15/11/2021

Abba / Voyage

Inte trodde jag att jag någonsin skulle få skriva en recension om ett album med helt ny musik från Abba - den popakt som utan någon som helst konkurrens varit den viktigaste för mig i mitt liv. Nu har skivan varit ute en dryg vecka och jag har funderat och lyssnat och tänkt.

Om man väntat fyrtio år på musiken kan man väl gärna ta ett par dagar extra på sig att tänka ut vad egentligen tycker, tänker jag.


Copyright Polar Music

Kritiken mot "Voyage" har överlag varit positiv men artig och sällan översvallande. En och annan kritiker undrade varför Abborna inte tillåtit sig mer experimenterande och mer äventyrlighet i musiken. En och annan påpekade lite surt att det minsann inte låter som Abba gjort under glansdagarna. Det är verkligen att missa poängen.

Vill man höra ett Abba som stod på sin absoluta topp är det bara att vända blicken tillbaka och lyssna på de gamla låtarna. "Voyage" är något helt annat än ett försök att låta likadant som då. "Voyage" är en dörr på glänt till ett parallellt universum, till en värld där Abba aldrig splittrats. 

En värld där Abba tagit ett djupt andetag efter "Chess", hittat gnistan igen och fortsatt spela in musik tillsammans. Hur skulle ett sådant Abba ha kunnat låta? Abba gick skilda vägar när medlemmarna växte upp, lämnade dansgolvet och började intressera sig för andra saker. Vad skulle ett vuxet Abba sjunga om? "Voyage" ger till viss del ett svar på det. Eller åtminstone en del av ett svar.

Mest av allt är "Voyage" en oerhört generös gåva från ett band som redan gett mer än någon kan ha rätt att förvänta sig, till en publik som aldrig slutat älska sitt favoritband och som ofta älskat monumentet Abba betydligt mer än de forna medlemmarna gjort.

Med det sagt, vad tycker jag om "Voyage"? Först och främst är det solitt hantverk. Ojämnt, precis som nästan alla Abbas tidigare album. Det finns en anledning till att "ABBA Gold" är ett av de bäst säljande albumen i musikhistorien - majoriteten av låtarna i Abbas katalog är små mästerverk men bandet framstår alltid som allra bäst när man får plocka russinen ur kakan. 

Nästan varje Abba-album har en eller flera spår som kanske inte är dåliga men som inte riktigt passar in i den dramatiska bågen. Som gärna kunde ha ersatts av något annat. "Voyage" är inget undantag. Här är mina tankar om vart och ett av de tio spåren på "Voyage".

01. I Still Have Faith In You

Den första av de nya singlarna är först och främst en rasande skicklig komposition och ett bevis för vilket geni Benny Andersson är. I likhet med "The Name Of The Game" (som ironiskt nog inte är en av Bennys egna favoriter) består låten av flera olika delar och når inte full kraft förrän samtliga delar flätas ihop och blir till en enhet. Man kan inte övertyga någon om den här låtens storhet genom att vissla den. Texten handlar naturligtvis om medlemmarna själva och den ömsesidiga respekt de känner för varandra. Om den vänskap som finns kvar efter allt de gått igenom tillsammans och på skilda håll.

Att vara fyra etablerade artister som i prinicp redan var så stora som de kunde förväntas bli - utom Frida som aldrig riktigt slog igenom som soloartist - som med förenade krafter lade världen för sina fötter, något ingen artist från ett icke-engelskspråkigt land någonsin gjort fullt ut, är en så otrolig historia. Det är en glädje att vänskapen Abborna emellan har bestått, det var nog aldrig helt självklart.

02. When You Danced With Me

Efter en av de mest uppenbart självbiografiska låtarna Abba gjort kommer denna glada lilla dansmelodi om paret som dansade tillsammans i Kilkenny en gång för länge sedan, innan han drog till den stora staden och hon blev kvar. Många anser att det här är ett av de svagaste ögonblicken på albumet och undrar varför en grupp svenskar sjunger om ett par på Irland. Det kan man undra och nog är låten föga mer än en glad bagatell, men den fyller också en funktion. Det är så lätt att läsa in Abbornas egna känslor och erfarenheter i texterna, men redan i den andra låten visar men med hela handen att nej - alla låtarna handlar inte om oss själva. Det ger en behaglig distans och en tvetydighet gällande texterna som håller i sig genom hela "Voyage".

03. Little Things

Helt ärligt har en jullåt med Abba aldrig legat särskilt högt på min personliga önskelista. Det känns lite som om man lagt "The Way Old Friends Do" och barnkören från "I Have A Dream" i ett provrör, sprinklat i lite tomtebloss och julglitter och skakat om. Verkligen inte mina favoritingredienser, men slutresultatet känns ändå värdigt - inte minst tack vare sånginsatsen. På den gamla goda tiden hade "Little Things" förmodligen relegerats till att bli B-sida till en hitsingel, och på många sätt är den minst angelägna låten i samlingen. En vaggande temposänkning var främsta funktion är att kratta manegen inför det som komma ska. 

04. Don't Shut Me Down

Första gången jag hörde "Don't Shut Me Down" var jag på väg till matbutiken och fick bita mig i läppen för att inte kläcka ur mig ett lyckligt litet skrik då rytmspåret kickade in efter den första versen. Här finns alla klassiska Abba-komponenter i ett uppdaterat paket, komplett med en text som fungerar på flera olika plan. Här får Agnetha - som ofta varit passiv och förkrossad och handlingsförlamad i Abbas låtar - närmast sparka upp dörren hos sin gamla kärlek och förklara att det minsann är dags för omstart. I princip "As Good As New" med ett mycket större självförtroende. 

Dessutom är texten en programförklaring för hela "Voyage"-projektet: jag är inte längre den du kände från förr, jag är då och nu i förening. Behöver jag ens understryka hur fantastiskt Agnetha sjunger här - intensivt och engagerat med en utsökt känsla för dramatik. En framtida evergreen som inte behöver skämmas för sig vid sidan av Abbas klassiker.

05. Just A Notion

En lysande idé på pappret: att ta en gammal Abba-låt som aldrig färdigställdes och klä upp den i nya kläder. Nästan alla röster på bandet är hämtade från originalinspelningen medan i princip hela musikbakgrunden är ny. Det borde funka - och det gör det till stor del - men här finns en del problem. "Just A Notion" var en ganska primitiv demo, men den hade en hel del svisch och svosch och nattklubbsglamour i anslaget. Den nya bakgrunden känns mer som gubbdans på ett cocktailparty än ett häftigt party på Alexandra i slutet av 70-talet. Det låter helt enkelt mer som ett kompetent dansband som spelat in en Abba-cover än äkta vara, med sitt tunga pianodriv och schlagerblås. Trots alla dessa invändningar blir jag på ett alldeles utmärkt gott humör varje gång jag hör "Just A Notion", som fungerar utmärkt som sista spår på vinylskivans A-sida.

06. I Can Be That Woman 

Här kommer skivans mesta balansakt: ett relationsdrama med en tydligare countrydoft än Abba brukat ha - möjligen med undantag av "One Man, One Woman" - lastat med stora känslor och med stor risk att få emotionell slagsida. Det är morgonen efter ännu ett stort bråk - där hon än en gång druckit för mycket, han fått nog en gång för alla och i mitten finns familjens hund som bara vill att allt ska vara bra. Här finns en del osmidigheter i texten, men allt räddas av ännu ett stycke magnifik solosång där Agnethas röst för tankarna till storheter som Tammy Wynette.

07. Keep An Eye On Dan

Ifall låten om Kilkenny uppenbarligen handlade om någon eller några som tydligtvis inte var Abba själva kommer här raka motsatsen när Agnetha sjunger med sårig röst om livet efter "The Winner Takes It All" med delad vårdnad om barnen och känslan av att ha blivit utestängd från det liv man alltid drömt om. Agnetha, som i verkligheten mycket hellre ville ha en familj än att vara en världsartist och som i intervjuer berättat hur skilsmässan från Björn kändes som ett monumentalt misslyckande samtidigt som hon var etta i världen. När hon nu får sjunga ut om de här känslorna - som på många sätt skilde henne inte bara från Björn men från resten av gruppen och dess entourage - blir resultatet engagerat och ett av de största ögonblicken på "Voyage".

Stikkan Andersson lär ha kallat Agnetha för en lat dansbandssångerska som borde vara glad för sina Abba-miljoner. På "Voyage" känns det som om hon istället jobbar hårdare än de flesta och med strålande resultat. 

08. Bumblebee

En trevlig stund i trädgården i sällskap av Frida och en surrande humla. Här finns ekon av klassiker som "Chiquitita" och "Fernando" i anslaget såväl som en droppe tillbakahållen klimatångest i texten, men helheten blir aldrig mer än just ett stycke trevlighet - en lugn stund i mitten av B-sidan.

09. No Doubt About It

Trots att de har tre solonummer var känns "Voyage" mer som Agnethas än Fridas skiva, men här får Frida något att sätta tänderna i. I ett musikaliskt landskap som påminner en aning om "Hole In Your Soul" ber den ena parten om ursäkt för att ha startat ett gräl i en text som faktiskt sätter myror i huvudet på mig. Tar man den bokstavligt är kvinnan i förhållandet en grälsjuk hysterika som utsätter sin hårt prövade men ack så tålmodige make för ständiga och onödiga utbrott. 

I början av Abbas diskografi - när orden som skulle sjungas bara behövde låta bra och det spelade mindre roll vad de betydde - skrev Björn Ulvaeus ett par texter som i ärlighetens namn inte känns så tilltalande idag i ett genusperspektiv. Men sedan dess har Björn levt ett liv, vidgat sina synsätt och förvandlats till en textförfattare i världsklass. Skulle han faktiskt skriva en låt om en ragata som gör livet svårt för sin bättre hälft? Textens jag beskriver sig själv och sina känslor i nedsättande ordalag medan han målas ut som en hjälte ("he's too good for me, that's one thing I know for sure") och personligen skulle alla mina varningsklockor ringa om en bekant till mig pratade om sitt förhållande på det här sättet. 

Det här kunde vara en prequel till "Should I Laugh Or Cry" där hans gaslighting fortfarande fungerar och hon inte sett igenom honom än. Det är sällan en poptext får mig att fundera så här länge och även musikaliskt är det här spänstigt, njutbart och underhållande. Och möjligen är den sista textraden ("This isn't where it ends") en föraning om att Abba har fler överraskningar på lut för sina fans.

10. Ode To Freedom

Skivan avslutas varmt och värdigt med det kanske allra vackraste av de tio spåren, det som växt allra mest i mina öron sedan den första lyssningen. Om titeln väcker farhågor är själva texten en befriande betraktelse om hur frihet är svårt att sätta ord på och hur det inte finns några frihetshymner värda att minnas. Om det är här Abba sätter punkt så är det en oerhört väl vald plats att göra det på. Min enda invändning är att den här inspelningen känns lite väl kort: den hade gärna fått vara dubbelt så lång och tar slut lite väl plötsligt. Kanske är det också en händelse som ser ut som en tanke? Hur kunde Abbas comeback någonsin vara nog för alla som väntat och längtat? Hur många minuter vi än hade fått hade det känts som om slutet kommit alltför snart. Underbart är kort, som bekant.

Vad tycker jag då sammanfattningsvis? Jag känner att det inte spelar någon roll vad jag eller någon annan kritiker anser. "Voyage" är en fantastisk framgång som slagit åtskilliga rekord och år bland annat det nya århundradets snabbast säljande vinylskiva. En enorm kraftsamling och manifestation av en grupp där samtliga medlemmar passerat 70-strecket i en tid då vi stirrar oss blinda på ålder och ofta tror att man är slut som kreativ artist betydligt tidigare än så. 

"Voyage" är bra men dess musikaliska vara eller icke vara hamnar ändå helt i skuggan av glädjen jag känner att Björn, Benny, Agnetha och Frida ville ge oss den här presenten. 

Tobsons favoritspår:

Ett svårt val förvisso men "Don't Shut Me Down" känns redan som en klassiker som bara växer och växer för varje gång man hör den. 

10/11/2021

Cats - katter som dansar och sjunger

Egentligen hade jag tänkt skriva något om precis hur förfärlig filmversionen av Cats (2019) är. Men behöver världen faktiskt ännu en text om det? 

Vill man utforska hur osannolikt groteskt misslyckad filmen är - och det är den verkligen - rekommenderar jag långa och uttömmande videoessäer av Lindsay Ellis och Sideways, som effektivt plockar isär allt som gått galet såväl kinematografiskt som musikaliskt. Och det är en hel del.

En sak jag insåg ganska snart är att jag faktiskt inte kände till musikalen alls. Jag har aldrig sett en uppsättning av den eller ens hört musiken, med det självklara undantaget för "Memory".


Bilden tillhör Really Useful Group

Inspirerad av allt jag läst och sett om den där härdsmältan till film skaffade jag fram en annan version av Cats - den filmade version av scenuppsättningen som gjordes i London 1998. 

Den är full av erfarna skådisar som spelat sina roller flera gånger tidigare men har också dragit till sig en ansenlig mängd fnys och suckar i diverse kommentarfält för att man "förbättrat" musiken istället för att låta dem på scenen sjunga live. Som om musik utan pålägg eller studioeffekter skulle vara finare.

Den filmade versionen är förkortad och lämnar bort ett par sekvenser och sångnummer. Dessutom är den mindre en definitiv version än en ögonblicksbild av hur uppsättningen såg ut i London just där och då. En hel del saker är annorlunda än de var vid premiären 1981 och föreställningen har fortsatt att utvecklas vidare med tiden.

En sak jag trodde mig veta är att Cats är en musikal utan intrig och det stämmer till viss del. Det är en föreställning där dansnumren för det mesta är viktigare för publiken än den röda tråd som ändå finns där men som inte blir helt tydlig förrän på slutet.

Baserad på en diktsamling av T.S. Eliot handlar hela föreställningen om hur en klan av katter - jellikelkatterna - möts på sin årliga träff där överstekatten ska utse en enda av dem som får fara upp till katthimlen för att födas på nytt och få glädjen att leva ett nytt kattliv.

Som på alla släktkalas där folk inte träffats på länge hamnar alla att presentera sig och i princip hela föreställningen består av olika tablåer där de närvarande katterna får visa upp sig, en i taget. Det kan låta ganska enformigt i teorin men då kissekatternas temperament och personligheter skiljer sig betänkligt åt fungerar greppet bra.

Det som verkar förvirra en del åskådare och fans är anledningen till att vissa katter får en sång. Är det så att alla som visas upp är kandidater för att födas på nytt? Knappast. Ett par av dem är det helt klart - den förtjusande gamla Jennyanydots, teaterkatten Gus och den välmående Bustofer Jones - medan flera av de andra är unga och mitt i livet och knappast i behov av att hyllas upp till himlen.

Mina personliga favoriter är den obstinata Rum Tum Tugger som bara vill ha det han själv bestämt sig för samt den unge trollkonstnären Mistoffelees som knappt är torr bakom öronen och inte riktigt behärskar sina förmågor än. 

Att dessa två helt klart verkar ha djupare känslor än kattlig kamratsamhet mellan sig gör inte saken sämre. I filmen har båda förvandlats till superstraighta marskatter som trånar efter samma misse, vilket bara är ännu en sak som skjuter filmatiseringen i sank.

Musikalens genidrag är att spränga in lite äkta svärta och smärta i allt det trevliga. Plötsligt dyker den trasiga föredettingen Grizabella upp, den som de andra katterna förskjutit och som alla fräser åt. Den vars enda önskan är att få komma in i värmen igen innan allt är försent.

Jag har alltid tänkt på Grizabellas stora nummer "Memory" som en habil musikalballad, men satt i sitt rätta sammanhang blir den förkrossande effektiv. Det gör ont att vara utanför och den när den utstötta katten slutligen når fram till de andra med sin sång är det en förlösande stund och föreställningens självklara känslomässiga epicentrum. 

Cats står och faller med att publiken känner Grizabellas desperation som river ett hål i stämningen efter alla trevliga sång- och dansnummer. Plötsligt känns det som om där fanns en båge och en handling, även om vi inte fick veta det från början.

Under repetitionerna hade Cats alla förutsättningar att bli en riktig flopp och var en stor risktagning. "Memory" fann inte sin slutliga form förrän kort före premiären. Idag är det en av alla tiders mest framgångsrika scenföreställningar och "Memory" kan vara den mest framgångsrika sången från en musikal någonsin - redan 2002 hade den spelats över två miljoner gånger på amerikansk radio.