21/01/2014

Belinda och feminismen

Helt plötsligt handlade nästan hela mitt svenskspråkiga twitterflöde enbart om Fittstim. Det var som om internet gått sönder eller hakat upp sig. Fittstim på längden och på tvären. Och enorma mängder irritation. Ilska. Uppgivenhet. Och - ärligt talat - en god portion hat.

Jag hade redan bestämt mig för att inte se programmet. Hade läst en del förhandsrecensioner och en och annan intervju med Belinda Olsson själv och ansåg att mitt centrala nervsystem nog skulle må bäst av att jag ägnade min tid åt något annat.

Men den mediala floden forsade vidare och i de efterföljande tidningsartiklar jag läst var tonen betydligt mer överseende och vänskaplig än den varit i mina sociala medier. Belinda var kanske lite kokett och lite självcentrerad men beskrevs också som charmig och modig. Som ett litet yrväder i debatten snarast.

Nyfikenheten tog överhand. Klart jag skulle se programmet. Så jag skulle ha rätt att tycka något själv.

Copyright: SVT

Efter trettio minuter ser jag redan ett tydligt mönster efter att Belinda beskådat en Femen-demonstration,  badat topless i ett badhus i Malmö och besökt ett hen-dagis på Söder.

Belinda är inte det minsta intresserad av de här människorna och deras eventuella drivkrafter. Hon är intresserad av att söka upp människor hon tycker är besynnerliga så att hon ska få himla lätt med ögonen in i kameran och sluta ett förbund med tittarna hemma om att de här typerna faktiskt är rätt så bisarra. De som intervjuas får aldrig sista ordet, det får Belindas undrande blick in i kameran.

Det är inte det minsta charmigt, inte det minsta modigt. Och då har jag inte ens nämnt det genanta svassandet för Ulf Lundell.

I likhet med "Döden döden döden" som gick på SVT i vintras så handlar programmet förhållandevis lite om sitt egentliga ämne utan mer om programledarens reaktion och inställning till ämnet. Jag tyckte det var onödigt irriterande då och tycker det är fullständigt ointressant nu.

Jag tror Belinda egentligen vill säga att det var tufft och häftigt att vara provocerande feminist när hon var det men att det är töntigt när andra människor är det idag.

"Om jag inte förstår varför någon vill bli kallad "hen" är det ett fånigt ord." Typ, så.

Trettio minuter räckte gott för mig. Det här programmet rör inte om, det ställer inga egentliga frågor, det svarar egentligen inte på någonting. Det blickar skeptiskt in i kameran och gör det främmande än mer främmande. Och det känns inte direkt som omistlig tv 2014.

Fittstim - min kamp sänds på torsdagar i SVT1.

Uppdatering: läs gärna Tanvir Masurs blogginlägg där han plockar sönder programmets form oändligt mycket skickligare än jag gör.