Tidsmaskin till Rennes

Just nu gör jag det: det jag lika mycket längtat att göra som jag bävat inför att göra i ett kvarts sekel. Jag ska åka tillbaka till staden där jag tillbringade ett utbytesår en gång för länge sedan i min späda ungdom. Staden där jag växte upp på många sätt, där jag fick många nya perspektiv på tillvaron och där jag äntligen fick fason på den franska som ännu lever där någonstans i mitt huvud.

Välkommen till Rennes - Roazhon på bretonska

Rennes är på inget sätt någon av Frankrikes mest kända eller profilerade städer, trots att man är ett centrum för digital innovation. Rennes är landets tionde största stad om man räknar invånare i tätort (istället för det töntiga officiella franska systemet som bara räknar boende inom stadsgränsen). Ett tag var man den minsta staden i världen med ett eget tunnelbanesystem.

Den där metron har jag aldrig upplevt. När jag bodde i Rennes - från september 1997 till maj 1998 - var staden i full färd med att gräva tunnlar och skapa kaos både lite här och lite där. Vi tog oss fram med buss eller till fots: från mitt studenthem tog det en dryg halvtimme att promenera in till centrum.

Stadskärnan i Rennes är en betagande samling gamla hus, full av restauranger och barer och en mängd butiker. Jag minns en fantastisk stor bokhandel - Forum du Livre - och den lokala Fnac där jag köpte skivor så snart jag hade råd. Mest lyssnade jag på Lara Fabian ("Pure" blev en storsäljare under hösten) samt Zazie (den några år gamla "Zen", uppföljaren "Made in Love" släpptes precis innan jag åkte hem).

Min tillvaro var full av fransk pop. Jag lyssnade mer på radio än jag gjort någon annan gång i mitt liv och köpte sedan en tv med inbyggd videobandspelare, och då spelade jag in de bästa musikvideorna från TV. Varje morgon vaknade jag till "Boulevard des clips" på M6 och trodde jag hallucinerade då de första gången visade Madonnas "Ray of Light" där Bingo-Lotto och Leif "Loket" Olsson flimrade förbi.

Livet var också fullt av studier på universitet Rennes 2, av Yop drickyoghurt, av musiktidskriften "Platine" (dessvärre nedlagd men en musiknörds dröm) och alla dessa nya vänskaper man hittade.

Att få spegla sig i nya människors ögon under ett år var oändligt utvecklande och under min tid i Rennes kändes nya saker möjliga. För första gången testade jag att komma ut för fler personer än mina allra närmaste. Lekte med tanken på att stanna i Frankrike om den där killen skulle visa sig lika intresserad av mig som jag var av honom. Men mest av allt: oändliga diskussioner om livet och världen och känslor och relationer.

Vi visste ju att året skulle ta slut men när det väl gjorde det skedde det mycket mer plötsligt än åtminstone jag var förberedd på. I många år tänkte jag att vi nog kunnat hålla kontakten med fler om internet inte varit så nykläckt, om det funnits någon typ av social media. Nu är jag inte så säker längre. 

Kanske var det där och då och vår gemensamma upplevelse som gjorde oss till vänner? Kanske var det så, men det grämer mig lite ännu att det finns några vänner från Rennes jag inte ens minns namnet på och som jag inte ens kan försöka hitta på nytt. Och gläds åt alla de vänner jag hållit kontakten med, åtminstone då och då.

Jag har alltid tänkt att jag skulle åka tillbaka en dag och nu sker det alltså. När det här inlägget publiceras sitter jag på flyget till Paris. Och jag är irrationellt nervös inför hela upplevelsen.

Rennes har lämnat skarpa minnen hos mig. Tror jag, åtminstone. Tänk om jag kommer dit och märker att jag minns fel? Tänk om jag inte hittar längre? Tänk om jag kommer dit och upptäcker att Rennes bara är en stad som många andra?

Oavsett hur det går och en hurdan upplevelse som väntar önskar jag alla unga människor ett år som utbytesstudenter någonstans. Så omtumlande, så omskakande och så uppfriskande. Så nervös han var - den där unga personen som jag var en gång - och hur snabbt han ändå landade på fötterna i sin nya tillvaro.

Rennes och jag har båda förändrats och utvecklats på tjugofem år. Nu ska vi mötas på nytt. Önska oss gärna lycka till.

Besatt av Barbiefilmen

Kanske kunde man ana att det skulle hända. Hur mycket rosa kitsch kan jag egentligen motstå? Hur som helst, allt sedan den korta trailern för "Barbie - The Movie" landade på nätet har jag varit helt besatt av den här skapelsen.

Screenshot från filmens trailer

Kanske är det lätt att tänka att det skulle bero på att jag var en av de där homopojkarna som i hemlighet lekte med Barbie när ingen såg på, men det stämmer inte riktigt. Jag hade mer än tillräckligt många tjejkompisar omkring mig när jag var liten, så någon brist på tillfällen fanns inte. Jag har nog lekt med Barbie helt tillräckligt.

Barbie var ju aldrig för mig. Jag blev mätt på den där dockan väldigt snabbt, hela hennes värld kändes så begränsad. Jag kunde leka i timmar med mjukdjur och andra dockor och leksaker - i betydligt högre ålder än det var klokt att erkänna på skolgården - men Barbie och jag klickade inte. 

Kanske för att narrativet redan var så givet. Barbies värld kändes så färdigt uttänkt, det var svårt att introducera något eget dit. Jag tyckte aldrig att den lämnade särskilt mycket rum för fantasin.

Fenomenet Barbie, däremot. Oh boy. Allt som skrivits, formulerats, tänkts och diskuterats om den här leksaken genom åren. Hon har varit allt från en glimrande dröm till feminismens undergång och allt tänkbart däremellan.

När det stod klart att filmen skulle bli av var det lätt att förvänta sig en riktig kalkon av något slag, men redan de första bilderna som släpptes till pressen var underbart kitschiga och stiliserade.

Regissören Greta Gerwigs intervjuer väckte mitt intresse ännu mer, inte minst hennes sinne för det artificiella: att lyfta fram den gamla studiofilmens kvaliteter med målade miljöer och - inte minst - att använda lager på lager av färgskalor. Hur förhåller man sig till en målad himmel som inte är äkta men som likafullt finns? En perfekt inramning till en berättelse om någon som inte finns men samtidigt finns i allra högsta grad.

Något som verkligen finns är hypen kring filmen och en del svenska recensenter har skruvat på sig inför det faktum att Barbies tillverkare Mattel får onödigt mycket marknadsföring här. Som om inte alla amerikanska storfilmer numer är mer merchandise än film, som om inte filmer alltmer framstår som något som i första hand ska sälja något annat. Om inte en grej så kanske en streamingtjänst. Det känns underligt att oroa sig extra mycket i det här fallet.

Barbie och Ken i en båt, screenshot från filmens trailer

Den längre trailern gav mig ännu fler rosa fjärilar i magen men tyvärr hinner jag inte springa ut och se filmen direkt efter premiären. Jag hoppas att de härliga fjärilarna lever kvar, att jag faktiskt tar mig till biografen även när den stora hajpen lagt sig något och sedan njuter så mycket som jag vill njuta. Risken finns förstås att allt det härliga redan synts i trailern men det må så vara i så fall.

I orons år 2023 är det faktiskt inte fel med lika rosafärgad eskapism för en stund.

Är det dags att göra slut med Twitter?

Häromdagen fick jag ett litet meddelande som meddelade mig att det var min årsdag på Twitter och att jag tillbringat fjorton år på fågelappen. Tänka sig - fjorton år! Det har dessutom varit fjorton bra år. Av alla sociala medier har jag alltid älskat Twitter mest.

Det är inte så underligt. Jag är en skrivande människa och en läsande människa. Jag föredrar alltid skrivna ord framför bilder eller videor. När Twitter var en alldeles ny plattform var det någon som beskrev den som "Facebook utan allt trams, Facebook med bara statusuppdateringar". Jag förstod precis och föll pladask.

Under de första åren var det mesta bara kul och okomplicerat. Det värsta som kunde hända var att sidans kapacitet inte räckte till och sajten kollapsade. Då fick man inga tweets i sitt flöde, istället fick man se den ikoniska valen - the Fail Whale - som signalerade att något var fel.

Den ikoniska klassiska valen. En krasch-kelott, måhända?

De senaste åren har bjudit på värre saker än valar. Tonen har blivit hårdare, trollen flera. Det är inte bara Twitters fel, det är också det offentliga samtalet som hårdnat och blivit mer polariserat. Själv har jag en ganska skyddad tillvaro online medan andra knappt kan skriva om dagens väder utan att få en hel storm av elaka svar hällda över sig.

Samtiden är också som en ständigt pågående störtskur av dåliga nyheter och till och med en nyhetsjunkie som jag har börjat avskärma mig från flödet. Jag orkar inte ta del av allt. Jag behöver inte veta allt. Jag behöver inte ständigt påminnas om hur förskräckligt allting är.

Det i särklass värsta med Twitter är ändå firmans nya ägare, den lynniga och oförutsägbara miljardärbebisen Elon, som sedan han tvingats köpa plattformen till överpris gjort sitt absolut yttersta för att förstöra de sista bitarna av vad som var kul och användbart eller ens fungerande. Som om han aldrig förstått vad grejen var. Eller som om han i sin barnsliga avundsjuka mot människor som twittrade framgångsrikt ville slå sönder deras leksak.

Den ena nya påfundet efter det andra har spottats ut från den nya ledningen och när man tror att inget kan bli mer katastrofalt än det senaste fiaskot står man snart där på nytt, än en gång lamslagen av häpnad. För att använda en klassisk replik från katten Gustaf: "Varje gång jag tror botten är nådd kommer nån med en spade". 

Det blir allt svårare att motivera för sig själv varför man ska hänga på ett ställe som aktivt försöker skrämma bort alla vettiga och som istället glatt bjuder in extremister och galningar att ta plats.

Jag kommer fortfarande på mig själv med att formulera saker i huvudet som jag gärna skulle twittra. Men sedan smälter lusten bort. Det är liksom bara inte roligt längre. På samma sätt som jag en dag insåg att Facebook krävde alldeles för mycket av min tid känns det mer och mer som att jag är färdigtwittrad.

Jag tänkte hänga kvar över Eurovision Song Contest - att twittra är aldrig så roligt som när det är ett stort evenemang på gång - men om inte gnistan kommer tillbaka testar jag att gå på paus.

Nu önskar jag bara att någon kunde uppfinna ett fungerande alternativ: en textbaserad plattform som kunde fylla samma funktion och fånga samma känsla som Twitter gjorde då en gång för länge sedan. Men jag är också lite rädd att det först och främst är den tiden som flytt och det kan ingen ny app göra något åt. Tyvärr.

Abba / Voyage

Inte trodde jag att jag någonsin skulle få skriva en recension om ett album med helt ny musik från Abba - den popakt som utan någon som helst konkurrens varit den viktigaste för mig i mitt liv. Nu har skivan varit ute en dryg vecka och jag har funderat och lyssnat och tänkt.

Om man väntat fyrtio år på musiken kan man väl gärna ta ett par dagar extra på sig att tänka ut vad egentligen tycker, tänker jag.

Copyright Polar Music

Kritiken mot "Voyage" har överlag varit positiv men artig och sällan översvallande. En och annan kritiker undrade varför Abborna inte tillåtit sig mer experimenterande och mer äventyrlighet i musiken. En och annan påpekade lite surt att det minsann inte låter som Abba gjort under glansdagarna. Det är verkligen att missa poängen.

Vill man höra ett Abba som stod på sin absoluta topp är det bara att vända blicken tillbaka och lyssna på de gamla låtarna. "Voyage" är något helt annat än ett försök att låta likadant som då. "Voyage" är en dörr på glänt till ett parallellt universum, till en värld där Abba aldrig splittrats. 

En värld där Abba tagit ett djupt andetag efter "Chess", hittat gnistan igen och fortsatt spela in musik tillsammans. Hur skulle ett sådant Abba ha kunnat låta? Abba gick skilda vägar när medlemmarna växte upp, lämnade dansgolvet och började intressera sig för andra saker. Vad skulle ett vuxet Abba sjunga om? "Voyage" ger till viss del ett svar på det. Eller åtminstone en del av ett svar.

Mest av allt är "Voyage" en oerhört generös gåva från ett band som redan gett mer än någon kan ha rätt att förvänta sig, till en publik som aldrig slutat älska sitt favoritband och som ofta älskat monumentet Abba betydligt mer än de forna medlemmarna gjort.

Med det sagt, vad tycker jag om "Voyage"? Först och främst är det solitt hantverk. Ojämnt, precis som nästan alla Abbas tidigare album. Det finns en anledning till att "ABBA Gold" är ett av de bäst säljande albumen i musikhistorien - majoriteten av låtarna i Abbas katalog är små mästerverk men bandet framstår alltid som allra bäst när man får plocka russinen ur kakan. 

Nästan varje Abba-album har en eller flera spår som kanske inte är dåliga men som inte riktigt passar in i den dramatiska bågen. Som gärna kunde ha ersatts av något annat. "Voyage" är inget undantag. Här är mina tankar om vart och ett av de tio spåren på "Voyage".

01. I Still Have Faith In You

Den första av de nya singlarna är först och främst en rasande skicklig komposition och ett bevis för vilket geni Benny Andersson är. I likhet med "The Name Of The Game" (som ironiskt nog inte är en av Bennys egna favoriter) består låten av flera olika delar och når inte full kraft förrän samtliga delar flätas ihop och blir till en enhet. Man kan inte övertyga någon om den här låtens storhet genom att vissla den. Texten handlar naturligtvis om medlemmarna själva och den ömsesidiga respekt de känner för varandra. Om den vänskap som finns kvar efter allt de gått igenom tillsammans och på skilda håll.

Att vara fyra etablerade artister som i prinicp redan var så stora som de kunde förväntas bli - utom Frida som aldrig riktigt slog igenom som soloartist - som med förenade krafter lade världen för sina fötter, något ingen artist från ett icke-engelskspråkigt land någonsin gjort fullt ut, är en så otrolig historia. Det är en glädje att vänskapen Abborna emellan har bestått, det var nog aldrig helt självklart.

02. When You Danced With Me

Efter en av de mest uppenbart självbiografiska låtarna Abba gjort kommer denna glada lilla dansmelodi om paret som dansade tillsammans i Kilkenny en gång för länge sedan, innan han drog till den stora staden och hon blev kvar. Många anser att det här är ett av de svagaste ögonblicken på albumet och undrar varför en grupp svenskar sjunger om ett par på Irland. Det kan man undra och nog är låten föga mer än en glad bagatell, men den fyller också en funktion. Det är så lätt att läsa in Abbornas egna känslor och erfarenheter i texterna, men redan i den andra låten visar men med hela handen att nej - alla låtarna handlar inte om oss själva. Det ger en behaglig distans och en tvetydighet gällande texterna som håller i sig genom hela "Voyage".

03. Little Things

Helt ärligt har en jullåt med Abba aldrig legat särskilt högt på min personliga önskelista. Det känns lite som om man lagt "The Way Old Friends Do" och barnkören från "I Have A Dream" i ett provrör, sprinklat i lite tomtebloss och julglitter och skakat om. Verkligen inte mina favoritingredienser, men slutresultatet känns ändå värdigt - inte minst tack vare sånginsatsen. På den gamla goda tiden hade "Little Things" förmodligen relegerats till att bli B-sida till en hitsingel, och på många sätt är den minst angelägna låten i samlingen. En vaggande temposänkning var främsta funktion är att kratta manegen inför det som komma ska. 

04. Don't Shut Me Down

Första gången jag hörde "Don't Shut Me Down" var jag på väg till matbutiken och fick bita mig i läppen för att inte kläcka ur mig ett lyckligt litet skrik då rytmspåret kickade in efter den första versen. Här finns alla klassiska Abba-komponenter i ett uppdaterat paket, komplett med en text som fungerar på flera olika plan. Här får Agnetha - som ofta varit passiv och förkrossad och handlingsförlamad i Abbas låtar - närmast sparka upp dörren hos sin gamla kärlek och förklara att det minsann är dags för omstart. I princip "As Good As New" med ett mycket större självförtroende. 

Dessutom är texten en programförklaring för hela "Voyage"-projektet: jag är inte längre den du kände från förr, jag är då och nu i förening. Behöver jag ens understryka hur fantastiskt Agnetha sjunger här - intensivt och engagerat med en utsökt känsla för dramatik. En framtida evergreen som inte behöver skämmas för sig vid sidan av Abbas klassiker.

05. Just A Notion

En lysande idé på pappret: att ta en gammal Abba-låt som aldrig färdigställdes och klä upp den i nya kläder. Nästan alla röster på bandet är hämtade från originalinspelningen medan i princip hela musikbakgrunden är ny. Det borde funka - och det gör det till stor del - men här finns en del problem. "Just A Notion" var en ganska primitiv demo, men den hade en hel del svisch och svosch och nattklubbsglamour i anslaget. Den nya bakgrunden känns mer som gubbdans på ett cocktailparty än ett häftigt party på Alexandra i slutet av 70-talet. Det låter helt enkelt mer som ett kompetent dansband som spelat in en Abba-cover än äkta vara, med sitt tunga pianodriv och schlagerblås. Trots alla dessa invändningar blir jag på ett alldeles utmärkt gott humör varje gång jag hör "Just A Notion", som fungerar utmärkt som sista spår på vinylskivans A-sida.

06. I Can Be That Woman 

Här kommer skivans mesta balansakt: ett relationsdrama med en tydligare countrydoft än Abba brukat ha - möjligen med undantag av "One Man, One Woman" - lastat med stora känslor och med stor risk att få emotionell slagsida. Det är morgonen efter ännu ett stort bråk - där hon än en gång druckit för mycket, han fått nog en gång för alla och i mitten finns familjens hund som bara vill att allt ska vara bra. Här finns en del osmidigheter i texten, men allt räddas av ännu ett stycke magnifik solosång där Agnethas röst för tankarna till storheter som Tammy Wynette.

07. Keep An Eye On Dan

Ifall låten om Kilkenny uppenbarligen handlade om någon eller några som tydligtvis inte var Abba själva kommer här raka motsatsen när Agnetha sjunger med sårig röst om livet efter "The Winner Takes It All" med delad vårdnad om barnen och känslan av att ha blivit utestängd från det liv man alltid drömt om. Agnetha, som i verkligheten mycket hellre ville ha en familj än att vara en världsartist och som i intervjuer berättat hur skilsmässan från Björn kändes som ett monumentalt misslyckande samtidigt som hon var etta i världen. När hon nu får sjunga ut om de här känslorna - som på många sätt skilde henne inte bara från Björn men från resten av gruppen och dess entourage - blir resultatet engagerat och ett av de största ögonblicken på "Voyage".

Stikkan Andersson lär ha kallat Agnetha för en lat dansbandssångerska som borde vara glad för sina Abba-miljoner. På "Voyage" känns det som om hon istället jobbar hårdare än de flesta och med strålande resultat. 

08. Bumblebee

En trevlig stund i trädgården i sällskap av Frida och en surrande humla. Här finns ekon av klassiker som "Chiquitita" och "Fernando" i anslaget såväl som en droppe tillbakahållen klimatångest i texten, men helheten blir aldrig mer än just ett stycke trevlighet - en lugn stund i mitten av B-sidan.

09. No Doubt About It

Trots att de har tre solonummer var känns "Voyage" mer som Agnethas än Fridas skiva, men här får Frida något att sätta tänderna i. I ett musikaliskt landskap som påminner en aning om "Hole In Your Soul" ber den ena parten om ursäkt för att ha startat ett gräl i en text som faktiskt sätter myror i huvudet på mig. Tar man den bokstavligt är kvinnan i förhållandet en grälsjuk hysterika som utsätter sin hårt prövade men ack så tålmodige make för ständiga och onödiga utbrott. 

I början av Abbas diskografi - när orden som skulle sjungas bara behövde låta bra och det spelade mindre roll vad de betydde - skrev Björn Ulvaeus ett par texter som i ärlighetens namn inte känns så tilltalande idag i ett genusperspektiv. Men sedan dess har Björn levt ett liv, vidgat sina synsätt och förvandlats till en textförfattare i världsklass. Skulle han faktiskt skriva en låt om en ragata som gör livet svårt för sin bättre hälft? Textens jag beskriver sig själv och sina känslor i nedsättande ordalag medan han målas ut som en hjälte ("he's too good for me, that's one thing I know for sure") och personligen skulle alla mina varningsklockor ringa om en bekant till mig pratade om sitt förhållande på det här sättet. 

Det här kunde vara en prequel till "Should I Laugh Or Cry" där hans gaslighting fortfarande fungerar och hon inte sett igenom honom än. Det är sällan en poptext får mig att fundera så här länge och även musikaliskt är det här spänstigt, njutbart och underhållande. Och möjligen är den sista textraden ("This isn't where it ends") en föraning om att Abba har fler överraskningar på lut för sina fans.

10. Ode To Freedom

Skivan avslutas varmt och värdigt med det kanske allra vackraste av de tio spåren, det som växt allra mest i mina öron sedan den första lyssningen. Om titeln väcker farhågor är själva texten en befriande betraktelse om hur frihet är svårt att sätta ord på och hur det inte finns några frihetshymner värda att minnas. Om det är här Abba sätter punkt så är det en oerhört väl vald plats att göra det på. Min enda invändning är att den här inspelningen känns lite väl kort: den hade gärna fått vara dubbelt så lång och tar slut lite väl plötsligt. Kanske är det också en händelse som ser ut som en tanke? Hur kunde Abbas comeback någonsin vara nog för alla som väntat och längtat? Hur många minuter vi än hade fått hade det känts som om slutet kommit alltför snart. Underbart är kort, som bekant.

Vad tycker jag då sammanfattningsvis? Jag känner att det inte spelar någon roll vad jag eller någon annan kritiker anser. "Voyage" är en fantastisk framgång som slagit åtskilliga rekord och år bland annat det nya århundradets snabbast säljande vinylskiva. En enorm kraftsamling och manifestation av en grupp där samtliga medlemmar passerat 70-strecket i en tid då vi stirrar oss blinda på ålder och ofta tror att man är slut som kreativ artist betydligt tidigare än så. 

"Voyage" är bra men dess musikaliska vara eller icke vara hamnar ändå helt i skuggan av glädjen jag känner att Björn, Benny, Agnetha och Frida ville ge oss den här presenten. 

Tobsons favoritspår:

Ett svårt val förvisso men "Don't Shut Me Down" känns redan som en klassiker som bara växer och växer för varje gång man hör den. 

Cats - katter som dansar och sjunger

Egentligen hade jag tänkt skriva något om precis hur förfärlig filmversionen av Cats (2019) är. Men behöver världen faktiskt ännu en text om det? 

Vill man utforska hur osannolikt groteskt misslyckad filmen är - och det är den verkligen - rekommenderar jag långa och uttömmande videoessäer av Lindsay Ellis och Sideways, som effektivt plockar isär allt som gått galet såväl kinematografiskt som musikaliskt. Och det är en hel del.

En sak jag insåg ganska snart är att jag faktiskt inte kände till musikalen alls. Jag har aldrig sett en uppsättning av den eller ens hört musiken, med det självklara undantaget för "Memory".

Bilden tillhör Really Useful Group

Inspirerad av allt jag läst och sett om den där härdsmältan till film skaffade jag fram en annan version av Cats - den filmade version av scenuppsättningen som gjordes i London 1998. 

Den är full av erfarna skådisar som spelat sina roller flera gånger tidigare men har också dragit till sig en ansenlig mängd fnys och suckar i diverse kommentarfält för att man "förbättrat" musiken istället för att låta dem på scenen sjunga live. Som om musik utan pålägg eller studioeffekter skulle vara finare.

Den filmade versionen är förkortad och lämnar bort ett par sekvenser och sångnummer. Dessutom är den mindre en definitiv version än en ögonblicksbild av hur uppsättningen såg ut i London just där och då. En hel del saker är annorlunda än de var vid premiären 1981 och föreställningen har fortsatt att utvecklas vidare med tiden.

En sak jag trodde mig veta är att Cats är en musikal utan intrig och det stämmer till viss del. Det är en föreställning där dansnumren för det mesta är viktigare för publiken än den röda tråd som ändå finns där men som inte blir helt tydlig förrän på slutet.

Baserad på en diktsamling av T.S. Eliot handlar hela föreställningen om hur en klan av katter - jellikelkatterna - möts på sin årliga träff där överstekatten ska utse en enda av dem som får fara upp till katthimlen för att födas på nytt och få glädjen att leva ett nytt kattliv.

Som på alla släktkalas där folk inte träffats på länge hamnar alla att presentera sig och i princip hela föreställningen består av olika tablåer där de närvarande katterna får visa upp sig, en i taget. Det kan låta ganska enformigt i teorin men då kissekatternas temperament och personligheter skiljer sig betänkligt åt fungerar greppet bra.

Det som verkar förvirra en del åskådare och fans är anledningen till att vissa katter får en sång. Är det så att alla som visas upp är kandidater för att födas på nytt? Knappast. Ett par av dem är det helt klart - den förtjusande gamla Jennyanydots, teaterkatten Gus och den välmående Bustofer Jones - medan flera av de andra är unga och mitt i livet och knappast i behov av att hyllas upp till himlen.

Mina personliga favoriter är den obstinata Rum Tum Tugger som bara vill ha det han själv bestämt sig för samt den unge trollkonstnären Mistoffelees som knappt är torr bakom öronen och inte riktigt behärskar sina förmågor än. 

Att dessa två helt klart verkar ha djupare känslor än kattlig kamratsamhet mellan sig gör inte saken sämre. I filmen har båda förvandlats till superstraighta marskatter som trånar efter samma misse, vilket bara är ännu en sak som skjuter filmatiseringen i sank.

Musikalens genidrag är att spränga in lite äkta svärta och smärta i allt det trevliga. Plötsligt dyker den trasiga föredettingen Grizabella upp, den som de andra katterna förskjutit och som alla fräser åt. Den vars enda önskan är att få komma in i värmen igen innan allt är försent.

Jag har alltid tänkt på Grizabellas stora nummer "Memory" som en habil musikalballad, men satt i sitt rätta sammanhang blir den förkrossande effektiv. Det gör ont att vara utanför och den när den utstötta katten slutligen når fram till de andra med sin sång är det en förlösande stund och föreställningens självklara känslomässiga epicentrum. 

Cats står och faller med att publiken känner Grizabellas desperation som river ett hål i stämningen efter alla trevliga sång- och dansnummer. Plötsligt känns det som om där fanns en båge och en handling, även om vi inte fick veta det från början.

Under repetitionerna hade Cats alla förutsättningar att bli en riktig flopp och var en stor risktagning. "Memory" fann inte sin slutliga form förrän kort före premiären. Idag är det en av alla tiders mest framgångsrika scenföreställningar och "Memory" kan vara den mest framgångsrika sången från en musikal någonsin - redan 2002 hade den spelats över två miljoner gånger på amerikansk radio.

Världsfred i Fraggelberget

Lördagen den 22 september 1984 hade Fragglarna premiär på svensk tv och för mig var det en alldeles oerhörd händelse. Få enskilda program, filmer eller företeelser skakade om min barndom som just den här serien. Sällan kändes det lika starkt att man blivit inbjuden i en helt ny värld där man fått helt nya vänner.

Det första avsnittet bjuder dessutom på rasande effektivt berättande där vi på tjugofem minuter får veta allt vi behöver för att förstå vilka fragglarna är, hur deras universum är uppbyggt och vilka konflikter som kommer att driva hela serien framåt.

Bilden tillhör The Jim Henson Company

Kreatören Jim Henson hade tidigare haft enorma framgångar med Sesam och Mupparna och hade nu riktigt stora ambitioner: ett program som kunde skapa fred på jorden. Ett program som skulle förklara för barnen hur världen hänger ihop och hur alla varelser är beroende av varandra. Att allt som lever fyller sin funktion och förtjänar respekt.

I centrum står fem fragglar med kompletterande personligheter. Den präktige ledartypen Gobo är bästa vän med den obeslutsamma Vembi och utmanas ofta av den våghalsiga Vips. Den evige pessimisten Bober är rädd för allt och den drömmande konstnärssjälen Moki är gruppens moraliska kompass.

I berget finns också doozarna, ett gäng små disciplinerade varelser som ägnar all sin tid åt att bygga vägar, torn och byggnader som fragglarna gärna äter vid sidan av sin andra huvudföda: rädisor från gorgernas trädgård.

Bilden tillhör The Jim Henson Company

Gorgerna är stora och farliga då de ser fragglarna som skadedjur. Inte så underligt med tanke på att även gorgerna är beroende av sina rädisor för sin överlevnad. Även doozarna använder sig av rädisor då de tillverkar sitt byggnadsmaterial. Hela berget är ett stort ekosystem där alla delar är beroende av varandra.

Den som vet det här från början är den allvetande skräphögen Matilda - fragglarnas orakel och allmänna problemlösare - som också hon finns i ett hörn av gorgernas trädgård. Hon försöker redan tidigt i serien få fragglar, doozar och gorger att närma sig varandra och förstå varandra, men det tar ända fram till den femte och avslutande säsongen innan hon lyckas. Det fick svenska barn dessvärre aldrig uppleva.

Bilden tillhör The Jim Henson Company

Fragglarna gjorde intryck på fler än mig och under hösten 1984 exploderade intresset och plötsligt fanns det fragglar överallt. Det släpptes en skiva och gavs ut kläder och suddgummin och böcker och dockor. Kanske tyckte det opartiska och okommersiella SVT att det var pinsamt att bidra till att någon fick sälja så mycket merchandise men den första säsongens tjugofyra avsnitt var allt som någonsin dubbades och visades. 

Hade serien kommit några år senare hade kanske någon reklamfinansierad aktör tagit över serien men nu fanns inga alternativ och Fraggelberget hamnade ut i kylan. Detsamma hände i Danmark, Finland och Norge, så kanske var det ett gemensamt beslut att överge produktionen. Idag är fragglarna underligt bortglömda i Norden, särskilt med tanke på hur otroligt populär serien var då den kom.

Det är synd att SVT inte höll fast i fragglarna av fler anledningar. Dels var den svenska dubbningen i regi av Monica Forsberg osedvanligt levande och lyckad och minst lika bra som originalet. Men framför allt synd för att seriens ambitioner blir allt tydligare ju fler avsnitt som går. 

Till en början får vi se doozarna som ett personlighetslöst kollektiv och gorgerna som klumpiga jättar, men snart nog förstår vi att de har lika många drömmar och förväntningar och rädslor som fragglarna själva har. För varje avsnitt blir de främmande allt mindre främmande och allt mer begripliga.

Bilden tillhör The Jim Henson Company

Fragglarna tar dessutom tittarnas känslor på djupaste allvar och bangar inte för svåra frågor som  ensamhet, miljöförstöring eller meningen med livet. Flera avsnitt tar upp rädslor kring döden. Ett avsnitt handlar mellan raderna om AIDS-epidemin och att förlora någon man älskar.

I de engelskspråkiga länderna har fragglarna lämnat ett betydligt större avtryck i det kollektiva minnet. 2014 fick Doozarna en egen serie och 2020 rapporterade Apple+ att man lagt en beställning på en reboot av Fraggle Rock. 

Om de nya avsnittet äntligen lyckas åstadkomma världsfred återstår att se, men den gamla serien har hållit förvånansvärt bra och är fortfarande barn-tv när den är som bäst.

Clara Luciani / Cœur

När den utmanande och på många sätt revolutionerande discon hade dominerat de amerikanska listorna tillräckligt länge fick det heterosexuella, rockorienterade etablissemanget nog. Discoplattor brändes bokstavligen på bål och hela genren rasade ut från Billboardlistan på bara ett par veckor.

I Europa var fick discon ett betydligt mer behagligt slut och istället för att slängas på soptippen assimilerades de dansvänliga rytmerna i hög grad in i den vanliga popen. Inte minst i Frankrike - ett av den europeiska discons verkliga högsäten - skulle ekon av stilen leva vidare.

Copyright: Universal Music France

Clara Luciani startade sin karriär som sångerska i bandet La Femme 2011 men har de senaste åren satsat på en solokarriär. Hennes debutalbum "Sainte-Victoire" sålde dubbel platina i Frankrike och uppföljaren är en veritabel discosmocka.

Här finns mer än disco. Här finns den skira, skimrande, glittrande pop som i alla tider producerats i Frankrike. Clara Luciani själv nämner Françoise Hardy och Serge Gainsbourg bland sina influenser men jag tycker mig också höra spår av underbara Il était une fois. 

Själv upptäckte jag hela skivan av en slump, då någon jag följer på instagram la ut en bild av den betagande vackra blå vinylutgåvan såväl som en passionerad utläggning om hur det här är exakt den musiken vi behöver just nu.

Hela albumet är elegant och välproducerat, men texterna - signerade Clara Luciani själv - gör att det aldrig blir slätstruket eller för välkammat. Här finns bett och temperament och en del överraskande ordval.

Den första singeln "Le reste" ("Allt annat") handlar exempelvis om att inte kunna glömma hur vacker den nu före detta älskaren var naken. "Jag kan inte glömma din rumpa eller din nakna rygg, allt annat kan du få behålla." Den underbara musikvideon är dedikerad till Jacques Demy, som bland annat regisserade Paraplyerna i Cherbourg.

Tredjesingeln "Respire encore" ("Andas igen") är som en funkig nationalsång för alla oss som suttit instängda hemma under coronaepidemin. Nu är det dags att dra ut, dricka drinkar, bli förälskad, svettas och röja runt i natten. Dags att andas igen.

Hela "Cœur" är ett välbalanserat litet konstverk som håller ställningarna på dansgolvet i åtta av elva spår och som bara sänker tempot när det är välmotiverat: som i snygga duetten "Sad and Slow" med Julien Doré eller slutspåret "Au revoir" där sångerskan tar farväl av publiken och hoppas att de haft det trevligt i hennes sällskap.

"Cœur" har rusat uppför listorna i den franskspråkiga världen och legat etta i Frankrike, Vallonien och Schweiz. Förhoppningsvis får även de som glömt sin franska glosor upp ögonen för den här förtjusande samlingen sånger. Discon har sällan varit mindre död än just här.

Tobsons favoritspår:

Den jublande "Bandit" lever och frodas i just den sortens musikaliska landskap som jag älskar. Men det är svårt att välja bara en höjdpunkt ur den här samlingen.