Året var 1983, datumet var 13 april, jag och brorsan skulle absolut se "Inför Eurovisionens schlagerfestival" på TV1. Jag skulle fylla sju år en knapp vecka senare och hade ingen riktig koll på vad en melodifestival var för något, men jag visste om Carola och ville absolut se henne då tillfälle gavs.
Carola i all ära men det var den norska förhandsvideon som knockade mig. Jahn Teigen och Anita Skorgan, en lättfångad refräng och lite av den enklare skolans trickfilmning var allt som krävdes. Jag var fast.
Någonting gjorde att jag visste att detta var det häftigaste jag kunde tänka mig. Det här sammanhanget där tydligen allt kan hända - det var något särskilt och lockande.
Året därpå vann bröderna Herrey hela den stora finalen och Sverige dansade rakt in i något slags schlager-eufori som varade i flera år. När alla andras intresse svalnade och gick tillbaka till det normala pekade min kurva bara spikrakt upp. Jag vill ha mer, se mer, höra mer och veta mer.
Vi har gjort sällskap genom livet, Eurovision Song Contest och jag. Från att ha varit ett entusiastiskt fan framför tv-rutan blev jag ett entusiastiskt fan på plats och snart nog fick jag göra saker jag alltid drömt om. Jag har varit reporter på plats, jag har fått skriva krönikor och göra webbsidor. Två gånger har jag fått kommentera tävlingen för den finlandssvenska tv-publiken.
Tävlingen har också lärt mig att det lönar sig att vara nyfiken. Om man nystar lite kan man få reda på varför saker är som de är och hur de förändrats, liksom världen runt omkring schlagerscenen förändrats.
Fyrtio år efter Herreys viktoria stod svensk tv värd på nytt - för tredje gången i Malmö och för sjunde gången totalt - och då jag var med på ett mycket litet hörn i bakgrunden följde jag med evenemanget så noga jag kunde från hemmakontoret. Det var inte särskilt upplyftande.
Det var verkligen inte värdlandets fel. SVT bjöd på strålande show och - med tanke på tingens tillstånd i världen - ett manus som inte skavde mer än nödvändigt. Kul och aningens nedtonat. Passande.
Men vad hjälper ett lyckat arrangemang när ingen annan vill leka leken? Den här gången låg det för många hinder i vägen. För mycket politik, för mycket spänningar, för mycket polarisering mellan fans. När diskussionerna plötsligt handlar mer om vem man vill ska misslyckas än om vem man gillar är vi väldigt långt borta från den tävlingen jag en gång började älska.
Jag är alltså inte korkad. Jag vet hur världen ser ut och att det var ganska oundvikligt att vi skulle hamna här. Under de snart trettio år jag diskuterat ESC på nätet har det alltid funnits motsättningar. Mellan de som vill förnya och de som vill bevara, exempelvis. Mellan de väldigt konservativa och de väldigt öppna för det mesta. Men aldrig tidigare skulle det så tydligt känts som att så många bara står på var sida av rummet och skriker åt varandra.
När slutligen en av förhandsfavoriterna - Nederländernas Joost Klein - anklagas för olaga hot och diskas på själva finaldagen är det som om luften gick ur hela ballongen. Bakom kulisserna utbryter kaos och flera länder hotar ryktesvis med att hoppa av, bara timmar före sändning.
Programmet genomfördes till slut utan problem, samtliga övriga finalister kom till start och Schweiz utsågs till vinnare. Eftertexterna rullar och för första gången under alla år jag följt ESC kände jag en oväntad typ av lättnad: "Nu behöver jag inte engagera mig mer. Nu kan jag titta åt ett annat håll."
Sex månader har gått och lusten har inte återvänt. Jag har ännu inte sett årets final på nytt och jag har nästan inte lyssnat alls på låtarna. Jag ser inte fram emot nästa års tävling med någon större spänning. Det är som att ESC och jag skulle ha tagit en paus och det känns underligt. Tomt.
Jag tror att entusiasmen kommer tillbaka förr eller senare. Kanske i en något förändrad form. Jag har älskat den här tillställningen för mycket för att allt det bara skulle smälta bort efter en jobbig årgång.
Jag vet inte ens vad jag egentligen vill säga med det här inlägget, mer än att det är underligt när man helt plötsligt står lite vilsen och främmande i förhållande till det största intresse man haft i hela sitt liv.
Förra gången jag kände någonting åt det här hållet - om än i betydligt mindre skala och betydligt mer övergående - var i Baku 2012. Jag var Svenska Yles utsända på plats ett år då alla bara ville tala politik och ingen ville prata om musiken. Då skrev jag en krönika jag ännu är rätt nöjd med och som jag gärna delar med mig av. Som en påminnelse om varför Eurovision Song Contest är en tävling värd att älska.
(Varför den gryniga bilden av mig är upp-och-ned har jag ingen aning om.)
No comments:
Post a Comment