05/06/2013

Dusty Springfield / In Private

Jag älskar lyckliga slut och det tror jag alla gör. Neil Tennant och Chris Lowe i Pet Shop Boys verkar göra detsamma då de bestämde sig för att leta reda på legendariska Dusty Springfield och återupprätta hennes förlorade heder.

Neil Tennant har i flera intervjuer sagt att Dusty är hans stora favorit bland engelska sångerskor, men när PSB lokaliserade henne i mitten av 1980-talet fanns det inte mycket kvar av den stjärna som lagt popvärlden under sig tjugotalet år tidigare. Karriären låg i spillror, liksom självförtroendet och sångerskans privatliv.

PSB sopade ihop skärvorna och strösslade magiskt stjärnstoft över den magnifika Ms Springfield i form av en riktig megahit - "What Have I Done To Deserve This" - som erövrade listorna på båda sidor Atlanten.

Dessutom producerade hitduon ett par riktigt bra låtar för Dustys följande soloalbum, bland annat skrevs "Nothing Has Been Proved" till en film om Profumoaffären samt "In Private" som textmässigt också till viss del anspelar på samma tema.

Pet Shop Boys har i efterhand sagt att de ångrar att de inte la mer jobb på Dustys låtar - de var fullt upptagna med att producera ett album åt Liza Minnelli - och kallar idag "In Private" för underproducerad.

Må så vara, men skivköparna gillade låten som tog sig in bland de tio bäst säljande i Sverige, Nederländerna och Tyskland. Idag känns faktiskt det avskalade arrangemanget mer fräscht än det mesta som producerades under det sena 80-talet.

Dessutom gjorde tre hitsinglar i rad sitt till för att skriva om historien om Dusty Springfield. Istället för att vara stjärnan som gick under i det tysta fick hon resa sig i elfte timmen och sätta en betydligt mer stilfull punkt på karriären än vad de flesta skulle trott.

Dusty Springfield avled i bröstcancer 1999, endast 59 år gammal.



Dusty Springfield - In Private

3 comments:

  1. Neil och Chris hjälpte mycket Dusty, som är en av mina hjältinnor i musikvärlden (den andra är Carole King som också har skrivit många låter till Miss Springfield).

    En fantastisk sak med Dusty Springfield är att han aldrig släppte en ussel skiva och det gäller även på sjuttiotalet. Hon hade en låg självtroende, problem med privatliv och publiken köpte inte hennes skivor.

    Men dessa skivor var varje gång skitbra. Cameo (1973), It begins again (1978), White heat (1982) och inte minst Longing (inspelad i 1974 men släpptes inte innan 2001) är alla underbara album som borde har fått ett bättre öde.

    ReplyDelete
  2. Jag undrar, Tobias, vad tycker du om White Heat, en annan album där Dusty försökte vara en modern uppdaterad artist för 1980-talets krav. Dess efterföljare Reputation lyckades mycket bättre, men White heat är ändå en modig försök att hitta nya vägar. Och som jag har alltid sagt, Dusty Springfield gjorde alrdig en ussel skiva.

    http://300levya.blogspot.fi/2013/06/173-dusty-springfield-white-heat-1982.html

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag har faktiskt inte lyssnat tillräckligt mycket på White Heat för att kunna uttala mig. Gillar Donnez-moi och Soft Core, så mycket vet jag.

      Delete