Clara Luciani / Cœur

När den utmanande och på många sätt revolutionerande discon hade dominerat de amerikanska listorna tillräckligt länge fick det heterosexuella, rockorienterade etablissemanget nog. Discoplattor brändes bokstavligen på bål och hela genren rasade ut från Billboardlistan på bara ett par veckor.

I Europa var fick discon ett betydligt mer behagligt slut och istället för att slängas på soptippen assimilerades de dansvänliga rytmerna i hög grad in i den vanliga popen. Inte minst i Frankrike - ett av den europeiska discons verkliga högsäten - skulle ekon av stilen leva vidare.

Copyright: Universal Music France

Clara Luciani startade sin karriär som sångerska i bandet La Femme 2011 men har de senaste åren satsat på en solokarriär. Hennes debutalbum "Sainte-Victoire" sålde dubbel platina i Frankrike och uppföljaren är en veritabel discosmocka.

Här finns mer än disco. Här finns den skira, skimrande, glittrande pop som i alla tider producerats i Frankrike. Clara Luciani själv nämner Françoise Hardy och Serge Gainsbourg bland sina influenser men jag tycker mig också höra spår av underbara Il était une fois. 

Själv upptäckte jag hela skivan av en slump, då någon jag följer på instagram la ut en bild av den betagande vackra blå vinylutgåvan såväl som en passionerad utläggning om hur det här är exakt den musiken vi behöver just nu.

Hela albumet är elegant och välproducerat, men texterna - signerade Clara Luciani själv - gör att det aldrig blir slätstruket eller för välkammat. Här finns bett och temperament och en del överraskande ordval.

Den första singeln "Le reste" ("Allt annat") handlar exempelvis om att inte kunna glömma hur vacker den nu före detta älskaren var naken. "Jag kan inte glömma din rumpa eller din nakna rygg, allt annat kan du få behålla." Den underbara musikvideon är dedikerad till Jacques Demy, som bland annat regisserade Paraplyerna i Cherbourg.

Tredjesingeln "Respire encore" ("Andas igen") är som en funkig nationalsång för alla oss som suttit instängda hemma under coronaepidemin. Nu är det dags att dra ut, dricka drinkar, bli förälskad, svettas och röja runt i natten. Dags att andas igen.

Hela "Cœur" är ett välbalanserat litet konstverk som håller ställningarna på dansgolvet i åtta av elva spår och som bara sänker tempot när det är välmotiverat: som i snygga duetten "Sad and Slow" med Julien Doré eller slutspåret "Au revoir" där sångerskan tar farväl av publiken och hoppas att de haft det trevligt i hennes sällskap.

"Cœur" har rusat uppför listorna i den franskspråkiga världen och legat etta i Frankrike, Vallonien och Schweiz. Förhoppningsvis får även de som glömt sin franska glosor upp ögonen för den här förtjusande samlingen sånger. Discon har sällan varit mindre död än just här.

Tobsons favoritspår:

Den jublande "Bandit" lever och frodas i just den sortens musikaliska landskap som jag älskar. Men det är svårt att välja bara en höjdpunkt ur den här samlingen.

En helt ny värld

Det var fantastiskt roligt att Abba släppte ny musik. Det var också roligt att skriva lite på min gamla blogg igen. En gång i tiden var det lite av en livsstil att blogga om det ena och det andra. Att skriva ned sina tankar. Det är sedan fascinerande att läsa i efterhand eftersom tankar förändrar sig med tiden. De växer och vrider på sig och är allt annat än beständiga.

För säkerhets skull läste jag igenom mina gamla inlägg. Man vet ju aldrig. Kanske fanns där något man inte var så stolt över, något där man tänkt om fullständigt. Det visade sig inte vara så farligt. Däremot konstaterade jag att tiden har gått väldigt fort ändå.

De flesta inläggen skrev jag 2013, en handfull under 2014 och det allra sista före mitt långa uppehåll lades upp i december 2015. Och 2015 känns som en helt annan värld.

Självklart har ett och ett halvt år i skuggan av Coronapandemin satt sina spår på hur vi tänker och hur vi upplever världen. Begränsningar vi aldrig skulle ha trott skulle gälla oss har skakat om och ändrat på perspektiven. Kommer vi någonsin att återvända till något tidigare normaltillstånd? Hurdant var det ens? Vill vi faktiskt gå tillbaka som om ingenting hänt?

Men även utan Coronan känns 2015 i backspegeln som en helt annan värld. Klimatkrisen var ett orosmoln långt borta i en möjlig framtid. Den skarpa polarisering vi ser idag var möjligen på gång men verkligen inte lika omfattande som idag. De högerspöken som idag vuxit sig obehagligt starka var oroande men med ett betydligt lägre inflytande än idag.

Jag har alltid fascinerats av tidsandans förändring, när en zeitgeist övergår i en annan. Att det positiva 60-talet övergick i ett mer intellektuellt 70-tal som i sin tur gled över i ett hyperkommersiellt 80-tal. Hur omvälvande det måste kännas när världen förändras.

Sanningen är kanske att man inte märker så mycket egentligen. Också stora förändringar sker gradvis och tillräckligt långsamt för att man ska hinna vänja sig. Och först när man ser i backspegeln - eller läser sin gamla blogg - inser man hur stor omställningen faktiskt var.

Kanske är det inte en så dum idé att blogga lite grann då och då när andan faller på.

Det skulle aldrig ske - men Abba är tillbaka

Så här tänker jag: om Abba kan återförenas och släppa nyinspelad musik för första gången på nästan fyrtio år kan jag väl skriva lite på en blogg som legat nere sedan 2015?

Copyright: Universal Music

Hjärtat började faktiskt slå lite snabbare när "Abba Voyage" lanserades för lite sedan. Snygg grafik och lagom luddiga meddelanden om att något var på gång och att Abba skulle kommunicera ut "någonting" den 2 september. Det kunde ha varit vad som helst och jag gjorde mitt bästa för att hålla förväntningarna på låg nivå.

Nu vet vi att det blev två nya låtar, men inte bara det. Det blir virtuella konserter och ett helt album i november. Oerhört att ett av världshistoriens mest ikoniska band - och mina personliga husgudar - släpper ny musik efter att i alla år ha hävdat att det aldrig kommer att hända.

Jag var på jobbet under den stora presskonferensen och lyssnade på de nya låtarna på tåget hem. Och hade lite blandade känslor efter en första lyssing.

"I Still Have Faith In You" är en långsamt växande ballad som för mina tankar mer till obskyra albumspår som "I Let The Music Speak" än de klassiska hitlåtarna. Stiligt och stegrande men vid en första åsyn känns den nästan mer som en Abba-hyllning än äkta vara. Möjligen är den lite i längsta laget men när den väl när sin klimax smälter de flesta av mina reservationer bort. Kvalitativt och värdigt.

När det andra spåret "Don't Shut Me Down" började gick mina tankar till "Where The Whales Have Ceased To Sing" från Josefin Nilssons fantastiska "Shapes" - säkert beroende på detaljen om lekande barn i texten - och jag hann redan förvänta mig ännu en ballad. När den förlösande refrängen kickade in gav jag nästan ifrån mig ett lyckligt litet skrik mitt bland alla andra människor på väg till butiken.

Det andra spåret är min favorit av de här två nya skapelserna, inte minst för att Agnetha inte bara låter alldeles strålande utan även framstår som oerhört generös med textens antydningar om hur svår hon varit att leva med, något hon själv talat om i intervjuer såväl som i sin självbiografi "Som jag är".

Två starka spår från en grupp som senast släppte nytt material 1982. Oklanderligt, synnerligen älskvärt. Men är det Abba? Tonläget är ett annat, tiden är en annan och puristen i mig är långt ifrån säker.

Först känns det som samma fråga som om "Free As A Bird" faktiskt är Beatles. Men egentligen är det något helt annat. Där de överlevande beatlarna möjligen gick över en gräns då de tog en gammal demo som John Lennon aldrig färdigställt och inte längre kunde lägga in veto mot är samtliga Abbas medlemmar inte bara vid liv utan vitala, närvarande och strålande.

Svaret är väl förmodligen att om Abba säger att de nya låtarna är lika mycket riktiga Abba som de gamla vi älskat i alla år så får vi lita på deras omdöme. Efter det första släppet vågar jag börja längta på riktigt efter albumet i november.

När Abba nu är på sitt mesta generösa humör skulle jag hoppas att Björn och Benny släpper sin gamla stolthet och äntligen ger oss den aldrig utgivna originalversionen av "Just Like That" till slut. 

Om jag fick önska vidare skulle de gärna få ge oss ännu ett album i något skede, där de spelar in de där låtarna Björn och Benny gav till andra men som borde ha varit Abba-spår. "Another You, Another Me", "We Won't Be Going Anywhere" och "Story Of A Heart", Bara en tanke bland många en kväll som denna.

Och i samma stund klickar jag igång "Don't Shut Me Down" för fjärde gången i rad...

Julkalendern: briljanta barn och en stor bebis

Jag hann se det första avsnittet av årets julkalender "Tusen år till julafton" innan jag for iväg på resa och ramlade av kälken. Läste en och annan kommentar som saknade snö och tomtar, någon som var arg på att kalendern inte var en dramaproduktion och någon som tyckte den var allmänt trist.

Så är det alltid. Tror ingen kalender sedan "Trolltider" hyllats från början av sin samtid, om ens den. Det hör till att det ska stormas runt SVT:s kalendrar.

Har sett något avsnitt lite här och där men bestämde mig för att titta lite närmare idag. Och fastnade. Och plöjde i princip hela serien i ett svep på SVT Play. Vågar nästan kalla den mästerverk redan nu. Har alltid älskat kvalitativ barn-tv och det här är ett utmärkt exempel på det.

Skärmdump från SVT Play

Det är lärorikt, det är spännande och det är väldigt roligt nästan hela vägen. Tyvärr måste jag kanske ändå instämma lite lätt i en kritik som flera röster höjt mot serien: skulle slutresultatet blivit ännu bättre om man tonat ned Erik Haag en aning?

Jag har läst - bland annat här och här - om hur Haag representerar en trist och gammaldags mansroll som ofta dykt upp i just barnkultur. Inte så mycket den knasiga pappan som jag ser det utan mer i rollen av vuxet barn. Jättebebisen som ska få barnen att känna sig duktiga, smartare och bättre. Greppet kan kännas igen från Brasses roll i Fem myror såväl som Tage Danielssons vuxenbarn i Herkules Jonssons Storverk.

Kanske är greppet helt medvetet och konsekvent genomfört, precis som Johan i Ingmar Bergmans "Scener ur ett äktenskap" är han en akterseglad man som spelat ut sin roll och som känns förlegad och lite gnällig.

Tyvärr kommer mönstret tillbaka lite för ofta. Det är inte bara Erik Haag som går på, även gästskådespelaren Olof Wretling blir lite för ofta lite för forcerad i sin roll. Som om de båda hade ett smått maniskt behov av att vara tokiga och roliga hela tiden, lite som forna tiders pappor som hade svårt att slappna av i sina barns sällskap. Det blir lite för mycket buskis, lite för högt tonläge.

Det kanske blir ännu tydligare när seriens vuxna kvinnor alla är helt utsökta i sina roller. Kakan Hermansson är betagande som tidlös ragata och Shima Niavarani likaledes underbar i sina små men viktiga inhopp. Lotta Lundgren är dessutom den tidsresande storfamiljens självklara nav - alltid med rätt tonfall, alltid med rätt blick, alltid till tänderna rustad med intelligens och närvaro.

Kanske de kvinnliga rollerna är mer tacksamt skrivna, men Lotta, Shima och Kakan räds aldrig allvaret. Om deras karaktärer är fyrkantiga, obekväma eller otrevliga behöver det aldrig slätas över med ett fniss i mungipan. Det är bra.

Skönt att åtminstone en karl står stadigt i samtliga tidsåldrar. Tareq Taylor är påläst, trygg och rolig, inte minst när maten han serverar kanske inte känns helt toppen.

Allra bäst - som sig bör - är ändå de tretton (jag tror jag läste någonstans att de var tretton) olika barn som provar på livet och maten under tusen år av svensk historia. Utsökt utvalda - Maggie Widstrand som gjort castingen har utfört underverk - är de medverkande barnen nyfikna, pratsamma och helt lagom uppkäftiga mot vuxenvärlden utan att glömma bort att ta leken på allvar.

"Tusen år till julafton" känns som en blivande klassiker att återkomma till många gånger framöver. Bara framtiden har överseende med kalenderns män, vill säga.

Frida / Djupa andetag

Abba kan man liksom inte diskutera med i min värld. Så mycket briljans samlad i en och samma grupp - det kan man inte ifrågasätta. Jag minns fortfarande hur lycklig jag var när Frida bestämde sig för att gå in i studion igen efter en lång paus, och jag minns tydligt hur mycket jag älskade resultatet och hur ofta det snurrade i min cd-spelare.

Copyright: Anderson Records

"Djupa andetag" (1996) såldes in med ett långt intervjuprogram på SVT, där Frida intervjuades av Mark Levengood. Som jag älskade det programmet, tyckte Frida var så vacker och avspänd och rolig. "Homogen" - Sveriges första tv-program för hbtiq-människor - visade videon till "Även en blomma" och underströk att texten också kunde förstås även ur det perspektivet.

Det är därför lite tråkigt att lyssna igenom och märka att kärleken inte längre är lika stark som den en gång var. Det är fortfarande kompetent vuxenpop i snygg produktion och stiliga arrangemang. Fridas sång är fullständigt oantastlig. Och ändå är det något som skaver.

Kanske är det så att texterna - mestadels signerade Anders Glenmark - tappat lite av sin lyster? Det som jag vet kändes nära och berörande då känns lite platt. Lite otidsenligt. På samma sätt som texterna på flera ställen drar ner den annars fina "Frida ensam" från 1975.

Flera gånger kommer jag på mig själv att fundera på hur passivt längtande kvinnorna är i de här texterna. Hur hon uthärdar, förlåter och vill bli ägd. Knappast var det vad Frida utstrålade i de där intervjuerna.

Kan man bara slå dövörat till här och var finns här annars flera fina låtar, inte minst den eleganta "Alla mina bästa år" i duett med Marie Fredriksson.

Bakelser, Band Aid och röda näsor

Läste att ett par konditorier i Karlskrona bestämt sig för att skapa en bakelse till förmån för de drabbade av ebola och för varje sålt bakverk donerar man en peng till en passande insamling. Min första reaktion - förutom att en ebolabakelse knappast låter som något man drömt om att stoppa i munnen - är att det väl var ett ganska behjärtansvärt initiativ.

Lite långsökt, lite fånigt. Men ändå ett försök att få folk att skänka en slant.

Problemet ligger kanske snarare i vår konstiga inställning till givande och välgörenhet. Vi kan tydligen inte ge något utan att få något tillbaka.

I Finland firade Yle nyligen sin årliga näsdag: ett överlag ganska lyckat påhitt, lånat från brittiska Comic Relief och deras Red Nose Day, där människor ska utmana och uppvigla varandra till att skänka pengar till ett gott ändamål.

En och annan tycker kanske att evenemangets tonläge är lite väl uppskruvat men min enda invändning är de där fåniga röda näsorna i plast man ska köpa under förevändning att det är för en god sak.

Kunde man inte bara få folk att ge pengen direkt istället för att det ska köpas en bakelse eller en liten pryttel man aldrig någonsin kommer att använda? Det är knappast så att världen är betjänt av att vi konsumerar mera, möjligen precis tvärtom.

Problematiken ställs liksom på sin spets nu när Bob Geldof för fjärde gången trummar ihop en samling popstjärnor för Den Goda Sakens Skull och skänker världen ännu en version av landsplågan "Do They Know It's Christmas".

Geldof själv har sagt att han tycker att låten är dålig och att han skäms när han hör den på radion men inte mer än att han nu ska kräma ut den en gång till, nu med ett kletigt och obehagligt tillägg i texten som anspelar på ebola istället för svält. Tyckte man att ebolabakelsen var tveksam får man en ordentlig smak av olust i munnen här.

Bob Geldof har snäst av all kritik med uppmaningen att man borde köpa skivan så vi kan få bukt med ebolaepidemin, sedan behöver man aldrig lyssna på den om man inte vill. Eller så kunde man ju donera hela slanten direkt utan att behöva dra av alla pengar som skivan kostat.

Jag tror knappast att världens fortsatta välmående hänger på om någon köper Band Aid anno 2014 eller inte. Kanske vissa artister ska ta sig själva på lite mindre allvar och kanske vi andra skulle fundera på att kunna lätta på plånboken utan att få någon fysisk sak i utbyte.

Med lite tur kanske någon annan är lika generös den dag vi själva behöver hjälp av något slag.

Sist på bollen med Kate Bush

När jag flyttade till Finland 2002 och plötsligt fick en massa fritid bestämde jag mig slutligen för att lyssna in mig på Beatles. Jag hade bara en mycket översiktlig bild över deras karriär men levde i tron att jag gillade det mesta de spelat in och nu var det dags att ta reda på hur det faktiskt förhöll sig. Jag gick och köpte "Sgt Pepper" och lyssnade på den en hel kväll.

Nästa dag köpte jag "Rubber Soul", "Revolver" och det vita albumet och drabbades helt och fullt av Beatlemania. Ganska exakt fyrtio år efter resten av världen. Viss fördröjning, med andra ord.

Det är ganska typiskt för mitt förhållningssätt till populärkulturens monument. Man ger sig på dem när man är redo. När man mognat. När man är redo att öppna sig till fullo.

Min senast insparkade vidöppna dörr är Kate Bush.

Kate Bush har alltid funnits där. Hennes låtar har alltid spelats. Hon har alltid varit framgångsrik och beundrad och framhållen som en ikon och förebild. Hon har inte direkt legat gömd och glömd under en filt längst in i någon dammig garderob, om vi säger så.

Copyright: EMI Records

Jag gjorde faktiskt ett tappert försök för många år sedan då jag köpte samlingsskivan "The Whole Story" och förväntade mig att himlen skulle öppna sig och att jag skulle falla hals över huvud rakt in i låtskatten. Det gick sådär. Jag fortsatte att gilla låtarna jag redan kände till men klickade inte alls med resten.

Nytt år, nytt försök. Hela den brittiska nöjesindustrin flämtade till inför nyheten att Ms Bush helt plötsligt tänkte ge konserter och då vaknade min nyfikenhet på nytt. Den här gången läste jag in mig på hennes karriär först och började med de låtar jag mest trodde att jag skulle gilla.

Nu föll allt på plats. Rösten, egensinnet, produktionsglädjen, galenskapen, de halsbrytande texterna. Hur uppenbart hon inspirerat en mängd artister jag lyssnat på betydligt längre.

Att sjunga ut sin nyfunna kärlek till Kate Bush känns bara lite pinsamt. Det känns som att ha insett att det är skönt med syre i luften. Som att vid trettioåtta års ålder inse att glass är gott. En stor och viktig upptäckt för mig men alla andra visste redan.

Kanske är jag ändå inte helt sist: helt plötsligt säljer hennes skivor som aldrig förr och i augusti 2014 blev hon den första kvinnliga artist som någonsin haft elva album samtidigt bland de hundra bäst säljande i Storbritannien - åtta av dessa placerade i topp fyrtio.

Och som den älskare jag är av ambitiös galenskap smälter jag som smör inför "Experiment IV" - singeln som specialskrevs för "The Whole Story" och som gick mig totalt förbi den där gången för länge sedan. Historien om forskarna som på militärens order uppfinner musik som kan döda är som en skrämmande liten novell, utsökt gestaltad i videoform med Dawn French som forskaren med samvete och Kate Bush själv som mordiskt övernaturligt väsen.



Kate Bush - Experiment IV