Clara Luciani / Cœur

När den utmanande och på många sätt revolutionerande discon hade dominerat de amerikanska listorna tillräckligt länge fick det heterosexuella, rockorienterade etablissemanget nog. Discoplattor brändes bokstavligen på bål och hela genren rasade ut från Billboardlistan på bara ett par veckor.

I Europa var fick discon ett betydligt mer behagligt slut och istället för att slängas på soptippen assimilerades de dansvänliga rytmerna i hög grad in i den vanliga popen. Inte minst i Frankrike - ett av den europeiska discons verkliga högsäten - skulle ekon av stilen leva vidare.

Copyright: Universal Music France

Clara Luciani startade sin karriär som sångerska i bandet La Femme 2011 men har de senaste åren satsat på en solokarriär. Hennes debutalbum "Sainte-Victoire" sålde dubbel platina i Frankrike och uppföljaren är en veritabel discosmocka.

Här finns mer än disco. Här finns den skira, skimrande, glittrande pop som i alla tider producerats i Frankrike. Clara Luciani själv nämner Françoise Hardy och Serge Gainsbourg bland sina influenser men jag tycker mig också höra spår av underbara Il était une fois. 

Själv upptäckte jag hela skivan av en slump, då någon jag följer på instagram la ut en bild av den betagande vackra blå vinylutgåvan såväl som en passionerad utläggning om hur det här är exakt den musiken vi behöver just nu.

Hela albumet är elegant och välproducerat, men texterna - signerade Clara Luciani själv - gör att det aldrig blir slätstruket eller för välkammat. Här finns bett och temperament och en del överraskande ordval.

Den första singeln "Le reste" ("Allt annat") handlar exempelvis om att inte kunna glömma hur vacker den nu före detta älskaren var naken. "Jag kan inte glömma din rumpa eller din nakna rygg, allt annat kan du få behålla." Den underbara musikvideon är dedikerad till Jacques Demy, som bland annat regisserade Paraplyerna i Cherbourg.

Tredjesingeln "Respire encore" ("Andas igen") är som en funkig nationalsång för alla oss som suttit instängda hemma under coronaepidemin. Nu är det dags att dra ut, dricka drinkar, bli förälskad, svettas och röja runt i natten. Dags att andas igen.

Hela "Cœur" är ett välbalanserat litet konstverk som håller ställningarna på dansgolvet i åtta av elva spår och som bara sänker tempot när det är välmotiverat: som i snygga duetten "Sad and Slow" med Julien Doré eller slutspåret "Au revoir" där sångerskan tar farväl av publiken och hoppas att de haft det trevligt i hennes sällskap.

"Cœur" har rusat uppför listorna i den franskspråkiga världen och legat etta i Frankrike, Vallonien och Schweiz. Förhoppningsvis får även de som glömt sin franska glosor upp ögonen för den här förtjusande samlingen sånger. Discon har sällan varit mindre död än just här.

Tobsons favoritspår:

Den jublande "Bandit" lever och frodas i just den sortens musikaliska landskap som jag älskar. Men det är svårt att välja bara en höjdpunkt ur den här samlingen.