Frida / Djupa andetag

Abba kan man liksom inte diskutera med i min värld. Så mycket briljans samlad i en och samma grupp - det kan man inte ifrågasätta. Jag minns fortfarande hur lycklig jag var när Frida bestämde sig för att gå in i studion igen efter en lång paus, och jag minns tydligt hur mycket jag älskade resultatet och hur ofta det snurrade i min cd-spelare.

Copyright: Anderson Records

"Djupa andetag" (1996) såldes in med ett långt intervjuprogram på SVT, där Frida intervjuades av Mark Levengood. Som jag älskade det programmet, tyckte Frida var så vacker och avspänd och rolig. "Homogen" - Sveriges första tv-program för hbtiq-människor - visade videon till "Även en blomma" och underströk att texten också kunde förstås även ur det perspektivet.

Det är därför lite tråkigt att lyssna igenom och märka att kärleken inte längre är lika stark som den en gång var. Det är fortfarande kompetent vuxenpop i snygg produktion och stiliga arrangemang. Fridas sång är fullständigt oantastlig. Och ändå är det något som skaver.

Kanske är det så att texterna - mestadels signerade Anders Glenmark - tappat lite av sin lyster? Det som jag vet kändes nära och berörande då känns lite platt. Lite otidsenligt. På samma sätt som texterna på flera ställen drar ner den annars fina "Frida ensam" från 1975.

Flera gånger kommer jag på mig själv att fundera på hur passivt längtande kvinnorna är i de här texterna. Hur hon uthärdar, förlåter och vill bli ägd. Knappast var det vad Frida utstrålade i de där intervjuerna.

Kan man bara slå dövörat till här och var finns här annars flera fina låtar, inte minst den eleganta "Alla mina bästa år" i duett med Marie Fredriksson.