Jag hatar det. Och ändå sitter jag klistrad vid rutan.
 |
| Copyright: National Geographic |
Utan att vara riktigt flygrädd har jag ett latent inneboende obehag inför flygningar. Låt oss säga att jag är långt ifrån övertygad om människors förmåga att bygga pålitliga maskiner. Titanic var osänkbar och så vidare.
Varje avsnitt börjar dessutom med en utförlig dramatisering av varje olyckstillfälle med många närbilder på de oskyldiga passagerarnas ansikten. Här ska ingen hinna glömma bort att det är verkliga människor det handlar om.
Säkert som amen i kyrkan innehåller också varje avsnitt maffiga specialeffekter som visar våldsamma krascher eller hur flygplan bryts sönder i luften. Här finns inga lyckliga slut, det går alltid rejält illa. Varje gång. Obehaget bara stiger och stiger.
Sedan är det jätteintressant att följa utredningsarbetet, det ska jag inte sticka under stol med. Det är välgjorda program och plötsligt vet jag mer om hur man rekonstruerar ett olycksförlopp än jag någonsin trodde att jag skulle veta.
Men faktum kvarstår: för varje avsnitt tycker jag att det känns lite läskigare att flyga. Snart får jag börja ro mellan Finland och Sverige.
Lite lugnar det att flygbranschen tycks lära sig något litet varje gång det sker en olycka. Serien visar hur säkerheten ökat genom åren, hur piloternas utbildning förbättrats, hur man studerat psykologi och mänskliga beteende och därmed minskat mängden tillbud.
Kanske är den här typen av program en modern variant av sjuttiotalets katastroffilmer - man vet från början att olyckan är oundviklig och likafullt tittar man vidare, i hopp om att Paul Newman ska dyka upp för att rädda vad som räddas kan.
Spekulativt men underhållande, och så känner man sig åtminstone lite klokare efteråt. Och lite glad att man lever.
Sluta titta. Tro mig. Världens mest spännande program men det är inte värt det. //En som slukade alla avsnitt via Youtube och för evigt ångrar det.
ReplyDelete