Den svenska inspelningen är något så ovanligt som en total fullträff i alla beståndsdelar. Det musikaliska arrangemanget är känsligt och följsamt, Anna-Lena sjunger magnifikt med vackert återhållen melankoli och en äkta känslighet i rösten.
Men det måste vara något mer som skänker det sista magiska lyftet åt den svenska versionen som äger en tyngd och känsla som såväl det italienska originalet som Anna-Lenas tyska version saknar.
 |
| Bild från discogs.com |
Den viktigaste biten i pusslet är nog den helt makalösa svenska texten, signerad Britt Lindeborg. Den är väldigt exakt och konstaterande, utan att förhäva sig och förlora sig i de allra största känslorna. Hela känslan i texten kommer fram mellan raderna; utan att det riktigt formuleras inser vem som helst att något stort och viktigt gått förlorat för alltid.
Britt Lindeborg var en mästare på att klä de små och vardagliga känslorna i helt rätt ord. Hennes texter är ofta helt mitt i prick: tillräckligt skarpa för att man ska inse betydelsen men aldrig så stora att de blir fåniga.
I det här fallet skrev hon av sig sin högst personliga sorg över att de kvarter hon vuxit upp i fallit offer för grävskoporna. När fullblodsproffset Anna-Lena fick en text där orden faktiskt betydde något för någon kunde hon lätt ladda sin sång med den betydelse som den lättviktiga tyska texten saknar.
Att Britt Lindeborg aldrig fick det riktigt monumentala erkännande hon så väl förtjänade medan hon ännu levde är möjligen den svenska schlagerhistoriens största skandal.
No comments:
Post a Comment