Spoiler - all gammal popkultur är förlegad

I dagens Kulturnyheterna på SVT är Jonathan Sjöberg - regissör för årets julkalender, baserad på böckerna om Barna Hedenhös - kritisk till att flera av de gamla historierna nu ges ut på nytt i originalform.

Han tycker att det bor stora mängder rasism i skildringarna och att könsrollerna i familjen är rena stenåldern. Naturligtvis har han helt rätt. Böckerna må visa upp en familj i urtiden, men de flesta av dem är skrivna under 1950-talet och sitter stenhårt fast i sin egen tids värderingar.

Det talas öppet om raser och deras stereotypa egenskaper, precis som mamma Knota håller sig passivt i bakgrunden av pappa Ben är sonen Sten ständigt mer pådrivande i äventyren än dottern Flisa.

I likhet med Pippi Långstrumps äventyr bland kurrekurredutterna har Barna Hedenhös inte bara märkts utan fullständigt krossats av tidens tand. Tidsandan har svängt så totalt och fullständigt och idag är det bara inte acceptabelt att berätta på det här sättet.

Det är naturligtvis en bra sak. Det betyder att utvecklingen går framåt. Att vi blir känsligare för varandras behov, att vi inte bara står och stampar på stället. Men det betyder också att vår kultur snabbt blir föråldrad och unken. Och vi måste börja fråga oss vad vi ska göra med den när det sker.

I princip alla populärkulturella yttringar som är äldre än, säg, tjugo år kommer att innehålla värderingar vi idag tycker är förkastliga eller åtminstone dammiga. Vi kunde förstås dödskallemärka hela klabbet, sätta bäst-före-datum på allt som ges ut och sedan gömma undan det vi inte längre gillar i någon gammal sopsäck någonstans. Men är det en bra idé?

En god berättelse kan fortfarande vara en god berättelse trots att den innehåller saker vi inte längre står för eller tror på. Är vi beredda att kasta bort dem så lättvindigt? Ska man skriva om existerande verk för att de ska passa in i våra nya tankevärldar?

Jag tror det vore livsfarligt att börja modifiera historien och låtsas att allt alltid varit som idag. Ska vi låtsas att Sverige redan 1950 var ett modernt, mångkulturellt och jämställt land? Ska vi låtsas som att det aldrig krävts kamp för lika rättigheter och rättvisa, att de är saker som fallit från himlen och alltid varit självklara?

Ska man göra något alls tror jag på att komplettera barnböcker med fakta i form av förord eller efterskrift, där berättelsen ifråga sätts in i ett sammanhang. Förklara hur det var, vad som har hänt, och avsluta gärna med ett par frågor som barnen kan diskutera med sina föräldrar. Så kan gamla sagor göras begripliga och göra nytta på samma gång.

Att stryka bort saker - eller klistra in mer politiska korrekta företeelser för balansens skull - vore lika stenålders som pappa Bens syn på indianer. Och hur fånigt skulle det inte framstå när vi ser tillbaka på vår egen tid om 20-30 år?

Copyright: Bonniers