Gainsbourg versus Deneuve

Catherine Deneuve hade verkligen lyckats och när 1970-talet övergick i 80-tal var hon en beundrad, eftertraktad och internationellt framgångsrik filmstjärna. En mångsidig aktris med många strängar på sin lyra, men det fanns ännu en sak hon skulle vilja göra.

Det stora genombrottet hade kommit 1964 med "Paraplyerna i Cherbourg" - en musikalfilm där inga repliker talas och där alla rollfigurer uttrycker sig i sång. Att skådespelarna skulle sjunga själva verkar aldrig ha varit aktuellt och istället dubbades sånginsatserna. När Catherine Deneuve öppnar munnen på filmduken hör publiken Danielle Licari istället.

Det där verkar ha retat Deneuve, som inte ansåg sig vara någon stor sångerska men som ändå tyckte om att sjunga. Efter Cherbourg verkar de flesta ha trott att hon inte kunde hålla ton alls.

Catherine Deneuve, utgiven på Philips 1981

Sexton år senare får hon spela mot den legendariske Serge Gainsbourg i filmen "Je vous aime". Tillsammans sjunger de filmens ledmotiv - "Dieu fumeur de havanes" - som blir en stor hit i Frankrike. Där någonstans föds tanken på att göra en hel skiva tillsammans.

För den som inte känner till Serge Gainsbourg sedan tidigare är den riktigt kort-korta sammanfattningen att han sedan tidigt tidigt 1960-tal varit en mycket framgångsrik låtskrivare och en något mindre storsäljande soloartist, ständigt med stor aptit på att provocera publiken.

Han skrev gärna för sångerskor med begränsat röstomfång och kastade sig ofta in förhållanden med dem han jobbade med. Relationen till Brigitte Bardot blev kort, med Jane Birkin bodde han tillsammans i över tio år.

När Gainsbourg och Deneuve började jobba ihop hade han mer flyt i den egna karriären än någonsin tidigare medan hans privatliv mer eller mindre kollapsat efter att Jane Birkin slutligen lämnat honom.

Franska tidningar började snabbt spekulera i om det fanns något mer än musik mellan Gainsbourg och Deneuve som med ens umgicks flitigt såväl i studion som utanför. Han antydde att det kanske var ett förhållande på gång, hon förnekade saken å det mest bestämda. De båda var vänner, inget annat.

Catherine Deneuve förvånades under studioarbetet hur högt hon förväntades sjunga. Låtarna låg för det mesta mer i Jane Birkins register än hennes, men hon bestämde sig för att lita på sin samarbetspartner. Han brukade ju veta vad han gjorde.

När "Souviens-toi de m'oublier" ("Kom ihåg att glömma mig" - en mycket Gainsbourgsk titel) kom ut visade det sig att Catherine Deneuve inte skulle varit så säker. Kritikerna gjorde tummen ned och genomskådade också att låtarna ofta var skrivna för Birkin - och ibland om henne. Serge Gainsbourg hade helt ignorerat sin nuvarande primadonna och enbart fokuserat på den som lämnat honom.

Publiken förblev lika kallsinnig som kritikerna och skivan blev en flopp. Trots att Gainsbourg var den som slarvat och fuskat landade fiaskot främst på Deneuves konto. Än idag är det en "sanning" att hon inte kan sjunga. 

Själv tyckte inte Catherine Deneuve att slutresultatet var så övertygande men var ändå glad för erfarenheten och riktigt nöjd med ett par av spåren. Men att vara vän med Serge Gainsbourg var inte det lättaste. 

Under 1980-talet gick Serge Gainsbourg ned sig rejält och reducerades till en skandalernas man. Ofta satt han gravt alkoholpåverkad i någon direktsänd tv-soffa och kläckte ur sig sanningar och fräckheter. En gång eldade han upp pengar, en gång sa han till Whitney Houston att han ville ligga med henne.

En gång antydde han än en gång att han och Catherine Deneuve haft ett förhållande och kallade henne sedan ett förolämpande smeknamn inför tv-publiken. 

Nu fick skådespelerskan nog och skickade ett rasande telegram till sin låtskrivare. Gainbourg blev nog lite omskakad av den ilskna tonen men mest blev han imponerad. Till en början vägrade han tro att Deneuve skrivit något så vasst på egen hand och ville veta vem hennes spökskrivare var.

Mot alla odds levde vänskapen mellan de båda kvar fram till Gainsbourgs död 1991, men skivan de gjorde tillsammans har aldrig omvärderats och ses fortfarande som ett misslyckande.

Jag inser att "Souviens-toi de m'oublier" inte är ett mästerverk men precis som Catherine Deneuve tycker jag enskilda låtar är njutbara. Det som känns lite orättvist är att Gainsbourg två år senare gjorde en liknande skiva med Isabelle Adjani, ännu en aktris med begränsad röst.

Isabelle Adjani, utgiven på Philips 1983

Nu jublade såväl recensenter som publik och "Pull marine" har status som evergreen, inte minst tack vare titelspårets surrealistiska video, regisserad av ingen mindre än Luc Besson.

I mina öron låter Adjanis och Deneuves skivor rätt snarlika, trots att den ena hyllas som klassiker och den andra ses som en flopp. Kanske hjälpte det att Serge Gainsbourg skrev för (och med) Adjani och inte för (och om) Jane Birkin?

Som avslutning vill jag bara nämna den kärleksfulla hyllning till Catherine Deneuve och hennes musikalkarriär som Jennifer Saunders skrev in i den sista säsongen av Absolutely Fabulous 2012. 

Där får vi möta den franska superstjärnan Jeanne Durand (ett av de sjungande paraplyerna i Cherbourg, för övrigt) som är trött på att vara seriös och som nu bara vill sjunga. Tråkigt nog kan hon inte sjunga på riktigt, bara mima till någon annans röst. Precis som Catherine Deneuve gjorde 1964.