När jag var ett riktigt litet barn, under det riktigt tidiga 80-talet, var tv fortfarande något ganska magiskt. En apparat som minsann inte sprutade ur sig program när som helst utan när den själv kände för det. Och ibland hamnade man att titta på precis vad som helst som råkade röra sig i rutan.
Utbildningsradion hade ju också barnprogram, vilket säkert är hela anledningen till att tv:n slogs på för deras förmiddagsprogram hemma hos oss. Barnprogrammen i all ära, men det jag redan som liten var helt trollbunden av var den suggestiva signaturen som kom före programmen.
Utbildningsradions signatur
Specialkomponerad av Ralph Lundsten för Skol-TV som det hette då är den här musikslingan minst sagt svår att beskriva. Den är liksom hypnotisk och lite skrämmande med sitt polerade elektroniska ljud, samtidigt var den fullständigt fängslande.
Innan jag hittade det här klippet hade jag inte hört den på säkert närmare trettio år, men hela klangbilden är exakt som jag minns den.
Och när jag hör den minns jag lite bättre hur vissa miljöer såg ut när jag var liten. Inte minst framträder vardagsrummet hemma hos min moster i Stockholm och jag minns med nästan skrämmande skärpa ett OM-program som beskrev hur man kunde bygga sin egen kamera av en kartong och hur jag länge funderade på om man skulle kunna passa på att hitta alla nödvändiga delar när man nu ändå var i Stockholm.
Och så rinner det fram fler minnen av tv-program jag sett i samma vardagsrum, kanske under samma besök. Jag minns musikfrågesporten HIT med Bengt Grafström. Jag minns den utskällda julkalendern "Broster Broster" som gick i en förmodligen lika utskälld repris. Jag minns ett anti-mobbningsprogram av Inger och Lasse Sandberg där en grupp barn hamnade i en underjordisk värld där någon härskare krävde att alla skulle vara likadana, ha identiska kläder och ha samma namn.
Milda tid. Denna störtflod av minnen bara för en kortkort vinjetts skull.
Sorgen var stor då Utbildningsradion någon gång i mitten 80-talet bytte ut sin elektroniska signatur mot en fullständigt intetsägande liten bit pianoklink istället.
Innan jag hittade det här klippet hade jag inte hört den på säkert närmare trettio år, men hela klangbilden är exakt som jag minns den.
Och när jag hör den minns jag lite bättre hur vissa miljöer såg ut när jag var liten. Inte minst framträder vardagsrummet hemma hos min moster i Stockholm och jag minns med nästan skrämmande skärpa ett OM-program som beskrev hur man kunde bygga sin egen kamera av en kartong och hur jag länge funderade på om man skulle kunna passa på att hitta alla nödvändiga delar när man nu ändå var i Stockholm.
Och så rinner det fram fler minnen av tv-program jag sett i samma vardagsrum, kanske under samma besök. Jag minns musikfrågesporten HIT med Bengt Grafström. Jag minns den utskällda julkalendern "Broster Broster" som gick i en förmodligen lika utskälld repris. Jag minns ett anti-mobbningsprogram av Inger och Lasse Sandberg där en grupp barn hamnade i en underjordisk värld där någon härskare krävde att alla skulle vara likadana, ha identiska kläder och ha samma namn.
Milda tid. Denna störtflod av minnen bara för en kortkort vinjetts skull.
Sorgen var stor då Utbildningsradion någon gång i mitten 80-talet bytte ut sin elektroniska signatur mot en fullständigt intetsägande liten bit pianoklink istället.
No comments:
Post a Comment