KAJ i Melodifestivalen: Inte bara bastu

Copyright Warner Music Sweden.

Igår såg jag finalen av Melodifestivalen 2025 på stor skärm tillsammans med hundratals andra personer på Kulturkasernen i Helsingfors. Att ha ett bidrag på finlandssvenska i den rikssvenska hetluften hör inte till vanligheterna, så Hufvudstadsbladet ordnade pubkväll för alla intresserade.

När resultatet stod klart och KAJ inte bara tävlat med den äran utan även vunnit hela ställningen visste jublet inga gränser. Att få vara stolt vinnare i eurovisionssammanhang är inte vardagsmat för Finland.

Att KAJ är en rätt genialisk showgrupp har Svenskfinland vetat i många år redan men det är smått surrealistiskt att se dem erövra såväl Sverige som det finska Finland med en klatschig schlagertrall på Vörådialekt. Det fanns åtminstone inte på min bingobricka när året började, kan vi väl säga.

Den stora överraskningen är inte att Kevin, Axel och Jakob är proffsiga och älskvärda på ett sätt som kan få ett brett genomslag. Överraskningen ligger istället i den totala tvärvändning den svenska publiken bjöd oss på när de lade sina röster.

I många år har de svenska bidragen till Eurovision Song Contest varit synonyma med perfektion. De har varit perfekt skrivna, producerade och framförda. Effektiva och nästan alltid säkra kort i omröstningen. Stilfulla men också en smula kalla. I år gick man istället igång på en het bastu.

För andra året i rad representeras nu Sverige av artister som inte är från Sverige. Det har det redan knorrats en del om här och där. Kanske borde det vara en väckarklocka för hela melodifestivalen: är det dags att släppa fram även inhemska artister med mindre polerade uttryck?

Det KAJ framför allt har hinkvis av är egen touch och personlighet. Många av årets trettio bidrag har varit rätt hårt mallade och strömlinjeformade, men "Bara bada bastu" hade ingen av de andra artisterna kunnat framföra med trovärdighet. Det egna och originella, det egna uttrycket, fungerar bra i den här tävlingen när det bara släpps fram.

KAJ i all ära men den stora vinnaren i sammanhanget är måhända Finlandsbilden. Det mediala genomslaget har varit stort och skapar en nyfikenhet på det finländska och vad som försiggår i det östra grannlandet. Ett land svenskarna historiskt har visat ett högst begränsat intresse för.

För det svenska i Finland är det förstås en glädje att även få visa upp för våra finskspråkiga landsmän att vårt andra nationella språk kan öka synligheten och kommunikationen länderna emellan. För oss som gillar popkultur är det en glädje att det just är genrer som traditionellt setts som något lättviktiga som gör jobbet.

Vid sidan av KAJ har ju även finlandssvensk skönlitteratur för barn och unga gjort ett intryck i Sverige på sistone. Såväl 2022 som 2024 gick Augustpriset för bästa barn/ungdomsbok till Svenskfinland - Ellen Strömbergs "Vi ska ju bara cykla förbi" och Linda Bondestams "Chop Chop" - vilket är en alldeles oerhörd framgång. Och nu en schlagerseger på det. Svenskfinland har all anledning att sträcka på sig.

Hur går det i Basel, då? Förmodligen ganska bra. "Bara bada bastu" är inte det humorbidrag vissa lite lätt nedlåtande beskriver det som. Här finns musikaliska handtag och till och med en gnutta molligt vemod i botten som kan gå hem både lite här och där. I oroliga tider skadar det inte att någon vågar vara lite glad offentligt.

Men egentligen spelar det ingen som helst roll. KAJ har vunnit på alla möjliga sätt redan och har brejkat i såväl Sverige som hos den finska publiken. Om de spelar sina kort rätt har de sitt på det torra för många långa år framöver. Allt utöver det vore bara bonus.

Eurovision Song Contest avgörs i schweiziska Basel i maj. Sverige tävlar i den första semifinalen 13 maj medan Finland är med i den andra semifinalen 15 maj. Förhoppningsvis (och högst sannolikt) möts sedan KAJ och Erika Vikman i finalen 17 maj.

Malmö 2024: när kärleken får sig en knäck

Året var 1983, datumet var 13 april, jag och brorsan skulle absolut se "Inför Eurovisionens schlagerfestival" på TV1. Jag skulle fylla sju år en knapp vecka senare och hade ingen riktig koll på vad en melodifestival var för något, men jag visste om Carola och ville absolut se henne då tillfälle gavs.

Carola i all ära men det var den norska förhandsvideon som knockade mig. Jahn Teigen och Anita Skorgan, en lättfångad refräng och lite av den enklare skolans trickfilmning var allt som krävdes. Jag var fast. 

Någonting gjorde att jag visste att detta var det häftigaste jag kunde tänka mig. Det här sammanhanget där tydligen allt kan hända - det var något särskilt och lockande.

Året därpå vann bröderna Herrey hela den stora finalen och Sverige dansade rakt in i något slags schlager-eufori som varade i flera år. När alla andras intresse svalnade och gick tillbaka till det normala pekade min kurva bara spikrakt upp. Jag vill ha mer, se mer, höra mer och veta mer.

Vi har gjort sällskap genom livet, Eurovision Song Contest och jag. Från att ha varit ett entusiastiskt fan framför tv-rutan blev jag ett entusiastiskt fan på plats och snart nog fick jag göra saker jag alltid drömt om. Jag har varit reporter på plats, jag har fått skriva krönikor och göra webbsidor. Två gånger har jag fått kommentera tävlingen för den finlandssvenska tv-publiken.

Tävlingen har också lärt mig att det lönar sig att vara nyfiken. Om man nystar lite kan man få reda på varför saker är som de är och hur de förändrats, liksom världen runt omkring schlagerscenen förändrats. 

Fyrtio år efter Herreys viktoria stod svensk tv värd på nytt - för tredje gången i Malmö och för sjunde gången totalt - och då jag var med på ett mycket litet hörn i bakgrunden följde jag med evenemanget så noga jag kunde från hemmakontoret. Det var inte särskilt upplyftande.

Det var verkligen inte värdlandets fel. SVT bjöd på strålande show och - med tanke på tingens tillstånd i världen - ett manus som inte skavde mer än nödvändigt. Kul och aningens nedtonat. Passande.

Men vad hjälper ett lyckat arrangemang när ingen annan vill leka leken? Den här gången låg det för många hinder i vägen. För mycket politik, för mycket spänningar, för mycket polarisering mellan fans. När diskussionerna plötsligt handlar mer om vem man vill ska misslyckas än om vem man gillar är vi väldigt långt borta från den tävlingen jag en gång började älska.

Jag är alltså inte korkad. Jag vet hur världen ser ut och att det var ganska oundvikligt att vi skulle hamna här. Under de snart trettio år jag diskuterat ESC på nätet har det alltid funnits motsättningar. Mellan de som vill förnya och de som vill bevara, exempelvis. Mellan de väldigt konservativa och de väldigt öppna för det mesta. Men aldrig tidigare skulle det så tydligt känts som att så många bara står på var sida av rummet och skriker åt varandra.

När slutligen en av förhandsfavoriterna - Nederländernas Joost Klein - anklagas för olaga hot och diskas på själva finaldagen är det som om luften gick ur hela ballongen. Bakom kulisserna utbryter kaos och flera länder hotar ryktesvis med att hoppa av, bara timmar före sändning. 

Programmet genomfördes till slut utan problem, samtliga övriga finalister kom till start och Schweiz utsågs till vinnare. Eftertexterna rullar och för första gången under alla år jag följt ESC kände jag en oväntad typ av lättnad: "Nu behöver jag inte engagera mig mer. Nu kan jag titta åt ett annat håll."

Sex månader har gått och lusten har inte återvänt. Jag har ännu inte sett årets final på nytt och jag har nästan inte lyssnat alls på låtarna. Jag ser inte fram emot nästa års tävling med någon större spänning. Det är som att ESC och jag skulle ha tagit en paus och det känns underligt. Tomt.

Jag tror att entusiasmen kommer tillbaka förr eller senare. Kanske i en något förändrad form. Jag har älskat den här tillställningen för mycket för att allt det bara skulle smälta bort efter en jobbig årgång.

Jag vet inte ens vad jag egentligen vill säga med det här inlägget, mer än att det är underligt när man helt plötsligt står lite vilsen och främmande i förhållande till det största intresse man haft i hela sitt liv. 

Förra gången jag kände någonting åt det här hållet - om än i betydligt mindre skala och betydligt mer övergående - var i Baku 2012. Jag var Svenska Yles utsända på plats ett år då alla bara ville tala politik och ingen ville prata om musiken. Då skrev jag en krönika jag ännu är rätt nöjd med och som jag gärna delar med mig av. Som en påminnelse om varför Eurovision Song Contest är en tävling värd att älska. 

(Varför den gryniga bilden av mig är upp-och-ned har jag ingen aning om.)

Tyskland och förseningskulturen

Under ett par stekheta julidagar 2010, då alla människor fontänsvettades och kläderna klistrade sig mot kroppen, besökte jag Hamburg och fick en ny favorit.

Jag hade förväntat mig en lite nedgången och solkig föredetting till stad men hittade något vackert, levande och spännande med mycket historia men minst lika mycket framtid.

En av de saker jag såg där var den redan då försenade Elbefilharmonin - ett vräkigt och lyxigt glaskomplex som konstrueras ovanpå ett gammalt hamnförråd och som ska bli den klassiska musikens kronjuvel i musikalstaden Hamburg. Ett spektakulärt men omdiskuterat bygge.

Foto: Thomas Wolf, www.foto-tw.de

Inte blev det mindre omtvistat året efter, då man bestämde sig för att göra byggnaden ännu större (och dyrare) än tidigare beräknat. Igår läste jag i Dagens Nyheter att man just återupptagit arbetet efter ett arton månader långt byggstopp och att man hoppas kunna inviga konsertsalarna år 2017.

Det för tankarna till ett annat kostsamt tyskt skandalbygge - Berlin Brandenburgs nya flygplats - som också är våldsamt försenad av alltmer diffusa orsaker alltmedan slutnotan rusar i höjden.

Vad är det med Tyskland - världsberömt för sin noggrannhet och millimeterplanering - och denna oförmåga att få sina prestigebyggen klara inom vettiga tidtabeller?

Kanske fick vi en liten nyckel till mysteriet vid Eurovision Song Contest i Düsseldorf 2011 där tekniken fallerade under den första semifinalen och hälften av de europeiska kommentatorerna satt utan kontakt med sina hemländer då sändningen började.

Trots att det mesta krånglat redan vid generalrepetitionerna hade arrangörerna litat så stenhårt på att allt skulle fungera när det verkligen gällde. Man var så bergsäker på den egna planeringen att det inte fanns någon reservplan i händelse att något skulle gå fel, de minutiösa förberedelserna till trots.

Kanske samma sak gäller filharmonin och flygplatsen? När planeringen väl spricker finns inga alternativa lösningar och så står man vackert där man står medan tiden och ekonomin springer ifrån en.

Åtminstone kunde byggstrulet öppna upp för vadslagningsfirmorna? Vad ska hända först: flygplanen lyfter och landar på Berlin Brandenburg eller taktpinnen leder sin första symfoni i Elbefilharmonin?

Satsar man en slant kan det åtminstone göra väntan mer spännande.