23/11/2013

Lyckliga gatan är världsklass

Jag älskade den redan som riktigt liten och jag älskar den lika varmt än idag. Lyckliga gatan med Anna-Lena Löfgren är en klockren klassiker som knuffar ner de flesta andra schlagerpärlor från piedestalen.

Den svenska inspelningen är något så ovanligt som en total fullträff i alla beståndsdelar. Det musikaliska arrangemanget är känsligt och följsamt, Anna-Lena sjunger magnifikt med vackert återhållen melankoli och en äkta känslighet i rösten.

Men det måste vara något mer som skänker det sista magiska lyftet åt den svenska versionen som äger en tyngd och känsla som såväl det italienska originalet som Anna-Lenas tyska version saknar.

Bild från discogs.com

Den viktigaste biten i pusslet är nog den helt makalösa svenska texten, signerad Britt Lindeborg. Den är väldigt exakt och konstaterande, utan att förhäva sig och förlora sig i de allra största känslorna. Hela känslan i texten kommer fram mellan raderna; utan att det riktigt formuleras inser vem som helst att något stort och viktigt gått förlorat för alltid.

Britt Lindeborg var en mästare på att klä de små och vardagliga känslorna i helt rätt ord. Hennes texter är ofta helt mitt i prick: tillräckligt skarpa för att man ska inse betydelsen men aldrig så stora att de blir fåniga.

I det här fallet skrev hon av sig sin högst personliga sorg över att de kvarter hon vuxit upp i fallit offer för grävskoporna. När fullblodsproffset Anna-Lena fick en text där orden faktiskt betydde något för någon kunde hon lätt ladda sin sång med den betydelse som den lättviktiga tyska texten saknar.

Att Britt Lindeborg aldrig fick det riktigt monumentala erkännande hon så väl förtjänade medan hon ännu levde är möjligen den svenska schlagerhistoriens största skandal.


19/11/2013

Weissensee - kärlek och övervakning

Trots att Sveriges Television gömde undan den första säsongen av tyska Weissensee på en riktigt trist sändningstid blev serien en snackis som tydligen hade riktigt bra tittarsiffror på nätet. Det förvånar mig inte alls. Publiken brukar ha näsa för att hitta det som är bra.

Den påminner en del om Downton Abbey på sitt sätt att blanda upp dramat med precis rätt mängd såpopera: samma renodling av karaktärer, samma tempo, samma rappa berättande där det går undan i svängarna.

Inledningen påminner inte så lite om gamla såpan Skilda världar, där tittarna serveras en ganska skruvad intrig som egentligen inte är helt lätt att tro på. Ändå har man snabbt svalt betet och är helt fast. Själv blev jag så fast att jag genast beställde både första och andra säsongen på DVD för att få mig hela serien till livs.

Copyright: ARD / Telepool

I Östberlin 1980 träffas Martin Kupfer och Julia Hausmann, och blixtförälskelse uppstår. Problemet är bara att hon - dotter till den kända sångerskan Dunja Hausmann, med förbjudna politiska sånger på repertoaren - planerar att fly till väst medan han jobbar som polis och kommer från en familj högt upp i den politiska hierarkin där både fadern och brodern arbetar vid ministeriet för statssäkerhet, Stasi.

För att krydda anrättningen ytterligare visar det sig snart att pappa Hans Kupfer för många år sedan haft ett förhållande med Dunja Hausmann, och så gott han kunnat skyddat henne från censuren och polisen. Familjen Kupfer börjar långsamt bryta samman och när fadern ställer sig i vägen för den äldre sonens karriär inom Stasi kompliceras det hela alltmer.

Det som från början kanske framstår som en såpaintrig med såpakaraktärer släpper istället in oss allra längst in i det östtyska samhället - in i den alldagliga vardagen, in i kulturlivet där det är förenat med stora risker att säga det man tänker, in i makteliten där man för länge sedan tappat sina visioner och istället klamrar sig fast vid makten för dess egen skull.

Stasibroilern Falk Kupfer är en nyckelperson i handlingen och får personifiera det dumma, urskillningslösa förtrycket. En social krympling med huvudet fullt av dogmer, vars första impuls i mötet med människor är att ta reda på vad deras svagheter är och hur man kan tvinga dem att göra vad man vill. Sedan spelar det inte så stor roll om människan ifråga är en radikal medborgare i mängden eller hans egen fru; den nyktra alkoholisten Vera som får allt svårare att se en mening i tillvaron.

Falk är påstridig, paranoid och fullständigt arrogant. I ett annat sammanhang skulle han framstått som en skrattretande pellejöns, som en östtysk Kurt Olsson med storhetsvansinne, men så påminns man att han har möjligheten att ödelägga tillvaron för vem som helst och beordra tortyr av godtyckligt arresterade människor. Då är det inte lika lätt att skratta åt honom.

Den östtyska staten höll kontroll över medborgarna genom att aldrig tillåta dem att känna sig trygga. Din bästa vän kunde mycket väl vidarebefordra allt du berättat om dig själv till Stasi, medan din kollega kanske rapporterade vem du skämtade om på kafferasten. Du kunde aldrig veta om någon läst din post eller avlyssnade din telefon. Och när du minst anade det satt någon bakom en buske eller i en bil och iakttog vem du träffade och hur ofta.

Efter ett par avsnitt sprider sig oron till tittaren också. Ett enkelt men effektivt kameragrepp - att plötsligt filma rollfigurerna lite på avstånd, lätt skymda - ger oss känslan av att någon hela tiden bevakar och avlyssnar. Ibland finns Stasis kameror och spioner där, ibland inte. Man kan aldrig veta.

Weissensee visar med all önskvärd tydlighet vad som händer med människor i en totalitär stat. När ofriheten ätit sig in i folks huvuden är det svårt att vara snäll eller mänsklig ens mot de som betyder mest för en. Inte kan man lita ens på dem.

Dunja Hausmann tror sig sitta säkert och spelar ett högt spel. Priset hon får betala är orimligt högt men även runt omkring henne krossas människor av systemet. Även de som är en del av det.

Men det Falk Kupfer - och hela Stasi med honom - ska få lära sig är att när människor förnedrats tillräckligt, och förlorat allt de trodde sig kunnat rädda, tappar de till slut sin rädsla. Och en farligare fiende finns inte för en förtryckande stat.

Värt att notera är att endast den andra säsongens DVD har engelsk text (eller ens tysk text), vilket ställer ganska höga krav på tittarens tyskkunskaper. Förhoppningsvis har SVT köpt in även den andra säsongen, som i en perfekt värld skulle visas efter att de första sex avsnitten sänts i repris.

I Tyskland förbereder man som bäst en tredje säsong och jag sitter redan som på nålar och vill bara ha mer, precis som när jag såg hela Matador i somras. Två av de bästa tv-serier jag någonsin sett.

18/11/2013

Spoiler - all gammal popkultur är förlegad

I dagens Kulturnyheterna på SVT är Jonathan Sjöberg - regissör för årets julkalender, baserad på böckerna om Barna Hedenhös - kritisk till att flera av de gamla historierna nu ges ut på nytt i originalform.

Han tycker att det bor stora mängder rasism i skildringarna och att könsrollerna i familjen är rena stenåldern. Naturligtvis har han helt rätt. Böckerna må visa upp en familj i urtiden, men de flesta av dem är skrivna under 1950-talet och sitter stenhårt fast i sin egen tids värderingar.

Det talas öppet om raser och deras stereotypa egenskaper, precis som mamma Knota håller sig passivt i bakgrunden av pappa Ben är sonen Sten ständigt mer pådrivande i äventyren än dottern Flisa.

I likhet med Pippi Långstrumps äventyr bland kurrekurredutterna har Barna Hedenhös inte bara märkts utan fullständigt krossats av tidens tand. Tidsandan har svängt så totalt och fullständigt och idag är det bara inte acceptabelt att berätta på det här sättet.

Det är naturligtvis en bra sak. Det betyder att utvecklingen går framåt. Att vi blir känsligare för varandras behov, att vi inte bara står och stampar på stället. Men det betyder också att vår kultur snabbt blir föråldrad och unken. Och vi måste börja fråga oss vad vi ska göra med den när det sker.

I princip alla populärkulturella yttringar som är äldre än, säg, tjugo år kommer att innehålla värderingar vi idag tycker är förkastliga eller åtminstone dammiga. Vi kunde förstås dödskallemärka hela klabbet, sätta bäst-före-datum på allt som ges ut och sedan gömma undan det vi inte längre gillar i någon gammal sopsäck någonstans. Men är det en bra idé?

En god berättelse kan fortfarande vara en god berättelse trots att den innehåller saker vi inte längre står för eller tror på. Är vi beredda att kasta bort dem så lättvindigt? Ska man skriva om existerande verk för att de ska passa in i våra nya tankevärldar?

Jag tror det vore livsfarligt att börja modifiera historien och låtsas att allt alltid varit som idag. Ska vi låtsas att Sverige redan 1950 var ett modernt, mångkulturellt och jämställt land? Ska vi låtsas som att det aldrig krävts kamp för lika rättigheter och rättvisa, att de är saker som fallit från himlen och alltid varit självklara?

Ska man göra något alls tror jag på att komplettera barnböcker med fakta i form av förord eller efterskrift, där berättelsen ifråga sätts in i ett sammanhang. Förklara hur det var, vad som har hänt, och avsluta gärna med ett par frågor som barnen kan diskutera med sina föräldrar. Så kan gamla sagor göras begripliga och göra nytta på samma gång.

Att stryka bort saker - eller klistra in mer politiska korrekta företeelser för balansens skull - vore lika stenålders som pappa Bens syn på indianer. Och hur fånigt skulle det inte framstå när vi ser tillbaka på vår egen tid om 20-30 år?

Copyright: Bonniers

16/11/2013

Sköna skivmärken: Philips

Erkänner glatt och utan omsvep att jag är en vinylnörd och att jag nog alltid varit det från väldigt tidig ålder. Bara för att belysa riktigt HUR tidigt och HUR nördigt vill jag berätta historien om vad jag ritade i mina ritblock när jag var fyra år gammal.

Dels ritade jag telefontråd. Sådan som hängde mellan telefonstolparna längs med landsvägen innan någon - troligen med starka antipatier mot allt roligt och vackert i världen - bestämde sig för att gräva ned dem istället. Sida upp och sida ned med telefontråd.

Dels ritade jag vinylskivor och kassettband. I massor. Alltid av märket Philips.

Bild från discogs.com

När jag var liten verkade de flesta viktiga skivor vara utgivna på Philips: Pippi Långstrump, Familjen Barbapapa, Bamse. Samt "Skräddarvisan" av Sven-Ingvars - historien om en skräddarlärling som drunknar efter att ha skrinnat rakt genom isen - som jag tyckte var både klämmig och hemsk på samma gång.

Också Philipskassetter lämnade ett stort intryck på mig. Det var helt enkelt så kassettband skulle se ut, det tyckte jag under ganska lång tid.


Bilder från discogs.com

I händelse att det finns någon annan där ute som också blir helt knäsvag och nostalgisk av att se gamla skivetiketter från tiden då det begav sig inleder jag härmed min kanske allra fånigaste serie någonsin: sköna skivmärken som gjort intryck på mig genom åren.


12/11/2013

Döden, döden, döden

"Döden, döden, döden" låter kanske inte som ett speciellt festligt tv-program, men jag tror att SVT2:s nya serie kan fylla en viktig funktion för många människor. För hur många inser jag kanske först efter att ha sett den första delen. För helt klart framstår döden som närmast ohanterligt skrämmande för många.

Screenshot från svt.se

Redan från början förklarar programledaren Anna Lindman mycket rakt på sak att hon tänker skåda döden i vitögat och att hon i åtta program ska ta upp åtta stycken rädslor människor bär på inför döden. I premiäravsnittet handlade det helt enkelt om vad som händer med ens kropp efter att livet tagit slut.

I min värld har döden alltid funnits. Inte närvarande hela tiden, men ibland kommer den och drabbar och hämtar med sig någon man känner. En släkting eller en vän eller avlägsen bekant, kanske. Döden är aldrig rolig, men i högsta grad en del av livet. Något man måste räkna med och förlika sig med.

Kanske har min uppväxt varit osedvanligt rakt på sak, vad vet jag. Efter första avsnittet får jag en känsla av att Anna Lindman inte helt delat min inställning. Väldigt mycket i programmet handlar nämligen om obehag: obehaget inför att se en grav grävas, obehaget inför att tänka på att ens kropp ska ligga i jorden, obehaget inför att kremeras.

I något skede känns det som att det hela fokuserar så mycket på Anna Lindmans obehag att själva döden hamnar lite i skymundan för alla påträngande känslor.

Men så ser jag de reaktioner som tittarna lagt ut i sociala medier, reaktioner som inte i någon större grad skulle påvisa att tittarna haft samma invändningar som jag. Istället har de flesta sett ett förlösande program där någon äntligen talat om det ingen någonsin talar om.

Döden är kanske ändå så frånvarande och bortträngd från våra moderna liv att även ett program med ett något onödigt uppskruvat tonläge fyller en viktig funktion. Jag själv tittar också gärna vidare på fortsättningen, men hoppas kanske att Anna Lindman får ta ett djupt andetag och kanske förhålla sig något mer avslappnat till sitt ämne i de kommande sju avsnitten.

Döden, döden, döden
SVT2 onsdagkvällar kl 20.30