8 kvinnor - misstänkta mörderskor sjunger ut

Det finns filmer och så finns det filmer, kan vi väl direkt slå fast. Sådana som är så bra att man gärna ser dem flera gånger. Och sådana som är så rika, slösande och underhållande att man aldrig får nog, hur många gånger man än tittar.

För mig är "8 kvinnor" av François Ozon just en sådan. En orgie i infall, en gräll karamell i uppskruvat tonläge, en läckert kolorerad såpa i vacker miljö. Ett riktigt under till film.

Svensk utgåva, copyright: Sandrew Metronome

Någon gång på 1950-talet, ett par dagar före jul, samlas en borgerlig fransk familj på sitt gods för att umgås och fira tillsammans. Alla är glada och idyllen kunde varit total om det inte vore för att herrn i huset - den enda mannen i sällskapet - hittas död i sin säng med en kniv i ryggen.

Snöovädret har skurit av alla kommunikationer, telefonen är död, ingen kommer vare sig in eller ut, och på godset befinner sig åtta kvinnor varav en måste vara mördaren.

Här finns den vackra men kalla hustrun som eventuellt inte alls älskade sin make särskilt högt, samt hennes rullstolsbundna mor och överspända ungmö till syster. Båda bor inneboende i huset och utnyttjar gästfriheten lite längre än vad som kan anses acceptabelt. Spänningen mellan systrarna är enorm och går snabbt från illa till katastrof när mordet uppdagats.

Här finns familjens båda döttrar: den unga som läst för många polisromaner och knappt kan bärga sig tills hon får bli vuxen och göra vuxna saker samt den äldre, ack så förnuftiga, som kommit hem från studier i London där hon hittat sig en pojkvän och eventuellt blivit lite rund om magen.

Här finns den trogna hushållerskan som uppfostrat döttrarna mer än vad frun själv gjort såväl som den nya slampiga husa som vampar sig för husbonden men uppvisar en underlig dragning till husets hustru.

Och som om det inte räckt dyker den mördades förskjutna syster upp, som snabbt visar sig känna såväl huset som vissa av dess invånare förvånansvärt väl.

Alla har hemligheter, alla ljuger och när intrigerna börjar nystas upp brakar karusellen igång på högvarv. Titt som tätt tar handlingen nya vändningar och krumsprång och lagom som man tror att det inte kan bli snurrigare lyckas man vrida till det hela än mer. Man ska inte vänta sig någon logik - koherens är knappast den här historiens starka sida - men en smaskig gräddtårta till melodram är det.

En väldigt vacker melodram, ska tilläggas. De slående vackra kvinnorna är dessutom fantastiskt välskrudade och rör sig i betagande miljöer dränkta i färg och form, till tonerna av en förföriskt mjuk och följsam ljudkuliss.

Dessutom brister samtliga åtta kvinnor ut i sång. Var och en har ett eget solonummer i form av ett klassiskt franskt örhänge som på ett förtjusande sätt hjälper till att ge djup och bakgrund till var och en av rollfigurerna (se ett lysande exempel här).

För en av de riktigt starka sidorna är att François Ozon betraktar sina kvinnor med ett varmt och kärleksfullt öga. Mitt i den emotionella stormvinden drar han plötsligt ned tonläget och låter rollfigurerna mötas, se varandra, utmana varandra, stötta varandra. De reduceras aldrig till de klippdockor de möjligen var i manuset.

Där hjälper också den glimrande skådespelarensemblen till. De är alla lysande - Catherine Deneuve har kanske aldrig varit vackrare - men Isabelle Huppert som den kärlekskranka moster Augustine, Fanny Ardant som den mördade mannens lättsinniga syster och Emanuelle Béart som den ambivalent översensuella husan är helt enkelt magnifika.

Sedan kan man tycka vad man vill om upplösningen. För min egen del tar jag den som en sista påminnelse att det vi ser är en saga, en vanvettigt uppskruvad veckotidningsföljetong i rekordfart, ett skådespel.

Ett skådespel är exakt vad det är från början - en pjäs som överförts till film. Själv skulle jag gärna se den på teatern - hemskt gärna på Svenska Teatern i Helsingfors - lämpligen lätt försvenskad med passande svenska sånger istället.

I väntan på det ser jag filmen en gång till. Och en gång till.

Tyskland och förseningskulturen

Under ett par stekheta julidagar 2010, då alla människor fontänsvettades och kläderna klistrade sig mot kroppen, besökte jag Hamburg och fick en ny favorit.

Jag hade förväntat mig en lite nedgången och solkig föredetting till stad men hittade något vackert, levande och spännande med mycket historia men minst lika mycket framtid.

En av de saker jag såg där var den redan då försenade Elbefilharmonin - ett vräkigt och lyxigt glaskomplex som konstrueras ovanpå ett gammalt hamnförråd och som ska bli den klassiska musikens kronjuvel i musikalstaden Hamburg. Ett spektakulärt men omdiskuterat bygge.

Foto: Thomas Wolf, www.foto-tw.de

Inte blev det mindre omtvistat året efter, då man bestämde sig för att göra byggnaden ännu större (och dyrare) än tidigare beräknat. Igår läste jag i Dagens Nyheter att man just återupptagit arbetet efter ett arton månader långt byggstopp och att man hoppas kunna inviga konsertsalarna år 2017.

Det för tankarna till ett annat kostsamt tyskt skandalbygge - Berlin Brandenburgs nya flygplats - som också är våldsamt försenad av alltmer diffusa orsaker alltmedan slutnotan rusar i höjden.

Vad är det med Tyskland - världsberömt för sin noggrannhet och millimeterplanering - och denna oförmåga att få sina prestigebyggen klara inom vettiga tidtabeller?

Kanske fick vi en liten nyckel till mysteriet vid Eurovision Song Contest i Düsseldorf 2011 där tekniken fallerade under den första semifinalen och hälften av de europeiska kommentatorerna satt utan kontakt med sina hemländer då sändningen började.

Trots att det mesta krånglat redan vid generalrepetitionerna hade arrangörerna litat så stenhårt på att allt skulle fungera när det verkligen gällde. Man var så bergsäker på den egna planeringen att det inte fanns någon reservplan i händelse att något skulle gå fel, de minutiösa förberedelserna till trots.

Kanske samma sak gäller filharmonin och flygplatsen? När planeringen väl spricker finns inga alternativa lösningar och så står man vackert där man står medan tiden och ekonomin springer ifrån en.

Åtminstone kunde byggstrulet öppna upp för vadslagningsfirmorna? Vad ska hända först: flygplanen lyfter och landar på Berlin Brandenburg eller taktpinnen leder sin första symfoni i Elbefilharmonin?

Satsar man en slant kan det åtminstone göra väntan mer spännande.

Anna Vissi / Tiraniemai

Inte ligger hon på latsidan direkt, Anna Vissi. Den grekiska musikvärldens egen Madonna har närmare fyrtio år karriär i ryggen och visar inga större tecken på att vilja abdikera från poptronen i första taget.

Förra sommaren låg hon etta på grekiska topplistan med "Tiraniemai" ("Jag lider") - en bombastisk popsmocka med melodramatisk text om krossad kärlek, kompletterad med en närmast explosivt färgsprakande video.



Anna Vissi - Tiraniemai

En fjäderlätt sommarhit, kunde man ju tänka. Men i krisens Grekland fungerar den på rätt många olika plan.

Den mest uppenbara metaforen är så klart det unga finanslejonet i kostym som lekt med elden och förstört det dyraste den kvinnliga huvudpersonen äger och har. Naturligtvis anspelar det på läget i Grekland där allt fått förfalla, där vanligt folk lider men där de som plockat åt sig sitter i orubbat bo.

Den finansiella krisen syns också tydligt i själva videon som innehåller mer produktplacering av sponsorers varumärken än jag trodde var möjligt att klämma in på fyra minuter film.

Men så minns jag en lysande krönika av Alexandra Pascalidou, publicerad i december förra året, som etsat sig fast i mitt minne. Hur den nya tidens nazister och våldsverkare tänkt sig att städa upp i sitt land, först genom att kasta ut alla utlänningar, sedan ska de göra sig av med homon och andra avvikare.

Det är skarpt läge i Grekland. Det är kris på riktigt och mer står på spel än bara materiella värden och monetära intressen. En del av befolkningen lever verkligen på randen av en katastrof.

Anna Vissi har helt klart valt sida i den kampen. När hon drar ut i strid för att hämnas sitt krossade hjärta lierar hon sig med färglada kvinnor, tappra tanter och de fräckaste killarna från frisersalongen.

Jag vill tro att det bor ett ställningstagande i den här videon. Friheten kan vara värd att man kastar ett par apelsiner, demolerar en bil och berättar för sin publik vem ens verkliga vänner är.

Daft Punk / Random Access Memories

Det är kanske lite fånigt att erkänna det nu när jag egentligen inte skulle behöva, men den starkaste känsla Daft Punk någonsin framkallat hos mig är hat. Rent och skärt hat.

Vi satt i en bil ute på den bretonska landsbygden. Vi var trötta och våta efter ett ihållande regnväder, humöret var rakt inte på topp. Vi hade antagligen något slags tid att passa och mitt jobb var att agera kartläsare och hitta rätt vägar men kartan och landskapet vägrade stämma överens och jag känner mig alltmer stressad. Och mitt i detta börjar radion pumpa ur sig Daft Punks pulserande monotona "Around The World" tills jag tror att det lilla förstånd jag ändå haft i behåll börjar glida mig ur händerna.

Som jag hatade den där låten där och då. Jag skulle ha velat slita loss radion och kastat ut den på någon åker där den kunde få spela hur mycket den ville.

Hatet gick snabbt över och vårt förhållande normaliserades. Jag tyckte Daft Punk var helt okej disco - särskilt singlarna från Discovery kändes ärtiga och snärtiga - men inte var det några stora stormiga känslor mellan oss. Jag har aldrig lyssnat speciellt aktivt på dem.

Men när alla hyllar det nya albumet måste man ju kasta ett litet öra på det.

Copyright: Daft Life / Columbia Records

Om någon sagt åt mig att jag i framtiden skulle ha så här höga tankar om Daft Punk den där gången i bilen skulle jag nog fnyst så vindrutan blåst iväg. Men den här skivan är faktiskt väldigt speciell.

Den är lång, den är okonventionell, den flödar över av idéer. Den borde inte vara det minsta kommersiell. Det tredje spåret börjar med en två minuter lång monolog av legenden Giorgio Moroder - ett riktigt genidrag i sig.

Kort sagt, det här borde vara en sådan skiva som får skivbolagsmänniskor att brista ut i gråt och som kanske inte hade blivit till om inte duon haft sitt eget bolag, vilket ger frihet att göra vad man vill.

I korthet kan man kanske säga att det här är bakgrundsmusik som man borde koncentrera sig på. Easy listening som inte alls är så lätt som man kanske kunde inbilla sig. Svängigt men krävande.

Och på slutet, när musiken slår över i oväsen för att slutligen helt brytas sönder och tystna, går mina tankar dels till det makalösa glissandot i The Beatles mästerverk "A Day In The Life", dels till scenen i Ingmar Bergmans "Persona" där spänningen mellan huvudpersonerna bränner hål i filmen.

Tobsons favoritlåt:
Giorgio by Moroder. En storslagen hyllning till en storslagen musiker såväl som ett manifest för det fria skapandet. Lysande.

Zazie / Un point, c'est toi

Hösten 1996 flyttade jag in i en liten studentlägenhet vid Allmogeplatsen i Västerås och för första gången hade jag så mycket lugn och ro jag kunde begära, plus en egen ytterdörr att låsa vid behov. Gott om tid för mig själv och mina egna tankar. Gott så.

Dessutom fanns det kabelkanaler på min tv och den som betydde mest för mig var franska musikkanalen MCM (Monte-Carlo-Musique) som pluggade de hetaste hitsen på rivieran.

Jag som var svältfödd men nyfiken på fransk musik - och som passligt nog pluggade franska på högskolan - kastade mig över utbudet och fick en helt ny syn på såväl den franska popen som den franska kulturen. Man kunde knappt tro hur mycket ett lands sätt att paketera popkultur säger om landet självt.

MCM gav mig en hel del upplevelser som fortfarande står som referenser för hur jag ser på fransk musik, men allra mest tacksam är jag för att jag fick upptäcka Zazie. Och vilken upptäckt, sen!



Zazie - Un point, c'est toi

Låten är bra, det är den. Men framför allt tog videon mig med storm. En oerhört vackert filmad historia i lantlig miljö där en ung adelsfröken - Zazie är faktiskt friherrinna även i verkligheten - och hennes jungfrur följer efter två av godsets unga vackra män och fantiserar om vad de skulle vilja göra med dem.

Ett saftigt stycke film för sin tid med förvånansvärt mycket bar hud och det häpnadsväckande att två män objektifieras och får stå för ögonfröjden.

Det och så det överraskande slutet, förstås. I dagens läge - snart tjugo år senare - är det lätt att räkna ut vad för sorts klimax det är videon bygger upp till men 1996 trodde man inte sina ögon. Två nakna män som kysstes på film, det hände bara inte. Särskilt inte i en musikvideo som pumpades dygnet runt på en ungdomskanal.

Zazie har alltid varit full i sjutton och aldrig tvekat att använda sitt kändisskap för att kasta ljus över grupper som behöver det. Hon visste vad hon gjorde men frågan är om ens hon förstod vilken kraftfull signal hon sände ut här.

I dagens läge, när Frankrike infört könsneutrala äktenskap och bestämt att all kärlek är lika inför lagen, demonstrerar hundratusentals människor emot detta. Eventuellt skulle vi fortfarande behöva lite fler samkönade kyssar i populärkulturen.

Zazie har förblivit en riktig mästare på att förse sina låtar med slående musikvideor. Jag kan varmt rekommendera samlingen "Zest of" som innehåller samtliga videor fram till 2008.

Ingen seriehjälte liknar Sickan

Skrev ju lite om att Spirou fyller 75 i år men insåg ganska snart att jag måste skriva lite till om Sickan. Till skillnad från Spirou själv är hon fullständigt unik inom den fransk-belgiska seriekonsten. Det finns ingen annan som liknar henne.

Sickan - eller Seccotine som hon heter i original, döpt efter ett välkänt och högeffektivt klister - gjorde en dramatisk entré 1952 i avsnittet "La Turbotraction" som snart nog skulle göra en intrigmässig tvärvändning och byta namn till "Noshörningens horn".

I en spännande sekvens bland beväpnade inbrottstjuvar och övermannade nattvakter på ett stort varuhus befinner hon sig plötsligt i händelsernas centrum: orädd och snabbtänkt visar hon sig dessutom vara den nya stjärnreporter som tagit Nickes plats på redaktionen. Utan att vare sig rodna eller fnittra kräver hon respekt och att pojkarna betraktar henne som sin jämlike.

Copyright: Editions Dupuis

1952 var knappast de starka kvinnornas glada tid i ett Belgien som styrdes av en konservativt katolsk regering som försökte bringa reda i den oro som präglat landet sedan krigsslutet. Man betonade familjens värde och de belgiska kvinnorna uppmuntrades knappast till att söka sig en aktiv roll utanför hemmets väggar.

Sickan dök upp som ett högenergiskt frontalangrepp mot den kvinnosynen. Gång på gång övertrumfar hon Spirou och Nicke och driver historierna framåt utan att låta sig stoppas.

När den enda flygförbindelsen enbart fraktar gods och inga passagerare skickar Sickan sig själv i en låda och kommer fram flera dagar före pojkarna. Hon klär effektivt ut sig och beblandar sig obehindrat med lokalbefolkningen i ett Palombia på randen till inbördeskrig. Hon talar spanska, hon kan flyga ett stridsflygplan och hon är den första upptäcktsresande som lyckas filma marsupilamiernas familjebildning.

Det finns kort sagt ingenting hon inte klarar av och detta retar vansinne på Nicke som får representera ett trögt, manschauvinistiskt patriarkat som hellre vill att en kvinnlig journalist ska ägna sig åt mode eller matlagning. Klädsamt nog tycks Spirou skämmas å sin väns vägnar.

När Fournier tog över serien efter Franquin gjorde han sig raskt av med Sickan och ersatte henne med en annan kvinnlig reporter - Ororea - som Nicke däremot var stormförtjust i. Den officiella förklaringen var att den nye tecknaren inte ansåg sig kunna teckna Sickan på rätt sätt, men han kan lika gärna tyckt henne vara alltför radikal för serien.

Det verkar inte bara vara jag som är svag för Sickan och i senare versioner av Spirou har hon gjort comeback, nu ännu mer pådrivande än tidigare. Plötsligt finns en tydlig attraktion mellan henne och seriens huvudperson, vi får veta att hennes riktiga namn är Sophie och det blir till och med en kyss eller två mellan henne och Spirou.

Vet inte om jag är så förtjust i den romantiska vändningen, men jag är glad att världens första tecknade kvinnliga stjärnreporter är tillbaka i matchen igen. Redo att dyka upp när man minst anar det. Precis som hon alltid gjort.

Copyright: Editions Dupuis

Ett hus fullt av krossade hjärtan

Vi hade tagit bergbanan från Tomićeva ulica upp till Gornji Grad, den högt belägna stadsdel där de flesta av Zagrebs riktigt gamla hus finns. En betagande vacker stadsdel full med intressanta byggnader och med en slående utsikt och vi hann nog strosa förbi tre gånger innan vi på riktigt la märke till det där underliga lilla museet.

The Museum of Broken Relationships. Vad kunde det vara för något?

Jo, en ett museum som inte liknar något annat jag tidigare sett, fullt med triviala vardagliga föremål, de flesta hemskt banala och utan materiellt värde. Men varje föremål hade också en historia bredvid sig, där personen som skänkt föremålet berättar om sitt brustna förhållande och hur föremålet hänger ihop med uppbrottet.

Copyright: Museum of Broken Relationships

Som den här yxan, exempelvis. Skänkt av en försmådd kvinna i Berlin som under fjorton dagars tid gett sig själv terapi genom att förvandla sin före detta flickväns möblemang till flis och sedan återlämnat hela bohaget prydligt förpackat i papperspåsar.

Man kan också skåda den bisarra storbystade harnesk en kvinnas pojkvän bad henne bära då de älskade. Eller de få värdelösa ting som var allt en annan kvinna hade kvar då hennes älskare sålt hennes ägodelar för att finansiera sitt missbruk.

En del historier är dråpliga, en del djupt allvarliga. Ett förmål kan få dig att fnissa, ett annat får dig att sucka och ett tredje avslöjar en så gripande historia att det sticker till i hjärtat. Det riktigt briljanta med museet är att du aldrig vet vilken typ av historia förmålet framför dig besitter och som besökare kastas man tvärt mellan olika känslolägen.

Om man besöker Zagreb - vilket jag absolut tycker att man ska - får man inte missa detta underbara museum. Man ska bara se till att ha ordentligt med tid så man hinner läsa alla historier noga. Och så kan man med fördel avsluta besöket i museets eget mysiga café. Och kanske småprata lite med den trevliga personalen. Ett museum att älska.

Läs mer på museets egen webbplats.

Anouk / Sad Singalong Songs

Inför eurovisionsfinalen i Malmö intervjuades Tore Johansson och Martin Gjerstad - Anouks svenska producenter - av Kulturnyheterna i SVT. De var inte direkt strålande glada över att kopplas ihop med den där glittriga sångtävlingen där de av allt att döma inte kände sig särskilt hemma.

Det skulle vara lätt att göra sig lustig över upphovsmän som skyr ocreddiga sammanhang, men jag kan faktiskt förstå dem ganska väl. När jag lyssnar på "Sad Singalong Songs" förstår jag hur oväntat det måste ha känts att det skulle gå att plocka bort en av låtarna och låta den delta i en melodifestival.

Copyright: Goldilox

"Sad Singalong Songs" är Anouks åttonde studioalbum och för den som bara känner henne från genombrottssingeln "Nobody's Wife" kan den säkert kännas oväntad och överraskande. Det här låter inte alls som den. Inte heller låter den alls som eurovisionsdeltagares album brukar.

Här finns ett ömt handlag och en verklig känsla för melodier. Dessutom känns det som ett helgjutet album där låtarna tillsammans bildar en större helhet och där det skulle vara svårt att plocka ut enskilda spår och tro att de skulle fungera lika bra på egen hand.

Det är vilsamt, vackert och inspirerat. Anouk sjunger som en dröm, arrangemangen är luftiga och levande. Hemma i Nederländerna sålde "Sad Singalong Songs" platina på bara ett par dagar. Jag hoppas att de som gillade "Birds" ger hela albumet en chans, den skulle förtjäna en stor internationell framgång.

Tobsons favoritlåt:
Birds är den enda givna singeln men förutom den känns The Black Side Of My Mind som en riktig pärla.

Helsingfors och citykulturen

En stor liten stad eller möjligen en liten storstad - det är ett ganska bra sätt att beskriva Helsingfors för någon som aldrig varit här. Kompakt och användarvänlig med korta avstånd men med stort utbud inom de flesta områden. Mycket att se, mycket att uppleva, bra shopping, alltfler trevliga restauranger och caféer.

Om bara solen tittar fram en stund kan man helt bra slå sig ner på något trevligt café, unna sig något gott och titta på folk. Som om man vore utomlands.

Utanför KC Chocolatier på Mikaelsgatan

Om man betänker att en dryg miljon - en femtedel av hela Finlands befolkning - bor i huvudstadsregionen så är det klart att man kan begära lite storstadskänsla. Helsingfors är större än man för det mesta tänker sig.

Under de drygt tio år jag bott här har staden dessutom utvecklats en hel del och känns mer internationell och sammansatt idag än den gjorde då. Saker går helt klart åt rätt håll. Men fortfarande har jag en liten önskelista på tre saker jag akut skulle önska mig för att förbättra läget.

1. Mer vimmel
Det är sällan som Helsingfors gator riktigt svämmer över med människor. Det sker mest om det är något evenemang på gång, annars är det ofta ganska glest bland själarna. Jag skulle önska att helsingforsarna skulle gå ut och strosa och finpromenera lite på stan hellre än att bara stressa från punkt A till punkt B. Vimmel är utmärkt för stadsbilden.

2. Mer koreografi
Det kommer sig av helt naturliga orsaker i ett av Europas minst tätbefolkade länder, men finländare rör sig inte hemskt smidigt i grupp. Man dunsar in i varann, man ställer sig i vägen för andra, man gör inte den där lilla ansträngningen för att gångtrafiken ska flyta. Istället för att lämna plats tränger man på. Inget unikt för Finland - svenskar är likadana - men en gnutta mer lyhördhet skulle göra vardagen enklare.

3. Mer ordning
Nu låter jag kanske som en trött och gnällig skolpolis men tyvärr är helsingforsarna usla på att hålla rent och snyggt. Man slänger kvitton och plastpåsar och fimpar och vad man nu kan tänkas hålla i handen rakt på gatan och hoppas att maskarna ska äta upp det. Eller att vinden ska ta det. Eller så tror man att det är någon annans jobb att hålla ordning. Vilket det av allt att döma inte heller är.

Jag viftar till med mitt trollspö och hoppas på förändring, men i väntan på en sådan rekommenderar jag att ni gör som jag: ge Helsingfors en chans, sätt er på ett trevligt fik och njut av det vimmel som finns. Det är väl värt besväret.

Pet Shop Boys / Can You Forgive Her?

Det var en kall och regnig sommar men jag och min kusin fick till all lycka låna nyckeln hem till vår morbror som skaffat sig en parabolantenn - ett modernt och spännande sätt att döda sommarlovstristessen.

Vi zappade oss nog genom de tyska reklamkanalerna och allt annat som erbjöds, men allt som oftast fastnade vi på MTV som fortfarande fokuserade på att rotera de hetaste musikvideorna och som ännu kändes som en direktlänk ut till en större värld någonstans bortom de östgötska skogar vi var fullt upptagna med att växa upp i.

Jag hade videons fjärrkontroll i ett fast grepp. De bästa videorna spelade jag in på VHS. Jag köpte speciella videoband, sextio minuter långa, speciellt för att spela in musik på. Eventuellt var jag en underlig tonåring, eventuellt var det den mest självklara saken i världen.

Sommaren 1993 var musikaliskt ganska bra - jag fyllde nästan ett helt band på ganska kort tid - men en video gjorde ett extra stort intryck på flera sätt än ett.



Pet Shop Boys - Can You Forgive Her?

Jag gillade Pet Shop Boys redan innan, men hade kanske tänkt mig att de hade sina bästa dagar bakom sig. Tappade hakan när jag såg deras nya video som inte liknade någonting de gjort tidigare. PSB som alltid varit så seriösa travade plötsligt runt i en dataanimerad värld, iförda orange sparkdräkter och höga struthattar. Mycket intressant.

Dessutom var låten helt sjukt bra. Lyssnade om och om igen. Åkte in till Linköping och köpte CD-singeln och lyssnade tusen gånger till.

Som den naiva sjuttonåring jag var tog jag texten så bokstavligt som det bara var möjligt. En tjej har varit sarkastisk och gjort sin kille ledsen och frågan är om han någonsin kan förlåta henne. Så var det säkert. Och ändå hade jag en känsla redan från början att här fanns något mer. Något mellan raderna.

Något som eventuellt handlade om mig själv på något sätt.

Det tog några år innan slanten trillade ner helt och jag förstod riktigt hur sårad pojken var och riktigt varför flickan gjort honom till åtlöje med sina antydningar. Och att de nog knappast skulle bli ett par på nytt oavsett han kunde förlåta henne eller inte.

Då hade jag dessutom insett en sak eller två om mig själv också och upptäckt fler likartade antydningar mellan fler rader i Pet Shop Boys produktion. Undra på att jag började älska dem ännu lite till på fläcken. Och älskar dem gör jag fortfarande. Även om kanske ingen av deras låtar sedan dess drabbat mig på samma sätt som "Can You Forgive Her?" gjorde sommaren 1993.

Städdag i Helsingfors

Idag, 25 maj, har det varit stora städdagen - Siivouspäivä - i Helsingfors och runt om i Finland. En nationell städdag låter kanske inte så lattjo, men det är bättre än det kan verka.

Syftet är att främja återvinning: om alla Helsingforsare städar ur sina skåp och prång och sedan säljer vidare det man inte behöver är det ett gott steg på vägen mot en mer hållbar utveckling. Vem som helst kan ta med sig det man vill sälja och gå ut på stan och vara sin egen second hand-butik för en dag.

Copyright: siivouspaiva.com

Att städa ut och göra sig av med saker man inte längre har någon glädje av är ju en lika strålande idé som det alltid har varit, men den kanske allra mest positiva sidoeffekten är den folkfest som följer på köpet.

Passerade själv Björnparken i Berghäll där det var ett myller av sällan skådad art, där folk i alla åldrar bjöd ut sina saker till försäljning och en minst lika brokig skara människor gick runt och letade fynd.

Helsingfors är en stad som vinner på myller. Liv och rörelse gör underverk för stadsbilden och en dag som denna är det lätt att känna och inse likheterna med exempelvis Berlin eller någon annan mer bohemisk världsstad. Det skulle räcka med ganska små initiativ och stimuli för att göra Helsingfors lite mera levande, lite mera spännande.

Idéer som Städdagen eller Restaurangdagen gör verkligen underverk och får Helsingfors att blomstra. Mer sådant skulle göra susen - vad kunde man hitta på mer för att få fart på medborgarna?

Beatles i en stor låda

Jag älskar Beatles. Jag älskar vinylskivor. Hur länge trodde någon att jag skulle kunna motstå den otroligt fina boxutgåva som dök upp förra året innehållande Beatles samtliga originalalbum plus "Past Masters" på vinyl? Dessutom med fantastiskt remastrat ljud? Jag föll naturligtvis som en fura.

Copyright EMI / Apple Corps

Jag vet inte om det bara är min inre nörd som talar, men det känns så mycket lyxigare att lyssna på vinyl än på CD. Och vinylutgåvor är dessutom så mycket vackrare. Och fördelen med den här boxen är att jag för första gången någonsin tagit mig för att lyssna också på de tidiga albumen.

Jag har nämligen alltid matats med uppfattningen att Beatles verkliga karriär började först 1965 med "Rubber Soul" och att allt före det borde preskriberas och lämnas åt sitt öde. Man ska ju aldrig lyssna på vad andra säger så jag satte mig ned för att lyssna på riktigt.

Blev riktigt förtjust i debuten "Please Please Me". Så mycket energi och engagemang, också i de coverversioner man var tvungen att fylla ut skivan med. Nog förstår jag att de här popslynglarna erövrade publiken och blev ett fenomen.

Men de följande skivorna visar en tydlig nedåtrörelse. Lite mindre energi för varje platta. Lite mindre glöd. Om någon i början av 1965 trodde att beatlarna tappat sin särställning och blivit ett band som många andra kan jag förstå det. De var fortfarande ett fenomen med skrikande fans men just där och då var de inte så värst mycket vassare än de andra rent musikaliskt.

Så självklart är "Rubber Soul" en fantastisk, närmast övermänsklig, nytändning för the Beatles. Mer struktur, mer tanke, mer fokuserat låtskrivande och en känsla av album som håller ihop snarare än en slumpmässigt ihopkastad samling låtar.

Men fortsätter man att lyssna kronologiskt kan man förvånas över hur villiga de fabulösa fyra var att sätta sitt goda rykte på spel genom att sätta sitt namn på ett par riktigt mediokra utgåvor.

Soundtracket till "Magical Mystery Tour" är verkligen ingen rolig lyssning - "I Am The Walrus" till trots - och "Yellow Submarine" är ännu värre. Förstod fansen att undvika skräpskivorna eller var de så betagna att de hade överseende med dem?

När "Let It Be" kom ut hade gruppen redan splittrats och då spelade väl inget någon roll längre, men maken till magplask får man leta efter. En riktigt trist punkt på en lysande karriär.

Så nog förblir kärnan i mitt Beatles-universum densamma som den var tidigare: Rubber Soul - Revolver - Sgt Pepper - The Beatles - Abbey Road. Bara det att jag vet lite mer än förut och det är alltid bra.

Och min låda full med vinyler ser fantastisk ut där den står på sin hylla.

Downton Abbey-syndromet och jag

Jag har fortfarande inte sett Downton Abbey. Jag kanske är den sista människan i västvärlden som aldrig sett ett helt avsnitt av serien. Det har liksom ingenting alls med serien i sig att göra. Felet ligger helt hos mig.

Först började den på SVT och då missade jag liksom startskottet. Helt plötsligt pratade alla om den och då kändes det för sent att hoppa på tåget.

I något skede bestämde sig Yle för att köra de två första omgångarna i maraton men av någon anledning missade jag det också. Det kan till och med ha varit ett medvetet val.

Jag har nämligen lite svårt med hype. Om det finns en serie eller en film eller en artist som alla älskar så mycket och så hämningslöst att de får andnöd när de ska berätta om det grips jag sällan av lusten att dela detta härliga. Istället blir jag lite trött och loj och ointresserad istället.

I värsta fall är det någon slags kultursnobbism som bor längst in i mig. Hoppas verkligen att så inte är fallet. Hur som helst har jag en historia av att upptäcka saker att älska långt efter att resten av världen konsumerat klart.

Hur som helst har jag på sistone samlat på mig anledningar att ge Downton Abbey en chans. En del riktigt bra intervjuer med skådespelarna, en del lika intresseväckande artiklar om serien som fenomen.

Samt det faktum att alla mina vänner sagt till mig att jag är knäpp i huvudet som fortfarande inte tittat.

Så nu har jag införskaffat en box med de två första säsongerna som jag vid tillfälle ska avnjuta. Jag har inte börjat än. Men jag ska. Det lovar jag.

Copyright: Universal

Spirou fyller 75

En av mina verkliga hjältar i seriernas värld såg för första gången dagens ljus 1938 och firar sålunda 75-årsjubileum i år. Det borde verkligen firas, men frågan är hur mycket serpentiner svenska Egmont tycker det är värt. I min barndom var Spirou både välkänd och flitigt läst men jag har en känsla av att populariteten inte riktigt hållit i sig.

Kanske för att serien inte ägts av en specifik tecknare utan varit förlaget Dupuis egendom. De har varit mer intresserade av att pumpa ut nya produkter utan att intressera sig nämnvärt för seriens själ eller konstnärliga kvalitet och då skrämmer man bort sina läsare.

För min egen del är de enda riktiga Spirouäventyren de som ritades av geniet André Franquin under 50- och 60-talen.

Copyright: Editions Dupuis

Franquin älskade varken piccolopojken Spirou eller hans bäste vän Nicke, men bestämde sig snabbt för att ge dem ett helt eget universum befolkat av färgstarka bifigurer som kunde liva upp tillställningen.

Snabbt skapades den excentriske greve Champignac, vars halsbrytande experiment ofta sätter skräck i den närliggande staden med samma namn. Från djungeln hämtades Marsupilami, världens mest bångstyriga djur med ett smittande skratt, ett vasst temperament och en ordentlig slagkraft i sin nio meter långa svans.

Min personliga favorit är ändå den ärtiga och ostoppbara Sickan - en kvinnlig journalist som är modig, ärelysten, driven och nästan alltid steget före sina manliga kollegor. Med tanke på att kvinnliga figurer var närmast förbjudna i 50-talets serier - såvida de inte var löjeväckande små tanter - framstår Sickan idag som en närmast ninjafeministisk förebild som kan det mesta och aldrig står handfallen eller rådlös.

Som liten uppfattade jag Spirou som en realistisk serie - och det är den väl inom sina egna ramar - men när jag läst om äventyren i vuxen ålder förvånas och förtjusas jag av hur absurd Franquin tillåter sig vara. Han landar de mest långsökta och osannolika intriger och får dem att kännas fullt godtagbara och tänkbara.

Inte ens när han släpar in en livs levande dinosaurie som genom ett marsupilamirelaterat missöde råkar växa sig gigantisk över en natt känns det som om serien skulle spränga sina egna ramar. Imponerande.

När Franquin lämnade ifrån sig serien 1968 och gick vidare mot nya artistiska mål med figurer han skapat helt själv anställde förlaget helt sonika nya seriemakare varpå Spirou föll ihop som en sufflé. Alla intressanta bifigurer försvann liksom hjärtat och empatin. Helt plötsligt kändes det helt ointressant hur Spirou och Nicke skulle klara sig. Man tyckte att de lika gärna kunde hållas hemma eller flytta till något hälsohem.

Värst av allt i Spirouindustrin är de vedervärdiga albumen om Spirou som barn. Flåsiga, äppelkäcka och riktigt gubbsjuka låter de lill-Spirou ständigt rodna över något slags kvinnlig fägring - intressant med tanke på att den vuxne Spirou i likhet med de flesta seriehjältar inte tycks ha skuggan av något könshormon i kroppen. Skräp är vad det är.

Nej, läs gärna Franquins Spirou istället - utgivna i vackra inbundna utgåvor av Egmont för några år sedan - och försök ha överseende med vissa saker som inte riktigt hållit för tidens tand. Precis som i Tintin finns här ett par riktigt sunkiga porträtt av såväl Afrika som Sydamerika, men kan man se mellan fingrarna med dylikt hör Spirou till det absoluta toppskiktet bland europeisk seriekonst.

Vem kunde få ordning på Chess?

På Svenska Teatern i Helsingfors börjar Kristina från Duvemåla sjunga på sista versen och snart riktas blickarna mot nästa Björn-och-Benny-projekt i och med att Mamma Mia-musikalen ska sättas upp. Spännande tider, men båda dessa uppsättningar känns som rätt säkra kort.

Men om man i framtiden vill fortsätta på det inslagna spåret - och man känner att man har en betydande mängd is i magen - skulle det vara roligt om de vågade ta sig an Chess också.

Original Chess album artwork

Chess är ju en riktig monstermusikal på många sätt. Musikaliskt håller den toppklass med flera riktigt starka låtar medan själva handlingen är ett riktigt haveri som ingen någonsin fått någon riktig ordning på.

Det verkar ju så enkelt: öst och väst möts vid schackbordet när kalla kriget är som kallast, tycke uppstår, passionen flödar och den karga politiska verkligheten slår till och krossar alla drömmar.

Men i originalet blir det väldigt mycket politiskt malande som utmynnar i en våldsamt tillspetsad melodramatisk upplösning man verkligen måste vilja tro på för att kunna ta till sig.

Den omarbetade svenska versionen, som hade premiär på Cirkus i Stockholm 2002, är mer logisk. Man har bantat ned såväl tiden som rummet och låter hela handlingen utspelas på bara några intensiva dagar. Den politiska dimensionen är såväl nedtonad som mer begriplig, plus att vi har facit på hand och vet att murens dagar var räknade. Det olyckliga slutet är kanske inte så definitivt som det verkar.

Men rent psykologiskt liknar det mesta fortfarande hela havet stormar. Han är den hårt pressade, avtrubbade schackhjälten som närmar sig utbrändheten med stormsteg. Hon är den bedragna och svikna som inte litar på någon och som hatar ryssar och kommunister mer än något annat. Vad i hela världen får dessa två att helt plötsligt falla i varandras armar? Fullständigt osannolikt.

Dessutom slarvar man bort en av musikalens bästa låtar genom att aldrig flytta spelplatsen från Merano till Bangkok. Synd på rara ärtor.



Murray Head - One Night In Bangkok

Kanske måste man bara acceptera att de här pusselbitarna inte passar ihop men att de kan vara njutbara var för sig? Eller skulle det gå att hitta ett sätt att göra huvudrollerna lite mindre karga, lite mer mottagliga för varandra?

Jag önskar att någon skulle försöka. Och jag kan glatt svälja ett par dramaturgiska kullerbyttor bara jag får se en färgsprakande Florence skaka liv i "Nobody's Side" på en scen nära mig.

Zazie / Za7ie

Franska Zazie - adlig före detta modell, numer högt eftertraktad låtskrivare och artist hemma i Hexagonen - är en av mina verkliga husgudinnor. I våras släppte hon sitt åttonde studioalbum "Cyclo" och det borde jag ju verkligen vilja skriva om.

Det vill jag också, men den nya skivan har inte riktigt satt sig än så jag återkommer till den. Däremot vill jag gärna slå på trumman för "Za7ie" - fransyskans eget White Album i mastodontformat från 2010.

Copyright: Universal Music France

För sitt sjunde album bestämde sig Zazie för att ställa talet sju i kubik: istället för att bara göra en vanlig platta gav hon ut inte färre än sju minialbum, släppta under sju veckor, innehållande totalt 42 nya spår samt sju stycken musikvideor.

Varje minialbum hade ett eget tema: duetter, sånger för och med barn, återvinning (där man plockat bitar och ljud från Zazies tidigare produktion), och så vidare.

Jag kan tänka mig paniken i skivbolagschefernas ögon när det här projektet lanserades och för säkerhets skull plockade man också ihop fjorton av låtarna till en mer konventionell utgåva - ett slags "Za7ie Greatest Hits" - som förmodligen blev det den breda publiken uppfattade av hela projektet.

Zazie - Avant l'amour

Precis som The Beatles gjorde på sitt vita dubbelalbum 1968 bestämde sig sångerskan för att duka fram allt hon har på bordet och låta lyssnarna själva välja vad de vill ha. Ett fantastiskt generöst sätt för en artist att förhålla sig till sin publik. 

Skillnaden ligger kanske främst i att the Beatles var världens i särklass bäst säljande grupp och att Zazie är en sångerska som så sakteliga närmar sig femtio. Den sistnämnda kategorin brukar inte tillåtas så hemskt mycket utrymme för dylika manövrar utan får för det mesta nöja sig med till buds stående format.

Letar i minnet efter svenska sångerskor som tagit sig dylika friheter och kommit undan med det men kommer inte på en enda. Vad är det egentligen som skiljer i vårt sätt att se på kvinnliga artister? Det finns inte så fasligt många sångerskor i Sverige som säljer i stora upplagor efter att de fyllt femtio. Det finns ärligt talat inte så fasligt många som ens spelar in skivor längre i den åldern.



Zazie - Être et avoir

Allt på "Za7ie" är nu inte riktigt lysande. Där finns aningens för många låtar som bara består av fragment och som helt enkelt inte verkar färdiga eller fullt bearbetade. Sådant som kanske lät bra i studion men som inte håller för upprepade lyssningar.

Men ska man fortsätta jämförelsen med The Beatles vita album så är inte riktigt allting där heller ämnat för masskonsumtion - "Revolution 9" exempelvis - och överdådet gör också att fansen får en chans att hitta personliga favoriter bland låtar som skulle valts bort om man bara gjort en vanlig skiva.

Som exempelvis den magnifika "Le Dimanche" där Zazie leker Gud och berättar om den där vilda veckan i begynnelsen då man skapade allt man kunde komma på och eventuellt lät sig ryckas med en smula.



Zazie - Le Dimanche

Veep - ännu en tuff dag hos vicepresidenten

I ärlighetens namn är jag ingen riktig tv-seriemänniska. Faller sällan handlöst för serier, känner sällan behovet att följa med och se fler avsnitt, när det händer avtar ofta lusten efter ett tag.

Men när jag såg första avsnittet av HBO:s Veep med Julia Louis-Dreyfus i huvudrollen trillade jag dit rejält och inhandlade raskt hela första säsongen på DVD.

Copyright: HBO

Efter ungefär tio minuter var jag helt fast: högt tempo, enorm pinsamhetsnivå, utmärkt skådespeleri och rapp dialog där det regnar och haglar fabulöst snärtiga repliker mest hela tiden. Trots att här egentligen inte finns några hjältar eller någon specifik rollfigur att identifiera sig med är det engagerande precis hela tiden.

Selina Meyer (Julia Louis-Dreyfus) är den före detta senatorn som efter en misslyckad presidentvalskampanj motvilligt blivit USA:s vicepresident och nu försöker lämna egna avtryck i det politiska livet, omgiven av en mer eller mindre briljant stab med fixaren Amy i spetsen.

Selina må vara en karismatisk politiker, men hennes förmåga att trampa i klaveret är svårslagen och det dagliga arbetet består mest av att reparera skadorna efter diverse katastrofer samt föga framgångsrika försök att förbättra förhållandet till högste chefen borta i Vita Huset.

Veep nominerades till tre Emmys och vann en - bästa kvinnliga huvudroll i en komediserie - och det kan man lätt förstå. Ensemblen är lysande och huvudrollsinnehavaren fullständigt glimrande som den tempramentsfulla och ständigt frustrerade vicepresidenten.

Julia Louis-Dreyfus är fullständigt oslagbar då det gäller att gestalta en rollfigur som vid första anblicken verkar sympatisk och normal men som snart blommar ut till en manipulativ, kontrollerat hysterisk koleriker som ofta får utbrott när saker inte går som hon vill.



Vad gäller den nordiska DVD-utgåvan så innehåller den åtminstone två besvikelser. Dels är den svenska textningen inget vidare - något som dessvärre börjar vara ganska vanligt - och de två kommentarspåren (ett där seriens skapare och producenter kommenterar, ett där de huvudsakliga skådespelarna gör detsamma) är onödigt röriga och flamsiga och ger till syvende och sist ganska lite mervärde.

Det gör egentligen ganska lite när serien är så pass högklassig som den är. Mitt enda problem är att det första avsnittet är så lysande att jag ofta hellre skulle se om det flera gånger hellre än att titta vidare.

Lyxproblem tror jag det kallas.

Coming Out - Homo i Östtyskland

Var den du är - inte den andra vill att du ska vara. En vanlig sens moral i filmer men en rätt omstörtande sådan i det gamla Östtyskland, där hela systemet byggde på att alla ska vara så jämlika och lika som möjligt och sträva mot samma mål. Att vara annorlunda och avvikande var inte alls något positivt i myndigheternas ögon.

Homosexualitet hade visserligen avkriminaliserats 1968 (och de facto inte bestraffats sedan 1957), men att statliga filmbolaget DEFA godkände "Coming Out" - landets första och enda film med gaytema - får ändå ses som förvånande.

Copyright: Icestorm - DEFA

Historien är enkel: den unge läraren Philipp Klarmann lever i förnekelse och inleder ett förhållande med sin kollega Tanja, men när verkligheten hinner ikapp honom blir han förälskad i en ung man och tvingas se sanningen i vitögat. En sanning som kan kosta honom såväl heder och ära som arbete i ett samhälle som DDR.

Intrigen är kanske inte så märkvärdig, men det här är en sevärd liten pärla till film. Uppriktig, välspelad och förvånansvärt ärlig i hur svårt det är att vara avvikande i ett kontrollerande samhälle.

Redan inledningsscenen sätter tonen. I en lång och obehaglig scen följer kameran ett läkarteam som magpumpar en ung man efter ett självmordsförsök. Om den tänkta DDR-publiken för ett ögonblick inbillade sig att det inte var så svårt att vara annorlunda skulle den genast sättas på rätt spår.

Det allra bästa med filmen är att den - manuset och skådespelarna till trots - närmast är en dokumentär över en levande och vibrerande subkultur i Östberlin. Till stora delar är den inspelad på den högst verkliga gaybaren Zum Burgfrieden och statisterna är verkliga besökare som utan rädsla spelar upp sitt verkliga liv på film. De festar, omfamnar varandra och dansar till den östtyska schlagern. I en liten men underbar biroll syns Charlotte von Mahlsdorf, senare huvudperson i pjäsen Jag är min egen fru.

Den östtyska ledningen hade under slutet av 1980-talet visat aningen mer förståelse för sina minoriteter - bland annat hade ett statligt gaydisco öppnats i Berlin - men Coming Out var ändå en modig film. Inte minst huvudrollsinnehavaren Matthias Freihof riskerade att aldrig få några mer roller efteråt. Men tillvaron skulle förändras mer än någon kunnat ana då inspelningarna började.

Samma kväll som Coming Out premiärvisades i Östberlin - 9 november 1989 - öppnades muren mot väst och mindre än ett år senare fanns inte den Tyska Demokratiska Republiken längre och hela världen var med ens annorlunda. Därför vet vi inte vilket genomslag filmen kunde ha fått i det östtyska samhället, men åtminstone gick den hem vid Berlinalen 1990 där den belönades med Silverbjörnen.

Agnetha Fältskog / A

Hur fantastiskt är det inte att Agnetha Fältskog - som aldrig mer skulle sjunga eller komponera - låtit sig lockas in i en skivstudio på nytt för att spela in nytt material för första gången sedan 1987? Det vilar något andäktigt och närmast magiskt över att höra hur rösten står sig fyrtio år efter Abbas första album.

Copyright: Universal Music

Hur står den sig, då? Jo, tack. Den låter stark och vital, fortfarande intressant, fortfarande kapabel att frambringa känslor, stora som små.

En av Agnethas verkliga styrkor har alltid varit en osviklig förmåga att gjuta liv även i mindre intressanta låtar, något som delvis räddade de mer ljumma soloalbum hon spelade in på 80-talet, såväl som coverplattan "My Colouring Book" från 2004.

Här har hon fått en starkare samling låtar att jobba med än på tidigare soloskivor och resultatet är livfull mogenpop där Jörgen Elofsson har ett finger med i samtliga tio spår. En av låtarna har Agnetha komponerat själv, en annan skriven i samarbete med Gary Barlow som också bidrar med duettsång.

De flesta texterna har det gemensamt att de handlar om drömmar, förhoppningar och kärlek - lycklig såväl som olycklig - skrivna från ett sådant perspektiv att de kräver en artist med erfarenhet för att kännas trovärdiga. I vår åldersfixerade värld är det en ganska tydlig markering att låta en 63-årig sångerska sjunga om passion, åtrå, lust och helt ogenerat föreslå att man bäst läker sitt krossade hjärta genom att röja loss på dansgolvet. Det finns något vackert i att Agnetha får sjunga om ett högst levande kärleksliv på ett trovärdigt sätt.

Det jag kanske skulle önskat mig är lite mer peppar i såsen. Ibland tenderar de välproducerade och stilfulla låtarna att bli lite väl stilfulla och välproducerade för sitt eget bästa. Ett par vassare kanter, ett par mindre välpolerade ytor och lite mer experimentlusta kunde ha skapat mer dynamik - nu står endast "Dance Your Pain Away" för ett lite högre tempo och ett hetare temperament man gärna hört mer av.

Dessutom känns det som att de unga producenterna - precis som så många andra producenter genom åren - missat en viktig egenskap hos Agnetha Fältskog. Nämligen hennes sinne för humor. I hennes tidiga album på svenska finns ofta en underfundig spetsfundighet, något som inte minst Bo Carlgren fångade på ett lysande sätt i flera av texterna på klassiska "Elva kvinnor i ett hus" från 1975. Lite mer glimt i ögat kunde gjort susen också här.

Men de invändningarna till trots är det här gott hantverk och en genomarbetad skiva som växer ytterligare en liten bit varje ny gång man lyssnar. Nu tänker jag hoppas att Agnetha och producenterna bestämmer sig för att göra en skiva till tillsammans, en skiva där man kanske vågar lite, lite mer.

Tobsons favoritlåt:

Dance Your Pain Away

Här är en blogg till...

Så länge jag kan minnas har jag fullkomligt älskat populärkultur på olika sätt. Låtit mig förföras och absorberas av den. Ända sedan jag lärde mig läsa vid fyra års ålder och egentligen redan före det.

Många av mina tidigaste minnen hänger ihop med populärkultur. När jag som liten travade in på det lokala biblioteket i Tjällmo och plöjde hylla efter hylla i jakt på spännande böcker. När jag ändrade hastigheten på föräldrarnas grammofon till 45-varv och fick Flamingokvintetten att låta som smurfarna. Eller när man undantagsvis fick gå på bio och se en film. Det levde man på länge.

Lika länge som jag badat i popkulturen har viljan funnits att inte bara konsumera utan också tycka till om den. Inte var alla tv:s barnprogram lika bra. När man plöjde sin femtonde bok om Tvillingdeckarna insåg man att också författare har bättre och sämre dagar. Snabbt visade sig Tintin erbjuda betydligt mer tuggmotstånd än det mesta i Kalle Anka & co.

Vad jag än läste, såg eller hörde så ville jag alltid diskutera efteråt. Vad var bra, vad var mindre bra? Varför gillar man det ena mer än det andra? Och så ville man naturligtvis rekommendera det man själv gillat och pracka sina egna stora upplevelser på andra, oavsett de var intresserade eller inte.

Det är hela syftet med den här bloggen också. Att tycka till, analysera, småprata och rekommendera. Och förhoppningsvis roa en aning.

Jag har redan skrivit min egen blogg om Eurovision Song Contest sedan 2011, men popkulturen innehåller ju så mycket mer. Allt det tänker jag orera om här.

Roligt om du hänger med. Nu bloggar vi loss.