21/12/2015

Julkalendern: briljanta barn och en stor bebis

Jag hann se det första avsnittet av årets julkalender "Tusen år till julafton" innan jag for iväg på resa och ramlade av kälken. Läste en och annan kommentar som saknade snö och tomtar, någon som var arg på att kalendern inte var en dramaproduktion och någon som tyckte den var allmänt trist.

Så är det alltid. Tror ingen kalender sedan "Trolltider" hyllats från början av sin samtid, om ens den. Det hör till att det ska stormas runt SVT:s kalendrar.

Har sett något avsnitt lite här och där men bestämde mig för att titta lite närmare idag. Och fastnade. Och plöjde i princip hela serien i ett svep på SVT Play. Vågar nästan kalla den mästerverk redan nu. Har alltid älskat kvalitativ barn-tv och det här är ett utmärkt exempel på det.

Skärmdump från SVT Play

Det är lärorikt, det är spännande och det är väldigt roligt nästan hela vägen. Tyvärr måste jag kanske ändå instämma lite lätt i en kritik som flera röster höjt mot serien: skulle slutresultatet blivit ännu bättre om man tonat ned Erik Haag en aning?

Jag har läst - bland annat här och här - om hur Haag representerar en trist och gammaldags mansroll som ofta dykt upp i just barnkultur. Inte så mycket den knasiga pappan som jag ser det utan mer i rollen av vuxet barn. Jättebebisen som ska få barnen att känna sig duktiga, smartare och bättre. Greppet kan kännas igen från Brasses roll i Fem myror såväl som Tage Danielssons vuxenbarn i Herkules Jonssons Storverk.

Kanske är greppet helt medvetet och konsekvent genomfört, precis som Johan i Ingmar Bergmans "Scener ur ett äktenskap" är han en akterseglad man som spelat ut sin roll och som känns förlegad och lite gnällig.

Tyvärr kommer mönstret tillbaka lite för ofta. Det är inte bara Erik Haag som går på, även gästskådespelaren Olof Wretling blir lite för ofta lite för forcerad i sin roll. Som om de båda hade ett smått maniskt behov av att vara tokiga och roliga hela tiden, lite som forna tiders pappor som hade svårt att slappna av i sina barns sällskap. Det blir lite för mycket buskis, lite för högt tonläge.

Det kanske blir ännu tydligare när seriens vuxna kvinnor alla är helt utsökta i sina roller. Kakan Hermansson är betagande som tidlös ragata och Shima Niavarani likaledes underbar i sina små men viktiga inhopp. Lotta Lundgren är dessutom den tidsresande storfamiljens självklara nav - alltid med rätt tonfall, alltid med rätt blick, alltid till tänderna rustad med intelligens och närvaro.

Kanske de kvinnliga rollerna är mer tacksamt skrivna, men Lotta, Shima och Kakan räds aldrig allvaret. Om deras karaktärer är fyrkantiga, obekväma eller otrevliga behöver det aldrig slätas över med ett fniss i mungipan. Det är bra.

Skönt att åtminstone en karl står stadigt i samtliga tidsåldrar. Tareq Taylor är påläst, trygg och rolig, inte minst när maten han serverar kanske inte känns helt toppen.

Allra bäst - som sig bör - är ändå de tretton (jag tror jag läste någonstans att de var tretton) olika barn som provar på livet och maten under tusen år av svensk historia. Utsökt utvalda - Maggie Widstrand som gjort castingen har utfört underverk - är de medverkande barnen nyfikna, pratsamma och helt lagom uppkäftiga mot vuxenvärlden utan att glömma bort att ta leken på allvar.

"Tusen år till julafton" känns som en blivande klassiker att återkomma till många gånger framöver. Bara framtiden har överseende med kalenderns män, vill säga.

26/11/2014

Frida / Djupa andetag

Abba kan man liksom inte diskutera med i min värld. Så mycket briljans samlad i en och samma grupp - det kan man inte ifrågasätta. Jag minns fortfarande hur lycklig jag var när Frida bestämde sig för att gå in i studion igen efter en lång paus, och jag minns tydligt hur mycket jag älskade resultatet och hur ofta det snurrade i min cd-spelare.

Copyright: Anderson Records

"Djupa andetag" (1996) såldes in med ett långt intervjuprogram på SVT, där Frida intervjuades av Mark Levengood. Som jag älskade det programmet, tyckte Frida var så vacker och avspänd och rolig. "Homogen" - Sveriges första tv-program för hbtiq-människor - visade videon till "Även en blomma" och underströk att texten också kunde förstås även ur det perspektivet.

Det är därför lite tråkigt att lyssna igenom och märka att kärleken inte längre är lika stark som den en gång var. Det är fortfarande kompetent vuxenpop i snygg produktion och stiliga arrangemang. Fridas sång är fullständigt oantastlig. Och ändå är det något som skaver.

Kanske är det så att texterna - mestadels signerade Anders Glenmark - tappat lite av sin lyster? Det som jag vet kändes nära och berörande då känns lite platt. Lite otidsenligt. På samma sätt som texterna på flera ställen drar ner den annars fina "Frida ensam" från 1975.

Flera gånger kommer jag på mig själv att fundera på hur passivt längtande kvinnorna är i de här texterna. Hur hon uthärdar, förlåter och vill bli ägd. Knappast var det vad Frida utstrålade i de där intervjuerna.

Kan man bara slå dövörat till här och var finns här annars flera fina låtar, inte minst den eleganta "Alla mina bästa år" i duett med Marie Fredriksson.

19/11/2014

Bakelser, Band Aid och röda näsor

Läste att ett par konditorier i Karlskrona bestämt sig för att skapa en bakelse till förmån för de drabbade av ebola och för varje sålt bakverk donerar man en peng till en passande insamling. Min första reaktion - förutom att en ebolabakelse knappast låter som något man drömt om att stoppa i munnen - är att det väl var ett ganska behjärtansvärt initiativ.

Lite långsökt, lite fånigt. Men ändå ett försök att få folk att skänka en slant.

Problemet ligger kanske snarare i vår konstiga inställning till givande och välgörenhet. Vi kan tydligen inte ge något utan att få något tillbaka.

I Finland firade Yle nyligen sin årliga näsdag: ett överlag ganska lyckat påhitt, lånat från brittiska Comic Relief och deras Red Nose Day, där människor ska utmana och uppvigla varandra till att skänka pengar till ett gott ändamål.

En och annan tycker kanske att evenemangets tonläge är lite väl uppskruvat men min enda invändning är de där fåniga röda näsorna i plast man ska köpa under förevändning att det är för en god sak.

Kunde man inte bara få folk att ge pengen direkt istället för att det ska köpas en bakelse eller en liten pryttel man aldrig någonsin kommer att använda? Det är knappast så att världen är betjänt av att vi konsumerar mera, möjligen precis tvärtom.



Problematiken ställs liksom på sin spets nu när Bob Geldof för fjärde gången trummar ihop en samling popstjärnor för Den Goda Sakens Skull och skänker världen ännu en version av landsplågan "Do They Know It's Christmas".

Geldof själv har sagt att han tycker att låten är dålig och att han skäms när han hör den på radion men inte mer än att han nu ska kräma ut den en gång till, nu med ett kletigt och obehagligt tillägg i texten som anspelar på ebola istället för svält. Tyckte man att ebolabakelsen var tveksam får man en ordentlig smak av olust i munnen här.

Bob Geldof har snäst av all kritik med uppmaningen att man borde köpa skivan så vi kan få bukt med ebolaepidemin, sedan behöver man aldrig lyssna på den om man inte vill. Eller så kunde man ju donera hela slanten direkt utan att behöva dra av alla pengar som skivan kostat.

Jag tror knappast att världens fortsatta välmående hänger på om någon köper Band Aid anno 2014 eller inte. Kanske vissa artister ska ta sig själva på lite mindre allvar och kanske vi andra skulle fundera på att kunna lätta på plånboken utan att få någon fysisk sak i utbyte.

Med lite tur kanske någon annan är lika generös den dag vi själva behöver hjälp av något slag.

02/09/2014

Sist på bollen med Kate Bush

När jag flyttade till Finland 2002 och plötsligt fick en massa fritid bestämde jag mig slutligen för att lyssna in mig på Beatles. Jag hade bara en mycket översiktlig bild över deras karriär men levde i tron att jag gillade det mesta de spelat in och nu var det dags att ta reda på hur det faktiskt förhöll sig. Jag gick och köpte "Sgt Pepper" och lyssnade på den en hel kväll.

Nästa dag köpte jag "Rubber Soul", "Revolver" och det vita albumet och drabbades helt och fullt av Beatlemania. Ganska exakt fyrtio år efter resten av världen. Viss fördröjning, med andra ord.

Det är ganska typiskt för mitt förhållningssätt till populärkulturens monument. Man ger sig på dem när man är redo. När man mognat. När man är redo att öppna sig till fullo.

Min senast insparkade vidöppna dörr är Kate Bush.

Kate Bush har alltid funnits där. Hennes låtar har alltid spelats. Hon har alltid varit framgångsrik och beundrad och framhållen som en ikon och förebild. Hon har inte direkt legat gömd och glömd under en filt längst in i någon dammig garderob, om vi säger så.

Copyright: EMI Records

Jag gjorde faktiskt ett tappert försök för många år sedan då jag köpte samlingsskivan "The Whole Story" och förväntade mig att himlen skulle öppna sig och att jag skulle falla hals över huvud rakt in i låtskatten. Det gick sådär. Jag fortsatte att gilla låtarna jag redan kände till men klickade inte alls med resten.

Nytt år, nytt försök. Hela den brittiska nöjesindustrin flämtade till inför nyheten att Ms Bush helt plötsligt tänkte ge konserter och då vaknade min nyfikenhet på nytt. Den här gången läste jag in mig på hennes karriär först och började med de låtar jag mest trodde att jag skulle gilla.

Nu föll allt på plats. Rösten, egensinnet, produktionsglädjen, galenskapen, de halsbrytande texterna. Hur uppenbart hon inspirerat en mängd artister jag lyssnat på betydligt längre.

Att sjunga ut sin nyfunna kärlek till Kate Bush känns bara lite pinsamt. Det känns som att ha insett att det är skönt med syre i luften. Som att vid trettioåtta års ålder inse att glass är gott. En stor och viktig upptäckt för mig men alla andra visste redan.

Kanske är jag ändå inte helt sist: helt plötsligt säljer hennes skivor som aldrig förr och i augusti 2014 blev hon den första kvinnliga artist som någonsin haft elva album samtidigt bland de hundra bäst säljande i Storbritannien - åtta av dessa placerade i topp fyrtio.

Och som den älskare jag är av ambitiös galenskap smälter jag som smör inför "Experiment IV" - singeln som specialskrevs för "The Whole Story" och som gick mig totalt förbi den där gången för länge sedan. Historien om forskarna som på militärens order uppfinner musik som kan döda är som en skrämmande liten novell, utsökt gestaltad i videoform med Dawn French som forskaren med samvete och Kate Bush själv som mordiskt övernaturligt väsen.



Kate Bush - Experiment IV

25/08/2014

Lukas Plöchl / Am Meer

Rap är liksom egentligen inte min grej. Precis som med opera kan jag uppskatta lite här och lite där men på det stora hela går vi inte riktigt på samma våglängd. Så gissa om jag blev förvånad när jag trillade dit och blev förtjust i ett helt rapalbum - från Österrike, av alla ställen.

Kanske beror det på att jag har så lätt att bli berörd av lustigkurrar som visar sig ha något att berätta.

Copyright: Sony Music Austria

Lukas Plöchl slog igenom som ena halvan av "Traktor-Gangsta-Rap"-duon Trackshittaz som rappade på dialekt om brudar och fester - tänk en felande länk mellan Markoolio och Rednex - och snabbt blev ett fenomen på hemmaplan. Heteronormativt och dumt men inte helt utan charm.

2012 representerade duon Österrike i Eurovision Song Contest efter att ha slagit en viss Conchita Wurst i den nationella finalen, men efter att kommit allra sist i sin semifinal med sin lovsång till rumpskakandet fick karriären en rejäl knäck.

Ett år senare släppte Lukas Plöchl sin första soloskiva. Där finns fortfarande rap på dialekt, annars är det mesta Trackshittaz-publiken skulle förväntat sig bortstädat. Här finns texter om utanförskap, om att ge upp sina drömmar, om att känna sig trasig och slut medan folk förväntar sig att man ska skratta på beställning.

Singeln "Am Meer" handlar just om det - tunga förväntningar på att man ska leverera något piggt och glatt medan allt går i svart och man själv knappt fungerar.



Lukas Plöchl - Am Meer

Klart att man kan ha invändningen att det sinnesstämningen till trots aldrig blir särskilt djupt, att det textmässigt mest skrapas på ytan. Låt gå för det, men Plöchl har ett öra för melodier och känns både uppriktig och engagerande. Jag tror på honom och vill gärna höra mera.

Och det, mina damer och herrar, trodde jag aldrig jag skulle säga om österrikisk rap. Eller om just någon rap alls.


22/07/2014

Lill Lindfors borde göra en Agnetha

Måhända att Agnetha Fältskogs popskiva från 2013 inte riktigt förvandlade henne till någon Britney eller Gaga, men det hade kanske ingen räknat med och det var nog inte heller tanken. Istället fick den illustrera att man som popsångerska ingalunda måste pensionera sig ens om man inte orka turnera eller riktigt hänga med i svängen sådär som Madonna eller Cher.

Skivan möttes av nöjda recensioner, sålde försvarliga mängder på den internationella marknaden och lät popikonen Agnetha visa upp sig på sina egna villkor utan att gå vilse i hennes musikaliska förflutna.

Kanske blir det en uppföljare, kanske inte. Det spelar mindre roll i sammanhanget.

Ända sedan Agnetha släppte sin skiva har jag funderat på vilka andra sångerskor jag skulle önska liknande drömprojekt att sätta tänderna i och det självklara svaret är alltid att Lill Lindfors borde göra ett helgjutet stycke högkvalitativ mogenpop.

Idag verkar många tro att Lindforskan alltid varit en bred familjeunderhållare och det faktum att hon gjorde en rad riktigt starka album för Metronome på 1970-talet verkar mer eller mindre bortglömt.

Copyright Warner-Metronome, bild från discogs.com

Skivorna är möjligen lite ojämna och försöker ibland tillgodose lite för mycket blandade smaker men består till övervägande delen av rasande fina sånger, mästerligt tolkade av Lill med nerv och närvaro. Det skulle vara så spännande att höra om den där popådran fortfarande finns där, om någon lyhörd och känslig producent med näsa för dagens tongångar skulle kunna sätta ihop en fungerande helhet.

Vet inte vad ni tror, men jag tycker att det skulle lukta lite Grammis i så fall. Och en stående plats på Svensktoppen i ett år eller två. Fram till dess kan man lyssna på "Fritt fram" - den jämnaste och poppigaste av Lill Lindfors skivor för Metronome - och betänka vilken fantastisk popsångerska hon faktiskt är.



Fler bra album med Lill Lindfors:

Kom igen! (Metronome 1973)
Liksom Fritt Fram en stark samling låtar vars helhetsintryck dras ner av ett och annat mer humoristiskt inslag. "En lovsång" och "En sång till dig" håller ren världsklass.

Du är det varmaste jag har (Metronome 1978)
Kanske aningen för mycket samba här och där för min smak, men innehåller ett par mästerverk: den fabulösa "Tillsammans är ett sätt att finnas till" och dramatiska "Vad leker vi för lek idag".

Om du var här (Polar 1986)
Orkar man bara med den daterade åttiotalsproduktionen finns här ett par fina sånger; inte minst titelspåret - en svensk version av Cyndi Laupers "All Through The Night".

Du är den ende (Polydor 1966)
Lills debut är den enda riktigt fungerande fullängdare hon gjorde för Polydor men är desto starkare med bara klassiker. En skiva att älska, inte minst för covern på Sandie Shaws "Girl Don't Come".

14/02/2014

Asterix äventyr i datorn

Jag har älskat och fascinerats av de mest underliga saker i mitt liv. Det kan vi slå fast med en gång. Här kommer ett av de tydligaste exemplen på det.

I mitten av 1980-talet var en Commodore 64 var en av de hetaste drömmarna i mitt och min brors liv. Den häftigaste och fräckaste datorn man bara kunde tänka sig. Ett par av våra kompisar hade hemdatorer och avundsjukan frodades.

Min bror ville gärna spela alla spännande spel som fanns, jag kunde inte tänka mig en häftigare skrivmaskin i hela världen.

En av min brors kompisar hade ett spel som fångade min fulla uppmärksamhet. Asterix and the Magic Cauldron - naturligtvis baserat på seriefiguren - var fullständigt oemotståndligt. Inte för spelet i sig, jag har ingen aning om ifall det ens var ett hyfsat bra spel, men för det geniala soundtracket.

Bakgrundsmusiken satte sig som ett spett i huvudet. Synthigt, syntetiskt, plastigt, komprimerat. Så här låter framtiden, tänkte jag.

Copyright: Melbourne House / Steam Software

Min brors kompis var dessutom en förstående och snäll människa, så han spelade sig igenom spelet för min skull och spelade in musiken på ett kassettband. Sedan satt jag hemma hos mig och lyssnade på soundtracket till ett primitivt dataspel på en primitiv C-kassett i en primitiv freestyle.

Världen blir inte mycket underligare än så, gott folk.

Hur lät den då, den fängslande musiken? Jo, så här! (Det är tydligen fler än jag som fascinerats i sina dar.)



Asterix and the Magic Cauldron - soundtrack