Vem kunde få ordning på Chess?

På Svenska Teatern i Helsingfors börjar Kristina från Duvemåla sjunga på sista versen och snart riktas blickarna mot nästa Björn-och-Benny-projekt i och med att Mamma Mia-musikalen ska sättas upp. Spännande tider, men båda dessa uppsättningar känns som rätt säkra kort.

Men om man i framtiden vill fortsätta på det inslagna spåret - och man känner att man har en betydande mängd is i magen - skulle det vara roligt om de vågade ta sig an Chess också.

Original Chess album artwork

Chess är ju en riktig monstermusikal på många sätt. Musikaliskt håller den toppklass med flera riktigt starka låtar medan själva handlingen är ett riktigt haveri som ingen någonsin fått någon riktig ordning på.

Det verkar ju så enkelt: öst och väst möts vid schackbordet när kalla kriget är som kallast, tycke uppstår, passionen flödar och den karga politiska verkligheten slår till och krossar alla drömmar.

Men i originalet blir det väldigt mycket politiskt malande som utmynnar i en våldsamt tillspetsad melodramatisk upplösning man verkligen måste vilja tro på för att kunna ta till sig.

Den omarbetade svenska versionen, som hade premiär på Cirkus i Stockholm 2002, är mer logisk. Man har bantat ned såväl tiden som rummet och låter hela handlingen utspelas på bara några intensiva dagar. Den politiska dimensionen är såväl nedtonad som mer begriplig, plus att vi har facit på hand och vet att murens dagar var räknade. Det olyckliga slutet är kanske inte så definitivt som det verkar.

Men rent psykologiskt liknar det mesta fortfarande hela havet stormar. Han är den hårt pressade, avtrubbade schackhjälten som närmar sig utbrändheten med stormsteg. Hon är den bedragna och svikna som inte litar på någon och som hatar ryssar och kommunister mer än något annat. Vad i hela världen får dessa två att helt plötsligt falla i varandras armar? Fullständigt osannolikt.

Dessutom slarvar man bort en av musikalens bästa låtar genom att aldrig flytta spelplatsen från Merano till Bangkok. Synd på rara ärtor.



Murray Head - One Night In Bangkok

Kanske måste man bara acceptera att de här pusselbitarna inte passar ihop men att de kan vara njutbara var för sig? Eller skulle det gå att hitta ett sätt att göra huvudrollerna lite mindre karga, lite mer mottagliga för varandra?

Jag önskar att någon skulle försöka. Och jag kan glatt svälja ett par dramaturgiska kullerbyttor bara jag får se en färgsprakande Florence skaka liv i "Nobody's Side" på en scen nära mig.