Weissensee - kärlek och övervakning

Trots att Sveriges Television gömde undan den första säsongen av tyska Weissensee på en riktigt trist sändningstid blev serien en snackis som tydligen hade riktigt bra tittarsiffror på nätet. Det förvånar mig inte alls. Publiken brukar ha näsa för att hitta det som är bra.

Den påminner en del om Downton Abbey på sitt sätt att blanda upp dramat med precis rätt mängd såpopera: samma renodling av karaktärer, samma tempo, samma rappa berättande där det går undan i svängarna.

Inledningen påminner inte så lite om gamla såpan Skilda världar, där tittarna serveras en ganska skruvad intrig som egentligen inte är helt lätt att tro på. Ändå har man snabbt svalt betet och är helt fast. Själv blev jag så fast att jag genast beställde både första och andra säsongen på DVD för att få mig hela serien till livs.

Copyright: ARD / Telepool

I Östberlin 1980 träffas Martin Kupfer och Julia Hausmann, och blixtförälskelse uppstår. Problemet är bara att hon - dotter till den kända sångerskan Dunja Hausmann, med förbjudna politiska sånger på repertoaren - planerar att fly till väst medan han jobbar som polis och kommer från en familj högt upp i den politiska hierarkin där både fadern och brodern arbetar vid ministeriet för statssäkerhet, Stasi.

För att krydda anrättningen ytterligare visar det sig snart att pappa Hans Kupfer för många år sedan haft ett förhållande med Dunja Hausmann, och så gott han kunnat skyddat henne från censuren och polisen. Familjen Kupfer börjar långsamt bryta samman och när fadern ställer sig i vägen för den äldre sonens karriär inom Stasi kompliceras det hela alltmer.

Det som från början kanske framstår som en såpaintrig med såpakaraktärer släpper istället in oss allra längst in i det östtyska samhället - in i den alldagliga vardagen, in i kulturlivet där det är förenat med stora risker att säga det man tänker, in i makteliten där man för länge sedan tappat sina visioner och istället klamrar sig fast vid makten för dess egen skull.

Stasibroilern Falk Kupfer är en nyckelperson i handlingen och får personifiera det dumma, urskillningslösa förtrycket. En social krympling med huvudet fullt av dogmer, vars första impuls i mötet med människor är att ta reda på vad deras svagheter är och hur man kan tvinga dem att göra vad man vill. Sedan spelar det inte så stor roll om människan ifråga är en radikal medborgare i mängden eller hans egen fru; den nyktra alkoholisten Vera som får allt svårare att se en mening i tillvaron.

Falk är påstridig, paranoid och fullständigt arrogant. I ett annat sammanhang skulle han framstått som en skrattretande pellejöns, som en östtysk Kurt Olsson med storhetsvansinne, men så påminns man att han har möjligheten att ödelägga tillvaron för vem som helst och beordra tortyr av godtyckligt arresterade människor. Då är det inte lika lätt att skratta åt honom.

Den östtyska staten höll kontroll över medborgarna genom att aldrig tillåta dem att känna sig trygga. Din bästa vän kunde mycket väl vidarebefordra allt du berättat om dig själv till Stasi, medan din kollega kanske rapporterade vem du skämtade om på kafferasten. Du kunde aldrig veta om någon läst din post eller avlyssnade din telefon. Och när du minst anade det satt någon bakom en buske eller i en bil och iakttog vem du träffade och hur ofta.

Efter ett par avsnitt sprider sig oron till tittaren också. Ett enkelt men effektivt kameragrepp - att plötsligt filma rollfigurerna lite på avstånd, lätt skymda - ger oss känslan av att någon hela tiden bevakar och avlyssnar. Ibland finns Stasis kameror och spioner där, ibland inte. Man kan aldrig veta.

Weissensee visar med all önskvärd tydlighet vad som händer med människor i en totalitär stat. När ofriheten ätit sig in i folks huvuden är det svårt att vara snäll eller mänsklig ens mot de som betyder mest för en. Inte kan man lita ens på dem.

Dunja Hausmann tror sig sitta säkert och spelar ett högt spel. Priset hon får betala är orimligt högt men även runt omkring henne krossas människor av systemet. Även de som är en del av det.

Men det Falk Kupfer - och hela Stasi med honom - ska få lära sig är att när människor förnedrats tillräckligt, och förlorat allt de trodde sig kunnat rädda, tappar de till slut sin rädsla. Och en farligare fiende finns inte för en förtryckande stat.

Värt att notera är att endast den andra säsongens DVD har engelsk text (eller ens tysk text), vilket ställer ganska höga krav på tittarens tyskkunskaper. Förhoppningsvis har SVT köpt in även den andra säsongen, som i en perfekt värld skulle visas efter att de första sex avsnitten sänts i repris.

I Tyskland förbereder man som bäst en tredje säsong och jag sitter redan som på nålar och vill bara ha mer, precis som när jag såg hela Matador i somras. Två av de bästa tv-serier jag någonsin sett.