tag:blogger.com,1999:blog-14963808861013558492024-03-20T17:11:43.280+02:00Tobsons popkulturJag är Tobson och jag älskar popkultur. Musik, böcker, tv-program, film, tidningar, tecknade serier, teater, fenomen. Anser att vinylskivan är en bättre uppfinning än hjulet.TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.comBlogger90125tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-55471175953680483672024-03-02T20:40:00.006+02:002024-03-05T22:40:13.499+02:00Abbas album: The Visitors (1981)<p>Havet verkar ha legat spegelblankt och lugnt runt omkring Abba då de spelat in "Super Trouper" - en stark men kanske lite väl strömlinjeformad platta. Om någon trott att det var så det skulle förbli så bedrog sig denna någon rejält.</p><p>Ett år senare såg rummet helt annorlunda ut. Även Frida och Benny hade avslutat sitt långa förhållande och plötsligt bestod bandet av hela två före detta par. Att samarbeta tätt inpå ett ex kan sannolikt vara såväl sårigt som påfrestande och det satte sina spår på gruppens nästa LP.</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiAXca1gnk70urYj2xJtOXxTetC7txR1KrriVUSwpP1-oclJcIhc4d1rFBdfupqWDl68l4am6UILEqqPCQrb_oYEu-57uMEqQ2WpjQ_9g1XPq73I7CdErJR91-VEERzyIimc3M5PiFxN18Mblr-8bGKY6Eu07R8geYJJpXDMQmdcBvp6KSvMOPrZdyjJBE/s600/thevisitors.jpeg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="600" data-original-width="597" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiAXca1gnk70urYj2xJtOXxTetC7txR1KrriVUSwpP1-oclJcIhc4d1rFBdfupqWDl68l4am6UILEqqPCQrb_oYEu-57uMEqQ2WpjQ_9g1XPq73I7CdErJR91-VEERzyIimc3M5PiFxN18Mblr-8bGKY6Eu07R8geYJJpXDMQmdcBvp6KSvMOPrZdyjJBE/s320/thevisitors.jpeg" width="318" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright Polar Music International</td></tr></tbody></table><p>Att Abborna vid det här laget började vara ganska trötta på varandra är väl dokumenterat. Inte minst nämns ofta bristen på energi och motivation att hålla sig kvar på toppen. En ny skiljelinje uppstod då gruppens båda A inte längre var lika villiga att göra så många omtagningar som B+B skulle ha önskat eller att lika handlöst kasta sig ut i de allra högsta tonernas skog.</p><p>Flickorna mot pojkarna är ett tacksamt sätt att beskriva situationen men det som diskuterats mindre är den uppenbara kreativa konflikten mellan Benny och Björn vid den här tiden.</p><p>För Benny var soundet alltid viktigast, han älskade maxad sång i de högsta registren och ansåg att Abba var allra mest Abba då Agnethas och Fridas röster smälte samman då de sjöng på toppen av sin förmåga. Mot detta stod Björns nya intresse för att skriva komplexa texter där historier berättas och budskap framförs. För honom var det viktigt att texterna tolkades på riktigt av en röst i taget.</p><p>Sannolikt blev det mycket lättare att samarbeta på nytt när det stod musikal på agendan men något säger mig att Björn och Benny tidvis hade en mer ansträngd professionell relation inför "The Visitors" än historien oftast vill göra gällande.</p><p>Hur låter det, då? "The Visitors" är ofta en vattendelare bland Abba-fans. Här finns få hitlåtar och den typiska energi som brukar pulsera genom gruppens material är underligt frånvarande. Luften håller på att gå ur Abba men även det kan vara njutbart.</p><p>Skivan inleder stenhårt med titelspåret "The Visitors (Crackin' up)" - ett lysande new wave-färgat drama om den sekund då världen rasar samman. Det knackar på dörren hemma hos en politisk dissident och det kan bara vara makten som väntar utanför. Paniken drabbar, pulsen rusar och det hela fångas magnifikt i såväl Fridas sång som i den pådrivande rytmen. </p><p>Vid sidan av "The Day Before You Came" är "The Visitors (Crackin' Up)" min favorit av alla Abbas inspelningar men den är inte särskilt representativ för resten av albumet. Istället sätter nästa låt fingret på hela LP:ns stora problem.</p><p>"Heed Over Heels" var tänkt att bli en klassiskt glad och vimsig låt men hur man än försökte blev den inte glad. En fjäderlätt låt utan lätthet. En skojig anekdot som hejdar sig i språnget och själv verkar inse att den inte är så skojig. Ett spår som är något helt annat än den var avsedd att vara. Men är det automatiskt en dålig sak? Jag tycker inte det.</p><p>Flera av låtarna har det gemensamt att Abba verkar ha tänkt sig att de skulle ha blivit helt annorlunda än de i slutändan blev och den musikaliska tavla de målar blir betydligt murrigare och mörkare än fansen var vana vid. Om "The Visitors" hade blivit en rungande framgång hade det kanske varit lättare att gå vidare och eventuellt fortsatt på det mognare och mörkare spåret men slutresultatet verkar ha förvirrat skivpubliken. Försäljningen blev mer modest än tidigare.</p><p>Kanske hade Abba behövt en paus vad som än hade hänt. När omslagsbilderna till LP:n togs var stämningen gruppmedlemmarna emellan lika iskall som den ateljé de fotades i.</p><p>Idag har "The Visitors" till stor del omvärderats, inte minst efter att "Slipping Through My Fingers" fått en framträdande roll i "Mamma Mia"-musikalen och gått från osynligt albumspår till älskad höjdpunkt i publikens medvetande.</p><p>Själv tycker jag ju att mörkret och de vassa kanterna passar utmärkt in i Abbas katalog. Inte minst i skivans två skilsmässosånger - hitsingeln "One Of Us" såväl som den resignerat genomsorgsna "When All Is Said And Done".</p><p>Dessutom måste man ju notera den uppkäftiga närvaron av "I Let The Music Speak": Abbas egen "Bohemian Rhapsody" som inte på något sätt låter som en poplåt men som ändå tar sig rätten att vara med och breda ut sig. </p><p>"The Visitors" är måhända inte en lysande Abba-skiva men den är en storslagen skiva med Abba. Om ni förstår vad jag menar.</p><p>På originalversionen av LP:n ligger spåren i följande ordning:</p><p>(Sida 1) The Visitors (Crackin' Up). Head Over Heels. When All Is Said And Done. Soldiers.</p><p>(Sida 2) I Let The Music Speak. One Of Us. Two For The Price Of One. Slipping Through My Fingers. Like An Angel Passing Through My Room.</p><p>Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abba-och-alla-deras-album.html">här</a>.</p><iframe allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="352" loading="lazy" src="https://open.spotify.com/embed/album/3JHZ83ohEBDLFQfbVfDHFh?utm_source=generator" style="border-radius: 12px;" width="100%"></iframe>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-81264924029608768382023-11-30T23:45:00.001+02:002023-12-01T00:02:47.137+02:00Bluppa på Bluesky eller "ett liv efter Twitter"<p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgktG_P9SFy5ZedJ7PLfN_OZt5eGkwHkqOoiV4PxjvZKGF57F7k4gjxkChg2XehhJVvOcwzmPCnMRaetZt9VjY-sXK9vXyyhw_KgkX6zBfElzw-piwaFn0SBqiJpviSkw7SQaGx1oZq78GNOw6Mp34dAnxw9GTfFrKWS7dHMlQAwBZ9TYIPFEO65gd-VHM/s512/bluesky.png" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="512" data-original-width="512" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgktG_P9SFy5ZedJ7PLfN_OZt5eGkwHkqOoiV4PxjvZKGF57F7k4gjxkChg2XehhJVvOcwzmPCnMRaetZt9VjY-sXK9vXyyhw_KgkX6zBfElzw-piwaFn0SBqiJpviSkw7SQaGx1oZq78GNOw6Mp34dAnxw9GTfFrKWS7dHMlQAwBZ9TYIPFEO65gd-VHM/s320/bluesky.png" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Bluesky har en logo som ser ut som himlen<br /></td></tr></tbody></table><br />Läste igenom min egen knappt sju månader gamla text <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/05/ar-det-dags-att-gora-slut-med-twitter.html">"Är det dags att göra slut med Twitter"</a> häromkvällen och får väl lov att ge mig själv rätt. Det var verkligen dags. Utförsbacken såg redan hisnande brant ut och vi kan väl lugnt påstå att ingenting blivit bättre sedan dess.</p><p>När fågelappen bytte namn till det obarmhärtigt fula och fantasibefriade "X" i juli i år var saken klar för min del. Där gick inte att hänga längre. Sedan dess har jag bara loggat in på mitt konto en enda gång och enbart i syfte att inaktivera det. Vid det här läget borde mina fjorton år där vara försvunna för alltid.</p><p>Men det går inte att komma ifrån att det är kul att ha en ställe där man kan dela med sig av sina åsikter, tramsa lite och - i allra bästa fall - småprata en stund med människor om ditten och datten.</p><p>Testade <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Mastodon_(mjukvara)">Mastodon</a> men det var verkligen ingenting för mig. Jag lyckades aldrig bygga något flöde, ingen hittade det jag skrev och hela upplevelsen var mer som att klottra otydligheter på någon vägg någonstans än att delta i ett socialt sammanhang.</p><p>Så här långt har <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Bluesky_(social_network)">Bluesky</a> passat mig bättre. Nog för att det är en ogenerad kopia av vad Twitter en gång var - de båda apparna är till och med visuellt lika - men det kan jag stå ut med. Klimatet är överlag positivt och tillåtande. Vissa användare tycker att det är för snällt och icke-konfrontativt men det ser jag inte heller något problem med. </p><p>Det tråkiga är väl än en gång att det är lite väl tyst. Än så länge kan man bara gå med om man fått en inbjudan från någon som redan är med, så mängden användare växer långsamt. Jag vill att mitt flöde ska underhålla mig och tycker att det fyller på lite väl långsamt.</p><p>Det märks också att många som kommit till Bluesky - döpt till "Bluppen" av de som använder den på svenska, och där "bluppar" man istället för att tweeta - är vana vid färdigt utvecklade sociala medier där man bara kan sticka in näsan och avnjuta det som bara ligger där och väntar. Om det är vad man vill ha är Bluesky ett frustrerande ställe. </p><p>Just eftersom mängden användare är liten ligger ansvaret på alla där att skapa innehåll. Att skriva saker själva men också att dela sådant andra skapat och - inte minst - att svara på andras grejer. </p><p>På Twitter kunde man gå in, skriva något snärtigt, få en massa gillande och strunta i alla som försökte prata med en tillbaka. Bluesky är så litet ännu, ingen är en stjärna där. Om du inte orkar prata kommer ingen att gilla dig. Just nu är vi i skedet av att bygga upp någonting som kanske kan bli något riktigt bra med tiden.</p><p>Eller så faller allting till marken. Nyligen meddelades det att Meta - som äger Facebook och Instagram - efter ett halvårs fördröjning planerar att lansera sin egen Twitter-kopia <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Threads_(social_network)">Threads</a> även i EU. Den verkar ha en hel del begränsningar och egenskaper jag inte alls gillar på idéstadiet men jag tror inte det spelar någon roll. Om den känns "färdig" och "klar" och lättare att passivt konsumera utan att själv bidra är det dit de flesta kommer att flockas. </p><p>Jag har inte ens någon häftig slutsats eller poäng att komma med här. Se det här som en liten ögonblicksbild från hur världen ser ut för den som saknar en app att vara social på. Högst sannolikt kommer en stor mängd ord och namn i den här texten att vara totalt obegripliga om någon snubblar över den om tio år. </p>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-4596705812838493252023-11-29T18:35:00.002+02:002023-11-29T23:03:57.950+02:00Julkalendern: omstart för Trolltider<p></p>Låt oss slå fast två saker med en gång. För det första: trots att jag inte alls tittar och följer på samma sätt som jag en gång gjorde är jag fortfarande engagerad i SVT:s julkalendrar. Det finns få tv-traditioner med lika långa rötter och som ännu berör en så stor del av publiken. Sådana fenomen är värda att vårdas.<div><br /></div><div><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjK3e_Nz24XpjjJNFV1f8zN2DDPJcxhB9ocqRD8KMRu90ZPcV6lqOUaSfS-3IVoT-zf8TPTqTRm_8AjKm4uD-nXpCiSXF08srhlPQgizRFK83KRJZxCIhiZJoI6rxMakyBmVoEn-wmkxDQPqKlVMsYafOm0l9GMKUYaZSDe3b5QXThq1FHP2DvVJFb3oXw/s600/trolltider%20lp.jpeg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="600" data-original-width="600" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjK3e_Nz24XpjjJNFV1f8zN2DDPJcxhB9ocqRD8KMRu90ZPcV6lqOUaSfS-3IVoT-zf8TPTqTRm_8AjKm4uD-nXpCiSXF08srhlPQgizRFK83KRJZxCIhiZJoI6rxMakyBmVoEn-wmkxDQPqKlVMsYafOm0l9GMKUYaZSDe3b5QXThq1FHP2DvVJFb3oXw/s320/trolltider%20lp.jpeg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Originalkalendern gavs även ut på skiva. Copyright WEA Metronome.</td></tr></tbody></table><br />För det andra: den nuvarande trenden att spela in alla möjliga saker på nytt och att ständigt återuppliva gamla koncept, klä dem i nya kläder och med våld försöka klämma in dem i något slags nutid är verkligen ingen personlig favorit. Det finns enstaka fall som lyckas men trenden drivs enbart av en vilja att mjölka något på pengar och nästan aldrig av något slags ambition att säga något eller att åstadkomma något bestående.<p>Jag blev väl inte direkt begeistrad när jag förstod att 2023 års kalender blir en uppdaterad variant av <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2013/12/julkalendern-trolltider-ar-bast.html">min absolut favorit</a> av alla julkalendrar jag sett. Hann nog tänka ett trött "men är ingenting heligt".</p><p></p>Självklart inser jag lockelsen i att spinna vidare på en succé. "Trolltider" från 1979 var verkligen just det: en älskad klassiker som sänts i repris flera gånger och som flera gånger röstats fram till en av alla tiders bästa kalendrar. En gammal tv-serie som underligt nog bara nafsats lite ömsint i kanterna av tidens tand medan de allra flesta äldre barnproduktioner fullständigt krossats under sina egna tidsmarkörer.<p></p><p></p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjOfFsVBO63qsRPzcViKt1mEJDJUaahzDO8VGxoJwiIrc9PjwOZPJpr9zrfK1bdCejz8ZV5iW7LP2sKxpYbZPChtFEClTXRq4DCj8GIysqBDj0iViSq8kUcU5RpjzSk5kQNfDLr_C8Jb_VZ0q_KfHDdO9R4RbTCBbNV2rb_RoNr1EnsWEUWIF_fAJFgtVs/s480/trolltider_ny.jpeg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="360" data-original-width="480" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjOfFsVBO63qsRPzcViKt1mEJDJUaahzDO8VGxoJwiIrc9PjwOZPJpr9zrfK1bdCejz8ZV5iW7LP2sKxpYbZPChtFEClTXRq4DCj8GIysqBDj0iViSq8kUcU5RpjzSk5kQNfDLr_C8Jb_VZ0q_KfHDdO9R4RbTCBbNV2rb_RoNr1EnsWEUWIF_fAJFgtVs/s320/trolltider_ny.jpeg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Screenshot lånad från SVT Play</td></tr></tbody></table><br />Får man tro en gammal intervju med Eva Rydberg fanns idén redan från början att ge "Trolltider" en fortsättning och jag är väldigt glad att det aldrig blev så. Mest av allt för att berättelsen fick ett högst tillfredsställande slut och når en väldigt naturlig punkt. <p></p><p>Alla från början inbyggda konflikter är lösta. Häxan och fén och trollen och vätten samsas kring julgröten, enade och avslappnade i varandras sällskap. Människorna tror fortfarande inte på dem men det spelar ju ingen roll så länge man själv vet att man finns. </p><p>Det är ett mycket logiskt ögonblick för oss som åskådare att lämna berättelsen. För att åstadkomma en fortsättning skulle man varit tvungen att trassla till nystanet på nytt och återuppliva några konflikter eller skapa nya intriger. Det skulle oundvikligen ha punkterat det fina slutet.</p><p>Då var det ändå en liten lättnad att inse att "Trolltider 2023" inte är en fortsättning utan istället en regelrätt reboot. Man har tagit skelettet från den gamla serien och byggt en delvis ny konstruktion. Vissa figurer finns kvar medan andra har fått stryka på foten. Först och främst verkar man ha velat återskapa själva stämningen från originalet, samtidigt som man sannolikt vill lägga in lite mer action och tempo redan från början. </p>De båda trailers som SVT släppt lovar gott och har faktiskt fått mitt hjärta att smälta en aning. Så vitt jag kan avgöra har de inblandade hanterat sin uppgift med kärlek. Om bara manuset håller hela vägen i mål kan det bli en njutbar december.</div><div><br /></div><div>Det finns ett par synliga fallgropar. Risken finns att man vill överbetona att den nya kalendern är "här och nu" så mycket att den kommer att kännas daterad mycket snabbare än versionen från 1979. Möjligen finns också en ganska tydlig gräns för hur mycket action just de här trollens universum klarar av innan det börjar kännas flåsigt.<br /><br />Är inte heller helsåld på att göra Bergatrollet till något slags skurk man måste bekämpa när originalserien handlade om försoning och vikten av att förstå varandra.<br /><br /><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgUHSJ35aMv-wvJtQ9CPC7CSvJ29MuZDfpZfZ1f2OEkpv9YJbnGnzTWT1wTxxv1b8VQcphWmglLfq2NHBKiG6VY_OJcih-C1GogfhxqrqnxwAipkQTmfchCsK99D675p_NsgjrqLVZ1tYDHsXsA1JNLSeUAlN2oPWs-GlttmfTNUbFggEAsuwGolv_A1eQ/s1226/Ska%CC%88rmavbild%202023-11-27%20kl.%2015.19.11.png" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1198" data-original-width="1226" height="313" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgUHSJ35aMv-wvJtQ9CPC7CSvJ29MuZDfpZfZ1f2OEkpv9YJbnGnzTWT1wTxxv1b8VQcphWmglLfq2NHBKiG6VY_OJcih-C1GogfhxqrqnxwAipkQTmfchCsK99D675p_NsgjrqLVZ1tYDHsXsA1JNLSeUAlN2oPWs-GlttmfTNUbFggEAsuwGolv_A1eQ/s320/Ska%CC%88rmavbild%202023-11-27%20kl.%2015.19.11.png" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Kotte vill ha socker. Screenshot lånad från SVT Play.</td></tr></tbody></table><br />Men jag vågar ändå glatt kliva på den här kälken när så många saker ser så lovande ut. Nour El Refai har helt rätt spunk och attityd för att vara en betagande besvärlig häxa medan Malte Gårdinger är fullständigt bedårande som trollet Kotte. Dessutom kommer fantastiska Lena-Pia Bernhardsson - som var Mara i ursprungsversionen - att dyka upp i en roll innan serien är slut.<br /><br />Och när originalets signaturmelodi ljuder på nytt genom trollskogen får jag faktiskt lite härligt välbehagligt rys på ryggen.<p><b><i>"Trolltider - Legenden om Bergatrollet" har debut på SVT 1 december 2023</i></b></p></div>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-47440857584272203492023-09-20T22:48:00.004+03:002023-09-20T22:48:59.721+03:00Abbas album: Super Trouper (1980)<p>Om "Voulez-vous" hade varit en svår platta att få till verkar uppföljaren ha varit desto mer harmonisk. Björns och Agnethas skilsmässa hade helt tydligt löst upp en hel del knutar i samarbetet och nu flödade musiken igen. Möjligen lite väl friktionsfritt, måhända.</p><p></p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjqrwgUjjoTu7vmNj7BXvWD1IUXY8gjzx752fzl94opHFlS5E6jKLvnp_RLZfA2J28RZJo9aqExC9_njS5p3sB2F8u6VEeRN40gTv0NRsGXzHb0ymP0Ac0w89v4Z2Id1iub-LtuWnzPTwc-X3q39y9new4tKy3Wrgp-CxUVSO44RU7foJlFrCirMJ5Lkgc/s550/supertrouper.jpeg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="550" data-original-width="550" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjqrwgUjjoTu7vmNj7BXvWD1IUXY8gjzx752fzl94opHFlS5E6jKLvnp_RLZfA2J28RZJo9aqExC9_njS5p3sB2F8u6VEeRN40gTv0NRsGXzHb0ymP0Ac0w89v4Z2Id1iub-LtuWnzPTwc-X3q39y9new4tKy3Wrgp-CxUVSO44RU7foJlFrCirMJ5Lkgc/s320/supertrouper.jpeg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright Polar Music International</td></tr></tbody></table><br />"Super Trouper" representerade lugnet efter stormen på många sätt. Världsturnén som de alla upplevt som jobbig låg bakom dem och någon mer skulle de inte bli. Abba hade mer eller mindre flyttat in i sin nya hypermoderna studio där man hade obegränsat med tid att tillgå. Benny satt nöjd bakom sina nya synthesizers och lät dem ta alltmer plats i ljudbilden. <p></p><p>Det största molnet på himlen just där och då verkar ha varit att Björn slet med att få ihop en text som innehåll skivans på förhand bestämda titel, vilket var namnet på en av de spotlights gruppen använt sig av på sin konsertturné. "Vad skriver man om en jäkla strålkastare" mumlade han i något skede.</p><p>Även om Abba inte tyckt om att turnera - titelspårets text är en god sammanfattning av hur kul det egentligen var - var detta deras sjunde LP bevis för att de fortfarande ville vara en akt värd att ta på allvar. Här finns en musikalisk spännvidd, här finns ett par fantastiska låtar och här finns utsökta sånginsatser av Agnetha och Frida. Ändå finns här tydliga tecken på att Abba började närma sig vägs ände.</p><p>Att inspelningen var relativt konfliktfri var säkert skönt för alla inblandade men alltid tidigare hade medlemmarnas meningsskiljaktigheter bidragit med lite extra peppar i såsen. Spänningen smittade av sig på inspelningarna. På "Super Trouper" kan det bli lite väl trevligt och mysigt. Musiken är för bra för att skivan ska kunna kallas ospännande men helheten antyder ändå någonting i den riktningen.</p><p>Med facit i hand märks det också tydligt hur Björn och Benny var på väg någon annanstans. Drömmen att skriva en musikal tillsammans växte sig allt starkare och av tio spår på LP:n är högst hälften renodlade poplåtar: Super Trouper, The Winner Takes It All, On And On And On, Lay All Your Love On Me och - med lite god vilja - Me And I. </p><p>De andra spåren är helt klart något annat. Happy New Year skrevs för en musikal som aldrig såg dagens ljus med flera av de andra spåren kunde också ha varit skrivna för att passa in i någon typ av berättelse. Särskilt The Piper bryter av bryskt men modigt mot hur popmusik lät 1980.</p><p>Det var ändå popen som bar LP:n. Förstasingeln The Winner Takes It All är en av gruppens mest monumentala inspelningar - vid sidan av Dancing Queen för många själva essensen av vad Abba var. Häpnadsväckande nära och berörande med en text som känns oerhört utlämnande, även om Björn ofta påpekat att den inte är självbiografisk. Lika anslående är titellåten med sitt genialiskt enkla och effektiva handtag.</p><p>Synd bara att Polar slarvade bort det som borde varit plattans tredje monsterhit. Lay All Your Love On Me är ett förkrossande snyggt stycke i gränslandet mellan disco och post-disco där vad som låter som en stor, ostämd kör mässar refrängen som ett hotfullt mantra. Stikkan Anderson tyckte inte om singlar - han ansåg att de bara stal försäljningen från de fullängdare som drog in de stora pengarna - och gick inte med på att släppa fler än absolut nödvändigt.</p><p>En annan obegriplighet är att Abba aldrig spelade in <a href="https://www.youtube.com/watch?v=_r19YpNJe80">I'm Still Alive</a> - Agnethas egenskrivna solonummer från världsturnén - ens för att använda som B-sida till en singel. Tyckte inte Agnetha själv att den höll? Det borde ha varit en självklar present till fansen, kan man tycka. Istället fick man en liveversion av allsången The Way Old Friends Do - inspelad på Wembley - som avslutning på skivan.</p><p>"Super Trouper" är en stark LP på det hela taget, en av Abbas bästa. Den innehåller ett par av deras bästa låtar och känns genomarbetad. Här finns den röda tråden. Här sänker ingenting egentligen tempot, som på "Voulez-vous". Och ändå saknas... någonting. Lite spänning, lite friktion. </p><p>Den mysiga stämningen skulle inte bestå. På nästa skiva skulle det finnas såväl spänning som friktion i rikliga mängder.</p><p>På original-LP:n ligger spåren i följande ordning:</p><p>(Sida 1) Super Trouper. The Winner Takes It All. On And On And On. Andante Andante. Me And I.</p><p>(Sida 2) Happy New Year. Our Last Summer. The Piper. Lay All Your Love On Me. The Way Old Friends Do.</p><p>På originalutgåvan tonar Lay All Your Love On Me och The Way Old Friends Do in i varandra men på min nypressade version är de båda låtarna frilagda från varandra.</p><p>Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abba-och-alla-deras-album.html">här</a>.</p>
<iframe allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="352" loading="lazy" src="https://open.spotify.com/embed/album/3ZdkT5buYFi1WQaB0XNNtf?utm_source=generator" style="border-radius: 12px;" width="100%"></iframe>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-2073205896233231582023-08-29T08:51:00.004+03:002023-09-20T22:33:21.294+03:00Abbas album: Voulez-vous (1979)När "Voulez-vous" landade på skivdiskarna i april 1979 i sitt mycket blåa, lätt futuristiska, omslag avslöjade det ett elegant och partyglatt Abba med dansskorna i högsta hugg. Den disco som tagit över på världens alla topplistor hade letat sig in också i de tio nya låtarna, även om Abba i vanlig ordning tagit något färdigt existerande och gjort det till sitt eget.<div><br /></div><div>Det publiken kanske inte var medveten om var hur hårt det hade suttit åt den här gången. Hur de här fjäderlätta sångerna varit så oerhört svåra att få till. Hur bandets självkritik nästan tagit knäck på hela projektet.</div><div><br /></div><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEix6-yEM-hhPKqiGccbyqAbe20JR6W4UasZhQRyKGmJKpw82KEKM-hXL7c_QtjjTb4YsApifWOfH3tGRciHy2coHyZl4aiAMILQpjsMX_ltKvMANsgZEKoXriHr_XOYu43QfrLRVEuSiUchwvaxhNgqvQM8yZbXoHdeqpZDX_tv1US6MttKxygynaeb6Ig/s550/voulezvous.jpeg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="550" data-original-width="550" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEix6-yEM-hhPKqiGccbyqAbe20JR6W4UasZhQRyKGmJKpw82KEKM-hXL7c_QtjjTb4YsApifWOfH3tGRciHy2coHyZl4aiAMILQpjsMX_ltKvMANsgZEKoXriHr_XOYu43QfrLRVEuSiUchwvaxhNgqvQM8yZbXoHdeqpZDX_tv1US6MttKxygynaeb6Ig/s320/voulezvous.jpeg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright Polar Music International</td></tr></tbody></table><br /><div>Sessionerna för det som skulle bli "Voulez-vous" startade redan i början av 1978 men arbetet gick trögt. Man spelade in låtar för att sedan avfärda dem. Efter sex månaders hårt jobb hade man bara fått ihop två låtar som slutligen hamnade på skivan medan titlar som <a href="https://www.youtube.com/watch?v=U7-1hc2INmQ">"Lovelight"</a>, <a href="https://www.youtube.com/watch?v=Let9AAtzjd8">"Dream World"</a> och <a href="https://www.youtube.com/watch?v=vy4bLOYDmsQ">"Just A Notion"</a> ratades.</div><div><br /></div><div>Musiken flödade inte längre som den skulle. Självkritik, prestationsångest och interna slitningar inom gruppen bidrog alla till att få kreativiteten att sina. Björn och Benny skickades iväg på en låtskrivarutfärd till Bahamas, där komponerandet verkar ha lossnat en smula.</div><div><br /></div><div>För att förhindra att gruppen glömdes bort släpptes "Summer Night City" på singel i september 1978, trots att både Björn och Benny var djupt missnöjda med inspelningen. Låten var tänkt att ligga med på den nya skivan i <a href="https://www.youtube.com/watch?v=hFldktf7sfY">en längre version</a> med ett dramatiskt balladintro men ratades till slut.</div><div><br /></div><div>Att de tyckte så illa om "Summer Night City" framstår idag som ett stort, förvirrande frågetecken. På samma sätt förundras jag över att Benny dömt ut "Angeleyes" som gammeldags samtidigt som han ansåg "Chiquitita" vara den starkaste av de nya låtarna. Hade den kreativa svackan påverkat också medlemmarnas syn på de egna låtarna? Klistrade sig även andra känslor fast vid inspelningarna?</div><div><br /></div><div>Man behöver inte vara någon relationsexpert för att ana att Björns och Agnethas havererande äktenskap lade sig i vägen för kreativiteten. Att Björn och Benny återfick sin skapandekraft sammanfaller inte enbart med Bahamasvistelsen utan även med att paret Ulvaeus/Fältskog tog ut skilsmässa.</div><div><br /></div><div>Jämfört med "The Album" är "Voulez-vous" mycket mer välbalanserad och sammanhängande. Även när låtarna skiljer sig åt i ton och temperament förenas de genom ett fokus på rytmik och ett dansvänligt tilltal. För mig personligen är "Voulez-vous" kanske Abbas allra bästa enskilda LP.</div><div><br /></div><div>Ändå har jag ett par invändningar. Två, för att vara exakt: "I Have A Dream" och "Chiquitita". De sitter båda exakt i mitten av den första och andra skivsidan och drar ned tempot. De kan båda ses som en liten andningspaus mitt i festen, men behövs det en sådan?</div><div><br /></div><div>Mötet mellan Abba och dansgolvsdiscon är så lyckat, så fruktbart och så glädjesmittande att jag skulle önskat mig mer i samma stil. Där många andra artister smetade på ett lager av discofernissa på sina låtar vid den här tiden känns det som om Abba absorberat discon och gjort något helt eget av den. </div><div><br /></div><div>Om jag fick ändra på något hade jag lyft ut "Chiquitita" och "I Have A Dream" och gjort en egen fristående singel av dem. Sedan skulle jag självklart ha tagit med "Summer Night City" och kanske önskat mig en ännu längre albumversion. Och trots att den inte var skriven och inspelad än då LP:n gavs ut skulle "Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)" ha suttit som en smäck i det här sammanhanget. Jag skulle önskat att "The King Has Lost His Crown" skulle ha fått vara plattans minst rytmiska inspelning.</div><div><br /></div><div>Invändningarna till trots är det här en sprittande samling poplåtar av bästa märke. Trots att Abba fick kämpa för att få ihop helheten känns allting till slut så enkelt och så lätt och så tilltalande. Inför nästa skiva skulle låtarna åter flöda ur upphovsmännen betydligt mer friktionsfritt.</div><div><br /></div><div>På original-LP:n ligger spåren i följande ordning:</div><div><br /></div><div>(Sida 1) As Good As New. Voulez-vous. I Have A Dream. Angeleyes. The King Has Lost His Crown.</div><div><br /></div><div>(Sida 2) Does Your Mother Know. If It Wasn't For The Nights. Chiquitita. Lovers (Live A Little Longer). Kisses Of Fire.</div><div><br /></div><div>Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abba-och-alla-deras-album.html">här</a>.</div><div><br /><iframe allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="352" loading="lazy" src="https://open.spotify.com/embed/album/7iLuHJkrb9KHPkMgddYigh?utm_source=generator" style="border-radius: 12px;" width="100%"></iframe></div><div><br /></div>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-74141469083746748052023-08-28T12:15:00.002+03:002023-08-28T18:46:57.748+03:00Abbas album: The Album (1977)<p>Än en gång hade Abbas utveckling stormat fram med blixtens hastighet. Det hade den visserligen gjort ända sedan vinsten i Eurovision Song Contest 1974, då bandet tvingades inse att en internationell publik skulle kräva väldigt mycket mer av dem än deras tidigare skandinaviska fanskara någonsin gjort. Skulle man lyckas var den enda tänkbara riktningen framåt och uppåt i svindlande fart.</p><p>Ingenstans i Abbas diskografi blir gränsen mellan vad man varit och vad man blivit lika knivskarp och överväldigande som om man lyssnar på "Arrival" och "The Album" direkt efter varandra.</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEijE6e-9oGdLInWb9oKaKsYdjpIfzxszIPDUtUeyhM1WWpJ1Es7rHld8Sq6pbIwtYQW8kZBCzWM0jV8_VMY7Q2B-ny45HKJQFSeBD3MDVSKwq41WvrP0YrOaRqvyX-Uympoosh0P8L1e43yb8_zlTyJM8yEdmTGIKe3105fTtipQ0cAdScz3RV61G_co-I/s600/abba%20album.jpeg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="586" data-original-width="600" height="313" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEijE6e-9oGdLInWb9oKaKsYdjpIfzxszIPDUtUeyhM1WWpJ1Es7rHld8Sq6pbIwtYQW8kZBCzWM0jV8_VMY7Q2B-ny45HKJQFSeBD3MDVSKwq41WvrP0YrOaRqvyX-Uympoosh0P8L1e43yb8_zlTyJM8yEdmTGIKe3105fTtipQ0cAdScz3RV61G_co-I/s320/abba%20album.jpeg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright Polar Music International</td></tr></tbody></table><br /><p>Hur välsvarvad "Arrival" än varit kan jag riktigt se framför mig hur Abbas fans i princip trillade av stolen när den nya LP:n inleds med "Eagle" - en fantastisk inspelning med luftig ljudvärld och fantastisk sång. Dessutom ett långt spår - det längsta i hela Abbas diskografi (en sekund längre än "The Day Before You Came", två sekunder längre än "The Visitors"). Var det här fortfarande samma grupp?</p><p>Nog för att den första singeln gett mer än en fingervisning om vart utvecklingen var på väg. "The Name Of The Game" var ett strålande studiobygge som börjar i ett närmast sömngångaraktigt sävligt tempo för att byggas upp till en jublande avslutning där flera återkommande musikaliska teman faller in i varandra och bildar en snudd på perfekt helhet.</p><p>Det som hänt var naturligtvis att Abba nu tillhörde världseliten - en liten grupp av globalt framgångsrika akter - och när de kom ut i världen fick de ny inspiration, hörde nya idéer, tog med sig nya uppslag hem. Skillnaden mot bandets tidiga låtar var att man nu plockade med sig sina influenser och gjorde något helt eget av dem. Vilket idiom man än verkade i blev musiken automatiskt Abba.</p><p>Med alla dessa stormsteg framåt borde väl "The Album" vara en storartad skiva? Svaret får nog lov att bli ett rungande nja. Kanske inte. Jo och nej på samma gång. Och den största skulden för att svaret inte är ett entydigt ja får läggas på en flicka med gyllne hår.</p><p>Liksom "Attival" lider också "The Album" av en obalans mellan LP:ns båda sidor. Den första sidan är ett mångsidigt fyrverkeri där Abba visar alla sina facetter och bredden av sitt kunnande utan att bli spretiga. De fyra låtarna skiljer sig rejält åt men känns ändå som en helhet eftersom Abba själva är så närvarande i dem. Man behöver aldrig tvivla på vems sällskap man befinner sig i. Dessutom rör det sig om fyra väldigt starka låtar som alla skulle ha fungerat som singelsläpp.</p><p>B-sidans röda tråd är istället mini-musikalen "The Girl With The Golden Hair" som bandet framfört som del av sin världsturné 1977. Ett halvlyckat inslag där en lövtunn handling fick agera paraply för fyra nya låtar publiken inte hört tidigare. I vilket fall var Björn och Benny nöjda med låtarna och lät tre av dem avsluta LP:n. (Den fjärde låten skrevs om radikalt och blev till slut "Hole In Your Soul".)</p><p>Mini-musikalen ger "The Album" en underlig slagsida. Förstasidan blir en tydligt tät Abba-enhet medan slutet av B-sidan har en annan ljudbild och lever i en annan värld där Abba spelar rollen av någon annan än sig själva. Samtidigt gör det att "Move On" och "Hole In Your Soul" blir hängande mitt emellan de båda enheterna, som utkastade i en egen rymd utan kontakt till resten av materialet.</p><p>Förmodligen hade det bästa varit att kasta musikalen överbord när albumet sattes ihop. Att ha spelat in låtarna som enskilda spår, utan att försöka hålla ihop dem. Kanske kunde man spridit ut dem över B-sidan för att få en annan dynamik? </p><p>Exempelvis är "I'm A Marionette" en av mina egna favoriter, en utsökt pärla med ett mörker som klär Abba och som skulle dyka upp på nytt i senare låtar. Men faktum är att den känns mer suggestiv på egen hand, utan förklaring eller sammanhang, än som en del av något slags musikalpaket.</p><p>Det understryks också av "Hole In Your Soul" som från början var <a href="https://www.youtube.com/watch?v=lkeDeNgJ0wg">en rätt stökig del</a> av mini-musikalen för att i sin nya, omarbetade form bli en av Abbas bästa och mest övertygande rocklåtar.</p><p>Idag är det lätt att ha överseende med skivans obalans. Samtliga spår på "The Album" är ju bra och besitter sina egna värden, men då det begav sig blev publiken förvirrad av det här greppet. Trots att försäljningssiffrorna var enorma så sålde inte "The Album" riktigt lika mycket som "Arrival".</p><p>Dessutom hade bandets makalösa utveckling börjat sätta spår. Nu började det allt oftare ta emot då Björn och Benny skulle skriva nya låtar. Att skapa nästa album skulle verkligen inte gå som en dans, även om slutresultatet väldigt långt skulle låta som en.</p><p>På original-LP:n ligger spåren i följande ordning:</p><p>(Sida 1) Eagle. Take A Chance On Me. One Man, One Woman. The Name Of The Game.</p><p>(Sida 2) Move On. Hole In Your Soul. The Girl With The Golden Hair - 3 Scenes From A Mini-Musical: Thank You For The Music. Departure (I Wonder). I'm A Marionette.</p><p>Värt att notera är att Epic records i Storbritannien inte verkar ha gillat det ursprungliga skivomslaget. På deras utgåvor har stora delar av de vita ytorna istället färgats blå och omslaget är i ett snyggt gatefold-format. Då "The Album" gavs ut på nypressad vinyl 2008 användes det här omslaget på nytt.</p><p>Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abba-och-alla-deras-album.html">här</a>.</p><p><iframe allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="352" loading="lazy" src="https://open.spotify.com/embed/album/5fLOHW1UXr1cJrnXiU3FBt?utm_source=generator" style="border-radius: 12px;" width="100%"></iframe></p>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-39142954820630175062023-08-23T09:32:00.002+03:002023-08-23T10:46:12.807+03:00Abbas album: Arrival (1976)När "Arrival" landade på skivdiskarna världen runt hade det gått ett och ett halvt år sedan Abbas förra studioalbum och den här gången kunde utgångspunkten inte ha varit mer annorlunda. "Mamma Mia" hade fört tillbaka gruppen till den internationella toppen, den fristående singeln "Fernando" (från början tänkt enbart som en ny låt till Fridas solo-LP) hade blivit en massiv framgång över hela världen och en samlingsskiva - "Greatest Hits" - hade sålt enorma mängder. <div><br /></div><div>Dessutom hade skivans första singel - en viss liten låt vid namn "Dancing Queen" - slagit ned som en meteor och tagit världen med storm. Nu var Abba det hetaste heta i nästan hela världen.</div><div><br /></div><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiyRRpki1ibIjI-m6WNDUkzKe2XIJdIxlBgI0pGIDE2aYdk9gnzhB3yMHQTbj39WZddh6kM5wCVWCoZS_GFfiVJRnSyEbVrG04Pk3nqehU5tIxHyLjjkSKAdCpsLo2eW9q2RO7BGYXPNTXUulwTK_nsUTCmBoxhSTYcHYklU2Hh93BsIBg7ff6lJkT2p-I/s1086/Ska%CC%88rmavbild%202023-08-20%20kl.%2023.10.27.png" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1046" data-original-width="1086" height="308" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiyRRpki1ibIjI-m6WNDUkzKe2XIJdIxlBgI0pGIDE2aYdk9gnzhB3yMHQTbj39WZddh6kM5wCVWCoZS_GFfiVJRnSyEbVrG04Pk3nqehU5tIxHyLjjkSKAdCpsLo2eW9q2RO7BGYXPNTXUulwTK_nsUTCmBoxhSTYcHYklU2Hh93BsIBg7ff6lJkT2p-I/s320/Ska%CC%88rmavbild%202023-08-20%20kl.%2023.10.27.png" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright Polar Music International</td></tr></tbody></table><br /><div>Den här gången hade Abba verkligen tagit tid på sig i studion. "Dancing Queen" hade förfinats under flera månader och flera av spåren på det nya albumet hade testats, ratats och arbetats om. Det mesta av arbetet i studion sköttes av Björn och Benny tillsammans med den alltmer oumbärlige Michael B Tretow samt ett mer eller mindre fast gäng studiomusiker, men så snart Agnetha och Frida trädde in flödade även deras kreativitet. Alla fyra medlemmar bidrog högst handfast till att forma slutresultatet.</div><div><br /></div><div>Den som i allt mindre grad deltog i skapandeprocessen var Stikkan Anderson. Dels tog skivbolaget och gruppens affärer alltmer tid i anspråk, men Björn och Benny tyckte i allt högre grad att hans idéer inte höll måttet. Han var fortfarande en fena på att kläcka ur sig snärtiga låttitlar - som "Dancing Queen" och "Knowing Me, Knowing You" - medans hans textidéer kändes allt dammigare och ratades allt oftare.</div><div><br /></div><div>Tillsammans med Michael B Tretow skulle Abba istället gå på upptäcktsfärd, experimentera, klura ut hur man fick låtar att svänga istället för att låta fyrkantigt marscherande. Musiken på "Arrival" är för det mesta väldigt mycket mer genomarbetad än på de föregående skivorna.</div><div><br /></div><div>Det är inte bara musiken som är mer välputsad. Hela omslaget andas självförtroende och satsning med sin ikoniska bild på gruppmedlemmarna i helikoptern. Dessutom användes här för första gången den klassiska Abba-loggan med ett spegelvänt B. Alla bitarna började slutligen falla på plats.</div><div><br /></div><div>Albumet öppnar energiskt med "When I Kissed The Teacher" (där två gitarrer skapar en anslående effekt genom att spela samtidigt i olika tempi) och följs genast av brottarhiten "Dancing Queen". Det är en genialisk inledning. På Abbas tidigare album har A-sidan börjat intensivt men tappat styrka redan i den andra låten. Att låta det andra spåret vara ännu starkare än det första var en bra dramaturgi och ett trick man skulle använda sig av många fler gånger.</div><div><br /></div><div>Av de tio spåren var tre självklara hits: "Dancing Queen", den melodiska och känsloladdade "Knowing Me, Knowing You" samt det uttrycksfulla minidramat "Money, Money, Money". Men även bland de andra spåren fanns mycket att glädjas åt.</div><div><br /></div><div>"That's Me" och "My Love, My Life" känns båda som låtar som kunde ha varit potentiella singlar under lite andra omständigheter. "My Love, My Life" är en snygg ballad som vägs ned av ett onödigt tungt arrangemang medan "That's Me" tonas ned på ett riktigt obegripligt sätt. Det känns som om någon bara börjat skruva på ljudreglaget mitt i låten medan den fortfarande pågår. Trots den skönhetsfläcken hör inspelningen till Agnethas favoriter och släpptes faktiskt som singel i Japan.</div><div><br /></div><div>"Tiger" är ovanligt snärtig för att vara ett stycke Abba-rock och låter Agnetha och Frida låta lite mer vilda än på de andra spåren, medan "Arrival" är ett stämningsfullt instrumentalt stycke som knyter ihop trådarna och sätter en värdig punkt på skivan.</div><div><br /></div><div>Jämfört med tidigare plattor finns här väldigt lite utfyllnad men två frågetecken finns ändå med:</div><div><br /></div><div>"Why Did It Have To Be Me" hette ett tag "Happy Hawaii" - vilket var Stikkans idé - men skrotades då Björn tyckte texten kändes töntig. Man gick tillbaka till originaltiteln och originalets lite bluesiga sound. Det är en kul låt och jag är glad att den finns, men passar den faktiskt in på "Arrival"? Skulle man ha upplåtit plats till "Fernando" istället?</div><div><br /></div><div>Väldigt mycket samma invändning gäller "Dum Dum Diddle" som har en av alla tiders värsta Abba-texter, skriven i panik några få timmar före sångpålägget skulle göras. Jag har i många år tyckt att det här är den svagaste låt Abba haft på någon av sina skivor, men efter en ny lyssning får jag erkänna att jag varit lite väl hård. Så dålig är den inte.</div><div><br /></div><div>Däremot känns "Dum Dum Diddle" som något från en svunnen tid. Den skulle ha passat fint på "Waterloo" eller till och med på "Abba" ett år tidigare, men som en del av det nya Abba som höll på att ta form känns den fel och malplacerad. Till råga på allt påminner den bitvis om Harpos <a href="https://www.youtube.com/watch?v=n6AGHnLO-VA&pp=ygUPaGFycG8gbW92aWVzdGFy">"Moviestar"</a> som varit en stor hit året innan (med Frida på körsång, dessutom).</div><div><br /></div><div>"Arrival" är solklart Abbas dittills starkaste och mest genomarbetade LP. Möjligen känns de båda skivsidorna något obalanserade, där B-sidan kunde ha behövt ännu en hitlåt, men det är en väldigt liten invändning. Publikens gensvar blev översvallande och "Arrival" blev årets mest sålda album i bland annat Storbritannien och Västtyskland.</div><div><br /></div><div>På originalversionen av LP:n ligger spåren i följande ordning:</div><div><br /></div><div>(Sida 1) When I Kissed The Teacher. Dancing Queen. My Love, My Life. Dum, Dum, Diddle. Knowing Me, Knowing You.</div><div><br /></div><div>(Sida 2) Money, Money, Money. That's Me. Why Did It Have To Be Me. Tiger. Arrival.</div><div><br /></div><div>Vissa utgåvor av "Arrival" innehåller även "Fernando", inlagd mellan "Why Did It Have To Be Me" och "Tiger". Värt att notera är att den <a href="https://www.discogs.com/release/785505-ABBA-Arrival">franska utgåvan</a> använder innerpåsens bild - med varmare färger - som omslagsbild istället.</div><div><br /></div><div>Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas Album", hitta övriga inlägg <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abba-och-alla-deras-album.html">här</a>.</div><div><br /></div><iframe allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="352" loading="lazy" src="https://open.spotify.com/embed/album/1V6a99EbTTIegOhWoPxYI9?utm_source=generator" style="border-radius: 12px;" width="100%"></iframe>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-46985203464258182023-08-21T09:03:00.001+03:002023-08-21T16:09:14.081+03:00Abbas album: Abba (1975)<p>Kanske tyckte Abba innerst inne samma sak som jag? Att "Waterloo" varit en trevlig skiva som i slutändan saknade tillräckligt starka låtar för att ta bandet vidare i karriären? I vilket fall som helst tog det inte många månader innan man började jobba på uppföljaren och säkert anade man hur mycket som stod på spel. Om man inte kunde följa upp sin enda stora hit var förmodligen den internationella satsningen över.</p><p>"Abba" släpptes i april 1975 och var på alla sätt ett enormt kliv framåt. För första gången hade man flera potentiella hits att erbjuda på samma skiva. Men insåg medlemmarna det själva? Från början doftade hela projektet flopp.</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiZ_PWVk0enY7NIRyY7EwYi6_20xAUdqx6g7EbNKQiT7QEccxP1n4nuOfquT1FYmEK9_mi8JBncMzyRqa9K7eMvp4aRXK5i6JFi_pqs3DFIDJMnL_yDN9gUUgYax1kAOEKiER9yPNId8yYRK4l_6gLrEVIJOhEetGNIFMjrbDnXuQbBEOZ1QxBLUbgQrbo/s599/abba%201975.jpeg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="597" data-original-width="599" height="319" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiZ_PWVk0enY7NIRyY7EwYi6_20xAUdqx6g7EbNKQiT7QEccxP1n4nuOfquT1FYmEK9_mi8JBncMzyRqa9K7eMvp4aRXK5i6JFi_pqs3DFIDJMnL_yDN9gUUgYax1kAOEKiER9yPNId8yYRK4l_6gLrEVIJOhEetGNIFMjrbDnXuQbBEOZ1QxBLUbgQrbo/s320/abba%201975.jpeg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright Polar Music International</td></tr></tbody></table><br /><p>Den första singeln - som kom redan i november 1974 - var "So Long", en låt som verkat ha skrivits blott och bart i syfte att påminna publiken om "Waterloo" och som inte ens tog sig in på den brittiska topplistan. Lite bättre gick det för andrasingeln "I Do, I Do, I Do, I Do, I Do" men inte hemskt mycket bättre. </p><p>Här är det läge att stanna upp och fundera på om Abba och Stikkan Andersson faktiskt visste vad de höll på med. Särskilt när man vet att plattans i särklass största hit "Mamma Mia" aldrig ens var tänkt att släppas på singel. Ett tag lär Björn och Benny ha övervägt att ge bort den till en annan artist. "Mamma Mia" lanserades internationellt först efter att ha blivit en stor hit i Australien.</p><p>Sanningen var snarast den att Team Abba lyssnade för mycket på sina olika rådgivare och kontakter på olika skivbolag världen över. I framtiden skulle Björn och Benny gå mer på egna instinkter och det skulle ge betydligt bättre utdelning.</p><p>Istället var det tredjesingeln "S.O.S" som fick allting att lossna på flera olika sätt. Björn anser att det var låten där Abba för första gången på allvar hittade sin egen profil. Det var också den slutliga punkten där Björn tog över som textförfattare då Stikkan - som kläckt titeln och skrivit en första version - inte längre ansågs hålla måttet. Den blev också Abbas första stora hit sedan "Waterloo" och var den första Abba-låten där Agnetha fick tillfälle att "gråta med stämbanden" som ljudteknikern Michael B Tretow uttryckte saken.</p><p>Om "S.O.S" visade var skåpet skulle stå blev "Mamma Mia" en än mer massiv framgång och Abbas andra singeletta i Storbritannien. Också LP:n sålde betydligt bättre över hela världen och toppade albumlistorna i Sverige, Norge och Australien.</p><p>Här finns fortfarande en onödig spretighet bland låtarna. Abborna envisas fortfarande med att försöka rocka med begränsad framgång ("Hey, Hey, Helen" och "Rock Me") och att skapa en egen typ av reggae ("Tropical Loveland"). Ett osvängigt soulförsök ("Man In The Middle") är hela skivans minst intressanta spår.</p><p>Men de inspirerade stunderna är fler. "I Do, I Do, I Do, I Do, I Do" kanske inte gick hem i Storbritannien men är en förtjusande pastisch på 50-talets orkestrala schlager och är ett utsökt albumspår. I en mer rättvis värld hade den betagande "I've Been Waiting For You" blivit en hitsingel. Att man inkluderat ett svulstigt pseudo-symfoniskt instrumentalt stycke som "Intermezzo no 1" visar att Abba nu var redo att gå sina egna vägar. Gruppen åker dit den vill och publiken får vackert åka med.</p><p>En viktig nyhet i Abbas utveckling är att Björn och Benny nu på allvar fått smak för att arbeta hårt i studion; att göra en mängd pålägg, fila till saker som inte blivit tillräckligt bra och testa olika saker på olika sätt. Dessutom är "Abba" en skiva där man spelat in fler låtar än vad som rymdes med. Att välja bort det som inte ansågs tillräckligt bra skulle bli en viktig del i hur bandet arbetade.</p><p>Den största och viktigaste nya ingrediensen i mixen är ändå sättet Agnetha och Frida sjunger på; hur deras röster uppe i de högsta registren smälter ihop till en tredje röst - Abbas röst. </p><p>På originalversionen av LP:n ligger spåren i följande ordning:</p><p>(Sida 1) Mamma Mia. Hey, Hey, Helen. Tropical Loveland. S.O.S. Man In The Middle. Bang-A-Boomerang.</p><p>(Sida 2) I Do, I Do, I Do, I Do, I Do. Rock Me. Intermezzo no 1. I've Been Waiting For You. So Long.</p><p>Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abba-och-alla-deras-album.html">här</a>.</p><iframe allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="352" loading="lazy" src="https://open.spotify.com/embed/album/1kM6xcSYO5ASJaWgygznL7?utm_source=generator" style="border-radius: 12px;" width="100%"></iframe>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-14900771062555019872023-08-20T16:23:00.008+03:002023-08-20T16:33:32.010+03:00Abbas album: Waterloo (1974)<p>En stor del av världen hade suttit framför sina tv-apparater den där sensationella kvällen då Sverige tog sin <a href="https://allaeurovisionsbidrag.blogspot.com/2020/07/waterloo-sverige-1974.html">första seger i Eurovision Song Contest</a> och Abba för första gången på allvar fick visa upp sig för en riktigt stor publik. På hemmaplan var de redan ordentligt etablerade men för de flesta internationella tittare var de en helt ny bekantskap.</p><p>Efter finalen gick ganska många människor ut och köpte Abbas LP - delvis för att få äga vinnarlåten men också säkert för att ta reda på vad för sorts band de nya eurovisionsvinnarna egentligen var. Den frågan gav dessvärre skivan inget vidare tydligt svar på. "Waterloo" är på det hela taget ett förvånansvärt skakigt bygge och - i mitt tycke åtminstone - det svagaste av Abbas samtliga album. </p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhB6tHHMNL0_FwQR2Kl6iCNnAFtxFgdsYc94ISrTNmu5EJgkbvgeEFNxK0eFujfk18ujndETJWnzvJjKbGIrVc8biPtFZOvqoCdhlLWLuyQf0E1nz5co0G3Q--XdEPPvQFun9dHSYTLQ_01pRw1_nmvHxTXH1R47vFsdNgvD9CFHDHYlE1ul8vQuW_C8Gk/s1052/Ska%CC%88rmavbild%202023-08-19%20kl.%2015.11.16.png" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1050" data-original-width="1052" height="319" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhB6tHHMNL0_FwQR2Kl6iCNnAFtxFgdsYc94ISrTNmu5EJgkbvgeEFNxK0eFujfk18ujndETJWnzvJjKbGIrVc8biPtFZOvqoCdhlLWLuyQf0E1nz5co0G3Q--XdEPPvQFun9dHSYTLQ_01pRw1_nmvHxTXH1R47vFsdNgvD9CFHDHYlE1ul8vQuW_C8Gk/s320/Ska%CC%88rmavbild%202023-08-19%20kl.%2015.11.16.png" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright Polar Music International</td></tr></tbody></table><br /><p>Om föregångaren "Ring Ring" var ofokuserad kunde det alltid skyllas på att gruppen ännu var ett sidoprojekt för medlemmarna som man kunde ägna sig åt först då det fanns plats i kalendern. Nu visste man att man skulle satsa tillsammans och att målet var att brejka internationellt genom att delta i Eurovision Song Contest. De måste alla har varit medvetna om att publikens minne är kort och att det gällde att imponera stort då man hade chansen.</p><p>Problemet är att man ännu inte bestämt sig för vilken typ av grupp man var eller vilken genre man riktigt tillhörde. Idag tänker de flesta på "Waterloo" som en ren schlagerlåt men samtiden uppfattade den säkert som ett försök till familjevänlig glam-rock. Den här plattan kastar sig fram och tillbaka mellan olika genrer och försöker vara allting på samma gång i hopp om att alla ska hitta någonting att gilla.</p><p>"King Kong Song" och "Watch Out" är båda lättviktiga rocklåtar medan "Hasta mañana" och "Honey Honey" är klassisk schlager. "Sitting In The Palmtree" är någon typ av skandinavisk reggae, "My Mama Said" ett stycke funkig r'n'b, "What About Livingstone" struttigt studsig pop och "Gonna Sing You My Lovesong" ett försök till amerikansk ballad à la Carole King.</p><p>Kanske kände man att det hastade i studion. Skivan var tvungen att bli klar i tid till Melodifestivalen och i efterhand var Björn och Benny själva inte särskilt imponerade av ett par av spåren. De har kallat "Watch Out" för ett coolt riff men inte så mycket till låt och pekat ut "King Kong Song" som en av sina allra svagaste låtar. "Suzy-Hang-Around" skulle förbli den enda Abba-låten med Benny på solosång. Han har beskrivit sin egen sånginsats: "Jag sjunger rent men fult". </p><p>För egen del är jag rätt förtjust i just "King Kong Song" som något slags smått surrealistisk men underhållande underlighet i bandets katalog. Problemet med skivan i stort är - än en gång - att låten skriven för Eurovision Song Contest är så mycket bättre och starkare än allt annat som erbjuds. Alla andra spår bleknar en aning i jämförelse och ingen av de övriga låtarna känns som en tillräckligt stark uppföljarsingel.</p><p>I berättelsen om Abba heter det att det var svårt för dem att ta sig vidare i karriären efter "Waterloo" - särskilt i Storbritannien - då ingen förväntade sig att en ESC-vinnare skulle kunna etablera sig på riktigt. Svaret på varför bandet fick kämpa är helt enkelt och krasst att deras material inte räckte till. Låtarna är inte dåliga men för bleka och för befriade från egen personlighet för att stå sig i en internationell konkurrens.</p><p>På den internationella utgåvan av LP:n var den svenska versionen av "Waterloo" utbytt mot "Ring Ring" och det är lite underligt att man inte plockade med sig några fler av de starkare låtarna från den förra skivan, då "Waterloo" ändå av de flesta sågs som Abbas verkliga debutalbum.</p><p>Även om de verkliga hitlåtarna saknas är det svårt att inte ha trevligt i Abbas sällskap. Här syns mycket av gruppens lite knäppa och vimsiga sidor som skulle märkas alltmer sällan med åren. Även om helheten är tvivelaktig i jämförelse med gruppens kommande opus är de flesta låtarna helt okej, oftast betydligt bättre än vad Björn och Benny skulle medge.</p><p>"Dance (While The Music Still Goes On)" är dessutom en smaskig pralin till låt, med snygga trummor och en stiligt stegrande refräng, som förmodligen varit ett bättre val som uppföljarsingel än "Honey, Honey".</p><p>Det är också högst njutbart att höra Agnetha ge sig hän i "Hasta mañana" som gruppen länge kämpade förgäves med. I en inspirerad stund i studion tänkte hon "Vad skulle Connie Francis ha gjort?" och testade att sjunga oerhört känsligt och lidelsefullt. Hips vips föll bitarna på plats och låten fick den nerv den tidigare saknat.</p><p>Hemma i Sverige blev LP:n en enorm succé som toppade försäljningslistan i tolv veckor och resulterade i ett antal hitlåtar: både för Abba själva men också i form av populära coverversioner. I resten av Europa sålde plattan helt okej, men många svenskar verkar ha varit övertygade om att det internationella äventyret skulle bli en ganska kort utflykt. Snart skulle de fyra få satsa på hemmaplan igen.</p><p>Turligt nog för Abba hade deras manager Stikkan Anderson ett gott kontaktnät och ett gott rykte i musikbranschen. Bandet skulle få den andra chans få andra ESC-vinnare getts genom åren och nästa skiva skulle sätta saker i rörelse på ett helt annat sätt. Men det anade nog inte så många i slutet av 1974 då Abbornas första Europaturné blev en högst modest framgång.</p><p>På originalversionen av LP:n ligger spåren i följande ordning:</p><p>(Sida 1) Waterloo (svensk version). Sitting In The Palmtree. King Kong Song. Hasta mañana. My Mama Said. Dance (While The Music Still Goes On).</p><p>(Sida 2) Honey, Honey. Watch Out. What About Livingstone. Gonna Sing You My Lovesong. Suzy-Hang-Around. Waterloo (engelsk version). </p><p>På flera europeiska utgåvor har "Watch Out" och "What About Livingstone" bytt plats med varandra utan någon uppenbar anledning.</p><p>Värt att notera: i Brighton klädde sig dirigenten Sven-Olof Walldoff som Napeleon medan skivomslagets dito spelas av basisten Mike Watson.</p><p>Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abba-och-alla-deras-album.html">här</a>.</p><iframe allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="352" loading="lazy" src="https://open.spotify.com/embed/album/5gSBDA6ufk8UZejT4XR7av?utm_source=generator" style="border-radius: 12px;" width="100%"></iframe>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-25919573268609616522023-08-19T22:46:00.007+03:002023-08-20T17:00:25.924+03:00Abbas album: Ring Ring (1973)<p>Om det är ett av Abbas album som brukar viftas bort och suckas lite överseende åt är det "Ring Ring" från 1973. Gruppen höll som bäst på att hitta sin form och man hade inte ens börjat kalla sig Abba ännu, åtminstone inte i offentligheten. På omslaget står det lätt osmidiga "Björn, Benny, Agnetha & Frida". </p><p>I många år verkade skivan knappt ens tillhöra Abbas officiella kanon. Den släpptes i ett par länder utanför Norden men den dröjde många år innan den gavs ut på nytt på cd. Men är det en undermålig skiva, faktiskt?</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhyXNZKMkCU_dW5INsCb3zivLgT5KL4Mog0j9WqIbl23cVZ52nJPsJMlihx9Pw8eMMqaNKLuw7O3stCarHYyZeOsdvFRtUunhcP6JsnFei38dTk2-6baeKHxDokx1vc7YFPwxCKZ1CoAD_p29GsiEia_-uAn30PnIG2U_aVmBay0EaY1UCXqW6Brh4ireo/s1417/RingRing.jpg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1417" data-original-width="1417" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhyXNZKMkCU_dW5INsCb3zivLgT5KL4Mog0j9WqIbl23cVZ52nJPsJMlihx9Pw8eMMqaNKLuw7O3stCarHYyZeOsdvFRtUunhcP6JsnFei38dTk2-6baeKHxDokx1vc7YFPwxCKZ1CoAD_p29GsiEia_-uAn30PnIG2U_aVmBay0EaY1UCXqW6Brh4ireo/s320/RingRing.jpg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright Polar Music International<br /></td></tr></tbody></table><br /><p>Det som ska sägas direkt är att det är en spretig samling sånger som erbjuds. <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abba-och-alla-deras-album.html">Min egenhändiga definition</a> av vad ett bra album är uppfylls verkligen inte på något sätt här. Man måste minnas att samtliga medlemmar hade sina egna karriärer (Björn och Benny som duo, Agnetha och Frida på varsitt håll) och knappast oändligt med tid att sätta på just de här låtarna. </p><p>Att bilda en grupp måste ha framstått som ett vågspel (allra mest för Agnetha som var en riktigt stor stjärna redan), ett litet sidoprojekt man kunde ägna sig åt då tidtabellerna tillät det. När man fick vara med i Melodifestivalen 1973 fanns det momentum för att ge ut en LP och då samlade man helt enkelt ihop de låtar man redan hade till hands. </p><p>"Ring Ring" visar tydligt hur man ändå på förhållandevis kort tid verkar ha insett att man var något på spåren: från början fungerade Agnetha och Frida mer som körsångerskor till Björn och Benny men tillåts snart ta mer plats och ställa sig allt mer i fokus.</p><p>När man lyssnar igenom de tolv spåren står det klart att det här på alla sätt är en prototyp till det som senare skulle bli Abba. Bandet har inte riktigt hittat sitt sound än och låtarna bär väldigt ofta tydliga influenser från andra håll. Det skulle ta ett par år ännu innan Abba blev odödliga på riktigt. Men hur låter det, då?</p><p>Det låter - mest av allt - som ett band i hastigt behov av en LP man kan släppa efter att ha exponerats för en storpublik på bästa möjliga sätt. Om man inte vinner Melodifestivalen kan ingenting vara bättre än att man blir låten som alla ville skulle vinna. "Ring Ring" blev trea i tävlingen men låg snart på försäljningslistans första, andra och tredjeplats samtidigt. En äkta monsterhit.</p><p>Monsterhiten är också det i särklass bästa spåret, både till produktion och framförande. Det hörs hur alla inblandade sträckt lite extra på sig. När man spelade in de övriga spåren - till och från då man hade tid - försökte man imponera på en svensk publik. "Ring Ring" var tänkt att imponera på hela världen med sina massiva ljudmattor inspirerade av Phil Spector.</p><p>De andra låtarna är en småputtrig mix där ett par spår känns riktigt lovande även om de inte riktigt låter som Abba än. "Another Town, Another Train" låter som väldigt mycket lättsmält hitlistemusik lät vid den här tiden och bandet verkar ha trott en del på den. Åtminstone spelade man även in den <a href="https://www.youtube.com/watch?v=irAyxpJAbP4&pp=ygUcYWJiYSBpbSB3YXJ0ZXNhYWwgZGVyIGxpZWJlIA%3D%3D">på tyska</a>.</p><p>"People Need Love" och "He Is Your Brother" var gruppens första försök att spela in hitsinglar för en ungdomlig marknad. Den tidigare av dem var låten som fick ljudteknikern Michael B Tretow att tänka att det var möjligt att spela in musik av internationell klass i lilla Sverige. Man förstår entusiasmen men båda låtarna sitter väldigt fast i sina förebilder - även om världen glömt de låtar som inspirerat dem så hörs det ändå att de är varianter på något som redan finns. Det skulle ännu ta några år innan Björn och Benny vågade vara originella.</p><p>"Love Isn't Easy (But It Sure Is Hard Enough)" faller delvis i samma fälla men var min personliga favorit då jag upptäckte den här skivan vid tolv års ålder. "Nina Pretty Ballerina" höjs några steg av ambitionsnivån i studion där lite tricksande låter Benny spela piano snabbare än vad som egentligen borde vara möjligt i refrängen.</p><p>Ett par låtar känns som ren och skär utfyllnad: "Me And Bobby And Bobby's Brother", "I Am Just A Girl" och - framför allt - "I Saw It In The Mirror" tillför väldigt lite. Den sista är loj och släpig och oengagerat sjungen av Björn och Benny. </p><p>Det är underligt att man nöjt sig med de här spåren då det fanns annat material att tillgå: <a href="https://www.youtube.com/watch?v=Q9k87Nd0QHE">"Merry Go Round"</a> var B-sida på "People Need Love"-singeln medan <a href="https://www.youtube.com/watch?v=CCCPcDq9CrI">"She's My Kind Of Girl"</a> varit en framgång för Björn och Benny i Japan. 1972 deltog de båda i popfestivalen i Tokyo (dit Agnetha och Frida fick följa med) med <a href="https://www.youtube.com/watch?v=tHqV3A5UTVo">"Santa Rosa"</a>. När LP:n släpptes utanför Norden fick "She's My Kind Of Girl" mycket riktigt ersätta den svenska versionen av titelspåret som lyftes bort.</p><p>De flesta skulle nog räkna in den glada bagatellen "Rock'n'roll band" bland utfyllnaden men den får mig på något oförklarligt sätt på väldigt gott humör.</p><p>Dessutom vill jag slå ett litet slag för "Disillusion", den enda Agnetha Fältskog-komposition Abba någonsin spelade in. Agnetha - en av Sveriges mest underskattade låtskrivare - tvivlade tidigt på att hennes alster kunde matcha Björns och Bennys och om det här spåret var spiken i kistan är det bara att beklaga. "Disillusion" är en lågmäld visa i moll som lider av en alldeles obegriplig brist på produktion. I jämförelse med skivans andra spår känns den som en naken och ofärdig demoversion. Agnetha skulle spela in sången <a href="https://www.youtube.com/watch?v=mLI1f76OwEc">i en svensk version</a> till sitt enastående album "Elva kvinnor i ett hus" där den kom mycket mer till sin rätt. </p><p>Idag framstår "Ring Ring" som en lite rufsigt yrvaken första upplaga av det som skulle bli Abba men som inte riktigt var där än. Intressant som tidsbild och alls inte ointressant som skiva betraktat. Snart nog skulle de fyra medlemmarna få tid att fokusera helt på sitt nya projekt och det skulle märkas ganska snabbt.</p><p>På originalversionen av LP:n ligger spåren i följande ordning: </p><p>(Sida 1) Ring Ring (Bara du slog en signal). Another Town, Another Train. Disillusion. People Need Love. I Saw It In The Mirror. Nina, Pretty Ballerina. </p><p>(Sida 2) Love Isn't Easy (But It Sure Is Hard Enough). Me And Bobby And Bobby's Brother. He Is Your Brother. Ring Ring (engelsk version). I Am Just A Girl. Rock'n roll Band. </p>Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abba-och-alla-deras-album.html">här</a>.<div><br /><div><iframe allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="352" loading="lazy" src="https://open.spotify.com/embed/album/3Il2ad1NGO9zoY1FIVBuHD?utm_source=generator" style="border-radius: 12px;" width="100%"></iframe></div></div>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-12454618186483825912023-08-19T15:02:00.009+03:002024-03-02T20:41:51.780+02:00Abba och alla deras album<p>I ett svagt ögonblick i somras lät jag mig överrumplas. Jag tyckte att jag redan gett Abba mer än tillräckligt av mina pengar men helt plötsligt fanns den fina boxen med alla Abbas tio originalalbum i nypressade vinylutgåvor framför mig. Till vrakpris, dessutom.</p><p>Äsch, tänkte jag. Det är ju bara pengar. Och nu pryder den sin plats i min skivsamling. Jag älskar ju Abba och nu kan jag intala mig att jag aldrig mer behöver köpa några fler versioner av deras album. (Jag tror jag övertygade mig själv om samma sak när jag köpte motsvarande box som cd-utgåva för en tio-femton år sedan.)</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhw7UCLIYbNnEZ4nVK7sBTp0J4yZ8Z9kHFSrDi6fPIGD-BqI03Kgf97tNwWdej85_t_uyVbgRxo7eD6q4UceV9SjXJ3EOqsxYHZqM08p2WIVgllVj8q_6E-Cmw30M1gpBy1ptBvFbuuSCf9Dv3DI7buDJRfOMhOIuwYiw9Nv9C20tR6TUZ4_VdmF73B6o4/s350/Abba%20box.jpg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="350" data-original-width="350" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhw7UCLIYbNnEZ4nVK7sBTp0J4yZ8Z9kHFSrDi6fPIGD-BqI03Kgf97tNwWdej85_t_uyVbgRxo7eD6q4UceV9SjXJ3EOqsxYHZqM08p2WIVgllVj8q_6E-Cmw30M1gpBy1ptBvFbuuSCf9Dv3DI7buDJRfOMhOIuwYiw9Nv9C20tR6TUZ4_VdmF73B6o4/s320/Abba%20box.jpg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright Polar Music International<br /></td></tr></tbody></table><br /><p>Jag skrev ju redan då jag recenserade "Voyage" att album egentligen aldrig var Abbas starka sida. Den av deras skivor som sålt bäst är talande nog "Abba Gold", en samlingsskiva där man plockat alla russin ur kakan och får allt godis på samma ställe. </p><p>(Man kan för all del också diskutera urvalet av låtar till "Abba Gold" tills korna kommer hem. Jag är rätt säker på att de flesta idag skulle välja bort vissa spår till förmån för andra, men det är en diskussion som skulle vara värd ett helt eget inlägg.)</p><p>Vad är då ett bra album? Högst subjektivt tycker jag att ett bra album ska ha någon typ av idé, något slags röd tråd som löper genom sångerna på något sätt. Det får gärna också finnas en dramatisk båge som får låtarna att kännas som en enhet. Såväl den röda tråden som den dramatiska bågen får gärna vara vaga så länge man som lyssnare får känslan att någon tänkt till en smula.</p><p>En albumproducent är lite grann som kuratorn på ett museum: man tar olika objekt och sätter samman dem till en helhet som ska tilltala, utmana och kommunicera med publiken. </p><p>När Abba släppte sin första fullängdare 1973 var idén om genomarbetade plattor ännu relativt färsk och en LP var istället för det mesta något man släppte då en artist spelat in tillräckligt många låtar så man kunde samla ihop dem på ett ställe.</p><p>Abba växte tydligt även fram ur en idé att en fullängdare skulle ge publiken valuta för pengarna och en stor variation. Björn och Benny skulle sjunga nästan lika mycket som Agnetha och Frida, pophitsen fick gärna stå sida vid sida vid lättsmält och "bred" musik. Den här viljan att vara så många saker som möjligt gjorde ofta Abbas album lite onödigt spretiga och ofokuserade.</p><p>Det är åtminstone bilden som framträder i mitt huvud. Kanske har jag fel, men nu har jag ett perfekt tillfälle att ta reda på hur det ligger till. Dags att lyssna igenom vinylerna i min nya box och kolla hur de enskilda skivorna står sig. </p><p>Med risk för att den här bloggen förvandlas till en renodlad Abba-blogg för ett tag så kommer här mina tankar om Abbas diskografi, en LP i taget.</p><p></p><ul style="text-align: left;"><li>1973 - <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abbas-album-ring-ring-1973.html">Ring Ring</a></li><li>1974 - <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abbas-album-waterloo-1974.html">Waterloo</a></li><li>1975 - <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abbas-album-abba-1975.html">Abba</a></li><li>1976 - <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abbas-album-arrival-1976.html">Arrival</a></li><li>1977 - <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abbas-album-album-1977.html">The Album</a></li><li>1979 - <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/08/abbas-album-voulez-vous-1979.html">Voulez-vous</a></li><li>1980 - <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/09/abbas-album-super-trouper-1980.html">Super Trouper</a></li><li>1981 - <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2024/03/abbas-album-visitors-1981.html">The Visitors</a></li><li>2021 - <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2021/11/abba-voyage.html">Voyage</a></li></ul><p></p>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-58112799469087341922023-08-15T21:52:00.006+03:002023-08-15T22:02:06.092+03:00Barbie - kitschig och övertydlig<p>Jo, då. Till slut tog jag mig iväg. Jag satte på mig de enda rosa plagg jag äger - en t-shirt och ett par promenadskor - och begav mig till biografen. Det var dags att se Barbie, filmen jag varit så bubbligt och fnissigt <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2023/07/besatt-av-barbiefilmen.html">sugen på att se</a>.</p><p>Vi kan väl säga att mina förväntningar både infriades och inte infriades.</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi6e0CWGHVCkCDuv009JjUBl42LSu1kNKSizMqjcH8JtW_fBGXNZnRQ-GXY6dF4MeEOTHcnRvcGeieLrOIv3zDEFlz6tZUIp44TlRD2xnzIODW_VHi9Vt0Lp3KmxZ37sndV0ApFxsSPsm0ggnhTTPgpt2ucd18ijcREMeKibodND_sH-Bp03QrhVhHESO4/s1185/barbie-BARBIE_VERT_TSR_W_TALENT_2764x4096_DOM_rgb.jpg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1185" data-original-width="800" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi6e0CWGHVCkCDuv009JjUBl42LSu1kNKSizMqjcH8JtW_fBGXNZnRQ-GXY6dF4MeEOTHcnRvcGeieLrOIv3zDEFlz6tZUIp44TlRD2xnzIODW_VHi9Vt0Lp3KmxZ37sndV0ApFxsSPsm0ggnhTTPgpt2ucd18ijcREMeKibodND_sH-Bp03QrhVhHESO4/s320/barbie-BARBIE_VERT_TSR_W_TALENT_2764x4096_DOM_rgb.jpg" width="216" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Filmens officiella poster, tack för lånet WB</td></tr></tbody></table><br /><p>Om vi börjar med de bra bitarna så är filmens formspråk alldeles briljant. Barbies värld är underbart surrealistiskt plastig, alla medverkande <b><i>SKÅDESPELAR</i></b> så det står härliga till (det medvetna överspelet är så intensivt påträngande att man blir smått mörbultad) och ingenting är någonting annat än yta. Bara härlig, glansig, lyxig, underbar yta. </p><p>Grundkonflikterna i filmen är två. Dels är Ken fullständigt åsidosatt och negligerad och överflödig i det här världsbygget och har allt starkare känslor inför detta. Dels söker sig mörka tankar in och kastar in vår huvudperson - den barbiegaste Barbien av dem alla - i en djup existensiell kris. Svaren finns i den verkliga världen där Barbie reduceras från makthavare till ögongodis medan Ken blir inspirerad av patriarkatet.</p><p>Det är också i den verkliga världen som filmen börjar gå vilse. Lite kul är det att nästan alla anställda på filmversionen av Mattel är mesiga och personlighetslösa män som speglar alla de bortkomna Ken-dockor som bara längtar efter Barbies uppmärksamhet. Men som satir över hur patriarkatet vingklipper såväl män som kvinnor är det mer än lovligt tunt.</p><p>Kanske kan budskapet skaka om den som aldrig funderat över patriarkatet. Kanske kan någon medlurad make eller pojkvän få sig en tankeställare i biosalongen. Kanske kan en trevande diskussion eller två få sin början här. Helt klart har den väldigt snälla och oförargliga genusvetenskapliga aspekten av Barbie lyckats uppröra reaktionära mansivrare i olika delar av världen.</p><p>För att patriarkatet suger, det är ingenting den här filmen hymlar med. Alla män i maktposition är hopplösa pajasar och när Ken startar sitt eget patriarkat blir Barbievärlden ful och beskuren och oattraktiv. Det tråkiga är att Ken-arnas försök till statskupp dessvärre får dem alla att kännas mindre älskvärda efteråt. </p><p>När de trånande plastgossarna förvandlas till ken-splainande mansgrisar går något sönder i filmens narrativ som den sedan inte riktigt klarar av att lappa ihop på slutet. Om Barbie inte behövde Ken från början, varför ska hon vilja hänga med honom när han visat sig vara ett latent hot?</p><p>Över huvud taget är slutet en seg transportsträcka där man släpper alla försök till bildberättande och istället låter skådespelarna säga allting viktigt med stora och laddade ord, på det där riktigt jobbigt övertydliga sättet som inte sällan sänker amerikanska filmer. </p><p>Tänk om filmskaparna vågat hålla fast i sin skruvade värld och löst slutkonflikten utan alla stora ord. Att man istället låtit en flippad handling säga samma sak, fast med bilder istället. Att man skulle ha gjort filmen minst tjugo minuter kortare.</p><p>Även om jag skulle önskat mig lite rakare rör så har filmen främst goda sidor. Den är en visuell fest, den är ofta riktigt kul och driver med sig själv och sin egen form på inspirerade sätt. Och så har den Helen Mirren som berättarröst, det kan aldrig vara fel.</p><p>Den stora stjärnan i sammanhanget är ändå obestridligen Margot Robbie som fullständigt dominerar varje filmruta hon är med i. Hon får dockan att leva och känna. Hon lyckas få lådan Barbie levereras i att kännas mer angelägen och lyxig än den egentligen förtjänar. Det här är i alla avseenden hennes film.</p><div style="text-align: center;"><iframe allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture; web-share" allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/pBk4NYhWNMM" title="YouTube video player" width="560"></iframe></div><p></p>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-5619827389155769612023-07-22T06:00:00.000+03:002023-07-22T06:02:16.938+03:00Tidsmaskin till Rennes<p>Just nu gör jag det: det jag lika mycket längtat att göra som jag bävat inför att göra i ett kvarts sekel. Jag ska åka tillbaka till staden där jag tillbringade ett utbytesår en gång för länge sedan i min späda ungdom. Staden där jag växte upp på många sätt, där jag fick många nya perspektiv på tillvaron och där jag äntligen fick fason på den franska som ännu lever där någonstans i mitt huvud.</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgG81MPwzy7mBppdW99bIJ0e8iGFWST0CClKdxJJyO2OY-wEqzV7ZwTHrzqc5nvia4FNXDTisRLV1HYiddQIhgdFQS26kKjnje9fQsiTv_GySEQK7bE5Xhm_t-T0NLi7htgJKwW1xRkCQHTha5xYIkKvIb8j04L_GQOBe_NEtaUJF7U0rxzhlE6-Y7GqQs/s1118/Ska%CC%88rmavbild%202023-07-21%20kl.%2010.36.26.png" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="632" data-original-width="1118" height="181" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgG81MPwzy7mBppdW99bIJ0e8iGFWST0CClKdxJJyO2OY-wEqzV7ZwTHrzqc5nvia4FNXDTisRLV1HYiddQIhgdFQS26kKjnje9fQsiTv_GySEQK7bE5Xhm_t-T0NLi7htgJKwW1xRkCQHTha5xYIkKvIb8j04L_GQOBe_NEtaUJF7U0rxzhlE6-Y7GqQs/s320/Ska%CC%88rmavbild%202023-07-21%20kl.%2010.36.26.png" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Välkommen till Rennes - Roazhon på bretonska</td></tr></tbody></table><br /><p>Rennes är på inget sätt någon av Frankrikes mest kända eller profilerade städer, trots att man är ett centrum för digital innovation. Rennes är landets tionde största stad om man räknar invånare i tätort (istället för det töntiga officiella franska systemet som bara räknar boende inom stadsgränsen). Ett tag var man den minsta staden i världen med ett eget tunnelbanesystem.</p><p>Den där metron har jag aldrig upplevt. När jag bodde i Rennes - från september 1997 till maj 1998 - var staden i full färd med att gräva tunnlar och skapa kaos både lite här och lite där. Vi tog oss fram med buss eller till fots: från mitt studenthem tog det en dryg halvtimme att promenera in till centrum.</p><p>Stadskärnan i Rennes är en betagande samling gamla hus, full av restauranger och barer och en mängd butiker. Jag minns en fantastisk stor bokhandel - Forum du Livre - och den lokala Fnac där jag köpte skivor så snart jag hade råd. Mest lyssnade jag på Lara Fabian (<a href="https://open.spotify.com/album/1VOw4yLcyAgwPR3dGPXRnm?si=a0d0c050b3ac4ff6">"Pure"</a> blev en storsäljare under hösten) samt Zazie (den några år gamla <a href="https://open.spotify.com/album/34GPTRygg7wzqFmRWjiKoa?si=0ac0c71c543e44a8">"Zen"</a>, uppföljaren <a href="https://open.spotify.com/album/6utdKwBaDzXhEHAt9lrfLw?si=e4d0d26f4d094c67">"Made in Love"</a> släpptes precis innan jag åkte hem).</p><p>Min tillvaro var full av fransk pop. Jag lyssnade mer på radio än jag gjort någon annan gång i mitt liv och köpte sedan en tv med inbyggd videobandspelare, och då spelade jag in de bästa musikvideorna från TV. Varje morgon vaknade jag till "Boulevard des clips" på M6 och trodde jag hallucinerade då de första gången visade Madonnas "Ray of Light" där Bingo-Lotto och Leif "Loket" Olsson flimrade förbi.</p><p>Livet var också fullt av studier på universitet Rennes 2, av Yop drickyoghurt, av musiktidskriften "Platine" (dessvärre nedlagd men en musiknörds dröm) och alla dessa nya vänskaper man hittade.</p><p>Att få spegla sig i nya människors ögon under ett år var oändligt utvecklande och under min tid i Rennes kändes nya saker möjliga. För första gången testade jag att komma ut för fler personer än mina allra närmaste. Lekte med tanken på att stanna i Frankrike om den där killen skulle visa sig lika intresserad av mig som jag var av honom. Men mest av allt: oändliga diskussioner om livet och världen och känslor och relationer.</p><p>Vi visste ju att året skulle ta slut men när det väl gjorde det skedde det mycket mer plötsligt än åtminstone jag var förberedd på. I många år tänkte jag att vi nog kunnat hålla kontakten med fler om internet inte varit så nykläckt, om det funnits någon typ av social media. Nu är jag inte så säker längre. </p><p>Kanske var det där och då och vår gemensamma upplevelse som gjorde oss till vänner? Kanske var det så, men det grämer mig lite ännu att det finns några vänner från Rennes jag inte ens minns namnet på och som jag inte ens kan försöka hitta på nytt. Och gläds åt alla de vänner jag hållit kontakten med, åtminstone då och då.</p><p>Jag har alltid tänkt att jag skulle åka tillbaka en dag och nu sker det alltså. När det här inlägget publiceras sitter jag på flyget till Paris. Och jag är irrationellt nervös inför hela upplevelsen.</p><p>Rennes har lämnat skarpa minnen hos mig. Tror jag, åtminstone. Tänk om jag kommer dit och märker att jag minns fel? Tänk om jag inte hittar längre? Tänk om jag kommer dit och upptäcker att Rennes bara är en stad som många andra?</p><p>Oavsett hur det går och en hurdan upplevelse som väntar önskar jag alla unga människor ett år som utbytesstudenter någonstans. Så omtumlande, så omskakande och så uppfriskande. Så nervös han var - den där unga personen som jag var en gång - och hur snabbt han ändå landade på fötterna i sin nya tillvaro.</p><p>Rennes och jag har båda förändrats och utvecklats på tjugofem år. Nu ska vi mötas på nytt. Önska oss gärna lycka till.</p>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-43769823266140062302023-07-21T07:38:00.002+03:002023-07-21T10:06:34.705+03:00Besatt av Barbiefilmen<p>Kanske kunde man ana att det skulle hända. Hur mycket rosa kitsch kan jag egentligen motstå? Hur som helst, allt sedan <a href="https://www.youtube.com/watch?v=GRyt3Ov4zz0">den korta trailern</a> för "Barbie - The Movie" landade på nätet har jag varit helt besatt av den här skapelsen.</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh3IlHJNq4dgBtHqkNfxiY0ma_Onp1u5bI9way0NJmy7jRgi8jD0CyQcuFAJS9NICdagMijA6Rzol572ylqKVk1ETSDHhm7Cars8vqab42L2BHpfUyGOCoCbuVvupCZ7uE5K2VNwWXlDCGzfrnbOUj8dewfQmhHpSevviAHNtit5XUssUg4qLObb4EsBCs/s2840/Ska%CC%88rmavbild%202023-07-21%20kl.%2000.34.36.png" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1182" data-original-width="2840" height="133" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh3IlHJNq4dgBtHqkNfxiY0ma_Onp1u5bI9way0NJmy7jRgi8jD0CyQcuFAJS9NICdagMijA6Rzol572ylqKVk1ETSDHhm7Cars8vqab42L2BHpfUyGOCoCbuVvupCZ7uE5K2VNwWXlDCGzfrnbOUj8dewfQmhHpSevviAHNtit5XUssUg4qLObb4EsBCs/s320/Ska%CC%88rmavbild%202023-07-21%20kl.%2000.34.36.png" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Screenshot från filmens trailer</td></tr></tbody></table><p>Kanske är det lätt att tänka att det skulle bero på att jag var en av de där homopojkarna som i hemlighet lekte med Barbie när ingen såg på, men det stämmer inte riktigt. Jag hade mer än tillräckligt många tjejkompisar omkring mig när jag var liten, så någon brist på tillfällen fanns inte. Jag har nog lekt med Barbie helt tillräckligt.</p><p>Barbie var ju aldrig för mig. Jag blev mätt på den där dockan väldigt snabbt, hela hennes värld kändes så begränsad. Jag kunde leka i timmar med mjukdjur och andra dockor och leksaker - i betydligt högre ålder än det var klokt att erkänna på skolgården - men Barbie och jag klickade inte. </p><p>Kanske för att narrativet redan var så givet. Barbies värld kändes så färdigt uttänkt, det var svårt att introducera något eget dit. Jag tyckte aldrig att den lämnade särskilt mycket rum för fantasin.</p><p>Fenomenet Barbie, däremot. Oh boy. Allt som skrivits, formulerats, tänkts och diskuterats om den här leksaken genom åren. Hon har varit allt från en glimrande dröm till feminismens undergång och allt tänkbart däremellan.</p><p>När det stod klart att filmen skulle bli av var det lätt att förvänta sig en riktig kalkon av något slag, men redan de första bilderna som släpptes till pressen var underbart kitschiga och stiliserade.</p><p>Regissören Greta Gerwigs intervjuer väckte mitt intresse ännu mer, inte minst hennes sinne för det artificiella: att lyfta fram den gamla studiofilmens kvaliteter med målade miljöer och - inte minst - att använda lager på lager av färgskalor. Hur förhåller man sig till en målad himmel som inte är äkta men som likafullt finns? En perfekt inramning till en berättelse om någon som inte finns men samtidigt finns i allra högsta grad.</p><p>Något som verkligen finns är hypen kring filmen och en del svenska recensenter har skruvat på sig inför det faktum att Barbies tillverkare Mattel får onödigt mycket marknadsföring här. Som om inte alla amerikanska storfilmer numer är mer merchandise än film, som om inte filmer alltmer framstår som något som i första hand ska sälja något annat. Om inte en grej så kanske en streamingtjänst. Det känns underligt att oroa sig extra mycket i det här fallet.</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi9t1o_dxPKk8liJUUc0tCZOyHBAQ_b5ItO_QZaORLo-VYxUrzN9tFxR07CokeS9IfY0iFPifWcNF1D3Qv5NgaIiyYwRe0EiE3-GJAurTlD35e5f-CG6qDVNo94TSLlaOxA_wVmk6UnG7g3yZQ9YHCGKGaqqXmj0-syja3dOkPzygHxA6vR4GcOC6DYcWs/s2880/Ska%CC%88rmavbild%202023-07-21%20kl.%2000.38.04.png" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1438" data-original-width="2880" height="160" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi9t1o_dxPKk8liJUUc0tCZOyHBAQ_b5ItO_QZaORLo-VYxUrzN9tFxR07CokeS9IfY0iFPifWcNF1D3Qv5NgaIiyYwRe0EiE3-GJAurTlD35e5f-CG6qDVNo94TSLlaOxA_wVmk6UnG7g3yZQ9YHCGKGaqqXmj0-syja3dOkPzygHxA6vR4GcOC6DYcWs/s320/Ska%CC%88rmavbild%202023-07-21%20kl.%2000.38.04.png" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Barbie och Ken i en båt, screenshot från filmens trailer</td></tr></tbody></table><p><a href="https://www.youtube.com/watch?v=pBk4NYhWNMM">Den längre trailern</a> gav mig ännu fler rosa fjärilar i magen men tyvärr hinner jag inte springa ut och se filmen direkt efter premiären. Jag hoppas att de härliga fjärilarna lever kvar, att jag faktiskt tar mig till biografen även när den stora hajpen lagt sig något och sedan njuter så mycket som jag vill njuta. Risken finns förstås att allt det härliga redan synts i trailern men det må så vara i så fall.</p><p>I orons år 2023 är det faktiskt inte fel med lika rosafärgad eskapism för en stund.</p>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-91584588505981055912023-05-03T22:39:00.000+03:002023-05-03T22:39:17.282+03:00Är det dags att göra slut med Twitter?<p>Häromdagen fick jag ett litet meddelande som meddelade mig att det var min årsdag på Twitter och att jag tillbringat fjorton år på fågelappen. Tänka sig - fjorton år! Det har dessutom varit fjorton bra år. Av alla sociala medier har jag alltid älskat Twitter mest.</p><p>Det är inte så underligt. Jag är en skrivande människa och en läsande människa. Jag föredrar alltid skrivna ord framför bilder eller videor. När Twitter var en alldeles ny plattform var det någon som beskrev den som "Facebook utan allt trams, Facebook med bara statusuppdateringar". Jag förstod precis och föll pladask.</p><p>Under de första åren var det mesta bara kul och okomplicerat. Det värsta som kunde hända var att sidans kapacitet inte räckte till och sajten kollapsade. Då fick man inga tweets i sitt flöde, istället fick man se den ikoniska valen - the Fail Whale - som signalerade att något var fel.</p><p><br /></p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj3l6TT09F0N6dxszpNb85Vwi6pVPqodSn282DQrtXw8Z8bfxAv3g1c2xSimSTnTm_39mzA9rESbWUHNPv9bcxMPmDnD3w7Keu0memDQeqYCmw1nPhUu1Rq3SrGIgpDLIDz-tBACjy4E0w2X50Gqpi6rDgXQ8HoHJrFxiBs2uhNcyr3M5NJHWRTQySz/s602/fail-whale.webp" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="551" data-original-width="602" height="366" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj3l6TT09F0N6dxszpNb85Vwi6pVPqodSn282DQrtXw8Z8bfxAv3g1c2xSimSTnTm_39mzA9rESbWUHNPv9bcxMPmDnD3w7Keu0memDQeqYCmw1nPhUu1Rq3SrGIgpDLIDz-tBACjy4E0w2X50Gqpi6rDgXQ8HoHJrFxiBs2uhNcyr3M5NJHWRTQySz/w400-h366/fail-whale.webp" width="400" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Den ikoniska klassiska valen. En krasch-kelott, måhända?</td></tr></tbody></table><p><br /></p><p>De senaste åren har bjudit på värre saker än valar. Tonen har blivit hårdare, trollen flera. Det är inte bara Twitters fel, det är också det offentliga samtalet som hårdnat och blivit mer polariserat. Själv har jag en ganska skyddad tillvaro online medan andra knappt kan skriva om dagens väder utan att få en hel storm av elaka svar hällda över sig.</p><p>Samtiden är också som en ständigt pågående störtskur av dåliga nyheter och till och med en nyhetsjunkie som jag har börjat avskärma mig från flödet. Jag orkar inte ta del av allt. Jag behöver inte veta allt. Jag behöver inte ständigt påminnas om hur förskräckligt allting är.</p><p>Det i särklass värsta med Twitter är ändå firmans nya ägare, den lynniga och oförutsägbara miljardärbebisen Elon, som sedan han tvingats köpa plattformen till överpris gjort sitt absolut yttersta för att förstöra de sista bitarna av vad som var kul och användbart eller ens fungerande. Som om han aldrig förstått vad grejen var. Eller som om han i sin barnsliga avundsjuka mot människor som twittrade framgångsrikt ville slå sönder deras leksak.</p><p>Den ena nya påfundet efter det andra har spottats ut från den nya ledningen och när man tror att inget kan bli mer katastrofalt än det senaste fiaskot står man snart där på nytt, än en gång lamslagen av häpnad. För att använda en klassisk replik från katten Gustaf: "Varje gång jag tror botten är nådd kommer nån med en spade". </p><p>Det blir allt svårare att motivera för sig själv varför man ska hänga på ett ställe som aktivt försöker skrämma bort alla vettiga och som istället glatt bjuder in extremister och galningar att ta plats.</p><p>Jag kommer fortfarande på mig själv med att formulera saker i huvudet som jag gärna skulle twittra. Men sedan smälter lusten bort. Det är liksom bara inte roligt längre. På samma sätt som jag en dag insåg att Facebook krävde alldeles för mycket av min tid känns det mer och mer som att jag är färdigtwittrad.</p><p>Jag tänkte hänga kvar över Eurovision Song Contest - att twittra är aldrig så roligt som när det är ett stort evenemang på gång - men om inte gnistan kommer tillbaka testar jag att gå på paus.</p><p>Nu önskar jag bara att någon kunde uppfinna ett fungerande alternativ: en textbaserad plattform som kunde fylla samma funktion och fånga samma känsla som Twitter gjorde då en gång för länge sedan. Men jag är också lite rädd att det först och främst är den tiden som flytt och det kan ingen ny app göra något åt. Tyvärr.</p>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-12657421093475247842021-11-15T19:45:00.018+02:002021-11-15T20:35:11.415+02:00Abba / Voyage<p>Inte trodde jag att jag någonsin skulle få skriva en recension om ett album med helt ny musik från Abba - den popakt som utan någon som helst konkurrens varit den viktigaste för mig i mitt liv. Nu har skivan varit ute en dryg vecka och jag har funderat och lyssnat och tänkt.</p><p>Om man väntat fyrtio år på musiken kan man väl gärna ta ett par dagar extra på sig att tänka ut vad egentligen tycker, tänker jag.</p><p><br /></p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjYyzQzC8QCAbgD6CbF5k9cQYOmkF-AyGmDsCoullvP1rj0r7gNrSLGdEUJ_Mrxt0PXRmoRKmLIhcFp0POKa7HNhJulx_e8z4dtG7bLjurZ88OzP_Kku9A9a9CXItS8pF3yz_GQ2d6PQgc/s300/ABBA_-_Voyage.png" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="300" data-original-width="300" height="300" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjYyzQzC8QCAbgD6CbF5k9cQYOmkF-AyGmDsCoullvP1rj0r7gNrSLGdEUJ_Mrxt0PXRmoRKmLIhcFp0POKa7HNhJulx_e8z4dtG7bLjurZ88OzP_Kku9A9a9CXItS8pF3yz_GQ2d6PQgc/s0/ABBA_-_Voyage.png" width="300" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright Polar Music</td></tr></tbody></table><br /><p>Kritiken mot "Voyage" har överlag varit positiv men artig och sällan översvallande. En och annan kritiker undrade varför Abborna inte tillåtit sig mer experimenterande och mer äventyrlighet i musiken. En och annan påpekade lite surt att det minsann inte låter som Abba gjort under glansdagarna. Det är verkligen att missa poängen.</p><p>Vill man höra ett Abba som stod på sin absoluta topp är det bara att vända blicken tillbaka och lyssna på de gamla låtarna. "Voyage" är något helt annat än ett försök att låta likadant som då. "Voyage" är en dörr på glänt till ett parallellt universum, till en värld där Abba aldrig splittrats. </p><p>En värld där Abba tagit ett djupt andetag efter <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2013/05/vem-kunde-fa-ordning-pa-chess.html">"Chess"</a>, hittat gnistan igen och fortsatt spela in musik tillsammans. Hur skulle ett sådant Abba ha kunnat låta? Abba gick skilda vägar när medlemmarna växte upp, lämnade dansgolvet och började intressera sig för andra saker. Vad skulle ett vuxet Abba sjunga om? "Voyage" ger till viss del ett svar på det. Eller åtminstone en del av ett svar.</p><p>Mest av allt är "Voyage" en oerhört generös gåva från ett band som redan gett mer än någon kan ha rätt att förvänta sig, till en publik som aldrig slutat älska sitt favoritband och som ofta älskat monumentet Abba betydligt mer än de forna medlemmarna gjort.</p><p>Med det sagt, vad tycker jag om "Voyage"? Först och främst är det solitt hantverk. Ojämnt, precis som nästan alla Abbas tidigare album. Det finns en anledning till att "ABBA Gold" är ett av de bäst säljande albumen i musikhistorien - majoriteten av låtarna i Abbas katalog är små mästerverk men bandet framstår alltid som allra bäst när man får plocka russinen ur kakan. </p><p>Nästan varje Abba-album har en eller flera spår som kanske inte är dåliga men som inte riktigt passar in i den dramatiska bågen. Som gärna kunde ha ersatts av något annat. "Voyage" är inget undantag. Här är mina tankar om vart och ett av de tio spåren på "Voyage".</p><p><b>01. I Still Have Faith In You</b></p><p>Den första av de nya singlarna är först och främst en rasande skicklig komposition och ett bevis för vilket geni Benny Andersson är. I likhet med "The Name Of The Game" (som ironiskt nog inte är en av Bennys egna favoriter) består låten av flera olika delar och når inte full kraft förrän samtliga delar flätas ihop och blir till en enhet. Man kan inte övertyga någon om den här låtens storhet genom att vissla den. Texten handlar naturligtvis om medlemmarna själva och den ömsesidiga respekt de känner för varandra. Om den vänskap som finns kvar efter allt de gått igenom tillsammans och på skilda håll.</p><p>Att vara fyra etablerade artister som i prinicp redan var så stora som de kunde förväntas bli - utom Frida som aldrig riktigt slog igenom som soloartist - som med förenade krafter lade världen för sina fötter, något ingen artist från ett icke-engelskspråkigt land någonsin gjort fullt ut, är en så otrolig historia. Det är en glädje att vänskapen Abborna emellan har bestått, det var nog aldrig helt självklart.</p><p><b>02. When You Danced With Me</b></p><p>Efter en av de mest uppenbart självbiografiska låtarna Abba gjort kommer denna glada lilla dansmelodi om paret som dansade tillsammans i Kilkenny en gång för länge sedan, innan han drog till den stora staden och hon blev kvar. Många anser att det här är ett av de svagaste ögonblicken på albumet och undrar varför en grupp svenskar sjunger om ett par på Irland. Det kan man undra och nog är låten föga mer än en glad bagatell, men den fyller också en funktion. Det är så lätt att läsa in Abbornas egna känslor och erfarenheter i texterna, men redan i den andra låten visar men med hela handen att nej - alla låtarna handlar inte om oss själva. Det ger en behaglig distans och en tvetydighet gällande texterna som håller i sig genom hela "Voyage".</p><p><b>03. Little Things</b></p><p>Helt ärligt har en jullåt med Abba aldrig legat särskilt högt på min personliga önskelista. Det känns lite som om man lagt <a href="https://www.youtube.com/watch?v=d1-uLBhcJZc">"The Way Old Friends Do"</a> och barnkören från <a href="https://www.youtube.com/watch?v=LxBbX9IdA2Y">"I Have A Dream"</a> i ett provrör, sprinklat i lite tomtebloss och julglitter och skakat om. Verkligen inte mina favoritingredienser, men slutresultatet känns ändå värdigt - inte minst tack vare sånginsatsen. På den gamla goda tiden hade "Little Things" förmodligen relegerats till att bli B-sida till en hitsingel, och på många sätt är den minst angelägna låten i samlingen. En vaggande temposänkning var främsta funktion är att kratta manegen inför det som komma ska. </p><p><b>04. Don't Shut Me Down</b></p><p>Första gången jag hörde "Don't Shut Me Down" var jag på väg till matbutiken och fick bita mig i läppen för att inte kläcka ur mig ett lyckligt litet skrik då rytmspåret kickade in efter den första versen. Här finns alla klassiska Abba-komponenter i ett uppdaterat paket, komplett med en text som fungerar på flera olika plan. Här får Agnetha - som ofta varit passiv och förkrossad och handlingsförlamad i Abbas låtar - närmast sparka upp dörren hos sin gamla kärlek och förklara att det minsann är dags för omstart. I princip <a href="https://www.youtube.com/watch?v=BrkCMvGpf38">"As Good As New"</a> med ett mycket större självförtroende. </p><p>Dessutom är texten en programförklaring för hela "Voyage"-projektet: jag är inte längre den du kände från förr, jag är då och nu i förening. Behöver jag ens understryka hur fantastiskt Agnetha sjunger här - intensivt och engagerat med en utsökt känsla för dramatik. En framtida evergreen som inte behöver skämmas för sig vid sidan av Abbas klassiker.</p><p><b>05. Just A Notion</b></p><p>En lysande idé på pappret: att ta en gammal Abba-låt som aldrig färdigställdes och klä upp den i nya kläder. Nästan alla röster på bandet är hämtade från originalinspelningen medan i princip hela musikbakgrunden är ny. Det borde funka - och det gör det till stor del - men här finns en del problem. "Just A Notion" var en ganska primitiv <a href="https://www.youtube.com/watch?v=q7ydu4OQ7n4">demo</a>, men den hade en hel del svisch och svosch och nattklubbsglamour i anslaget. Den nya bakgrunden känns mer som gubbdans på ett cocktailparty än ett häftigt party på Alexandra i slutet av 70-talet. Det låter helt enkelt mer som ett kompetent dansband som spelat in en Abba-cover än äkta vara, med sitt tunga pianodriv och schlagerblås. Trots alla dessa invändningar blir jag på ett alldeles utmärkt gott humör varje gång jag hör "Just A Notion", som fungerar utmärkt som sista spår på vinylskivans A-sida.</p><p><b>06. I Can Be That Woman </b></p><p>Här kommer skivans mesta balansakt: ett relationsdrama med en tydligare countrydoft än Abba brukat ha - möjligen med undantag av <a href="https://www.youtube.com/watch?v=oAEdM-lUqEQ">"One Man, One Woman"</a> - lastat med stora känslor och med stor risk att få emotionell slagsida. Det är morgonen efter ännu ett stort bråk - där hon än en gång druckit för mycket, han fått nog en gång för alla och i mitten finns familjens hund som bara vill att allt ska vara bra. Här finns en del osmidigheter i texten, men allt räddas av ännu ett stycke magnifik solosång där Agnethas röst för tankarna till storheter som Tammy Wynette.</p><p><b>07. Keep An Eye On Dan</b></p><p>Ifall låten om Kilkenny uppenbarligen handlade om någon eller några som tydligtvis inte var Abba själva kommer här raka motsatsen när Agnetha sjunger med sårig röst om livet efter <a href="https://www.youtube.com/watch?v=WbnG3eAGb6Y">"The Winner Takes It All"</a> med delad vårdnad om barnen och känslan av att ha blivit utestängd från det liv man alltid drömt om. Agnetha, som i verkligheten mycket hellre ville ha en familj än att vara en världsartist och som i intervjuer berättat hur skilsmässan från Björn kändes som ett monumentalt misslyckande samtidigt som hon var etta i världen. När hon nu får sjunga ut om de här känslorna - som på många sätt skilde henne inte bara från Björn men från resten av gruppen och dess entourage - blir resultatet engagerat och ett av de största ögonblicken på "Voyage".</p><p><a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2013/07/bra-bocker-om-svenska-skivbolag.html">Stikkan Andersson</a> lär ha kallat Agnetha för en lat dansbandssångerska som borde vara glad för sina Abba-miljoner. På "Voyage" känns det som om hon istället jobbar hårdare än de flesta och med strålande resultat. </p><p><b>08. Bumblebee</b></p><p>En trevlig stund i trädgården i sällskap av Frida och en surrande humla. Här finns ekon av klassiker som <a href="https://www.youtube.com/watch?v=8WyfVoFM9As">"Chiquitita"</a> och <a href="https://www.youtube.com/watch?v=b-U3-Sla8GM">"Fernando"</a> i anslaget såväl som en droppe tillbakahållen klimatångest i texten, men helheten blir aldrig mer än just ett stycke trevlighet - en lugn stund i mitten av B-sidan.</p><p><b>09. No Doubt About It</b></p><p>Trots att de har tre solonummer var känns "Voyage" mer som Agnethas än Fridas skiva, men här får Frida något att sätta tänderna i. I ett musikaliskt landskap som påminner en aning om <a href="https://www.youtube.com/watch?v=geooJv-Usus">"Hole In Your Soul"</a> ber den ena parten om ursäkt för att ha startat ett gräl i en text som faktiskt sätter myror i huvudet på mig. Tar man den bokstavligt är kvinnan i förhållandet en grälsjuk hysterika som utsätter sin hårt prövade men ack så tålmodige make för ständiga och onödiga utbrott. </p><p>I början av Abbas diskografi - när orden som skulle sjungas bara behövde låta bra och det spelade mindre roll vad de betydde - skrev Björn Ulvaeus ett par texter som i ärlighetens namn inte känns så tilltalande idag i ett genusperspektiv. Men sedan dess har Björn levt ett liv, vidgat sina synsätt och förvandlats till en textförfattare i världsklass. Skulle han faktiskt skriva en låt om en ragata som gör livet svårt för sin bättre hälft? Textens jag beskriver sig själv och sina känslor i nedsättande ordalag medan han målas ut som en hjälte (<i>"he's too good for me, that's one thing I know for sure"</i>) och personligen skulle alla mina varningsklockor ringa om en bekant till mig pratade om sitt förhållande på det här sättet. </p><p>Det här kunde vara en prequel till <a href="https://www.youtube.com/watch?v=kTmZnQOfAF8">"Should I Laugh Or Cry"</a> där hans gaslighting fortfarande fungerar och hon inte sett igenom honom än. Det är sällan en poptext får mig att fundera så här länge och även musikaliskt är det här spänstigt, njutbart och underhållande. Och möjligen är den sista textraden (<i>"This isn't where it ends"</i>) en föraning om att Abba har fler överraskningar på lut för sina fans.</p><p><b>10. Ode To Freedom</b></p><p>Skivan avslutas varmt och värdigt med det kanske allra vackraste av de tio spåren, det som växt allra mest i mina öron sedan den första lyssningen. Om titeln väcker farhågor är själva texten en befriande betraktelse om hur frihet är svårt att sätta ord på och hur det inte finns några frihetshymner värda att minnas. Om det är här Abba sätter punkt så är det en oerhört väl vald plats att göra det på. Min enda invändning är att den här inspelningen känns lite väl kort: den hade gärna fått vara dubbelt så lång och tar slut lite väl plötsligt. Kanske är det också en händelse som ser ut som en tanke? Hur kunde Abbas comeback någonsin vara nog för alla som väntat och längtat? Hur många minuter vi än hade fått hade det känts som om slutet kommit alltför snart. Underbart är kort, som bekant.</p><p>Vad tycker jag då sammanfattningsvis? Jag känner att det inte spelar någon roll vad jag eller någon annan kritiker anser. "Voyage" är en fantastisk framgång som slagit åtskilliga rekord och år bland annat det nya århundradets snabbast säljande vinylskiva. En enorm kraftsamling och manifestation av en grupp där samtliga medlemmar passerat 70-strecket i en tid då vi stirrar oss blinda på ålder och ofta tror att man är slut som kreativ artist betydligt tidigare än så. </p><p>"Voyage" är bra men dess musikaliska vara eller icke vara hamnar ändå helt i skuggan av glädjen jag känner att Björn, Benny, Agnetha och Frida ville ge oss den här presenten. </p><p><b>Tobsons favoritspår:</b></p><p>Ett svårt val förvisso men "Don't Shut Me Down" känns redan som en klassiker som bara växer och växer för varje gång man hör den. </p><iframe allow="autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="380" src="https://open.spotify.com/embed/album/0uUtGVj0y9FjfKful7cABY?utm_source=generator" width="100%"></iframe>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-6045383973169501542021-11-10T23:27:00.005+02:002021-11-11T13:37:01.772+02:00Cats - katter som dansar och sjunger<p>Egentligen hade jag tänkt skriva något om precis hur förfärlig filmversionen av Cats (2019) är. Men behöver världen faktiskt ännu en text om det? </p><p>Vill man utforska hur osannolikt groteskt misslyckad filmen är - och det är den verkligen - rekommenderar jag långa och uttömmande videoessäer av <a href="https://www.youtube.com/watch?v=G6iqAip-ZNo">Lindsay Ellis</a> och <a href="https://www.youtube.com/watch?v=i3aK-EK5V2k">Sideways</a>, som effektivt plockar isär allt som gått galet såväl kinematografiskt som musikaliskt. Och det är en hel del.</p><p>En sak jag insåg ganska snart är att jag faktiskt inte kände till musikalen alls. Jag har aldrig sett en uppsättning av den eller ens hört musiken, med det självklara undantaget för "Memory".</p><p><br /></p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh7__ReOeg7F4d_H2cXfzxR64bsXxFruFmSRXVOjkSQz6i-wZ9ajPIs3qMBa4EY09agp8liG-SOhCJuyOuZk-R74qnjXpIRwDGnoBkRLHZYr4JgxodqrdX80xJjVYKptXIqCaUXKgxYMKo/s300/CatsMusicalLogo.jpeg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="300" data-original-width="300" height="300" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh7__ReOeg7F4d_H2cXfzxR64bsXxFruFmSRXVOjkSQz6i-wZ9ajPIs3qMBa4EY09agp8liG-SOhCJuyOuZk-R74qnjXpIRwDGnoBkRLHZYr4JgxodqrdX80xJjVYKptXIqCaUXKgxYMKo/s0/CatsMusicalLogo.jpeg" width="300" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Bilden tillhör Really Useful Group</td></tr></tbody></table><br /><p>Inspirerad av allt jag läst och sett om den där härdsmältan till film skaffade jag fram en annan version av Cats - den filmade version av scenuppsättningen som gjordes i London 1998. </p><p>Den är full av erfarna skådisar som spelat sina roller flera gånger tidigare men har också dragit till sig en ansenlig mängd fnys och suckar i diverse kommentarfält för att man "förbättrat" musiken istället för att låta dem på scenen sjunga live. Som om musik utan pålägg eller studioeffekter skulle vara finare.</p><p>Den filmade versionen är förkortad och lämnar bort ett par sekvenser och sångnummer. Dessutom är den mindre en definitiv version än en ögonblicksbild av hur uppsättningen såg ut i London just där och då. En hel del saker är annorlunda än de var vid premiären 1981 och föreställningen har fortsatt att utvecklas vidare med tiden.</p><p>En sak jag trodde mig veta är att Cats är en musikal utan intrig och det stämmer till viss del. Det är en föreställning där dansnumren för det mesta är viktigare för publiken än den röda tråd som ändå finns där men som inte blir helt tydlig förrän på slutet.</p><p>Baserad på en diktsamling av T.S. Eliot handlar hela föreställningen om hur en klan av katter - jellikelkatterna - möts på sin årliga träff där överstekatten ska utse en enda av dem som får fara upp till katthimlen för att födas på nytt och få glädjen att leva ett nytt kattliv.</p><p>Som på alla släktkalas där folk inte träffats på länge hamnar alla att presentera sig och i princip hela föreställningen består av olika tablåer där de närvarande katterna får visa upp sig, en i taget. Det kan låta ganska enformigt i teorin men då kissekatternas temperament och personligheter skiljer sig betänkligt åt fungerar greppet bra.</p><p>Det som verkar förvirra en del åskådare och fans är anledningen till att vissa katter får en sång. Är det så att alla som visas upp är kandidater för att födas på nytt? Knappast. Ett par av dem är det helt klart - den förtjusande gamla Jennyanydots, teaterkatten Gus och den välmående Bustofer Jones - medan flera av de andra är unga och mitt i livet och knappast i behov av att hyllas upp till himlen.</p><p>Mina personliga favoriter är den obstinata <a href="https://www.youtube.com/watch?v=PdsoljAAZbU">Rum Tum Tugger</a> som bara vill ha det han själv bestämt sig för samt den unge trollkonstnären <a href="https://www.youtube.com/watch?v=9Cou1WoNe0Y">Mistoffelees</a> som knappt är torr bakom öronen och inte riktigt behärskar sina förmågor än. </p><p>Att dessa två helt klart verkar ha djupare känslor än kattlig kamratsamhet mellan sig gör inte saken sämre. I filmen har båda förvandlats till superstraighta marskatter som trånar efter samma misse, vilket bara är ännu en sak som skjuter filmatiseringen i sank.</p><p>Musikalens genidrag är att spränga in lite äkta svärta och smärta i allt det trevliga. Plötsligt dyker den trasiga föredettingen Grizabella upp, den som de andra katterna förskjutit och som alla fräser åt. Den vars enda önskan är att få komma in i värmen igen innan allt är försent.</p><p>Jag har alltid tänkt på Grizabellas stora nummer <a href="https://www.youtube.com/watch?v=mdBVJbzkoqo">"Memory"</a> som en habil musikalballad, men satt i sitt rätta sammanhang blir den förkrossande effektiv. Det gör ont att vara utanför och den när den utstötta katten slutligen når fram till de andra med sin sång är det en förlösande stund och föreställningens självklara känslomässiga epicentrum. </p><p>Cats står och faller med att publiken känner Grizabellas desperation som river ett hål i stämningen efter alla trevliga sång- och dansnummer. Plötsligt känns det som om där fanns en båge och en handling, även om vi inte fick veta det från början.</p><p>Under repetitionerna hade Cats alla förutsättningar att bli en riktig flopp och var en stor risktagning. "Memory" fann inte sin slutliga form förrän kort före premiären. Idag är det en av alla tiders mest framgångsrika scenföreställningar och "Memory" kan vara den mest framgångsrika sången från en musikal någonsin - redan 2002 hade den spelats över två miljoner gånger på amerikansk radio.</p>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-43452632382249454572021-10-02T20:52:00.004+03:002021-10-02T21:00:23.975+03:00Världsfred i Fraggelberget<p>Lördagen den 22 september 1984 hade Fragglarna premiär på svensk tv och för mig var det en alldeles oerhörd händelse. Få enskilda program, filmer eller företeelser skakade om min barndom som just den här serien. Sällan kändes det lika starkt att man blivit inbjuden i en helt ny värld där man fått helt nya vänner.</p><p><a href="https://www.youtube.com/watch?v=N2IiNIaI6tg&t=218s">Det första avsnittet</a> bjuder dessutom på rasande effektivt berättande där vi på tjugofem minuter får veta allt vi behöver för att förstå vilka fragglarna är, hur deras universum är uppbyggt och vilka konflikter som kommer att driva hela serien framåt.</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgtFfpLs8GClcw_RpziMBG56dVQgSBxVZMv8KTUJvE4VA8j2HOmm87BGJ63ypX16mdFkGRZ-2yziv9yH7yMTzozl1CzL9VTPAc94uYoRRXAADR8eA7nLtjSuodKxHdMszMBnX49nzt8QaI/s618/Fraggle-Rock.jpeg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="412" data-original-width="618" height="213" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgtFfpLs8GClcw_RpziMBG56dVQgSBxVZMv8KTUJvE4VA8j2HOmm87BGJ63ypX16mdFkGRZ-2yziv9yH7yMTzozl1CzL9VTPAc94uYoRRXAADR8eA7nLtjSuodKxHdMszMBnX49nzt8QaI/s320/Fraggle-Rock.jpeg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Bilden tillhör The Jim Henson Company</td></tr></tbody></table><p>Kreatören Jim Henson hade tidigare haft enorma framgångar med Sesam och <a href="https://tobsonspopkultur.blogspot.com/2013/06/sam-eagle-min-hjalte.html">Mupparna</a> och hade nu riktigt stora ambitioner: ett program som kunde skapa fred på jorden. Ett program som skulle förklara för barnen hur världen hänger ihop och hur alla varelser är beroende av varandra. Att allt som lever fyller sin funktion och förtjänar respekt.</p><p>I centrum står fem fragglar med kompletterande personligheter. Den präktige ledartypen Gobo är bästa vän med den obeslutsamma Vembi och utmanas ofta av den våghalsiga Vips. Den evige pessimisten Bober är rädd för allt och den drömmande konstnärssjälen Moki är gruppens moraliska kompass.</p><p>I berget finns också doozarna, ett gäng små disciplinerade varelser som ägnar all sin tid åt att bygga vägar, torn och byggnader som fragglarna gärna äter vid sidan av sin andra huvudföda: rädisor från gorgernas trädgård.</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiJYcCPHIdReq4V7VE9AJuYyMdCEhbxDayHEpBuxmUTi2dkroPur-6zE4cborA8BImB1SEBB4jpz6ow1717Zmp5FrfKKnx2BQonmGpQKxI0ecuocMF3asJhvwFRhW24t0jMAnDT8axU2XA/s1200/vips.jpeg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1200" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiJYcCPHIdReq4V7VE9AJuYyMdCEhbxDayHEpBuxmUTi2dkroPur-6zE4cborA8BImB1SEBB4jpz6ow1717Zmp5FrfKKnx2BQonmGpQKxI0ecuocMF3asJhvwFRhW24t0jMAnDT8axU2XA/s320/vips.jpeg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Bilden tillhör The Jim Henson Company</td></tr></tbody></table><br /><p>Gorgerna är stora och farliga då de ser fragglarna som skadedjur. Inte så underligt med tanke på att även gorgerna är beroende av sina rädisor för sin överlevnad. Även doozarna använder sig av rädisor då de tillverkar sitt byggnadsmaterial. Hela berget är ett stort ekosystem där alla delar är beroende av varandra.</p><p>Den som vet det här från början är den allvetande skräphögen Matilda - fragglarnas orakel och allmänna problemlösare - som också hon finns i ett hörn av gorgernas trädgård. Hon försöker redan tidigt i serien få fragglar, doozar och gorger att närma sig varandra och förstå varandra, men det tar ända fram till den femte och avslutande säsongen innan hon lyckas. Det fick svenska barn dessvärre aldrig uppleva.</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjf0sS8uu4ew8wjtqEjRL2tOq62w0a1q1kKzK9MKTvhZIdgygoaWPTcvj9QBw8YQhHeNB9JOrhzl6n3bq39NSS17zqx5KlDwGZ9p4hmz-D62CqC_l5K-iNdlUfTmKuIPM7deh_7RP6oAAQ/s960/marjory.jpeg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="600" data-original-width="960" height="200" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjf0sS8uu4ew8wjtqEjRL2tOq62w0a1q1kKzK9MKTvhZIdgygoaWPTcvj9QBw8YQhHeNB9JOrhzl6n3bq39NSS17zqx5KlDwGZ9p4hmz-D62CqC_l5K-iNdlUfTmKuIPM7deh_7RP6oAAQ/s320/marjory.jpeg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Bilden tillhör The Jim Henson Company</td></tr></tbody></table><p>Fragglarna gjorde intryck på fler än mig och under hösten 1984 exploderade intresset och plötsligt fanns det fragglar överallt. Det släpptes en skiva och gavs ut kläder och suddgummin och böcker och dockor. Kanske tyckte det opartiska och okommersiella SVT att det var pinsamt att bidra till att någon fick sälja så mycket merchandise men den första säsongens tjugofyra avsnitt var allt som någonsin dubbades och visades. </p><p>Hade serien kommit några år senare hade kanske någon reklamfinansierad aktör tagit över serien men nu fanns inga alternativ och Fraggelberget hamnade ut i kylan. Detsamma hände i Danmark, Finland och Norge, så kanske var det ett gemensamt beslut att överge produktionen. Idag är fragglarna underligt bortglömda i Norden, särskilt med tanke på hur otroligt populär serien var då den kom.</p><p>Det är synd att SVT inte höll fast i fragglarna av fler anledningar. Dels var den svenska dubbningen i regi av Monica Forsberg osedvanligt levande och lyckad och minst lika bra som originalet. Men framför allt synd för att seriens ambitioner blir allt tydligare ju fler avsnitt som går. </p><p>Till en början får vi se doozarna som ett personlighetslöst kollektiv och gorgerna som klumpiga jättar, men snart nog förstår vi att de har lika många drömmar och förväntningar och rädslor som fragglarna själva har. För varje avsnitt blir de främmande allt mindre främmande och allt mer begripliga.</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhlBOGtlQWwbAkPAMfh4wnF0kBD4crLCN-QEFIR60COfeiKeHYSai_BY37KLyYmNEhEXt-lRXXs9aqbipnLK4aY98dJOP6pjS3siXPogzURdkFCdQentCf0FxbvfGEFPdOwwF3ZVCI8UMA/s1200/gorg.jpeg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1172" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhlBOGtlQWwbAkPAMfh4wnF0kBD4crLCN-QEFIR60COfeiKeHYSai_BY37KLyYmNEhEXt-lRXXs9aqbipnLK4aY98dJOP6pjS3siXPogzURdkFCdQentCf0FxbvfGEFPdOwwF3ZVCI8UMA/s320/gorg.jpeg" width="313" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Bilden tillhör The Jim Henson Company</td></tr></tbody></table><p>Fragglarna tar dessutom tittarnas känslor på djupaste allvar och bangar inte för svåra frågor som ensamhet, miljöförstöring eller meningen med livet. Flera avsnitt tar upp rädslor kring döden. <a href="https://www.youtube.com/watch?v=wtDCT5w5gUQ">Ett avsnitt</a> handlar mellan raderna om AIDS-epidemin och att förlora någon man älskar.</p><p>I de engelskspråkiga länderna har fragglarna lämnat ett betydligt större avtryck i det kollektiva minnet. 2014 fick Doozarna en egen serie och 2020 rapporterade Apple+ att man lagt en beställning på en reboot av Fraggle Rock. </p><p>Om de nya avsnittet äntligen lyckas åstadkomma världsfred återstår att se, men den gamla serien har hållit förvånansvärt bra och är fortfarande barn-tv när den är som bäst.</p>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-72536824400679800662021-09-14T23:50:00.004+03:002021-09-15T07:42:53.377+03:00Clara Luciani / Cœur<p>När den utmanande och på många sätt revolutionerande discon hade dominerat de amerikanska listorna tillräckligt länge fick det heterosexuella, rockorienterade etablissemanget nog. Discoplattor brändes bokstavligen på bål och hela genren rasade ut från Billboardlistan på bara ett par veckor.</p><p>I Europa var fick discon ett betydligt mer behagligt slut och istället för att slängas på soptippen assimilerades de dansvänliga rytmerna i hög grad in i den vanliga popen. Inte minst i Frankrike - ett av den europeiska discons verkliga högsäten - skulle ekon av stilen leva vidare.</p><p><br /></p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEicm-kQSCv8W8SeFK9upF3oImSVB3jX4BHjHTeDZoy1CKjL-lWyiEh_fDBuvUPFsx3UY9RVb6XQQ1Jjrs6KokP1x1Smp-5PBPRZr9HUgddnC7wCQUcy8E3U_G0BZ4C3Q5WMKPbVx9hWvFY/s1200/61DvPluDYMS._SL1200_.jpg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1200" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEicm-kQSCv8W8SeFK9upF3oImSVB3jX4BHjHTeDZoy1CKjL-lWyiEh_fDBuvUPFsx3UY9RVb6XQQ1Jjrs6KokP1x1Smp-5PBPRZr9HUgddnC7wCQUcy8E3U_G0BZ4C3Q5WMKPbVx9hWvFY/s320/61DvPluDYMS._SL1200_.jpg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright: Universal Music France</td></tr></tbody></table><p><br /></p><p>Clara Luciani startade sin karriär som sångerska i bandet La Femme 2011 men har de senaste åren satsat på en solokarriär. Hennes debutalbum "Sainte-Victoire" sålde dubbel platina i Frankrike och uppföljaren är en veritabel discosmocka.</p><p>Här finns mer än disco. Här finns den skira, skimrande, glittrande pop som i alla tider producerats i Frankrike. Clara Luciani själv nämner Françoise Hardy och Serge Gainsbourg bland sina influenser men jag tycker mig också höra spår av underbara Il était une fois. </p><p>Själv upptäckte jag hela skivan av en slump, då någon jag följer på instagram la ut en bild av den betagande vackra blå vinylutgåvan såväl som en passionerad utläggning om hur det här är exakt den musiken vi behöver just nu.</p><p>Hela albumet är elegant och välproducerat, men texterna - signerade Clara Luciani själv - gör att det aldrig blir slätstruket eller för välkammat. Här finns bett och temperament och en del överraskande ordval.</p><p><br /></p><iframe allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/c0fV4w-wLOU" title="YouTube video player" width="560"></iframe><p><br /></p><p>Den första singeln "Le reste" ("Allt annat") handlar exempelvis om att inte kunna glömma hur vacker den nu före detta älskaren var naken. "Jag kan inte glömma din rumpa eller din nakna rygg, allt annat kan du få behålla." Den underbara musikvideon är dedikerad till Jacques Demy, som bland annat regisserade Paraplyerna i Cherbourg.</p><p><br /></p><iframe allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/uWH00ehhLP8" title="YouTube video player" width="560"></iframe><p><br /></p><p>Tredjesingeln "Respire encore" ("Andas igen") är som en funkig nationalsång för alla oss som suttit instängda hemma under coronaepidemin. Nu är det dags att dra ut, dricka drinkar, bli förälskad, svettas och röja runt i natten. Dags att andas igen.</p><p>Hela "Cœur" är ett välbalanserat litet konstverk som håller ställningarna på dansgolvet i åtta av elva spår och som bara sänker tempot när det är välmotiverat: som i snygga duetten "Sad and Slow" med Julien Doré eller slutspåret "Au revoir" där sångerskan tar farväl av publiken och hoppas att de haft det trevligt i hennes sällskap.</p><p>"Cœur" har rusat uppför listorna i den franskspråkiga världen och legat etta i Frankrike, Vallonien och Schweiz. Förhoppningsvis får även de som glömt sin franska glosor upp ögonen för den här förtjusande samlingen sånger. Discon har sällan varit mindre död än just här.</p><p><br /></p><iframe allow="encrypted-media" allowtransparency="true" frameborder="0" height="380" src="https://open.spotify.com/embed/album/690kSW79qcdrg4cN03cBbC" width="100%"></iframe><p><br /></p><p><b>Tobsons favoritspår:</b></p><p>Den jublande "Bandit" lever och frodas i just den sortens musikaliska landskap som jag älskar. Men det är svårt att välja bara en höjdpunkt ur den här samlingen.</p>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-54765854192312973872021-09-12T23:30:00.001+03:002021-09-12T23:30:00.160+03:00En helt ny värld<p>Det var fantastiskt roligt att Abba släppte ny musik. Det var också roligt att skriva lite på min gamla blogg igen. En gång i tiden var det lite av en livsstil att blogga om det ena och det andra. Att skriva ned sina tankar. Det är sedan fascinerande att läsa i efterhand eftersom tankar förändrar sig med tiden. De växer och vrider på sig och är allt annat än beständiga.</p><p>För säkerhets skull läste jag igenom mina gamla inlägg. Man vet ju aldrig. Kanske fanns där något man inte var så stolt över, något där man tänkt om fullständigt. Det visade sig inte vara så farligt. Däremot konstaterade jag att tiden har gått väldigt fort ändå.</p><p>De flesta inläggen skrev jag 2013, en handfull under 2014 och det allra sista före mitt långa uppehåll lades upp i december 2015. Och 2015 känns som en helt annan värld.</p><p><br /></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiqYxtA_86xe3a03pd5Mhm_9W3c4P3uBPNOHwYSS9tuaX3VqbeOTtgjXF5hg6307HFcJ0uYanY0zalhoCJx3nTs2qTEEcd05getZ_U4sGZGIz9b3YuxZUKMWJx0FjiiCIp6rqNMyFMszNk/s560/Ska%25CC%2588rmavbild+2021-09-12+kl.+22.18.51.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="264" data-original-width="560" height="151" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiqYxtA_86xe3a03pd5Mhm_9W3c4P3uBPNOHwYSS9tuaX3VqbeOTtgjXF5hg6307HFcJ0uYanY0zalhoCJx3nTs2qTEEcd05getZ_U4sGZGIz9b3YuxZUKMWJx0FjiiCIp6rqNMyFMszNk/s320/Ska%25CC%2588rmavbild+2021-09-12+kl.+22.18.51.png" width="320" /></a></div><br /><p>Självklart har ett och ett halvt år i skuggan av Coronapandemin satt sina spår på hur vi tänker och hur vi upplever världen. Begränsningar vi aldrig skulle ha trott skulle gälla oss har skakat om och ändrat på perspektiven. Kommer vi någonsin att återvända till något tidigare normaltillstånd? Hurdant var det ens? Vill vi faktiskt gå tillbaka som om ingenting hänt?</p><p>Men även utan Coronan känns 2015 i backspegeln som en helt annan värld. Klimatkrisen var ett orosmoln långt borta i en möjlig framtid. Den skarpa polarisering vi ser idag var möjligen på gång men verkligen inte lika omfattande som idag. De högerspöken som idag vuxit sig obehagligt starka var oroande men med ett betydligt lägre inflytande än idag.</p><p>Jag har alltid fascinerats av tidsandans förändring, när en zeitgeist övergår i en annan. Att det positiva 60-talet övergick i ett mer intellektuellt 70-tal som i sin tur gled över i ett hyperkommersiellt 80-tal. Hur omvälvande det måste kännas när världen förändras.</p><p>Sanningen är kanske att man inte märker så mycket egentligen. Också stora förändringar sker gradvis och tillräckligt långsamt för att man ska hinna vänja sig. Och först när man ser i backspegeln - eller läser sin gamla blogg - inser man hur stor omställningen faktiskt var.</p><p>Kanske är det inte en så dum idé att blogga lite grann då och då när andan faller på.</p><p><br /></p>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-39269216424488753742021-09-02T23:10:00.012+03:002021-09-03T07:49:35.223+03:00Det skulle aldrig ske - men Abba är tillbaka<p>Så här tänker jag: om Abba kan återförenas och släppa nyinspelad musik för första gången på nästan fyrtio år kan jag väl skriva lite på en blogg som legat nere sedan 2015?</p><table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><tbody><tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgnXKdlVNo4NbtXmYEDLPHLiO4FE0VJEQ-r7K0i68Z-ZRtIPypGNEJKJpeKAKwAWKP4YRhYMiI3Zo6wz2siZW7L45A8ZmVESdwkT_TiRXycibhzY9knK_EBlaMh4bu2xNlIDmwezDTsegk/s1038/696e8a6e-ef56-4f4b-bb20-d0ef9f5ffcd1.jpeg" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="730" data-original-width="1038" height="225" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgnXKdlVNo4NbtXmYEDLPHLiO4FE0VJEQ-r7K0i68Z-ZRtIPypGNEJKJpeKAKwAWKP4YRhYMiI3Zo6wz2siZW7L45A8ZmVESdwkT_TiRXycibhzY9knK_EBlaMh4bu2xNlIDmwezDTsegk/s320/696e8a6e-ef56-4f4b-bb20-d0ef9f5ffcd1.jpeg" width="320" /></a></td></tr><tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright: Universal Music</td></tr></tbody></table><p>Hjärtat började faktiskt slå lite snabbare när "Abba Voyage" lanserades för lite sedan. Snygg grafik och lagom luddiga meddelanden om att något var på gång och att Abba skulle kommunicera ut "någonting" den 2 september. Det kunde ha varit vad som helst och jag gjorde mitt bästa för att hålla förväntningarna på låg nivå.</p><p>Nu vet vi att det blev två nya låtar, men inte bara det. Det blir virtuella konserter och ett helt album i november. Oerhört att ett av världshistoriens mest ikoniska band - och mina personliga husgudar - släpper ny musik efter att i alla år ha hävdat att det aldrig kommer att hända.</p><p>Jag var på jobbet under den stora presskonferensen och lyssnade på de nya låtarna på tåget hem. Och hade lite blandade känslor efter en första lyssing.</p><p>"I Still Have Faith In You" är en långsamt växande ballad som för mina tankar mer till obskyra albumspår som <a href="https://open.spotify.com/track/3dOfwsg6bOnZcPO7WPhR2g?si=aa0d21abb606436c">"I Let The Music Speak"</a> än de klassiska hitlåtarna. Stiligt och stegrande men vid en första åsyn känns den nästan mer som en Abba-hyllning än äkta vara. Möjligen är den lite i längsta laget men när den väl när sin klimax smälter de flesta av mina reservationer bort. Kvalitativt och värdigt.</p><p><iframe allow="encrypted-media" allowtransparency="true" frameborder="0" height="100" src="https://open.spotify.com/embed/track/3ddxe0WYUpNPtSnHgQOad5" width="75%"></iframe><br /></p><p>När det andra spåret "Don't Shut Me Down" började gick mina tankar till <a href="https://open.spotify.com/track/5rgm9k7Y9P8wScIgjVpQXN?si=a6edf7e2d3dd4964">"Where The Whales Have Ceased To Sing"</a> från Josefin Nilssons fantastiska <a href="https://open.spotify.com/album/35wZC9fcK71W3BDP595hLv?si=cmaOv5ocReObAG6BBpN2Ag&dl_branch=1">"Shapes"</a> - säkert beroende på detaljen om lekande barn i texten - och jag hann redan förvänta mig ännu en ballad. När den förlösande refrängen kickade in gav jag nästan ifrån mig ett lyckligt litet skrik mitt bland alla andra människor på väg till butiken.</p><p>Det andra spåret är min favorit av de här två nya skapelserna, inte minst för att Agnetha inte bara låter alldeles strålande utan även framstår som oerhört generös med textens antydningar om hur svår hon varit att leva med, något hon själv talat om i intervjuer såväl som i sin självbiografi "Som jag är".</p><p><br /><iframe allow="encrypted-media" allowtransparency="true" frameborder="0" height="100" src="https://open.spotify.com/embed/track/2AHnmlkyZbnxqSA66B7jK3" width="75%"></iframe></p><p>Två starka spår från en grupp som senast släppte nytt material 1982. Oklanderligt, synnerligen älskvärt. Men är det Abba? Tonläget är ett annat, tiden är en annan och puristen i mig är långt ifrån säker.</p><p>Först känns det som samma fråga som om <a href="https://www.youtube.com/watch?v=ODIvONHPqpk">"Free As A Bird"</a> faktiskt är Beatles. Men egentligen är det något helt annat. Där de överlevande beatlarna möjligen gick över en gräns då de tog en gammal demo som John Lennon aldrig färdigställt och inte längre kunde lägga in veto mot är samtliga Abbas medlemmar inte bara vid liv utan vitala, närvarande och strålande.</p><p>Svaret är väl förmodligen att om Abba säger att de nya låtarna är lika mycket riktiga Abba som de gamla vi älskat i alla år så får vi lita på deras omdöme. Efter det första släppet vågar jag börja längta på riktigt efter albumet i november.</p><p>När Abba nu är på sitt mesta generösa humör skulle jag hoppas att Björn och Benny släpper sin gamla stolthet och äntligen ger oss den aldrig utgivna originalversionen av "Just Like That" till slut. </p><p>Om jag fick önska vidare skulle de gärna få ge oss ännu ett album i något skede, där de spelar in de där låtarna Björn och Benny gav till andra men som borde ha varit Abba-spår. <a href="https://open.spotify.com/track/4t9Xdjr0SbWB447zD9wQxy?si=895687eb38424d38">"Another You, Another Me"</a>, <a href="https://open.spotify.com/track/5kjm1PCRauJCKCEBsD1m62?si=16125f54a14c4f8a">"We Won't Be Going Anywhere"</a> och <a href="https://open.spotify.com/track/7GhmsTOKIl9O7K6Y88lFBE?si=8cb4e78a722e4ffb">"Story Of A Heart"</a>, Bara en tanke bland många en kväll som denna.</p><p>Och i samma stund klickar jag igång "Don't Shut Me Down" för fjärde gången i rad...</p>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-1116864800179049792015-12-21T23:25:00.000+02:002015-12-21T23:38:12.582+02:00Julkalendern: briljanta barn och en stor bebisJag hann se det första avsnittet av årets julkalender "Tusen år till julafton" innan jag for iväg på resa och ramlade av kälken. Läste en och annan kommentar som saknade snö och tomtar, någon som var arg på att kalendern inte var en dramaproduktion och någon som tyckte den var allmänt trist.<br />
<br />
Så är det alltid. Tror ingen kalender sedan "Trolltider" hyllats från början av sin samtid, om ens den. Det hör till att det ska stormas runt SVT:s kalendrar.<br />
<br />
Har sett något avsnitt lite här och där men bestämde mig för att titta lite närmare idag. Och fastnade. Och plöjde i princip hela serien i ett svep på SVT Play. Vågar nästan kalla den mästerverk redan nu. Har alltid älskat kvalitativ barn-tv och det här är ett utmärkt exempel på det.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjzU4SflVW59guNUgeYC0404inDSG6ph1DE1mvj648FecWqeC4auzsNC65E_mpHhGhqHrxKXaWq0HHpryY3hdpxL4PLVXxy5voRcrdZbiBOzJpuRajd72NjMA8aWmBUoBeR2xi7qsr3Pxc/s1600/Ska%25CC%2588rmavbild+2015-12-21+kl.+22.19.34.png" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" height="219" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjzU4SflVW59guNUgeYC0404inDSG6ph1DE1mvj648FecWqeC4auzsNC65E_mpHhGhqHrxKXaWq0HHpryY3hdpxL4PLVXxy5voRcrdZbiBOzJpuRajd72NjMA8aWmBUoBeR2xi7qsr3Pxc/s320/Ska%25CC%2588rmavbild+2015-12-21+kl.+22.19.34.png" width="320" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Skärmdump från SVT Play</td></tr>
</tbody></table>
<br />
Det är lärorikt, det är spännande och det är väldigt roligt nästan hela vägen. Tyvärr måste jag kanske ändå instämma lite lätt i en kritik som flera röster höjt mot serien: skulle slutresultatet blivit ännu bättre om man tonat ned Erik Haag en aning?<br />
<br />
Jag har läst - bland annat <a href="http://www.amelia.se/artiklar/varfor-kommer-pappor-undan-med-att-vara-knasiga/" target="_blank">här</a> och <a href="http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/kritik-mot-julkalendern-varfor-maste-pappan-alltid-spela-dum/" target="_blank">här</a> - om hur Haag representerar en trist och gammaldags mansroll som ofta dykt upp i just barnkultur. Inte så mycket den knasiga pappan som jag ser det utan mer i rollen av vuxet barn. Jättebebisen som ska få barnen att känna sig duktiga, smartare och bättre. Greppet kan kännas igen från Brasses roll i Fem myror såväl som Tage Danielssons vuxenbarn i Herkules Jonssons Storverk.<br />
<br />
Kanske är greppet helt medvetet och konsekvent genomfört, precis som Johan i Ingmar Bergmans "Scener ur ett äktenskap" är han en akterseglad man som spelat ut sin roll och som känns förlegad och lite gnällig.<br />
<br />
Tyvärr kommer mönstret tillbaka lite för ofta. Det är inte bara Erik Haag som går på, även gästskådespelaren Olof Wretling blir lite för ofta lite för forcerad i sin roll. Som om de båda hade ett smått maniskt behov av att vara tokiga och roliga hela tiden, lite som forna tiders pappor som hade svårt att slappna av i sina barns sällskap. Det blir lite för mycket buskis, lite för högt tonläge.<br />
<br />
Det kanske blir ännu tydligare när seriens vuxna kvinnor alla är helt utsökta i sina roller. Kakan Hermansson är betagande som tidlös ragata och Shima Niavarani likaledes underbar i sina små men viktiga inhopp. Lotta Lundgren är dessutom den tidsresande storfamiljens självklara nav - alltid med rätt tonfall, alltid med rätt blick, alltid till tänderna rustad med intelligens och närvaro.<br />
<br />
Kanske de kvinnliga rollerna är mer tacksamt skrivna, men Lotta, Shima och Kakan räds aldrig allvaret. Om deras karaktärer är fyrkantiga, obekväma eller otrevliga behöver det aldrig slätas över med ett fniss i mungipan. Det är bra.<br />
<br />
Skönt att åtminstone en karl står stadigt i samtliga tidsåldrar. Tareq Taylor är påläst, trygg och rolig, inte minst när maten han serverar kanske inte känns helt toppen.<br />
<br />
Allra bäst - som sig bör - är ändå de tretton (jag tror jag läste någonstans att de var tretton) olika barn som provar på livet och maten under tusen år av svensk historia. Utsökt utvalda - Maggie Widstrand som gjort castingen har utfört underverk - är de medverkande barnen nyfikna, pratsamma och helt lagom uppkäftiga mot vuxenvärlden utan att glömma bort att ta leken på allvar.<br />
<br />
"Tusen år till julafton" känns som en blivande klassiker att återkomma till många gånger framöver. Bara framtiden har överseende med kalenderns män, vill säga.TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-66644342335295484592014-11-26T22:32:00.000+02:002014-11-26T22:42:45.253+02:00Frida / Djupa andetagAbba kan man liksom inte diskutera med i min värld. Så mycket briljans samlad i en och samma grupp - det kan man inte ifrågasätta. Jag minns fortfarande hur lycklig jag var när Frida bestämde sig för att gå in i studion igen efter en lång paus, och jag minns tydligt hur mycket jag älskade resultatet och hur ofta det snurrade i min cd-spelare.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiTJpCAtf7MnxbNH0eIvktHP-H-4N7RnPgmG3X5XD9qBSZ-G212oJtLYaz7fAUZGo0-IvcKLKPjaf89NpCOATjpXO_TBNGdanAajc3zycBp1t6FBQ6orZHjmezWik-WUgz7qG5V8MbrJPo/s1600/frida.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiTJpCAtf7MnxbNH0eIvktHP-H-4N7RnPgmG3X5XD9qBSZ-G212oJtLYaz7fAUZGo0-IvcKLKPjaf89NpCOATjpXO_TBNGdanAajc3zycBp1t6FBQ6orZHjmezWik-WUgz7qG5V8MbrJPo/s1600/frida.jpg" height="316" width="320" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright: Anderson Records</td></tr>
</tbody></table>
<br />
"Djupa andetag" (1996) såldes in med ett långt intervjuprogram på SVT, där Frida intervjuades av Mark Levengood. Som jag älskade det programmet, tyckte Frida var så vacker och avspänd och rolig. "Homogen" - Sveriges första tv-program för hbtiq-människor - visade videon till "Även en blomma" och underströk att texten också kunde förstås även ur det perspektivet.<br />
<br />
Det är därför lite tråkigt att lyssna igenom och märka att kärleken inte längre är lika stark som den en gång var. Det är fortfarande kompetent vuxenpop i snygg produktion och stiliga arrangemang. Fridas sång är fullständigt oantastlig. Och ändå är det något som skaver.<br />
<br />
Kanske är det så att texterna - mestadels signerade Anders Glenmark - tappat lite av sin lyster? Det som jag vet kändes nära och berörande då känns lite platt. Lite otidsenligt. På samma sätt som texterna på flera ställen drar ner den annars fina "Frida ensam" från 1975.<br />
<br />
Flera gånger kommer jag på mig själv att fundera på hur passivt längtande kvinnorna är i de här texterna. Hur hon uthärdar, förlåter och vill bli ägd. Knappast var det vad Frida utstrålade i de där intervjuerna.<br />
<br />
Kan man bara slå dövörat till här och var finns här annars flera fina låtar, inte minst den eleganta "Alla mina bästa år" i duett med Marie Fredriksson.TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-49077728793722589682014-11-19T21:38:00.000+02:002014-11-19T21:38:08.057+02:00Bakelser, Band Aid och röda näsorLäste att ett par konditorier i Karlskrona bestämt sig för att skapa <a href="http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=6012152" target="_blank">en bakelse till förmån för de drabbade av ebola</a> och för varje sålt bakverk donerar man en peng till en passande insamling. Min första reaktion - förutom att en ebolabakelse knappast låter som något man drömt om att stoppa i munnen - är att det väl var ett ganska behjärtansvärt initiativ.<br />
<br />
Lite långsökt, lite fånigt. Men ändå ett försök att få folk att skänka en slant.<br />
<br />
Problemet ligger kanske snarare i vår konstiga inställning till givande och välgörenhet. Vi kan tydligen inte ge något utan att få något tillbaka.<br />
<br />
I Finland firade Yle nyligen sin årliga <a href="http://nenapaiva.fi/svenska?language=sv" target="_blank">näsdag</a>: ett överlag ganska lyckat påhitt, lånat från brittiska Comic Relief och deras Red Nose Day, där människor ska utmana och uppvigla varandra till att skänka pengar till ett gott ändamål.<br />
<br />
En och annan tycker kanske att evenemangets tonläge är lite väl uppskruvat men min enda invändning är de där fåniga röda näsorna i plast man ska köpa under förevändning att det är för en god sak.<br />
<br />
Kunde man inte bara få folk att ge pengen direkt istället för att det ska köpas en bakelse eller en liten pryttel man aldrig någonsin kommer att använda? Det är knappast så att världen är betjänt av att vi konsumerar mera, möjligen precis tvärtom.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgn897_DsdE2dahct-pN4YIYBenP08n0yhe1V84GkhGvtyV3xeQGeWQob1k01WWhS49pzrHfP_E-dmrZm6JVjuir2DYSkHHHoWT-UEvA959LMDvA6I0aKCunzywTPQLaE4QLH141J5rb04/s1600/Do_They_Know_It's_Christmas_single_cover_-_1984.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgn897_DsdE2dahct-pN4YIYBenP08n0yhe1V84GkhGvtyV3xeQGeWQob1k01WWhS49pzrHfP_E-dmrZm6JVjuir2DYSkHHHoWT-UEvA959LMDvA6I0aKCunzywTPQLaE4QLH141J5rb04/s1600/Do_They_Know_It's_Christmas_single_cover_-_1984.jpg" /></a></div>
<br />
<br />
Problematiken ställs liksom på sin spets nu när Bob Geldof för fjärde gången trummar ihop en samling popstjärnor för Den Goda Sakens Skull och skänker världen ännu en version av landsplågan "Do They Know It's Christmas".<br />
<br />
Geldof själv har sagt att han tycker att låten är dålig och att han skäms när han hör den på radion men inte mer än att han nu ska kräma ut den en gång till, nu med ett kletigt och obehagligt tillägg i texten som anspelar på ebola istället för svält. Tyckte man att ebolabakelsen var tveksam får man en ordentlig smak av olust i munnen här.<br />
<br />
Bob Geldof har snäst av all kritik med uppmaningen att man borde köpa skivan så vi kan få bukt med ebolaepidemin, sedan behöver man aldrig lyssna på den om man inte vill. Eller så kunde man ju donera hela slanten direkt utan att behöva dra av alla pengar som skivan kostat.<br />
<br />
Jag tror knappast att världens fortsatta välmående hänger på om någon köper Band Aid anno 2014 eller inte. Kanske vissa artister ska ta sig själva på lite mindre allvar och kanske vi andra skulle fundera på att kunna lätta på plånboken utan att få någon fysisk sak i utbyte.<br />
<br />
Med lite tur kanske någon annan är lika generös den dag vi själva behöver hjälp av något slag.TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1496380886101355849.post-31206121696634031812014-09-02T18:53:00.001+03:002014-09-02T18:53:23.321+03:00Sist på bollen med Kate BushNär jag flyttade till Finland 2002 och plötsligt fick en massa fritid bestämde jag mig slutligen för att lyssna in mig på Beatles. Jag hade bara en mycket översiktlig bild över deras karriär men levde i tron att jag gillade det mesta de spelat in och nu var det dags att ta reda på hur det faktiskt förhöll sig. Jag gick och köpte "Sgt Pepper" och lyssnade på den en hel kväll.<br />
<br />
Nästa dag köpte jag "Rubber Soul", "Revolver" och det vita albumet och drabbades helt och fullt av Beatlemania. Ganska exakt fyrtio år efter resten av världen. Viss fördröjning, med andra ord.<br />
<br />
Det är ganska typiskt för mitt förhållningssätt till populärkulturens monument. Man ger sig på dem när man är redo. När man mognat. När man är redo att öppna sig till fullo.<br />
<br />
Min senast insparkade vidöppna dörr är Kate Bush.<br />
<br />
Kate Bush har alltid funnits där. Hennes låtar har alltid spelats. Hon har alltid varit framgångsrik och beundrad och framhållen som en ikon och förebild. Hon har inte direkt legat gömd och glömd under en filt längst in i någon dammig garderob, om vi säger så.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjFW7KmtAJp6lCUMkcLcNxyOPZS3c3LVivOi74LP9LtK2E5m_53F4MvU8-vyyCwZnH8FQBGA9NTuVO90nM8yKC3qCXJxLDIP5zL4oc0ZZ2T_-YCVqESU2KTMUO3M1axkTbIC0_Gpra2mlo/s1600/kate_bush_-_the_whole_story_-_front.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjFW7KmtAJp6lCUMkcLcNxyOPZS3c3LVivOi74LP9LtK2E5m_53F4MvU8-vyyCwZnH8FQBGA9NTuVO90nM8yKC3qCXJxLDIP5zL4oc0ZZ2T_-YCVqESU2KTMUO3M1axkTbIC0_Gpra2mlo/s1600/kate_bush_-_the_whole_story_-_front.jpg" height="320" width="320" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Copyright: EMI Records</td></tr>
</tbody></table>
<br />
Jag gjorde faktiskt ett tappert försök för många år sedan då jag köpte samlingsskivan "The Whole Story" och förväntade mig att himlen skulle öppna sig och att jag skulle falla hals över huvud rakt in i låtskatten. Det gick sådär. Jag fortsatte att gilla låtarna jag redan kände till men klickade inte alls med resten.<br />
<br />
Nytt år, nytt försök. Hela den brittiska nöjesindustrin flämtade till inför nyheten att Ms Bush helt plötsligt tänkte ge konserter och då vaknade min nyfikenhet på nytt. Den här gången läste jag in mig på hennes karriär först och började med de låtar jag mest trodde att jag skulle gilla.<br />
<br />
Nu föll allt på plats. Rösten, egensinnet, produktionsglädjen, galenskapen, de halsbrytande texterna. Hur uppenbart hon inspirerat en mängd artister jag lyssnat på betydligt längre.<br />
<br />
Att sjunga ut sin nyfunna kärlek till Kate Bush känns bara lite pinsamt. Det känns som att ha insett att det är skönt med syre i luften. Som att vid trettioåtta års ålder inse att glass är gott. En stor och viktig upptäckt för mig men alla andra visste redan.<br />
<br />
Kanske är jag ändå inte helt sist: helt plötsligt säljer hennes skivor som aldrig förr och i augusti 2014 blev hon den första kvinnliga artist som någonsin haft <a href="http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/music/news/kate-bush-breaks-record-to-become-first-female-with-eight-albums-in-top-40-9702426.html" target="_blank">elva album samtidigt bland de hundra bäst säljande i Storbritannien</a> - åtta av dessa placerade i topp fyrtio.<br />
<br />
Och som den älskare jag är av ambitiös galenskap smälter jag som smör inför "Experiment IV" - singeln som specialskrevs för "The Whole Story" och som gick mig totalt förbi den där gången för länge sedan. Historien om forskarna som på militärens order uppfinner musik som kan döda är som en skrämmande liten novell, utsökt gestaltad i videoform med Dawn French som forskaren med samvete och Kate Bush själv som mordiskt övernaturligt väsen.<br />
<br />
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="360" src="//www.youtube.com/embed/NTUcoR8_pyE" width="480"></iframe><br />
<br />
<i>Kate Bush - Experiment IV</i>TobsonHelsinkihttp://www.blogger.com/profile/05064793414035776105noreply@blogger.com3