Hiten "Una rosa es una rosa" passade utmärkt som uppvärmning för ett spanskt evenemang - en eldig rumba badandes i folkloristiska gitarrer - med det lite ovanliga draget att sångerskan Ana Torroja sjöng varmt och innerligt om flickan hon älskade men inte kunde få.
Mecano - Una rosa es una rosa
Gruppen - Ana Torrojo och bröderna Nacho och José Maria Cano - hade börjat som ett synthband i början av 1980-talet där de sjöng om de nya möjligheter och problem unga människor hade i det nya, fria Spanien efter Francos död: kärlek, fester, baksmälla, droger, familjegräl, människoätande sälar (jo, faktiskt).
Första skivan blev en stor framgång, men efterhand sålde låtarna i allt mindre upplagor och de flesta trodde att glansdagarna var över. Det trodde spanska CBS också och rev gruppens kontrakt, vilket skulle visa sig vara ett rejält misstag.
Efter att ha skrivit på för BMG-Ariola istället skulle gruppen gå in i en ny fas och bli den bäst säljande spanska gruppen någonsin.
Istället för synthpop började bröderna skriva storslagna episka tonsatta berättelser om de mest skilda ämnen. Den första riktigt stora framgången var "Hijo de la luna" - en naturfabel om när månen ville bli mor och lät en människa av kött och blod föda fram en silverfärgad son, vilket slutar med svartsjuka, blod och död.
Det hävdas att Mecano erbjöd sig att representera Spanien vid Eurovision Song Contest med just den låten. Om det är sant att spansk tv tackade nej får det ses som en missräkning av värsta sort. Låten blev en stor hit även i Latinamerika, där den gjorde Mecano till superstjärnor.
Mecano - Hijo de la luna
Könsförvirringen, då? Bröderna Cano skrev gärna innerliga och intrikata kärlekstexter, men de skrev dem alltid från sitt eget perspektiv - heterosexuella män som älskar kvinnor - och anpassade aldrig texterna för att de skulle passa en kvinna. Ana Torroja tog därför rollen av en framfusig kvinna som beter sig som en man och ger sig ut för att erövra de kvinnor hon vill ha, något som måste känts uppfriskande och upproriskt i machokulturens Spanien.
Dessutom hade man sjungit om lesbiska kvinnor - som låtsas vara väninnor inför en oförstående värld och kramar varandras händer i smyg under bordet - och på flera sätt framstått som progressiva i gayfrågor. Det fanns säkert en och annan beundrare som trodde att också Ana Torroja var lesbisk.
Mecano - Mujer contra mujer
Den enorma framgången och konkurrensen bröderna emellan visade sig mer än vad gruppen skulle klara av. Efter mästerverket "Aidalai" 1991 upplöstes gruppen och gick var och en till sitt. Man har återförenats som hastigast vid två tillfällen, men brödernas relation är allt annat än hjärtlig.
Det är synd inte bara på det personliga planet. Mecano har producerat fler mästerliga poplåtar än man med gott samvete kan rada upp i ett bloginlägg, men särskilt vill jag nämna ännu ett naturepos att älska.
När fiskaren lämnar sin älskades säng för att ge sig ut på vågorna mullrar havet avundsjukt. Havet har förälskat sig i samma flicka och hämnas på fiskaren genom att sänka hans båt, i vetskapen att flickan nu ska sitta vid stranden och längta och vänta, och vara vågorna nära.
Mecano - Naturaleza muerta
Första skivan blev en stor framgång, men efterhand sålde låtarna i allt mindre upplagor och de flesta trodde att glansdagarna var över. Det trodde spanska CBS också och rev gruppens kontrakt, vilket skulle visa sig vara ett rejält misstag.
Efter att ha skrivit på för BMG-Ariola istället skulle gruppen gå in i en ny fas och bli den bäst säljande spanska gruppen någonsin.
 |
| Copyright: BMG-Ariola, bild från discogs.com |
Istället för synthpop började bröderna skriva storslagna episka tonsatta berättelser om de mest skilda ämnen. Den första riktigt stora framgången var "Hijo de la luna" - en naturfabel om när månen ville bli mor och lät en människa av kött och blod föda fram en silverfärgad son, vilket slutar med svartsjuka, blod och död.
Det hävdas att Mecano erbjöd sig att representera Spanien vid Eurovision Song Contest med just den låten. Om det är sant att spansk tv tackade nej får det ses som en missräkning av värsta sort. Låten blev en stor hit även i Latinamerika, där den gjorde Mecano till superstjärnor.
Mecano - Hijo de la luna
Könsförvirringen, då? Bröderna Cano skrev gärna innerliga och intrikata kärlekstexter, men de skrev dem alltid från sitt eget perspektiv - heterosexuella män som älskar kvinnor - och anpassade aldrig texterna för att de skulle passa en kvinna. Ana Torroja tog därför rollen av en framfusig kvinna som beter sig som en man och ger sig ut för att erövra de kvinnor hon vill ha, något som måste känts uppfriskande och upproriskt i machokulturens Spanien.
Dessutom hade man sjungit om lesbiska kvinnor - som låtsas vara väninnor inför en oförstående värld och kramar varandras händer i smyg under bordet - och på flera sätt framstått som progressiva i gayfrågor. Det fanns säkert en och annan beundrare som trodde att också Ana Torroja var lesbisk.
Mecano - Mujer contra mujer
Den enorma framgången och konkurrensen bröderna emellan visade sig mer än vad gruppen skulle klara av. Efter mästerverket "Aidalai" 1991 upplöstes gruppen och gick var och en till sitt. Man har återförenats som hastigast vid två tillfällen, men brödernas relation är allt annat än hjärtlig.
Det är synd inte bara på det personliga planet. Mecano har producerat fler mästerliga poplåtar än man med gott samvete kan rada upp i ett bloginlägg, men särskilt vill jag nämna ännu ett naturepos att älska.
När fiskaren lämnar sin älskades säng för att ge sig ut på vågorna mullrar havet avundsjukt. Havet har förälskat sig i samma flicka och hämnas på fiskaren genom att sänka hans båt, i vetskapen att flickan nu ska sitta vid stranden och längta och vänta, och vara vågorna nära.
Mecano - Naturaleza muerta
No comments:
Post a Comment