kommentarfält för att man "förbättrat" musiken istället för att låta dem på scenen sjunga live. Som om musik utan pålägg eller studioeffekter skulle vara finare.

Den filmade versionen är förkortad och lämnar bort ett par sekvenser och sångnummer. Dessutom är den mindre en definitiv version än en ögonblicksbild av hur uppsättningen såg ut i London just där och då. En hel del saker är annorlunda än de var vid premiären 1981 och föreställningen har fortsatt att utvecklas vidare med tiden.

En sak jag trodde mig veta är att Cats är en musikal utan intrig och det stämmer till viss del. Det är en föreställning där dansnumren för det mesta är viktigare för publiken än den röda tråd som ändå finns där men som inte blir helt tydlig förrän på slutet.

Baserad på en diktsamling av T.S. Eliot handlar hela föreställningen om hur en klan av katter - jellikelkatterna - möts på sin årliga träff där överstekatten ska utse en enda av dem som får fara upp till katthimlen för att födas på nytt och få glädjen att leva ett nytt kattliv.

Som på alla släktkalas där folk inte träffats på länge hamnar alla att presentera sig och i princip hela föreställningen består av olika tablåer där de närvarande katterna får visa upp sig, en i taget. Det kan låta ganska enformigt i teorin men då kissekatternas temperament och personligheter skiljer sig betänkligt åt fungerar greppet bra.

Det som verkar förvirra en del åskådare och fans är anledningen till att vissa katter får en sång. Är det så att alla som visas upp är kandidater för att födas på nytt? Knappast. Ett par av dem är det helt klart - den förtjusande gamla Jennyanydots, teaterkatten Gus och den välmående Bustofer Jones - medan flera av de andra är unga och mitt i livet och knappast i behov av att hyllas upp till himlen.

Mina personliga favoriter är den obstinata Rum Tum Tugger som bara vill ha det han själv bestämt sig för samt den unge trollkonstnären Mistoffelees som knappt är torr bakom öronen och inte riktigt behärskar sina förmågor än. 

Att dessa två helt klart verkar ha djupare känslor än kattlig kamratsamhet mellan sig gör inte saken sämre. I filmen har båda förvandlats till superstraighta marskatter som trånar efter samma misse, vilket bara är ännu en sak som skjuter filmatiseringen i sank.

Musikalens genidrag är att spränga in lite äkta svärta och smärta i allt det trevliga. Plötsligt dyker den trasiga föredettingen Grizabella upp, den som de andra katterna förskjutit och som alla fräser åt. Den vars enda önskan är att få komma in i värmen igen innan allt är försent.

Jag har alltid tänkt på Grizabellas stora nummer "Memory" som en habil musikalballad, men satt i sitt rätta sammanhang blir den förkrossande effektiv. Det gör ont att vara utanför och den när den utstötta katten slutligen når fram till de andra med sin sång är det en förlösande stund och föreställningens självklara känslomässiga epicentrum. 

Cats står och faller med att publiken känner Grizabellas desperation som river ett hål i stämningen efter alla trevliga sång- och dansnummer. Plötsligt känns det som om där fanns en båge och en handling, även om vi inte fick veta det från början.

Under repetitionerna hade Cats alla förutsättningar att bli en riktig flopp och var en stor risktagning. "Memory" fann inte sin slutliga form förrän kort före premiären. Idag är det en av alla tiders mest framgångsrika scenföreställningar och "Memory" kan vara den mest framgångsrika sången från en musikal någonsin - redan 2002 hade den spelats över två miljoner gånger på amerikansk radio.