Mitt enda problem med dem är helt ärligt att jag alltid uppfattat dem som onödigt hurtiga, ofta strängt upptagna med spetsfundiga små skojigheter och kupletter av typiskt svenskt sextiotalssnitt. Inte riktigt min tekopp. Men så hittade jag deras Burt Bacharach-LP och smälte fullständigt.
 |
| Copyright: Metronome/Warner, bild från discogs.com |
Här börjar det slå gnistor åt alla håll när Gals and Pals får slå sina giriga stämband i fjorton av Bacharachs bästa bitar. Allting är smakfullt - arrangemang såväl som urval - och gruppen öser verkligen på. Här finns fantastiska stämmor såväl som bett och temperament. Tolkningen av Walk On By är rent sensationell.
Proffsigt och polerat men med en ständig glimt i ögat. Dessutom är engelskan så bra att man gnuggar sig i öronen och undrar om det här verkligen är en svensk grupp på sextiotalet.
Om man bara kan ha överseende med att Burt Bacharach och Hal David ganska ofta uppvisar en lätt unken syn på könsroller i sina låtbyggen - hör Wives And Lovers och himla med ögonen - är den här skivan ett mästerverk från början till slut.
Till all lycka finns den numer på Spotify så man slipper leta igenom alla skivantikvariat i jakt på skönsången.
Den har imponerat på fler än mig - på sitt debutalbum samplade norska Röyksopp refrängen ur Blue On Blue med stor framgång.
Fler norska musikanter verkar också ha tagit intryck. Om man först lyssnar på ösigt briljanta öppningsspåret Little Red Book och sedan på Norges minst sagt säregna eurovisionsbidrag från 1968 så faller en och annan pusselbit på plats. Vid finalen i London användes ett helt annorlunda arrangemang och så lyste också framgången med sin frånvaro.
No comments:
Post a Comment