21/12/2015

Julkalendern: briljanta barn och en stor bebis

Jag hann se det första avsnittet av årets julkalender "Tusen år till julafton" innan jag for iväg på resa och ramlade av kälken. Läste en och annan kommentar som saknade snö och tomtar, någon som var arg på att kalendern inte var en dramaproduktion och någon som tyckte den var allmänt trist.

Så är det alltid. Tror ingen kalender sedan "Trolltider" hyllats från början av sin samtid, om ens den. Det hör till att det ska stormas runt SVT:s kalendrar.

Har sett något avsnitt lite här och där men bestämde mig för att titta lite närmare idag. Och fastnade. Och plöjde i princip hela serien i ett svep på SVT Play. Vågar nästan kalla den mästerverk redan nu. Har alltid älskat kvalitativ barn-tv och det här är ett utmärkt exempel på det.

Skärmdump från SVT Play

Det är lärorikt, det är spännande och det är väldigt roligt nästan hela vägen. Tyvärr måste jag kanske ändå instämma lite lätt i en kritik som flera röster höjt mot serien: skulle slutresultatet blivit ännu bättre om man tonat ned Erik Haag en aning?

Jag har läst - bland annat här och här - om hur Haag representerar en trist och gammaldags mansroll som ofta dykt upp i just barnkultur. Inte så mycket den knasiga pappan som jag ser det utan mer i rollen av vuxet barn. Jättebebisen som ska få barnen att känna sig duktiga, smartare och bättre. Greppet kan kännas igen från Brasses roll i Fem myror såväl som Tage Danielssons vuxenbarn i Herkules Jonssons Storverk.

Kanske är greppet helt medvetet och konsekvent genomfört, precis som Johan i Ingmar Bergmans "Scener ur ett äktenskap" är han en akterseglad man som spelat ut sin roll och som känns förlegad och lite gnällig.

Tyvärr kommer mönstret tillbaka lite för ofta. Det är inte bara Erik Haag som går på, även gästskådespelaren Olof Wretling blir lite för ofta lite för forcerad i sin roll. Som om de båda hade ett smått maniskt behov av att vara tokiga och roliga hela tiden, lite som forna tiders pappor som hade svårt att slappna av i sina barns sällskap. Det blir lite för mycket buskis, lite för högt tonläge.

Det kanske blir ännu tydligare när seriens vuxna kvinnor alla är helt utsökta i sina roller. Kakan Hermansson är betagande som tidlös ragata och Shima Niavarani likaledes underbar i sina små men viktiga inhopp. Lotta Lundgren är dessutom den tidsresande storfamiljens självklara nav - alltid med rätt tonfall, alltid med rätt blick, alltid till tänderna rustad med intelligens och närvaro.

Kanske de kvinnliga rollerna är mer tacksamt skrivna, men Lotta, Shima och Kakan räds aldrig allvaret. Om deras karaktärer är fyrkantiga, obekväma eller otrevliga behöver det aldrig slätas över med ett fniss i mungipan. Det är bra.

Skönt att åtminstone en karl står stadigt i samtliga tidsåldrar. Tareq Taylor är påläst, trygg och rolig, inte minst när maten han serverar kanske inte känns helt toppen.

Allra bäst - som sig bör - är ändå de tretton (jag tror jag läste någonstans att de var tretton) olika barn som provar på livet och maten under tusen år av svensk historia. Utsökt utvalda - Maggie Widstrand som gjort castingen har utfört underverk - är de medverkande barnen nyfikna, pratsamma och helt lagom uppkäftiga mot vuxenvärlden utan att glömma bort att ta leken på allvar.

"Tusen år till julafton" känns som en blivande klassiker att återkomma till många gånger framöver. Bara framtiden har överseende med kalenderns män, vill säga.

No comments:

Post a Comment