Havet verkar ha legat spegelblankt och lugnt runt omkring Abba då de spelat in "Super Trouper" - en stark men kanske lite väl strömlinjeformad platta. Om någon trott att det var så det skulle förbli så bedrog sig denna någon rejält.
Ett år senare såg rummet helt annorlunda ut. Även Frida och Benny hade avslutat sitt långa förhållande och plötsligt bestod bandet av hela två före detta par. Att samarbeta tätt inpå ett ex kan sannolikt vara såväl sårigt som påfrestande och det satte sina spår på gruppens nästa LP.
 |
| Copyright Polar Music International |
Att Abborna vid det här laget började vara ganska trötta på varandra är väl dokumenterat. Inte minst nämns ofta bristen på energi och motivation att hålla sig kvar på toppen. En ny skiljelinje uppstod då gruppens båda A inte längre var lika villiga att göra så många omtagningar som B+B skulle ha önskat eller att lika handlöst kasta sig ut i de allra högsta tonernas skog.
Flickorna mot pojkarna är ett tacksamt sätt att beskriva situationen men det som diskuterats mindre är den uppenbara kreativa konflikten mellan Benny och Björn vid den här tiden.
För Benny var soundet alltid viktigast, han älskade maxad sång i de högsta registren och ansåg att Abba var allra mest Abba då Agnethas och Fridas röster smälte samman då de sjöng på toppen av sin förmåga. Mot detta stod Björns nya intresse för att skriva komplexa texter där historier berättas och budskap framförs. För honom var det viktigt att texterna tolkades på riktigt av en röst i taget.
Sannolikt blev det mycket lättare att samarbeta på nytt när det stod musikal på agendan men något säger mig att Björn och Benny tidvis hade en mer ansträngd professionell relation inför "The Visitors" än historien oftast vill göra gällande.
Hur låter det, då? "The Visitors" är ofta en vattendelare bland Abba-fans. Här finns få hitlåtar och den typiska energi som brukar pulsera genom gruppens material är underligt frånvarande. Luften håller på att gå ur Abba men även det kan vara njutbart.
Skivan inleder stenhårt med titelspåret "The Visitors (Crackin' up)" - ett lysande new wave-färgat drama om den sekund då världen rasar samman. Det knackar på dörren hemma hos en politisk dissident och det kan bara vara makten som väntar utanför. Paniken drabbar, pulsen rusar och det hela fångas magnifikt i såväl Fridas sång som i den pådrivande rytmen.
Vid sidan av "The Day Before You Came" är "The Visitors (Crackin' Up)" min favorit av alla Abbas inspelningar men den är inte särskilt representativ för resten av albumet. Istället sätter nästa låt fingret på hela LP:ns stora problem.
"Heed Over Heels" var tänkt att bli en klassiskt glad och vimsig låt men hur man än försökte blev den inte glad. En fjäderlätt låt utan lätthet. En skojig anekdot som hejdar sig i språnget och själv verkar inse att den inte är så skojig. Ett spår som är något helt annat än den var avsedd att vara. Men är det automatiskt en dålig sak? Jag tycker inte det.
Flera av låtarna har det gemensamt att Abba verkar ha tänkt sig att de skulle ha blivit helt annorlunda än de i slutändan blev och den musikaliska tavla de målar blir betydligt murrigare och mörkare än fansen var vana vid. Om "The Visitors" hade blivit en rungande framgång hade det kanske varit lättare att gå vidare och eventuellt fortsatt på det mognare och mörkare spåret men slutresultatet verkar ha förvirrat skivpubliken. Försäljningen blev mer modest än tidigare.
Kanske hade Abba behövt en paus vad som än hade hänt. När omslagsbilderna till LP:n togs var stämningen gruppmedlemmarna emellan lika iskall som den ateljé de fotades i.
Idag har "The Visitors" till stor del omvärderats, inte minst efter att "Slipping Through My Fingers" fått en framträdande roll i "Mamma Mia"-musikalen och gått från osynligt albumspår till älskad höjdpunkt i publikens medvetande.
Själv tycker jag ju att mörkret och de vassa kanterna passar utmärkt in i Abbas katalog. Inte minst i skivans två skilsmässosånger - hitsingeln "One Of Us" såväl som den resignerat genomsorgsna "When All Is Said And Done".
Dessutom måste man ju notera den uppkäftiga närvaron av "I Let The Music Speak": Abbas egen "Bohemian Rhapsody" som inte på något sätt låter som en poplåt men som ändå tar sig rätten att vara med och breda ut sig.
"The Visitors" är måhända inte en lysande Abba-skiva men den är en storslagen skiva med Abba. Om ni förstår vad jag menar.
På originalversionen av LP:n ligger spåren i följande ordning:
(Sida 1) The Visitors (Crackin' Up). Head Over Heels. When All Is Said And Done. Soldiers.
(Sida 2) I Let The Music Speak. One Of Us. Two For The Price Of One. Slipping Through My Fingers. Like An Angel Passing Through My Room.
Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg här.
