När slutade vi hata staden?

Det kan ofta kännas tungt och svårt med förändring. Sverige uppfattade sig fortfarande på sextiotalet som en lantlig idyll där man längtade efter det rurala och ursprungliga, mer ädla, i tillvaron, men i själva verket flyttade allt fler in till stan och bosatte sig i förorter.

Reaktionen i populärkulturen var inte att ta miste på: förorter var av ondo och betong gör människor olyckliga. Staden är ett nödvändigt ont där ingen människa egentligen trivs.

I barnböcker, serier och tv-program visades hur människor blev alienerade, anonyma och uttråkade i sina höghus. Hur de längtade efter sammanhang, röda stugor och en levande landsbygd. 

Dessutom skrevs en ansenlig mängd schlagerlåtar om stadens ogästvänlighet - riktade mot dessa förortsmänniskor samt till alla de på landet som borde upplysas om hur lyckliga de ännu kunde skatta sig.

Lyckliga gatan med Anna-Lena Löfgren, Tänk om världen var min ändå med Family Four och Är det konstigt att man längtar bort nån gång med Lena Andersson är bara tre (bra) exempel ur den digra floran.

Copyright Polar / Bild från discogs.com

Själv växte jag upp på landet under 80-talet och matades med den här typen av uppfattningar. När jag var liten framstod staden helt klart som något ganska skrämmande och otrevligt. Jag tyckte om att besöka släktingar i Stockholm, men man förväntades alltid tycka att landet var bättre och finare.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på när den här uppfattningen växte bort, när det blev accepterat att föredra en urban miljö, när det blev tillåtet att älska sin stad. Att man bor i staden för att man vill och inte för att man är tvungen.

I Finland finns fortfarande tendenser att krama landsbygden krampaktigt och idealisera det som befinner sig utanför stadsgränsen. Ska bli spännande att se om utvecklingen följer samma kurva här. 

Och om det slutligen blir så att man kan tycka lika bra om båda alternativen.