Jag tror de flesta i min ålder får något drömskt i blicken när The Muppet Show kommer på tal. I en barndom full av ganska många snälla barnprogram representerade mupparna något vilt, vansinnigt och anarkistiskt som man inte kunde få nog av.
I vuxen ålder kan man konstatera att serien stått tidens tand förvånansvärt bra. Innehållet känns fortfarande fräscht, uppkäftigt och utmanande, inte minst med tanke på den unga målgrupp man riktade sig till.
Här finns rätt avancerad vuxenhumor i väl tilltagna doser såväl som ett minst sagt färgstarkt persongalleri. Doktor Bunsen Honeydew som utför sina etiskt tvivelaktiga försök på sin arma medarbetare Beaker. Den våldsamt kärlekskranka (och våldsamma) grisprimadonnan Miss Piggy som egentligen är en drag queen. Gubbstruttarna Statler och Waldorf i publiken som hatar hela showen och häcklar samtliga medverkande med en glödande entusiasm gränsande till besatthet.
Men min egen favorit (i hård konkurrens bör sägas) är den amerikanska örnen Sam - kulturens riddare och moralens försvarare - som gärna fyller programtid med någon självgod och snusförnuftig moralpredikan.
Han skäms ständigt över den låga moral och den brist på god smak som råder i programmet (helt ute och seglar är han måhända inte) och propagerar gärna för sådant som kan höja nivån ett par pinnhål.
Smakfull underhållning med Rudolf Nurejev ("He is my favourite opera singer!" utbrister örnen lyckligt) eller varför inte med det präktiga paret Wayne och Wanda som inte bara är förstklassiga sångare (nåja...) utan även aktiva inom kyrkan.
Arma Sam må kämpa i motvind bland sina muppkollegor men figuren känns fortfarande otroligt aktuell, kanske ännu mer idag än när han skapades. Pompöst patriotisk, fullständigt okritiskt hyllande av amerikanska värden, ständigt förfasad över sedernas upplösning.
Då var han en politisk karikatyr med vissa drag av Richard Nixon, idag skulle han varit stolt medlem av Tea Party.
Det finns också något djupt mänskligt i Sams upprörda tonläge och hans prydligt polerade (och ack så lätt genomskådade) fasad. Och handen på hjärtat - vem skulle inte ha lust, när omvärldens idiotier blir allför påfrestande, att liksom bara resa sig upp och rädda sin värdighet, så som Sam gör?
Vad den nu kan tänkas vara värd.
No comments:
Post a Comment