Vet vi inte allt om Beatles?

Enligt min populärmusikaliska livssyn finns det tre akter vars betydelse inte kan överdrivas: Elvis, Beatles och Abba. De har betytt så mycket såväl för andra musiker som för publiken och ligger till grund för så mycket som vi idag tycker är självklart att de aldrig borde sluta intressera oss.

Ändå skruvade jag lite på mig när jag hittade ännu en ny tegelsten om Beatles när jag plöjde igenom musikavdelningen på Akademiska bokhandeln ikväll. Ännu en detaljrik, utforskande biografi som gör anspråk på att för första gången presentera sanningen - och hela sanningen - om the Fab Four.

Jag har läst åtskilliga saker om beatlarna och deras karriärer och helt ärligt påminner de allra flesta texterna rätt mycket om varandra. Någon tycker vissa saker är viktigare, andra framhåller annat. Men på det hela taget är det rätt samstämmiga berättelser om de brittiska snorungarna som blev härdade och vilda i Hamburg för att sedan paketeras om i mer kommersiell form och erövra världen.

Jag har ju inte läst boken. Kanske innehåller den helt nya perspektiv. Kanske skulle den ställa allt jag tror mig veta om Liverpool-kvartetten på ända. Men där och då kom jag på mig själv med att tvivla och mer undra om världen behövde ännu en Beatles-biografi snarare än att famla efter plånboken.

Vet vi inte allt om Beatles redan? Behövs det fler böcker, verkligen?

Hann inte mer än runt hörnet på bokhyllan innan jag hittade en annan omfattande publikation: "All The Songs" som berättar historien om var och en av the Beatles inspelningar från den första till den sista. Hur de skrevs, hur de spelades in, trivia från studion och utanför.

Glömde allt jag nyss tänkt, alla mina invändningar. Den boken måste jag ha. Den måste jag plöja. Och det är mer än möjligt att jag köper den där andra boken också, när jag ändå håller på.

Där KAN ju finnas något nytt. Och då måste man ju få veta.

Pantertanternas kock fick sparken

Pantertanter - eller The Golden Girls i original - är en av alla tiders största komedisuccéer och en sådan där serie som alla tycks minnas med en viss passion. Jag hörde ärligt talat länge till det fåtal som inte var så begeistrade. Småkul, för alla del. Men jag kom ihåg det som att själva premissen - fyra äldre kvinnor under samma tak - nästan alltid var roligare än själva serien.

Tursamt nog bestämde jag mig för att kolla in serien på nytt och jag får bara erkänna att jag mindes fel. Replikerna är vassare och intrigerna mer skruvade än jag kom ihåg, och man väjer just inte för några känsliga ämnen.

Från början kunde serien ha blivit väldigt annorlunda. När Susan Harris - med megahiten "Lödder" på sin meritlistan - skapade serien fanns det utöver nyskilda Dorothy, naiva Rose och karlgalna Blanche dessutom en man i hushållet: den homosexuella kocken Coco som huserade i köket. Man anar lite återvinning från Lödder där butlern Benson blivit en stor tittarfavorit, liksom bögen Jodie.

Screenshot ur pilotavsnittet

Coco - spelad av Charles Levin - var en lagom fjollig uppenbarelse med snabba repliker och vass tunga, som gärna lade sig i diskussioner och kommenterade huvudpersonerna med den utomståendes obönhörliga blick. Dessutom var det fortfarande kontroversiellt med homosexuella rollfigurer, något som kunde ge lite vassa kanter åt en serie om tanter i Miami.

Men två saker ställde sig snabbt i vägen för Coco efter att pilotavsnittet spelats in.

Dels visade det sig att producenterna underskattat styrkan i sitt eget koncept. Att basera en hel serie på kvinnor över femtio och deras inbördes relationer var något som aldrig gjorts tidigare. Äldre kvinnor var en fullständigt underrepresenterad grupp på amerikansk tv och nu låta dem synas, vara roliga och prata om vågade saker som sex var nytt och sensationellt. Det enda en man kunde göra var att skymma sikten och förstöra dynamiken pantertanterna emellan.

Dels hade man underskattat rollfiguren Sophia, Dorothys gamla sicilianska mamma som inte liknade någon annan. En stroke hade suddat ut hennes förmåga att censurera sig själv varpå den ena bitska sanningen efter den andra trillade ur munnen på henne på ett sätt publiken älskade.

Från början skulle Sophia bara ha dykt upp i korta gästspel då och då, men efter att ha sett studiopublikens reaktioner på pilotavsnittet tänkte man raskt om. Mer fokus skulle läggas på kvinnornas samspel och Sophia skulle flytta in i huset permanent. Flera scener till piloten gjordes om: nu fick Sophia kockens repliker och Cocos roll blev betydligt mindre än den ursprungligen varit.

Screenshot ur pilotavsnittet

Redan i andra avsnittet var Coco bortplockad, undanstädad, som uppslukad av jorden. Synd på en av allt att döma älskvärd karaktär och en sympatisk skådespelare.

Men självklart var det rätt beslut. The Golden Girls framstår idag ännu idag som rätt revolutionerande i sin syn på kvinnor, relationer och sex. Är det någon tv-serie som passerar Bechdeltestet med råge är det den.

Och även om arma Coco snabbt förpassades ur handlingen så rådde det ingen brist på andra HBTQ-karaktärer: Dorothys väninna var lesbisk, hennes bror transvestit och Blanches bror gifte sig med en man efter sin skilsmässa.

Pantertanter sändes i sju säsonger och låg stadigt bland de mest sedda serierna nästa hela den tiden. 1992 tyckte Bea Arthur att man gjort det man kunde av konceptet och rollfigurerna och bestämde sig för att hoppa av.



The Golden Girls - pilotavsnittet

Mecano - spansk pop och könsförvirring

Svensk radio har aldrig öst några större mängder popmusik på udda språk över sina lyssnare, men i samband med den kommande sommarolympiaden i Barcelona 1992 började man spela Mecano för att få lite spansk touch och känsla inför begivenheterna.

Hiten "Una rosa es una rosa" passade utmärkt som uppvärmning för ett spanskt evenemang - en eldig rumba badandes i folkloristiska gitarrer - med det lite ovanliga draget att sångerskan Ana Torroja sjöng varmt och innerligt om flickan hon älskade men inte kunde få.

Mecano - Una rosa es una rosa

Gruppen - Ana Torrojo och bröderna Nacho och José Maria Cano - hade börjat som ett synthband i början av 1980-talet där de sjöng om de nya möjligheter och problem unga människor hade i det nya, fria Spanien efter Francos död: kärlek, fester, baksmälla, droger, familjegräl, människoätande sälar (jo, faktiskt).

Första skivan blev en stor framgång, men efterhand sålde låtarna i allt mindre upplagor och de flesta trodde att glansdagarna var över. Det trodde spanska CBS också och rev gruppens kontrakt, vilket skulle visa sig vara ett rejält misstag.

Efter att ha skrivit på för BMG-Ariola istället skulle gruppen gå in i en ny fas och bli den bäst säljande spanska gruppen någonsin.

Copyright: BMG-Ariola, bild från discogs.com

Istället för synthpop började bröderna skriva storslagna episka tonsatta berättelser om de mest skilda ämnen. Den första riktigt stora framgången var "Hijo de la luna" - en naturfabel om när månen ville bli mor och lät en människa av kött och blod föda fram en silverfärgad son, vilket slutar med svartsjuka, blod och död.

Det hävdas att Mecano erbjöd sig att representera Spanien vid Eurovision Song Contest med just den låten. Om det är sant att spansk tv tackade nej får det ses som en missräkning av värsta sort. Låten blev en stor hit även i Latinamerika, där den gjorde Mecano till superstjärnor.



Mecano - Hijo de la luna

Könsförvirringen, då? Bröderna Cano skrev gärna innerliga och intrikata kärlekstexter, men de skrev dem alltid från sitt eget perspektiv - heterosexuella män som älskar kvinnor - och anpassade aldrig texterna för att de skulle passa en kvinna. Ana Torroja tog därför rollen av en framfusig kvinna som beter sig som en man och ger sig ut för att erövra de kvinnor hon vill ha, något som måste känts uppfriskande och upproriskt i machokulturens Spanien.

Dessutom hade man sjungit om lesbiska kvinnor - som låtsas vara väninnor inför en oförstående värld och kramar varandras händer i smyg under bordet - och på flera sätt framstått som progressiva i gayfrågor. Det fanns säkert en och annan beundrare som trodde att också Ana Torroja var lesbisk.



Mecano - Mujer contra mujer

Den enorma framgången och konkurrensen bröderna emellan visade sig mer än vad gruppen skulle klara av. Efter mästerverket "Aidalai" 1991 upplöstes gruppen och gick var och en till sitt. Man har återförenats som hastigast vid två tillfällen, men brödernas relation är allt annat än hjärtlig.

Det är synd inte bara på det personliga planet. Mecano har producerat fler mästerliga poplåtar än man med gott samvete kan rada upp i ett bloginlägg, men särskilt vill jag nämna ännu ett naturepos att älska.

När fiskaren lämnar sin älskades säng för att ge sig ut på vågorna mullrar havet avundsjukt. Havet har förälskat sig i samma flicka och hämnas på fiskaren genom att sänka hans båt, i vetskapen att flickan nu ska sitta vid stranden och längta och vänta, och vara vågorna nära.



Mecano - Naturaleza muerta

Upp till bevis för Jenni Vartiainen

Det kom knappast som en överraskning att Jenni Vartiainens tredje soloalbum, som släpptes i början av oktober, snart skulle parkera överst på den finska topplistan. "Terra" är efterlängtad efter den monumentala succén med det förra albumet, som sålt sjudubbel platina i tider då ingen längre köper skivor.

Copyright: Warner Music Finland

Karriären började i framgångsrika men kortlivade tjejbandet Gimmel, skapat för den första omgången av Popstars på MTV3 2002, innan hon blev ett stort namn på egen hand med singeln "Ihmisten edessä" ("Inför alla människor"). Låten, som handlade om ett lesbiskt par och de svårigheter de kan möta, sålde guld och prisbelönades av Seta - det finska förbundet för sexuellt likaberättigande.

Den riktigt monumentala framgången började med albumet "Seili" - döpt efter ön Själö i den finländska skärgården dit spetälska och mentalsjuka patienter skickades under många år - och som idag är det trettonde bäst säljande albumet någonsin i Finland.

Invändningen kritikerna hade mot det förra albumet - att det var en trevlig men spretig samling sånger utan någon riktig röd tråd - borde vara ett mindre problem nu. De flesta av de tio spåren på "Terra" håller sig inom samma suggestiva ljudlandskap som de bästa låtarna på förra skivan, varsamt skapade i samarbete med Jukka Immonen (som bland annat stod bakom Belgiens bidrag till Eurovision Song Contest 2013) - Vartiainens partner i studion såväl som privat.

Det börjar riktigt starkt med den suggestiva "Muistan kirkkauden" ("Jag minns det klara ljuset") och skivans möjligen bästa spår - förstasingeln "Junat ja naiset" ("Tåg och kvinnor"). Män är som kyrkor, berg och statyer som stannar där de står, medan kvinnor och tåg är skapta för att alltid vilja dra vidare.



Jenni Vartiainen - Junat ja naiset

Det luriga med att ge skivan en så stark start är att resten av låtarna möjligen kan kännas lite onödigt jämna och lite svåra att urskilja till en början. Då är det bara att lyssna ett par gånger till, så träder det fram nya konturer hela tiden.

Då kommer vi till nästa luriga sak: att följa upp en så formidabel framgång som "Seili" är närmast omöjligt. Säljer man mindre än sjudubbel platina står det alltid någon och pekar finger och kallar det för ett misslyckande.

"Terra" är verkligen allt annat än ett misslyckande. Det är ett solitt och tilltalande hantverk från en av Finlands allra mest egna och intressanta artister. I en perfekt värld skulle inte det finska språkets exotiska klingande avskräcka en internationell publik från att upptäcka Jenni Vartiainen.