8 kvinnor - misstänkta mörderskor sjunger ut

Det finns filmer och så finns det filmer, kan vi väl direkt slå fast. Sådana som är så bra att man gärna ser dem flera gånger. Och sådana som är så rika, slösande och underhållande att man aldrig får nog, hur många gånger man än tittar.

För mig är "8 kvinnor" av François Ozon just en sådan. En orgie i infall, en gräll karamell i uppskruvat tonläge, en läckert kolorerad såpa i vacker miljö. Ett riktigt under till film.

Svensk utgåva, copyright: Sandrew Metronome

Någon gång på 1950-talet, ett par dagar före jul, samlas en borgerlig fransk familj på sitt gods för att umgås och fira tillsammans. Alla är glada och idyllen kunde varit total om det inte vore för att herrn i huset - den enda mannen i sällskapet - hittas död i sin säng med en kniv i ryggen.

Snöovädret har skurit av alla kommunikationer, telefonen är död, ingen kommer vare sig in eller ut, och på godset befinner sig åtta kvinnor varav en måste vara mördaren.

Här finns den vackra men kalla hustrun som eventuellt inte alls älskade sin make särskilt högt, samt hennes rullstolsbundna mor och överspända ungmö till syster. Båda bor inneboende i huset och utnyttjar gästfriheten lite längre än vad som kan anses acceptabelt. Spänningen mellan systrarna är enorm och går snabbt från illa till katastrof när mordet uppdagats.

Här finns familjens båda döttrar: den unga som läst för många polisromaner och knappt kan bärga sig tills hon får bli vuxen och göra vuxna saker samt den äldre, ack så förnuftiga, som kommit hem från studier i London där hon hittat sig en pojkvän och eventuellt blivit lite rund om magen.

Här finns den trogna hushållerskan som uppfostrat döttrarna mer än vad frun själv gjort såväl som den nya slampiga husa som vampar sig för husbonden men uppvisar en underlig dragning till husets hustru.

Och som om det inte räckt dyker den mördades förskjutna syster upp, som snabbt visar sig känna såväl huset som vissa av dess invånare förvånansvärt väl.

Alla har hemligheter, alla ljuger och när intrigerna börjar nystas upp brakar karusellen igång på högvarv. Titt som tätt tar handlingen nya vändningar och krumsprång och lagom som man tror att det inte kan bli snurrigare lyckas man vrida till det hela än mer. Man ska inte vänta sig någon logik - koherens är knappast den här historiens starka sida - men en smaskig gräddtårta till melodram är det.

En väldigt vacker melodram, ska tilläggas. De slående vackra kvinnorna är dessutom fantastiskt välskrudade och rör sig i betagande miljöer dränkta i färg och form, till tonerna av en förföriskt mjuk och följsam ljudkuliss.

Dessutom brister samtliga åtta kvinnor ut i sång. Var och en har ett eget solonummer i form av ett klassiskt franskt örhänge som på ett förtjusande sätt hjälper till att ge djup och bakgrund till var och en av rollfigurerna (se ett lysande exempel här).

För en av de riktigt starka sidorna är att François Ozon betraktar sina kvinnor med ett varmt och kärleksfullt öga. Mitt i den emotionella stormvinden drar han plötsligt ned tonläget och låter rollfigurerna mötas, se varandra, utmana varandra, stötta varandra. De reduceras aldrig till de klippdockor de möjligen var i manuset.

Där hjälper också den glimrande skådespelarensemblen till. De är alla lysande - Catherine Deneuve har kanske aldrig varit vackrare - men Isabelle Huppert som den kärlekskranka moster Augustine, Fanny Ardant som den mördade mannens lättsinniga syster och Emanuelle Béart som den ambivalent översensuella husan är helt enkelt magnifika.

Sedan kan man tycka vad man vill om upplösningen. För min egen del tar jag den som en sista påminnelse att det vi ser är en saga, en vanvettigt uppskruvad veckotidningsföljetong i rekordfart, ett skådespel.

Ett skådespel är exakt vad det är från början - en pjäs som överförts till film. Själv skulle jag gärna se den på teatern - hemskt gärna på Svenska Teatern i Helsingfors - lämpligen lätt försvenskad med passande svenska sånger istället.

I väntan på det ser jag filmen en gång till. Och en gång till.