Annalisa Scarrone var redan etablerad och framgångsrik, med sju soloalbum och tjugo års karriär bakom sig, men någonting satt inte längre som det skulle. Det var dags för utveckling och förändring.
I början av karriären ville hon bli känd, få en plattform, nå ut till publiken, förklarade hon i intervjuer. Nu räckte inte det längre. Hon ville skriva rakare, enklare melodier med mer elektroniskt stuk; låtar man kunde bygga en show omkring. Det hade hon aldrig gjort tidigare.
 |
| Copyright Warner Music Italy |
Resultatet slog inte bara publiken med häpnad utan även en hel del rekord. Första singeln Bellissima låg på den officiella italienska försäljningslistan i över ett år, något ingen kvinnlig artist lyckats med tidigare. Andra singeln Mon Amour sålde sjudubbel platina och blev den mest avlyssnade låten av en italiensk soloartist på Spotify någonsin.
När fullängdaren E poi siamo finiti nel vortice släpptes i september 2023 var de inhemska kritikerna lagom förtjusta. En tidning skrev att Annalisa inte kändes bekväm i sin nya musikaliska inramning och helst skulle återvända till de ballader hon var så bra på. Andra recensenter gick på samma linje.
Inte spelade det någon som helst roll. Skivan rusade upp på albumlistans förstaplats och sålde tre gånger platina. Totalt genererade den sex singlar och gavs ut i två nyutgåvor med tillagda extraspår. Annalisa växlade upp från stjärna till superstjärna - en sådan som är överallt och hela tiden.
Inte minskade framgången då Annalisa kom trea i Sanremo 2024 med Sinceramente, eller när hon gjorde uppmärksammade samarbeten med stjärnor som Fedez och Tananai.
Men hur följer man upp en succé? Hur gör man en ny skiva i samma stil utan att det känns som att man upprepar sig? I september 2025 släpptes Ma io sono fuoco till skyhöga förväntningar.
 |
| Copyright Warner Music Italy |
Än en gång var recensenterna en aning njugga. De erkände att Annalisas låtar blivit hits men att den nya skivan bara mjölkade samma recept och serverade samma gamla låtar i nya versioner. Och jag undrar om vi alls har lyssnat på samma album?
Jag var också rädd för att Ma io sono fuoco skulle kännas som en handfull låtar som blev över förra gången, snabbt uppvärmda i stekpannan med lite Piffi allkrydda på. Men trots att Annalisa stannar i en väldigt poppig och elektronisk fåra finns här en utveckling och en framåtrörelse.
Singlarna Maschio och Esibizionista är helt klart de bästa spåren, men här bubblar och spritter det av påhittighet och infall hela vägen.
Det är någonting extra med välskriven och välproducerad elektropop, något kittlande och uppfriskande, som den musikaliska motsvarigheten till dyr champagne. Ma io sono fuoco är bara trettiosex minuter lång men håller för att höras på nytt och på nytt.
Och Annalisas stjärna bara stiger och stiger. Även den nya skivan har toppat listorna hemma i Italien och befäst hennes ställning som en av landets ledande artister. När kommer det stora internationella genombrottet?
No comments:
Post a Comment