19/08/2023

Abba och alla deras album

I ett svagt ögonblick i somras lät jag mig överrumplas. Jag tyckte att jag redan gett Abba mer än tillräckligt av mina pengar men helt plötsligt fanns den fina boxen med alla Abbas tio originalalbum i nypressade vinylutgåvor framför mig. Till vrakpris, dessutom.

Äsch, tänkte jag. Det är ju bara pengar. Och nu pryder den sin plats i min skivsamling. Jag älskar ju Abba och nu kan jag intala mig att jag aldrig mer behöver köpa några fler versioner av deras album. (Jag tror jag övertygade mig själv om samma sak när jag köpte motsvarande box som cd-utgåva för en tio-femton år sedan.)

Copyright Polar Music International

Jag skrev ju redan då jag recenserade "Voyage" att album egentligen aldrig var Abbas starka sida. Den av deras skivor som sålt bäst är talande nog "Abba Gold", en samlingsskiva där man plockat alla russin ur kakan och får allt godis på samma ställe. 

(Man kan för all del också diskutera urvalet av låtar till "Abba Gold" tills korna kommer hem. Jag är rätt säker på att de flesta idag skulle välja bort vissa spår till förmån för andra, men det är en diskussion som skulle vara värd ett helt eget inlägg.)

Vad är då ett bra album? Högst subjektivt tycker jag att ett bra album ska ha någon typ av idé, något slags röd tråd som löper genom sångerna på något sätt. Det får gärna också finnas en dramatisk båge som får låtarna att kännas som en enhet. Såväl den röda tråden som den dramatiska bågen får gärna vara vaga så länge man som lyssnare får känslan att någon tänkt till en smula.

En albumproducent är lite grann som kuratorn på ett museum: man tar olika objekt och sätter samman dem till en helhet som ska tilltala, utmana och kommunicera med publiken. 

När Abba släppte sin första fullängdare 1973 var idén om genomarbetade plattor ännu relativt färsk och en LP var istället för det mesta något man släppte då en artist spelat in tillräckligt många låtar så man kunde samla ihop dem på ett ställe.

Abba växte tydligt även fram ur en idé att en fullängdare skulle ge publiken valuta för pengarna och en stor variation. Björn och Benny skulle sjunga nästan lika mycket som Agnetha och Frida, pophitsen fick gärna stå sida vid sida vid lättsmält och "bred" musik. Den här viljan att vara så många saker som möjligt gjorde ofta Abbas album lite onödigt spretiga och ofokuserade.

Det är åtminstone bilden som framträder i mitt huvud. Kanske har jag fel, men nu har jag ett perfekt tillfälle att ta reda på hur det ligger till. Dags att lyssna igenom vinylerna i min nya box och kolla hur de enskilda skivorna står sig. 

Med risk för att den här bloggen förvandlas till en renodlad Abba-blogg för ett tag så kommer här mina tankar om Abbas diskografi, en LP i taget.

Upplagd av kl.
Etiketter: ,

No comments:

Post a Comment

Subscribe to: Post Comments (Atom)