15/11/2021

Abba / Voyage

Inte trodde jag att jag någonsin skulle få skriva en recension om ett album med helt ny musik från Abba - den popakt som utan någon som helst konkurrens varit den viktigaste för mig i mitt liv. Nu har skivan varit ute en dryg vecka och jag har funderat och lyssnat och tänkt.

Om man väntat fyrtio år på musiken kan man väl gärna ta ett par dagar extra på sig att tänka ut vad egentligen tycker, tänker jag.


Copyright Polar Music

Kritiken mot "Voyage" har överlag varit positiv men artig och sällan översvallande. En och annan kritiker undrade varför Abborna inte tillåtit sig mer experimenterande och mer äventyrlighet i musiken. En och annan påpekade lite surt att det minsann inte låter som Abba gjort under glansdagarna. Det är verkligen att missa poängen.

Vill man höra ett Abba som stod på sin absoluta topp är det bara att vända blicken tillbaka och lyssna på de gamla låtarna. "Voyage" är något helt annat än ett försök att låta likadant som då. "Voyage" är en dörr på glänt till ett parallellt universum, till en värld där Abba aldrig splittrats. 

En värld där Abba tagit ett djupt andetag efter "Chess", hittat gnistan igen och fortsatt spela in musik tillsammans. Hur skulle ett sådant Abba ha kunnat låta? Abba gick skilda vägar när medlemmarna växte upp, lämnade dansgolvet och började intressera sig för andra saker. Vad skulle ett vuxet Abba sjunga om? "Voyage" ger till viss del ett svar på det. Eller åtminstone en del av ett svar.

Mest av allt är "Voyage" en oerhört generös gåva från ett band som redan gett mer än någon kan ha rätt att förvänta sig, till en publik som aldrig slutat älska sitt favoritband och som ofta älskat monumentet Abba betydligt mer än de forna medlemmarna gjort.

Med det sagt, vad tycker jag om "Voyage"? Först och främst är det solitt hantverk. Ojämnt, precis som nästan alla Abbas tidigare album. Det finns en anledning till att "ABBA Gold" är ett av de bäst säljande albumen i musikhistorien - majoriteten av låtarna i Abbas katalog är små mästerverk men bandet framstår alltid som allra bäst när man får plocka russinen ur kakan. 

Nästan varje Abba-album har en eller flera spår som kanske inte är dåliga men som inte riktigt passar in i den dramatiska bågen. Som gärna kunde ha ersatts av något annat. "Voyage" är inget undantag. Här är mina tankar om vart och ett av de tio spåren på "Voyage".

01. I Still Have Faith In You

Den första av de nya singlarna är först och främst en rasande skicklig komposition och ett bevis för vilket geni Benny Andersson är. I likhet med "The Name Of The Game" (som ironiskt nog inte är en av Bennys egna favoriter) består låten av flera olika delar och når inte full kraft förrän samtliga delar flätas ihop och blir till en enhet. Man kan inte övertyga någon om den här låtens storhet genom att vissla den. Texten handlar naturligtvis om medlemmarna själva och den ömsesidiga respekt de känner för varandra. Om den vänskap som finns kvar efter allt de gått igenom tillsammans och på skilda håll.

Att vara fyra etablerade artister som i prinicp redan var så stora som de kunde förväntas bli - utom Frida som aldrig riktigt slog igenom som soloartist - som med förenade krafter lade världen för sina fötter, något ingen artist från ett icke-engelskspråkigt land någonsin gjort fullt ut, är en så otrolig historia. Det är en glädje att vänskapen Abborna emellan har bestått, det var nog aldrig helt självklart.

02. When You Danced With Me

Efter en av de mest uppenbart självbiografiska låtarna Abba gjort kommer denna glada lilla dansmelodi om paret som dansade tillsammans i Kilkenny en gång för länge sedan, innan han drog till den stora staden och hon blev kvar. Många anser att det här är ett av de svagaste ögonblicken på albumet och undrar varför en grupp svenskar sjunger om ett par på Irland. Det kan man undra och nog är låten föga mer än en glad bagatell, men den fyller också en funktion. Det är så lätt att läsa in Abbornas egna känslor och erfarenheter i texterna, men redan i den andra låten visar men med hela handen att nej - alla låtarna handlar inte om oss själva. Det ger en behaglig distans och en tvetydighet gällande texterna som håller i sig genom hela "Voyage".

03. Little Things

Helt ärligt har en jullåt med Abba aldrig legat särskilt högt på min personliga önskelista. Det känns lite som om man lagt "The Way Old Friends Do" och barnkören från "I Have A Dream" i ett provrör, sprinklat i lite tomtebloss och julglitter och skakat om. Verkligen inte mina favoritingredienser, men slutresultatet känns ändå värdigt - inte minst tack vare sånginsatsen. På den gamla goda tiden hade "Little Things" förmodligen relegerats till att bli B-sida till en hitsingel, och på många sätt är den minst angelägna låten i samlingen. En vaggande temposänkning var främsta funktion är att kratta manegen inför det som komma ska. 

04. Don't Shut Me Down

Första gången jag hörde "Don't Shut Me Down" var jag på väg till matbutiken och fick bita mig i läppen för att inte kläcka ur mig ett lyckligt litet skrik då rytmspåret kickade in efter den första versen. Här finns alla klassiska Abba-komponenter i ett uppdaterat paket, komplett med en text som fungerar på flera olika plan. Här får Agnetha - som ofta varit passiv och förkrossad och handlingsförlamad i Abbas låtar - närmast sparka upp dörren hos sin gamla kärlek och förklara att det minsann är dags för omstart. I princip "As Good As New" med ett mycket större självförtroende. 

Dessutom är texten en programförklaring för hela "Voyage"-projektet: jag är inte längre den du kände från förr, jag är då och nu i förening. Behöver jag ens understryka hur fantastiskt Agnetha sjunger här - intensivt och engagerat med en utsökt känsla för dramatik. En framtida evergreen som inte behöver skämmas för sig vid sidan av Abbas klassiker.

05. Just A Notion

En lysande idé på pappret: att ta en gammal Abba-låt som aldrig färdigställdes och klä upp den i nya kläder. Nästan alla röster på bandet är hämtade från originalinspelningen medan i princip hela musikbakgrunden är ny. Det borde funka - och det gör det till stor del - men här finns en del problem. "Just A Notion" var en ganska primitiv demo, men den hade en hel del svisch och svosch och nattklubbsglamour i anslaget. Den nya bakgrunden känns mer som gubbdans på ett cocktailparty än ett häftigt party på Alexandra i slutet av 70-talet. Det låter helt enkelt mer som ett kompetent dansband som spelat in en Abba-cover än äkta vara, med sitt tunga pianodriv och schlagerblås. Trots alla dessa invändningar blir jag på ett alldeles utmärkt gott humör varje gång jag hör "Just A Notion", som fungerar utmärkt som sista spår på vinylskivans A-sida.

06. I Can Be That Woman 

Här kommer skivans mesta balansakt: ett relationsdrama med en tydligare countrydoft än Abba brukat ha - möjligen med undantag av "One Man, One Woman" - lastat med stora känslor och med stor risk att få emotionell slagsida. Det är morgonen efter ännu ett stort bråk - där hon än en gång druckit för mycket, han fått nog en gång för alla och i mitten finns familjens hund som bara vill att allt ska vara bra. Här finns en del osmidigheter i texten, men allt räddas av ännu ett stycke magnifik solosång där Agnethas röst för tankarna till storheter som Tammy Wynette.

07. Keep An Eye On Dan

Ifall låten om Kilkenny uppenbarligen handlade om någon eller några som tydligtvis inte var Abba själva kommer här raka motsatsen när Agnetha sjunger med sårig röst om livet efter "The Winner Takes It All" med delad vårdnad om barnen och känslan av att ha blivit utestängd från det liv man alltid drömt om. Agnetha, som i verkligheten mycket hellre ville ha en familj än att vara en världsartist och som i intervjuer berättat hur skilsmässan från Björn kändes som ett monumentalt misslyckande samtidigt som hon var etta i världen. När hon nu får sjunga ut om de här känslorna - som på många sätt skilde henne inte bara från Björn men från resten av gruppen och dess entourage - blir resultatet engagerat och ett av de största ögonblicken på "Voyage".

Stikkan Andersson lär ha kallat Agnetha för en lat dansbandssångerska som borde vara glad för sina Abba-miljoner. På "Voyage" känns det som om hon istället jobbar hårdare än de flesta och med strålande resultat. 

08. Bumblebee

En trevlig stund i trädgården i sällskap av Frida och en surrande humla. Här finns ekon av klassiker som "Chiquitita" och "Fernando" i anslaget såväl som en droppe tillbakahållen klimatångest i texten, men helheten blir aldrig mer än just ett stycke trevlighet - en lugn stund i mitten av B-sidan.

09. No Doubt About It

Trots att de har tre solonummer var känns "Voyage" mer som Agnethas än Fridas skiva, men här får Frida något att sätta tänderna i. I ett musikaliskt landskap som påminner en aning om "Hole In Your Soul" ber den ena parten om ursäkt för att ha startat ett gräl i en text som faktiskt sätter myror i huvudet på mig. Tar man den bokstavligt är kvinnan i förhållandet en grälsjuk hysterika som utsätter sin hårt prövade men ack så tålmodige make för ständiga och onödiga utbrott. 

I början av Abbas diskografi - när orden som skulle sjungas bara behövde låta bra och det spelade mindre roll vad de betydde - skrev Björn Ulvaeus ett par texter som i ärlighetens namn inte känns så tilltalande idag i ett genusperspektiv. Men sedan dess har Björn levt ett liv, vidgat sina synsätt och förvandlats till en textförfattare i världsklass. Skulle han faktiskt skriva en låt om en ragata som gör livet svårt för sin bättre hälft? Textens jag beskriver sig själv och sina känslor i nedsättande ordalag medan han målas ut som en hjälte ("he's too good for me, that's one thing I know for sure") och personligen skulle alla mina varningsklockor ringa om en bekant till mig pratade om sitt förhållande på det här sättet. 

Det här kunde vara en prequel till "Should I Laugh Or Cry" där hans gaslighting fortfarande fungerar och hon inte sett igenom honom än. Det är sällan en poptext får mig att fundera så här länge och även musikaliskt är det här spänstigt, njutbart och underhållande. Och möjligen är den sista textraden ("This isn't where it ends") en föraning om att Abba har fler överraskningar på lut för sina fans.

10. Ode To Freedom

Skivan avslutas varmt och värdigt med det kanske allra vackraste av de tio spåren, det som växt allra mest i mina öron sedan den första lyssningen. Om titeln väcker farhågor är själva texten en befriande betraktelse om hur frihet är svårt att sätta ord på och hur det inte finns några frihetshymner värda att minnas. Om det är här Abba sätter punkt så är det en oerhört väl vald plats att göra det på. Min enda invändning är att den här inspelningen känns lite väl kort: den hade gärna fått vara dubbelt så lång och tar slut lite väl plötsligt. Kanske är det också en händelse som ser ut som en tanke? Hur kunde Abbas comeback någonsin vara nog för alla som väntat och längtat? Hur många minuter vi än hade fått hade det känts som om slutet kommit alltför snart. Underbart är kort, som bekant.

Vad tycker jag då sammanfattningsvis? Jag känner att det inte spelar någon roll vad jag eller någon annan kritiker anser. "Voyage" är en fantastisk framgång som slagit åtskilliga rekord och år bland annat det nya århundradets snabbast säljande vinylskiva. En enorm kraftsamling och manifestation av en grupp där samtliga medlemmar passerat 70-strecket i en tid då vi stirrar oss blinda på ålder och ofta tror att man är slut som kreativ artist betydligt tidigare än så. 

"Voyage" är bra men dess musikaliska vara eller icke vara hamnar ändå helt i skuggan av glädjen jag känner att Björn, Benny, Agnetha och Frida ville ge oss den här presenten. 

Tobsons favoritspår:

Ett svårt val förvisso men "Don't Shut Me Down" känns redan som en klassiker som bara växer och växer för varje gång man hör den. 

10/11/2021

Cats - katter som dansar och sjunger

Egentligen hade jag tänkt skriva något om precis hur förfärlig filmversionen av Cats (2019) är. Men behöver världen faktiskt ännu en text om det? 

Vill man utforska hur osannolikt groteskt misslyckad filmen är - och det är den verkligen - rekommenderar jag långa och uttömmande videoessäer av Lindsay Ellis och Sideways, som effektivt plockar isär allt som gått galet såväl kinematografiskt som musikaliskt. Och det är en hel del.

En sak jag insåg ganska snart är att jag faktiskt inte kände till musikalen alls. Jag har aldrig sett en uppsättning av den eller ens hört musiken, med det självklara undantaget för "Memory".


Bilden tillhör Really Useful Group

Inspirerad av allt jag läst och sett om den där härdsmältan till film skaffade jag fram en annan version av Cats - den filmade version av scenuppsättningen som gjordes i London 1998. 

Den är full av erfarna skådisar som spelat sina roller flera gånger tidigare men har också dragit till sig en ansenlig mängd fnys och suckar i diverse kommentarfält för att man "förbättrat" musiken istället för att låta dem på scenen sjunga live. Som om musik utan pålägg eller studioeffekter skulle vara finare.

Den filmade versionen är förkortad och lämnar bort ett par sekvenser och sångnummer. Dessutom är den mindre en definitiv version än en ögonblicksbild av hur uppsättningen såg ut i London just där och då. En hel del saker är annorlunda än de var vid premiären 1981 och föreställningen har fortsatt att utvecklas vidare med tiden.

En sak jag trodde mig veta är att Cats är en musikal utan intrig och det stämmer till viss del. Det är en föreställning där dansnumren för det mesta är viktigare för publiken än den röda tråd som ändå finns där men som inte blir helt tydlig förrän på slutet.

Baserad på en diktsamling av T.S. Eliot handlar hela föreställningen om hur en klan av katter - jellikelkatterna - möts på sin årliga träff där överstekatten ska utse en enda av dem som får fara upp till katthimlen för att födas på nytt och få glädjen att leva ett nytt kattliv.

Som på alla släktkalas där folk inte träffats på länge hamnar alla att presentera sig och i princip hela föreställningen består av olika tablåer där de närvarande katterna får visa upp sig, en i taget. Det kan låta ganska enformigt i teorin men då kissekatternas temperament och personligheter skiljer sig betänkligt åt fungerar greppet bra.

Det som verkar förvirra en del åskådare och fans är anledningen till att vissa katter får en sång. Är det så att alla som visas upp är kandidater för att födas på nytt? Knappast. Ett par av dem är det helt klart - den förtjusande gamla Jennyanydots, teaterkatten Gus och den välmående Bustofer Jones - medan flera av de andra är unga och mitt i livet och knappast i behov av att hyllas upp till himlen.

Mina personliga favoriter är den obstinata Rum Tum Tugger som bara vill ha det han själv bestämt sig för samt den unge trollkonstnären Mistoffelees som knappt är torr bakom öronen och inte riktigt behärskar sina förmågor än. 

Att dessa två helt klart verkar ha djupare känslor än kattlig kamratsamhet mellan sig gör inte saken sämre. I filmen har båda förvandlats till superstraighta marskatter som trånar efter samma misse, vilket bara är ännu en sak som skjuter filmatiseringen i sank.

Musikalens genidrag är att spränga in lite äkta svärta och smärta i allt det trevliga. Plötsligt dyker den trasiga föredettingen Grizabella upp, den som de andra katterna förskjutit och som alla fräser åt. Den vars enda önskan är att få komma in i värmen igen innan allt är försent.

Jag har alltid tänkt på Grizabellas stora nummer "Memory" som en habil musikalballad, men satt i sitt rätta sammanhang blir den förkrossande effektiv. Det gör ont att vara utanför och den när den utstötta katten slutligen når fram till de andra med sin sång är det en förlösande stund och föreställningens självklara känslomässiga epicentrum. 

Cats står och faller med att publiken känner Grizabellas desperation som river ett hål i stämningen efter alla trevliga sång- och dansnummer. Plötsligt känns det som om där fanns en båge och en handling, även om vi inte fick veta det från början.

Under repetitionerna hade Cats alla förutsättningar att bli en riktig flopp och var en stor risktagning. "Memory" fann inte sin slutliga form förrän kort före premiären. Idag är det en av alla tiders mest framgångsrika scenföreställningar och "Memory" kan vara den mest framgångsrika sången från en musikal någonsin - redan 2002 hade den spelats över två miljoner gånger på amerikansk radio.

02/10/2021

Världsfred i Fraggelberget

Lördagen den 22 september 1984 hade Fragglarna premiär på svensk tv och för mig var det en alldeles oerhörd händelse. Få enskilda program, filmer eller företeelser skakade om min barndom som just den här serien. Sällan kändes det lika starkt att man blivit inbjuden i en helt ny värld där man fått helt nya vänner.

Det första avsnittet bjuder dessutom på rasande effektivt berättande där vi på tjugofem minuter får veta allt vi behöver för att förstå vilka fragglarna är, hur deras universum är uppbyggt och vilka konflikter som kommer att driva hela serien framåt.

Bilden tillhör The Jim Henson Company

Kreatören Jim Henson hade tidigare haft enorma framgångar med Sesam och Mupparna och hade nu riktigt stora ambitioner: ett program som kunde skapa fred på jorden. Ett program som skulle förklara för barnen hur världen hänger ihop och hur alla varelser är beroende av varandra. Att allt som lever fyller sin funktion och förtjänar respekt.

I centrum står fem fragglar med kompletterande personligheter. Den präktige ledartypen Gobo är bästa vän med den obeslutsamma Vembi och utmanas ofta av den våghalsiga Vips. Den evige pessimisten Bober är rädd för allt och den drömmande konstnärssjälen Moki är gruppens moraliska kompass.

I berget finns också doozarna, ett gäng små disciplinerade varelser som ägnar all sin tid åt att bygga vägar, torn och byggnader som fragglarna gärna äter vid sidan av sin andra huvudföda: rädisor från gorgernas trädgård.

Bilden tillhör The Jim Henson Company

Gorgerna är stora och farliga då de ser fragglarna som skadedjur. Inte så underligt med tanke på att även gorgerna är beroende av sina rädisor för sin överlevnad. Även doozarna använder sig av rädisor då de tillverkar sitt byggnadsmaterial. Hela berget är ett stort ekosystem där alla delar är beroende av varandra.

Den som vet det här från början är den allvetande skräphögen Matilda - fragglarnas orakel och allmänna problemlösare - som också hon finns i ett hörn av gorgernas trädgård. Hon försöker redan tidigt i serien få fragglar, doozar och gorger att närma sig varandra och förstå varandra, men det tar ända fram till den femte och avslutande säsongen innan hon lyckas. Det fick svenska barn dessvärre aldrig uppleva.

Bilden tillhör The Jim Henson Company

Fragglarna gjorde intryck på fler än mig och under hösten 1984 exploderade intresset och plötsligt fanns det fragglar överallt. Det släpptes en skiva och gavs ut kläder och suddgummin och böcker och dockor. Kanske tyckte det opartiska och okommersiella SVT att det var pinsamt att bidra till att någon fick sälja så mycket merchandise men den första säsongens tjugofyra avsnitt var allt som någonsin dubbades och visades. 

Hade serien kommit några år senare hade kanske någon reklamfinansierad aktör tagit över serien men nu fanns inga alternativ och Fraggelberget hamnade ut i kylan. Detsamma hände i Danmark, Finland och Norge, så kanske var det ett gemensamt beslut att överge produktionen. Idag är fragglarna underligt bortglömda i Norden, särskilt med tanke på hur otroligt populär serien var då den kom.

Det är synd att SVT inte höll fast i fragglarna av fler anledningar. Dels var den svenska dubbningen i regi av Monica Forsberg osedvanligt levande och lyckad och minst lika bra som originalet. Men framför allt synd för att seriens ambitioner blir allt tydligare ju fler avsnitt som går. 

Till en början får vi se doozarna som ett personlighetslöst kollektiv och gorgerna som klumpiga jättar, men snart nog förstår vi att de har lika många drömmar och förväntningar och rädslor som fragglarna själva har. För varje avsnitt blir de främmande allt mindre främmande och allt mer begripliga.

Bilden tillhör The Jim Henson Company

Fragglarna tar dessutom tittarnas känslor på djupaste allvar och bangar inte för svåra frågor som  ensamhet, miljöförstöring eller meningen med livet. Flera avsnitt tar upp rädslor kring döden. Ett avsnitt handlar mellan raderna om AIDS-epidemin och att förlora någon man älskar.

I de engelskspråkiga länderna har fragglarna lämnat ett betydligt större avtryck i det kollektiva minnet. 2014 fick Doozarna en egen serie och 2020 rapporterade Apple+ att man lagt en beställning på en reboot av Fraggle Rock. 

Om de nya avsnittet äntligen lyckas åstadkomma världsfred återstår att se, men den gamla serien har hållit förvånansvärt bra och är fortfarande barn-tv när den är som bäst.

14/09/2021

Clara Luciani / Cœur

När den utmanande och på många sätt revolutionerande discon hade dominerat de amerikanska listorna tillräckligt länge fick det heterosexuella, rockorienterade etablissemanget nog. Discoplattor brändes bokstavligen på bål och hela genren rasade ut från Billboardlistan på bara ett par veckor.

I Europa var fick discon ett betydligt mer behagligt slut och istället för att slängas på soptippen assimilerades de dansvänliga rytmerna i hög grad in i den vanliga popen. Inte minst i Frankrike - ett av den europeiska discons verkliga högsäten - skulle ekon av stilen leva vidare.


Copyright: Universal Music France


Clara Luciani startade sin karriär som sångerska i bandet La Femme 2011 men har de senaste åren satsat på en solokarriär. Hennes debutalbum "Sainte-Victoire" sålde dubbel platina i Frankrike och uppföljaren är en veritabel discosmocka.

Här finns mer än disco. Här finns den skira, skimrande, glittrande pop som i alla tider producerats i Frankrike. Clara Luciani själv nämner Françoise Hardy och Serge Gainsbourg bland sina influenser men jag tycker mig också höra spår av underbara Il était une fois. 

Själv upptäckte jag hela skivan av en slump, då någon jag följer på instagram la ut en bild av den betagande vackra blå vinylutgåvan såväl som en passionerad utläggning om hur det här är exakt den musiken vi behöver just nu.

Hela albumet är elegant och välproducerat, men texterna - signerade Clara Luciani själv - gör att det aldrig blir slätstruket eller för välkammat. Här finns bett och temperament och en del överraskande ordval.



Den första singeln "Le reste" ("Allt annat") handlar exempelvis om att inte kunna glömma hur vacker den nu före detta älskaren var naken. "Jag kan inte glömma din rumpa eller din nakna rygg, allt annat kan du få behålla." Den underbara musikvideon är dedikerad till Jacques Demy, som bland annat regisserade Paraplyerna i Cherbourg.



Tredjesingeln "Respire encore" ("Andas igen") är som en funkig nationalsång för alla oss som suttit instängda hemma under coronaepidemin. Nu är det dags att dra ut, dricka drinkar, bli förälskad, svettas och röja runt i natten. Dags att andas igen.

Hela "Cœur" är ett välbalanserat litet konstverk som håller ställningarna på dansgolvet i åtta av elva spår och som bara sänker tempot när det är välmotiverat: som i snygga duetten "Sad and Slow" med Julien Doré eller slutspåret "Au revoir" där sångerskan tar farväl av publiken och hoppas att de haft det trevligt i hennes sällskap.

"Cœur" har rusat uppför listorna i den franskspråkiga världen och legat etta i Frankrike, Vallonien och Schweiz. Förhoppningsvis får även de som glömt sin franska glosor upp ögonen för den här förtjusande samlingen sånger. Discon har sällan varit mindre död än just här.



Tobsons favoritspår:

Den jublande "Bandit" lever och frodas i just den sortens musikaliska landskap som jag älskar. Men det är svårt att välja bara en höjdpunkt ur den här samlingen.

12/09/2021

En helt ny värld

Det var fantastiskt roligt att Abba släppte ny musik. Det var också roligt att skriva lite på min gamla blogg igen. En gång i tiden var det lite av en livsstil att blogga om det ena och det andra. Att skriva ned sina tankar. Det är sedan fascinerande att läsa i efterhand eftersom tankar förändrar sig med tiden. De växer och vrider på sig och är allt annat än beständiga.

För säkerhets skull läste jag igenom mina gamla inlägg. Man vet ju aldrig. Kanske fanns där något man inte var så stolt över, något där man tänkt om fullständigt. Det visade sig inte vara så farligt. Däremot konstaterade jag att tiden har gått väldigt fort ändå.

De flesta inläggen skrev jag 2013, en handfull under 2014 och det allra sista före mitt långa uppehåll lades upp i december 2015. Och 2015 känns som en helt annan värld.



Självklart har ett och ett halvt år i skuggan av Coronapandemin satt sina spår på hur vi tänker och hur vi upplever världen. Begränsningar vi aldrig skulle ha trott skulle gälla oss har skakat om och ändrat på perspektiven. Kommer vi någonsin att återvända till något tidigare normaltillstånd? Hurdant var det ens? Vill vi faktiskt gå tillbaka som om ingenting hänt?

Men även utan Coronan känns 2015 i backspegeln som en helt annan värld. Klimatkrisen var ett orosmoln långt borta i en möjlig framtid. Den skarpa polarisering vi ser idag var möjligen på gång men verkligen inte lika omfattande som idag. De högerspöken som idag vuxit sig obehagligt starka var oroande men med ett betydligt lägre inflytande än idag.

Jag har alltid fascinerats av tidsandans förändring, när en zeitgeist övergår i en annan. Att det positiva 60-talet övergick i ett mer intellektuellt 70-tal som i sin tur gled över i ett hyperkommersiellt 80-tal. Hur omvälvande det måste kännas när världen förändras.

Sanningen är kanske att man inte märker så mycket egentligen. Också stora förändringar sker gradvis och tillräckligt långsamt för att man ska hinna vänja sig. Och först när man ser i backspegeln - eller läser sin gamla blogg - inser man hur stor omställningen faktiskt var.

Kanske är det inte en så dum idé att blogga lite grann då och då när andan faller på.


02/09/2021

Det skulle aldrig ske - men Abba är tillbaka

Så här tänker jag: om Abba kan återförenas och släppa nyinspelad musik för första gången på nästan fyrtio år kan jag väl skriva lite på en blogg som legat nere sedan 2015?

Copyright: Universal Music

Hjärtat började faktiskt slå lite snabbare när "Abba Voyage" lanserades för lite sedan. Snygg grafik och lagom luddiga meddelanden om att något var på gång och att Abba skulle kommunicera ut "någonting" den 2 september. Det kunde ha varit vad som helst och jag gjorde mitt bästa för att hålla förväntningarna på låg nivå.

Nu vet vi att det blev två nya låtar, men inte bara det. Det blir virtuella konserter och ett helt album i november. Oerhört att ett av världshistoriens mest ikoniska band - och mina personliga husgudar - släpper ny musik efter att i alla år ha hävdat att det aldrig kommer att hända.

Jag var på jobbet under den stora presskonferensen och lyssnade på de nya låtarna på tåget hem. Och hade lite blandade känslor efter en första lyssing.

"I Still Have Faith In You" är en långsamt växande ballad som för mina tankar mer till obskyra albumspår som "I Let The Music Speak" än de klassiska hitlåtarna. Stiligt och stegrande men vid en första åsyn känns den nästan mer som en Abba-hyllning än äkta vara. Möjligen är den lite i längsta laget men när den väl när sin klimax smälter de flesta av mina reservationer bort. Kvalitativt och värdigt.


När det andra spåret "Don't Shut Me Down" började gick mina tankar till "Where The Whales Have Ceased To Sing" från Josefin Nilssons fantastiska "Shapes" - säkert beroende på detaljen om lekande barn i texten - och jag hann redan förvänta mig ännu en ballad. När den förlösande refrängen kickade in gav jag nästan ifrån mig ett lyckligt litet skrik mitt bland alla andra människor på väg till butiken.

Det andra spåret är min favorit av de här två nya skapelserna, inte minst för att Agnetha inte bara låter alldeles strålande utan även framstår som oerhört generös med textens antydningar om hur svår hon varit att leva med, något hon själv talat om i intervjuer såväl som i sin självbiografi "Som jag är".


Två starka spår från en grupp som senast släppte nytt material 1982. Oklanderligt, synnerligen älskvärt. Men är det Abba? Tonläget är ett annat, tiden är en annan och puristen i mig är långt ifrån säker.

Först känns det som samma fråga som om "Free As A Bird" faktiskt är Beatles. Men egentligen är det något helt annat. Där de överlevande beatlarna möjligen gick över en gräns då de tog en gammal demo som John Lennon aldrig färdigställt och inte längre kunde lägga in veto mot är samtliga Abbas medlemmar inte bara vid liv utan vitala, närvarande och strålande.

Svaret är väl förmodligen att om Abba säger att de nya låtarna är lika mycket riktiga Abba som de gamla vi älskat i alla år så får vi lita på deras omdöme. Efter det första släppet vågar jag börja längta på riktigt efter albumet i november.

När Abba nu är på sitt mesta generösa humör skulle jag hoppas att Björn och Benny släpper sin gamla stolthet och äntligen ger oss den aldrig utgivna originalversionen av "Just Like That" till slut. 

Om jag fick önska vidare skulle de gärna få ge oss ännu ett album i något skede, där de spelar in de där låtarna Björn och Benny gav till andra men som borde ha varit Abba-spår. "Another You, Another Me", "We Won't Be Going Anywhere" och "Story Of A Heart", Bara en tanke bland många en kväll som denna.

Och i samma stund klickar jag igång "Don't Shut Me Down" för fjärde gången i rad...

21/12/2015

Julkalendern: briljanta barn och en stor bebis

Jag hann se det första avsnittet av årets julkalender "Tusen år till julafton" innan jag for iväg på resa och ramlade av kälken. Läste en och annan kommentar som saknade snö och tomtar, någon som var arg på att kalendern inte var en dramaproduktion och någon som tyckte den var allmänt trist.

Så är det alltid. Tror ingen kalender sedan "Trolltider" hyllats från början av sin samtid, om ens den. Det hör till att det ska stormas runt SVT:s kalendrar.

Har sett något avsnitt lite här och där men bestämde mig för att titta lite närmare idag. Och fastnade. Och plöjde i princip hela serien i ett svep på SVT Play. Vågar nästan kalla den mästerverk redan nu. Har alltid älskat kvalitativ barn-tv och det här är ett utmärkt exempel på det.

Skärmdump från SVT Play

Det är lärorikt, det är spännande och det är väldigt roligt nästan hela vägen. Tyvärr måste jag kanske ändå instämma lite lätt i en kritik som flera röster höjt mot serien: skulle slutresultatet blivit ännu bättre om man tonat ned Erik Haag en aning?

Jag har läst - bland annat här och här - om hur Haag representerar en trist och gammaldags mansroll som ofta dykt upp i just barnkultur. Inte så mycket den knasiga pappan som jag ser det utan mer i rollen av vuxet barn. Jättebebisen som ska få barnen att känna sig duktiga, smartare och bättre. Greppet kan kännas igen från Brasses roll i Fem myror såväl som Tage Danielssons vuxenbarn i Herkules Jonssons Storverk.

Kanske är greppet helt medvetet och konsekvent genomfört, precis som Johan i Ingmar Bergmans "Scener ur ett äktenskap" är han en akterseglad man som spelat ut sin roll och som känns förlegad och lite gnällig.

Tyvärr kommer mönstret tillbaka lite för ofta. Det är inte bara Erik Haag som går på, även gästskådespelaren Olof Wretling blir lite för ofta lite för forcerad i sin roll. Som om de båda hade ett smått maniskt behov av att vara tokiga och roliga hela tiden, lite som forna tiders pappor som hade svårt att slappna av i sina barns sällskap. Det blir lite för mycket buskis, lite för högt tonläge.

Det kanske blir ännu tydligare när seriens vuxna kvinnor alla är helt utsökta i sina roller. Kakan Hermansson är betagande som tidlös ragata och Shima Niavarani likaledes underbar i sina små men viktiga inhopp. Lotta Lundgren är dessutom den tidsresande storfamiljens självklara nav - alltid med rätt tonfall, alltid med rätt blick, alltid till tänderna rustad med intelligens och närvaro.

Kanske de kvinnliga rollerna är mer tacksamt skrivna, men Lotta, Shima och Kakan räds aldrig allvaret. Om deras karaktärer är fyrkantiga, obekväma eller otrevliga behöver det aldrig slätas över med ett fniss i mungipan. Det är bra.

Skönt att åtminstone en karl står stadigt i samtliga tidsåldrar. Tareq Taylor är påläst, trygg och rolig, inte minst när maten han serverar kanske inte känns helt toppen.

Allra bäst - som sig bör - är ändå de tretton (jag tror jag läste någonstans att de var tretton) olika barn som provar på livet och maten under tusen år av svensk historia. Utsökt utvalda - Maggie Widstrand som gjort castingen har utfört underverk - är de medverkande barnen nyfikna, pratsamma och helt lagom uppkäftiga mot vuxenvärlden utan att glömma bort att ta leken på allvar.

"Tusen år till julafton" känns som en blivande klassiker att återkomma till många gånger framöver. Bara framtiden har överseende med kalenderns män, vill säga.