Det kan diskuteras hur meningsfullt det är att skriva böcker och artiklar om musik - och nog har det diskuterats flitigt genom åren - men själv förstår jag inga av de invändningar man kan tänkas komma på. Jag älskar att läsa om hur musik jag älskar kommit till, under vilka omständigheter, vad som var planerat och vad som var en lycklig slump.
Vill man veta mer om svensk populärkultur - och det vill man ju - så vill jag tipsa om att tre betydelsefulla svenska skivbolags historier finns att läsa i bokform.
 |
| Copyright: Premium publishing |
Ska man ta det hela kronologiskt börjar man med "De legendariska åren - Metronome records" av Håkan Lagher och Lasse Ermalm. Den handlar precis lika mycket om bolagets legendariske producent och motor
Anders Burman vars fingrar doppades i det mesta som Metronome gav ut.
Här finns mycket intressant att läsa om hur olika artister lotsades från kreativt kaos till professionella produkter med hjälp av lyhörda musiker och ett starkt fokus på känsla framom perfektion, och boken följer med fram till bolagets egentliga slutpunkt då Warner en gång för alla tar över.
Boken är välskriven, personlig och engagerande, möjligen snäppet för beundrande inför Burmans person mellan varven. Möjligen också lite onödigt grabbig med stort fokus på Metronomes många män. Inget fel på dem, men det skulle varit kul att få veta hur
Anna-Lena Löfgren jobbade i studion och vilka kreativa processer som ledde fram till just hennes inspelningar. Exempelvis.
 |
| Copyright: Anderson pocket |
Än varmare i tonen är boken om Stikkan Anderson, mannen bakom Polar. Inte så underligt med tanke på att den är skriven av hans dotter Marie Ledin (i samarbete med Petter Karlsson), pappas flicka som växte upp bland hitsinglar, notblad och världsartister.
Ledin backar inte för de mörka sidorna: det häftiga humöret, förmågan att alltid sätta företaget före familjen och - med tiden - alkoholismen. Möjligen att tonfallet är lite väl förlåtande ibland - vissa anekdoter skulle kanske återberättats med betydligt mindre sol i sinnet av andra inblandade - men det må vara hänt när det är den egna pappan som beskrivs.
I slutändan är det ändå en enastående Stig Anderson som kliver fram - oäktingen som erövrade musikvärlden och som under en påfallande lång tid gjorde allting rätt ända fram tills det blev hack i skivan. Fängslande och oavbrutet intressant om en skivbolagsherre med betydligt sämre rykte än han förtjänade.
 |
| Copyright: Heja Sverige! |
Och så var det ju Bert, då. Bert Karlsson som i mångt och mycket helt klart ser sig som Stikkans arvtagare, även om Marie Ledin inte har några vackrare ord till övers för uppkomlingen från Skara.
Men vissa saker hade de ändå gemensamt. De kom från ingenstans och blev, mot alla odds, våldsamt framgångsrika. Mariann Grammofon har aldrig fått något erkännande från kritikerna, men jag vågar nog påstå att inget annat svenskt skivbolag sålde fler skivor under 1980-talet.
Bert visar sig skriva ungefär som han pratar. Språket är yvigt och rabblande, fokus flyttas snabbt från en sak till en annan, associationsbanorna är snabba och flexibla. Det är med andra ord hyfsat lätt att tappa tråden.
Men när man väl kommer in i ordflödet är det riktigt spännande. Den berömda Skara-entusiasmen är fängslande och man dras med i nattklubbssatsningar, Paul Paljett-turnéer och Sommarlandsbyggen av bara farten.
Två saker drar hur som helst ner helhetsintrycket.
Det vimlar av faktafel, enkla saker Bert lätt kunnat kolla upp men som han istället skrivit ur minnet och som blivit fel. Om detaljerna är fel, hur trovärdiga är de större sakerna?
Dessutom är Bert onödigt snabb med att hänga ut människor med namn - här nämns snabbt och utan omsvep vem som hade spritproblem, vem som är en skurk och vems fel det var att låtarna i melodifestivalen var dåliga. Oftast känns det bara surt och långsint, som en vendetta ingen annan har något intresse av.
Men man får sig massor av melodifestivaltrivia till livs samt en hisnande inblick i hur det kan gå till att skapa schlagerfabrik mitt ute på den västgötska vischan. Det, plus en nyttig påminnelse att det sällan är det mest kommersiella som sedan anses tillhöra musikhistorien.
