Jag slår på tv:n, jag läser tidningar, jag följer med i sociala medier. Och jag förfäras över vad som händer i Turkiet. Hur fredliga demonstranter möts med besinningslöst övervåld och hur landets ledare föraktfullt stämplar sina medborgare som terrorister och bråkmakare.
Inför Eurovision Song Contest i Malmö skrev jag ett inlägg om den turkiska frånvaron på min ESC-blogg - och om de verkliga orsakerna bakom. Turkiska vänner till mig har nämligen länge talat med oro i rösten om det styrande partiets agenda och hur de sakta men säkert manövrerar landet bort från väst och mot ett alltmer auktoritärt och icke-sekulärt Turkiet.
Jag förvånas också över hur låg nyhetsvärdering de turkiska oroligheterna har i Norden. Läste ett ledare i Dagens Nyheter (som inte finns på nätet i skrivande stund) om att man nog faktiskt inte behöver oroa sig för den turkiska regeringen som ju gjort så mycket bra, inte minst för ekonomin. Lite auktoritär, kanske, men det verkar inte vara så farligt.
Jämför med hur stora ord som använts om Ungern - ett annat land där de styrande har opassande mycket makt och inte räds att använda den i egna syften.
Vi pratar om ett Turkiet där de styrande plötsligt börjar bestämma över underligheter: man får inte pussas i tunnelbanan, man får inte sälja alkohol nära skolor och statliga flygbolaget Turkish Airlines tvekar inte att förbjuda sina flygvärdinnor att använda läppstift och nagellack i vissa färger.
I många år har jag tänkt och trott att Turkiet varit inne på en bra väg mot ett mer demokratiskt samhälle som kunde stå som positiv förebild för andra muslimska länder. Den senaste veckans händelser har fått mig att tvivla på saken.
Tröstar mig själv med att protesterna i sig är ett friskhetstecken. I en demokrati får man demonstrera och kräva att saker tas upp till diskussion. Gott så. Nu skulle bara världen engagera sig lite mer än den hittills gjort.
Tröstar mig lite till med en stark och inspirerande popdiva - det finns ganska många starka kvinnor inom den turkiska populärkulturen - och hennes första listetta från 1999. Om min teori från ovan länkade blogginlägg stämmer - att den statliga televisionen försöker fasa ut först kvinnor och sedan västerländsk kultur - är artister som Sertab en viktig motståndskraft genom sin blotta existens.
Sertab Erener / Zor Kadın
No comments:
Post a Comment