Barbie - kitschig och övertydlig

Jo, då. Till slut tog jag mig iväg. Jag satte på mig de enda rosa plagg jag äger - en t-shirt och ett par promenadskor - och begav mig till biografen. Det var dags att se Barbie, filmen jag varit så bubbligt och fnissigt sugen på att se.

Vi kan väl säga att mina förväntningar både infriades och inte infriades.

Filmens officiella poster, tack för lånet WB

Om vi börjar med de bra bitarna så är filmens formspråk alldeles briljant. Barbies värld är underbart surrealistiskt plastig, alla medverkande SKÅDESPELAR så det står härliga till (det medvetna överspelet är så intensivt påträngande att man blir smått mörbultad) och ingenting är någonting annat än yta. Bara härlig, glansig, lyxig, underbar yta. 

Grundkonflikterna i filmen är två. Dels är Ken fullständigt åsidosatt och negligerad och överflödig i det här världsbygget och har allt starkare känslor inför detta. Dels söker sig mörka tankar in och kastar in vår huvudperson - den barbiegaste Barbien av dem alla - i en djup existensiell kris. Svaren finns i den verkliga världen där Barbie reduceras från makthavare till ögongodis medan Ken blir inspirerad av patriarkatet.

Det är också i den verkliga världen som filmen börjar gå vilse. Lite kul är det att nästan alla anställda på filmversionen av Mattel är mesiga och personlighetslösa män som speglar alla de bortkomna Ken-dockor som bara längtar efter Barbies uppmärksamhet. Men som satir över hur patriarkatet vingklipper såväl män som kvinnor är det mer än lovligt tunt.

Kanske kan budskapet skaka om den som aldrig funderat över patriarkatet. Kanske kan någon medlurad make eller pojkvän få sig en tankeställare i biosalongen. Kanske kan en trevande diskussion eller två få sin början här. Helt klart har den väldigt snälla och oförargliga genusvetenskapliga aspekten av Barbie lyckats uppröra reaktionära mansivrare i olika delar av världen.

För att patriarkatet suger, det är ingenting den här filmen hymlar med. Alla män i maktposition är hopplösa pajasar och när Ken startar sitt eget patriarkat blir Barbievärlden ful och beskuren och oattraktiv. Det tråkiga är att Ken-arnas försök till statskupp dessvärre får dem alla att kännas mindre älskvärda efteråt. 

När de trånande plastgossarna förvandlas till ken-splainande mansgrisar går något sönder i filmens narrativ som den sedan inte riktigt klarar av att lappa ihop på slutet. Om Barbie inte behövde Ken från början, varför ska hon vilja hänga med honom när han visat sig vara ett latent hot?

Över huvud taget är slutet en seg transportsträcka där man släpper alla försök till bildberättande och istället låter skådespelarna säga allting viktigt med stora och laddade ord, på det där riktigt jobbigt övertydliga sättet som inte sällan sänker amerikanska filmer. 

Tänk om filmskaparna vågat hålla fast i sin skruvade värld och löst slutkonflikten utan alla stora ord. Att man istället låtit en flippad handling säga samma sak, fast med bilder istället. Att man skulle ha gjort filmen minst tjugo minuter kortare.

Även om jag skulle önskat mig lite rakare rör så har filmen främst goda sidor. Den är en visuell fest, den är ofta riktigt kul och driver med sig själv och sin egen form på inspirerade sätt. Och så har den Helen Mirren som berättarröst, det kan aldrig vara fel.

Den stora stjärnan i sammanhanget är ändå obestridligen Margot Robbie som fullständigt dominerar varje filmruta hon är med i. Hon får dockan att leva och känna. Hon lyckas få lådan Barbie levereras i att kännas mer angelägen och lyxig än den egentligen förtjänar. Det här är i alla avseenden hennes film.