Och så kommer då en ny formtopp som får alla tyckare att tappa hakan och genast ångra det de sagt. "Electric" är duons mest framgångsrika album sedan klassiska "Very" kom ut 1993.
 |
| Copyright: x2 / Kobalt Label Services |
Att Pet Shop Boys ville göra dansmusik var ett gott tecken, att de kallade in Stuart Price som producent var ännu bättre. Med tanke på att han stod bakom Aphrodite - Kylies mest koherenta album någonsin - såväl som Madonnas mästerverk Confessions On A Dancefloor väcks onekligen förväntningar på samarbetet.
Electric består av endast nio låtar, varav de flesta är betydligt längre än man skulle vänta sig på ett popalbum. Låtarna ges generöst med utrymme att blomma ut utan stressande, kommersiella hänsyn och hemma i Storbritannien har kritikerna joddlat och jublat av glädje över resultatet.
Jag jublar också. För det mesta. Här finns en energi och en glöd som saknades på den förra skivan (även om jag, som kanske ensam i världen, tyckte att "Elysium" var en bra platta). En vilja att vara relevant, att vara här och nu, som borde vara livsviktig för popmusiker.
Ibland - korta stunder - kan jag tycka att de fläskar på med onödigt mycket ljud och effekter som gör musiken mindre melodiös. Kort sagt tycker jag att de väsnas fast de inte alls skulle behöva. De korta stunderna känner jag mig plötsligt betydligt äldre än de båda PSB-medlemmarna tillsammans.
Men så kommer det en "Love Is A Bourgeois Construct" - med en smittande musikslinga, ett snyggt arrangemang och en smart text - som får mig att smälta som smör i vårsol och le lyckligt och omtumlat igen. Och när skivan är slut är det de stunderna jag minns. Och därför trycker jag på Play igen och igen.
No comments:
Post a Comment