KAJ i Melodifestivalen: Inte bara bastu

Copyright Warner Music Sweden.

Igår såg jag finalen av Melodifestivalen 2025 på stor skärm tillsammans med hundratals andra personer på Kulturkasernen i Helsingfors. Att ha ett bidrag på finlandssvenska i den rikssvenska hetluften hör inte till vanligheterna, så Hufvudstadsbladet ordnade pubkväll för alla intresserade.

När resultatet stod klart och KAJ inte bara tävlat med den äran utan även vunnit hela ställningen visste jublet inga gränser. Att få vara stolt vinnare i eurovisionssammanhang är inte vardagsmat för Finland.

Att KAJ är en rätt genialisk showgrupp har Svenskfinland vetat i många år redan men det är smått surrealistiskt att se dem erövra såväl Sverige som det finska Finland med en klatschig schlagertrall på Vörådialekt. Det fanns åtminstone inte på min bingobricka när året började, kan vi väl säga.

Den stora överraskningen är inte att Kevin, Axel och Jakob är proffsiga och älskvärda på ett sätt som kan få ett brett genomslag. Överraskningen ligger istället i den totala tvärvändning den svenska publiken bjöd oss på när de lade sina röster.

I många år har de svenska bidragen till Eurovision Song Contest varit synonyma med perfektion. De har varit perfekt skrivna, producerade och framförda. Effektiva och nästan alltid säkra kort i omröstningen. Stilfulla men också en smula kalla. I år gick man istället igång på en het bastu.

För andra året i rad representeras nu Sverige av artister som inte är från Sverige. Det har det redan knorrats en del om här och där. Kanske borde det vara en väckarklocka för hela melodifestivalen: är det dags att släppa fram även inhemska artister med mindre polerade uttryck?

Det KAJ framför allt har hinkvis av är egen touch och personlighet. Många av årets trettio bidrag har varit rätt hårt mallade och strömlinjeformade, men "Bara bada bastu" hade ingen av de andra artisterna kunnat framföra med trovärdighet. Det egna och originella, det egna uttrycket, fungerar bra i den här tävlingen när det bara släpps fram.

KAJ i all ära men den stora vinnaren i sammanhanget är måhända Finlandsbilden. Det mediala genomslaget har varit stort och skapar en nyfikenhet på det finländska och vad som försiggår i det östra grannlandet. Ett land svenskarna historiskt har visat ett högst begränsat intresse för.

För det svenska i Finland är det förstås en glädje att även få visa upp för våra finskspråkiga landsmän att vårt andra nationella språk kan öka synligheten och kommunikationen länderna emellan. För oss som gillar popkultur är det en glädje att det just är genrer som traditionellt setts som något lättviktiga som gör jobbet.

Vid sidan av KAJ har ju även finlandssvensk skönlitteratur för barn och unga gjort ett intryck i Sverige på sistone. Såväl 2022 som 2024 gick Augustpriset för bästa barn/ungdomsbok till Svenskfinland - Ellen Strömbergs "Vi ska ju bara cykla förbi" och Linda Bondestams "Chop Chop" - vilket är en alldeles oerhörd framgång. Och nu en schlagerseger på det. Svenskfinland har all anledning att sträcka på sig.

Hur går det i Basel, då? Förmodligen ganska bra. "Bara bada bastu" är inte det humorbidrag vissa lite lätt nedlåtande beskriver det som. Här finns musikaliska handtag och till och med en gnutta molligt vemod i botten som kan gå hem både lite här och där. I oroliga tider skadar det inte att någon vågar vara lite glad offentligt.

Men egentligen spelar det ingen som helst roll. KAJ har vunnit på alla möjliga sätt redan och har brejkat i såväl Sverige som hos den finska publiken. Om de spelar sina kort rätt har de sitt på det torra för många långa år framöver. Allt utöver det vore bara bonus.

Eurovision Song Contest avgörs i schweiziska Basel i maj. Sverige tävlar i den första semifinalen 13 maj medan Finland är med i den andra semifinalen 15 maj. Förhoppningsvis (och högst sannolikt) möts sedan KAJ och Erika Vikman i finalen 17 maj.

En olydig robot i den vilda naturen

En promobild för The Wild Robot. Copyright Dreamworks.

En gång i tiden älskade jag animerade långfilmer. Det speciella världsbygge som uppstår, den speciella humor som kan växa fram, det särskilda förhållandet och samspelet mellan film och den publik som låter sig ryckas med.

Tyvärr är det många år sedan mitt intresse svalnade. Mest för att filmerna inte längre kändes lika spännande. Disney hade inte levererat på länge, Pixar började gå lite på tomgång efter Inside Out och jag har - än så länge - aldrig riktigt hittat fram till de japanska animationerna.

Men så såg jag trailers och klipp från Dreamworks The Wild Robot - byggd på boken med samma namn av Peter Brown - och helt plötsligt tinglade någonting till i mig. Idag sjönk jag ned i biofåtöljen med en alltför stor påse godis för att kolla in. Jag lämnade salongen minst sagt förtjust.

Tecknat kan fortfarande vara förtrollande när den som håller i trådarna har känslan för vad som krävs. The Wild Robot har en utmärkt historia och en fantastisk uppsättning röstskådisar, men inte minst är det helt storslaget vacker att titta på. Den känns som något annat än vi blivit vana vid.

Roboten ROZZUM Enhet 7134 - "Roz" för enkelhetens skull - spolas iland på en öde ö. Hon är programmerad för att hjälpa människor men här finns ingen som vill ha hennes hjälp. Ön är full av vilda djur som skräms av det nya vidundret.

Mot alla odds får Roz ta hand om en föräldralös liten gässling och får en vän i den inte helt pålitliga räven Fink. För att kunna utföra sitt uppdrag tvingas Roz gång på gång bryta mot sin programmering, ifrågasätta allt och lära nytt. Allt annat än vad hon var tänkt att göra.

När företaget som byggt henne anar detta blir de inte glada och bestämmer sig för att hämta tillbaka sin robot, något som ställer öns invånare inför en stor gemensam fara.

Jag njöt hela vägen men en tanke bet sig fast i mig redan tidigt. Som alla animerade filmer marknadsförs den här som en barnfilm, men är den faktiskt det? Den är faktiskt ganska... mörk.

Den vilda naturen är brutal. Långt ifrån alla djur vi får se i bild överlever. Djur äter upp varandra, alla klarar sig inte genom naturens växlingar och när människorna dyker upp i berättelsen blir det farligt på riktigt.

Dessutom är det tydligt att även mänskligheten åkt på stryk av naturen. Utan övertydlighet får vi se att vår värld inte längre finns och att de kvarvarande människorna bor i något slags högteknologiska kolonier. Lite som i WALL-E fast man stannat på jorden istället för att ge sig ut i rymden.

Lite sentimentalt blir det på slutet men inte alls så farligt som det kunde ha blivit. Jag ser gärna den här filmen på nytt, helst i stort bioformat.

Däremot blev jag inte så glad när jag såg att Dreamworks jobbar på en uppföljare. Det behövs verkligen inte. Den här berättelsen är redan berättad till slut, punkten sattes på ett bra ställe. Det är en lika stor konst som att göra bra animerad film.

Men så länge även fortsättningen bygger på Peter Browns böcker så låt gå. Jag känner att jag måste läsa dem allihop nu.