Gainsbourg versus Deneuve

Catherine Deneuve hade verkligen lyckats och när 1970-talet övergick i 80-tal var hon en beundrad, eftertraktad och internationellt framgångsrik filmstjärna. En mångsidig aktris med många strängar på sin lyra, men det fanns ännu en sak hon skulle vilja göra.

Det stora genombrottet hade kommit 1964 med "Paraplyerna i Cherbourg" - en musikalfilm där inga repliker talas och där alla rollfigurer uttrycker sig i sång. Att skådespelarna skulle sjunga själva verkar aldrig ha varit aktuellt och istället dubbades sånginsatserna. När Catherine Deneuve öppnar munnen på filmduken hör publiken Danielle Licari istället.

Det där verkar ha retat Deneuve, som inte ansåg sig vara någon stor sångerska men som ändå tyckte om att sjunga. Efter Cherbourg verkar de flesta ha trott att hon inte kunde hålla ton alls.

Catherine Deneuve, utgiven på Philips 1981

Sexton år senare får hon spela mot den legendariske Serge Gainsbourg i filmen "Je vous aime". Tillsammans sjunger de filmens ledmotiv - "Dieu fumeur de havanes" - som blir en stor hit i Frankrike. Där någonstans föds tanken på att göra en hel skiva tillsammans.

För den som inte känner till Serge Gainsbourg sedan tidigare är den riktigt kort-korta sammanfattningen att han sedan tidigt tidigt 1960-tal varit en mycket framgångsrik låtskrivare och en något mindre storsäljande soloartist, ständigt med stor aptit på att provocera publiken.

Han skrev gärna för sångerskor med begränsat röstomfång och kastade sig ofta in förhållanden med dem han jobbade med. Relationen till Brigitte Bardot blev kort, med Jane Birkin bodde han tillsammans i över tio år.

När Gainsbourg och Deneuve började jobba ihop hade han mer flyt i den egna karriären än någonsin tidigare medan hans privatliv mer eller mindre kollapsat efter att Jane Birkin slutligen lämnat honom.

Franska tidningar började snabbt spekulera i om det fanns något mer än musik mellan Gainsbourg och Deneuve som med ens umgicks flitigt såväl i studion som utanför. Han antydde att det kanske var ett förhållande på gång, hon förnekade saken å det mest bestämda. De båda var vänner, inget annat.

Catherine Deneuve förvånades under studioarbetet hur högt hon förväntades sjunga. Låtarna låg för det mesta mer i Jane Birkins register än hennes, men hon bestämde sig för att lita på sin samarbetspartner. Han brukade ju veta vad han gjorde.

När "Souviens-toi de m'oublier" ("Kom ihåg att glömma mig" - en mycket Gainsbourgsk titel) kom ut visade det sig att Catherine Deneuve inte skulle varit så säker. Kritikerna gjorde tummen ned och genomskådade också att låtarna ofta var skrivna för Birkin - och ibland om henne. Serge Gainsbourg hade helt ignorerat sin nuvarande primadonna och enbart fokuserat på den som lämnat honom.

Publiken förblev lika kallsinnig som kritikerna och skivan blev en flopp. Trots att Gainsbourg var den som slarvat och fuskat landade fiaskot främst på Deneuves konto. Än idag är det en "sanning" att hon inte kan sjunga. 

Själv tyckte inte Catherine Deneuve att slutresultatet var så övertygande men var ändå glad för erfarenheten och riktigt nöjd med ett par av spåren. Men att vara vän med Serge Gainsbourg var inte det lättaste. 

Under 1980-talet gick Serge Gainsbourg ned sig rejält och reducerades till en skandalernas man. Ofta satt han gravt alkoholpåverkad i någon direktsänd tv-soffa och kläckte ur sig sanningar och fräckheter. En gång eldade han upp pengar, en gång sa han till Whitney Houston att han ville ligga med henne.

En gång antydde han än en gång att han och Catherine Deneuve haft ett förhållande och kallade henne sedan ett förolämpande smeknamn inför tv-publiken. 

Nu fick skådespelerskan nog och skickade ett rasande telegram till sin låtskrivare. Gainbourg blev nog lite omskakad av den ilskna tonen men mest blev han imponerad. Till en början vägrade han tro att Deneuve skrivit något så vasst på egen hand och ville veta vem hennes spökskrivare var.

Mot alla odds levde vänskapen mellan de båda kvar fram till Gainsbourgs död 1991, men skivan de gjorde tillsammans har aldrig omvärderats och ses fortfarande som ett misslyckande.

Jag inser att "Souviens-toi de m'oublier" inte är ett mästerverk men precis som Catherine Deneuve tycker jag enskilda låtar är njutbara. Det som känns lite orättvist är att Gainsbourg två år senare gjorde en liknande skiva med Isabelle Adjani, ännu en aktris med begränsad röst.

Isabelle Adjani, utgiven på Philips 1983

Nu jublade såväl recensenter som publik och "Pull marine" har status som evergreen, inte minst tack vare titelspårets surrealistiska video, regisserad av ingen mindre än Luc Besson.

I mina öron låter Adjanis och Deneuves skivor rätt snarlika, trots att den ena hyllas som klassiker och den andra ses som en flopp. Kanske hjälpte det att Serge Gainsbourg skrev för (och med) Adjani och inte för (och om) Jane Birkin?

Som avslutning vill jag bara nämna den kärleksfulla hyllning till Catherine Deneuve och hennes musikalkarriär som Jennifer Saunders skrev in i den sista säsongen av Absolutely Fabulous 2012. 

Där får vi möta den franska superstjärnan Jeanne Durand (ett av de sjungande paraplyerna i Cherbourg, för övrigt) som är trött på att vara seriös och som nu bara vill sjunga. Tråkigt nog kan hon inte sjunga på riktigt, bara mima till någon annans röst. Precis som Catherine Deneuve gjorde 1964. 

Annalisa uppfinner sig själv på nytt

Annalisa Scarrone var redan etablerad och framgångsrik, med sju soloalbum och tjugo års karriär bakom sig, men någonting satt inte längre som det skulle. Det var dags för utveckling och förändring.

I början av karriären ville hon bli känd, få en plattform, nå ut till publiken, förklarade hon i intervjuer. Nu räckte inte det längre. Hon ville skriva rakare, enklare melodier med mer elektroniskt stuk; låtar man kunde bygga en show omkring. Det hade hon aldrig gjort tidigare.

Copyright Warner Music Italy

Resultatet slog inte bara publiken med häpnad utan även en hel del rekord. Första singeln Bellissima låg på den officiella italienska försäljningslistan i över ett år, något ingen kvinnlig artist lyckats med tidigare. Andra singeln Mon Amour sålde sjudubbel platina och blev den mest avlyssnade låten av en italiensk soloartist på Spotify någonsin. 

När fullängdaren E poi siamo finiti nel vortice släpptes i september 2023 var de inhemska kritikerna lagom förtjusta. En tidning skrev att Annalisa inte kändes bekväm i sin nya musikaliska inramning och helst skulle återvända till de ballader hon var så bra på. Andra recensenter gick på samma linje.

Inte spelade det någon som helst roll. Skivan rusade upp på albumlistans förstaplats och sålde tre gånger platina. Totalt genererade den sex singlar och gavs ut i två nyutgåvor med tillagda extraspår. Annalisa växlade upp från stjärna till superstjärna - en sådan som är överallt och hela tiden.

Inte minskade framgången då Annalisa kom trea i Sanremo 2024 med Sinceramente, eller när hon gjorde uppmärksammade samarbeten med stjärnor som Fedez och Tananai.

Men hur följer man upp en succé? Hur gör man en ny skiva i samma stil utan att det känns som att man upprepar sig? I september 2025 släpptes Ma io sono fuoco till skyhöga förväntningar.

Copyright Warner Music Italy

Än en gång var recensenterna en aning njugga. De erkände att Annalisas låtar blivit hits men att den nya skivan bara mjölkade samma recept och serverade samma gamla låtar i nya versioner. Och jag undrar om vi alls har lyssnat på samma album?

Jag var också rädd för att Ma io sono fuoco skulle kännas som en handfull låtar som blev över förra gången, snabbt uppvärmda i stekpannan med lite Piffi allkrydda på. Men trots att Annalisa stannar i en väldigt poppig och elektronisk fåra finns här en utveckling och en framåtrörelse. 

Singlarna Maschio och Esibizionista är helt klart de bästa spåren, men här bubblar och spritter det av påhittighet och infall hela vägen. 

Det är någonting extra med välskriven och välproducerad elektropop, något kittlande och uppfriskande, som den musikaliska motsvarigheten till dyr champagne. Ma io sono fuoco är bara trettiosex minuter lång men håller för att höras på nytt och på nytt.

Och Annalisas stjärna bara stiger och stiger. Även den nya skivan har toppat listorna hemma i Italien och befäst hennes ställning som en av landets ledande artister. När kommer det stora internationella genombrottet?

Lily Allen / West End Girl

Helt ärligt hade Lily Allen hunnit blekna en smula i mitt medvetande. Jag har alltid gillat henne och lyssnat på hennes singlar, men nu hade hon inte släppt något nytt på ganska många år och verkade ägna sig åt annat. Hem och familj och teater, tydligen. Och så släppte hon plötsligt West End Girl med bara några dagars varsel.

Copyright: BMG records

Jag hade som sagt ingen egentligen koll på läget. Har aldrig egentligen sett Stranger Things så jag visste knappt vem hennes man David Harbour var. Att det skvallrats om att deras äktenskap var i upplösning var inte heller något jag kände till. Men den nya skivan skapade svallvågor som också jag noterade. 

Klart man blir nyfiken när alla helt plötsligt pratar om något. Jag bestämde mig för att lyssna och blev betagen. Har inte slutat lyssna och har inte slutat tänka på den här skivan.

I korthet är West End Girl en i princip kronologisk genomgång av hur äktenskapet med David Harbour kollapsat till följd av hans ständiga otrohet och oförmåga att leva tillsammans med någon. Redan i första låten övertalas Lily att gå med på ett öppet förhållande hon inte alls vill ha och därifrån är det brant utförsbacke hela vägen.

Trots gemensamma regler för det öppna förhållandet märker Lily ständigt att gränser överskridits. Helt plötsligt finns där en fast älskarinna i form av Madeleine, övernattningslägenheten inne i stan visar sig vara ett rent sexnäste och snart finns misstanken att maken gjort en annan kvinna med barn. 

Det är ingen vacker bild som tecknas av David Harbour och mer än en bedömare har frågat sig om det är klokt att skriva så här öppet om en annan människa.

Det verkar Lily Allen inte anse att hon gjort och jag är nog beredd att hålla med. Hon skriver strikt om sina egna upplevelser och tankar och om hur hon reagerar på saker som händer. Att hon råkar tvåla till sin ex-make i processen är bara en konsekvens, en bieffekt som råkar inträffa.

Lily hävdar i alla intervjuer om skivan att texterna är autofiktion, att de inte ska läsas som en entydig sanning, att hon tagit sig rejält med artistisk frihet även om det hela bygger på hennes kvaddade relation. 

Som exempel brukar hon anföra älskarinnan Madeleine, som inte är en existerande person utan sammansatt att flera olika. Naturligtvis ställer inte det Harbour i en bättre dager - tydligen hade han så många älskarinnor att man kunde plocka ihop delar av flera olika - men det ger Lily en behaglig sköld att krypa bakom. Även om inte allt i texterna är exakt sant får vi ändå en ohyggligt tydlig bild av hur det är att leva ihop med någon som bryter ned en psykologiskt och känslomässigt. 

Lily Allen hade haft en kreativ kris under flera år då hon inte lyckats skriva låtar överhuvudtaget, men behovet att skriva av sig efter skilsmässan verkar ha fått dammluckorna att brista. West End Girl skrevs och spelades in i samarbete med ett kollektiv av låtskrivare under bara sexton dagar och det är en otrolig bravad.

Musiken är spännande och mångsidig och spänner över många olika stilar och genrer. Ändå hänger allting ihop och känns som en naturlig svit av låtar, med en tydlig början och ett tydligt slut. 

Låtarna är bra men kommer inte nödvändigtvis till sin rätt på egen hand. West End Girl fungerar allra bäst som en helhet, där delarna grabbar tag i varandra och berättar en hel historia. Kanske gör det att vissa tröttnar snabbare, men jag får inte nog.

Produktionen är lite för spännande för att jag skulle ledsna i första taget. Inte minst är jag förtjust i hur man lyckats klä i ljud hur det känns när hjärnan rusar och man inte kan stänga av de egna tankarna, allra bäst genomfört i Relapse. Det får mig att tänka på hur The Beatles under det sena 60-talet försökte återskapa ljudupplevelsen under en LSD-tripp i musikform.

West End Girl känns som ett album som kommer att leva kvar länge och några gånger har jag kommit på mig själv med att fundera på vad Lily Allen tänker göra härnäst. Hur ska hon kunna följa upp en sådan här fullträff?

Men det är det alldeles för tidigt att tänka på. Jag lyssnar på nytt och på nytt och lägger då och då till ett lager till genom att se någon bra intervju med Lily Allen själv för att få ytterligare några bitar till pusslet.

KAJ i Melodifestivalen: Inte bara bastu

Copyright Warner Music Sweden.

Igår såg jag finalen av Melodifestivalen 2025 på stor skärm tillsammans med hundratals andra personer på Kulturkasernen i Helsingfors. Att ha ett bidrag på finlandssvenska i den rikssvenska hetluften hör inte till vanligheterna, så Hufvudstadsbladet ordnade pubkväll för alla intresserade.

När resultatet stod klart och KAJ inte bara tävlat med den äran utan även vunnit hela ställningen visste jublet inga gränser. Att få vara stolt vinnare i eurovisionssammanhang är inte vardagsmat för Finland.

Att KAJ är en rätt genialisk showgrupp har Svenskfinland vetat i många år redan men det är smått surrealistiskt att se dem erövra såväl Sverige som det finska Finland med en klatschig schlagertrall på Vörådialekt. Det fanns åtminstone inte på min bingobricka när året började, kan vi väl säga.

Den stora överraskningen är inte att Kevin, Axel och Jakob är proffsiga och älskvärda på ett sätt som kan få ett brett genomslag. Överraskningen ligger istället i den totala tvärvändning den svenska publiken bjöd oss på när de lade sina röster.

I många år har de svenska bidragen till Eurovision Song Contest varit synonyma med perfektion. De har varit perfekt skrivna, producerade och framförda. Effektiva och nästan alltid säkra kort i omröstningen. Stilfulla men också en smula kalla. I år gick man istället igång på en het bastu.

För andra året i rad representeras nu Sverige av artister som inte är från Sverige. Det har det redan knorrats en del om här och där. Kanske borde det vara en väckarklocka för hela melodifestivalen: är det dags att släppa fram även inhemska artister med mindre polerade uttryck?

Det KAJ framför allt har hinkvis av är egen touch och personlighet. Många av årets trettio bidrag har varit rätt hårt mallade och strömlinjeformade, men "Bara bada bastu" hade ingen av de andra artisterna kunnat framföra med trovärdighet. Det egna och originella, det egna uttrycket, fungerar bra i den här tävlingen när det bara släpps fram.

KAJ i all ära men den stora vinnaren i sammanhanget är måhända Finlandsbilden. Det mediala genomslaget har varit stort och skapar en nyfikenhet på det finländska och vad som försiggår i det östra grannlandet. Ett land svenskarna historiskt har visat ett högst begränsat intresse för.

För det svenska i Finland är det förstås en glädje att även få visa upp för våra finskspråkiga landsmän att vårt andra nationella språk kan öka synligheten och kommunikationen länderna emellan. För oss som gillar popkultur är det en glädje att det just är genrer som traditionellt setts som något lättviktiga som gör jobbet.

Vid sidan av KAJ har ju även finlandssvensk skönlitteratur för barn och unga gjort ett intryck i Sverige på sistone. Såväl 2022 som 2024 gick Augustpriset för bästa barn/ungdomsbok till Svenskfinland - Ellen Strömbergs "Vi ska ju bara cykla förbi" och Linda Bondestams "Chop Chop" - vilket är en alldeles oerhörd framgång. Och nu en schlagerseger på det. Svenskfinland har all anledning att sträcka på sig.

Hur går det i Basel, då? Förmodligen ganska bra. "Bara bada bastu" är inte det humorbidrag vissa lite lätt nedlåtande beskriver det som. Här finns musikaliska handtag och till och med en gnutta molligt vemod i botten som kan gå hem både lite här och där. I oroliga tider skadar det inte att någon vågar vara lite glad offentligt.

Men egentligen spelar det ingen som helst roll. KAJ har vunnit på alla möjliga sätt redan och har brejkat i såväl Sverige som hos den finska publiken. Om de spelar sina kort rätt har de sitt på det torra för många långa år framöver. Allt utöver det vore bara bonus.

Eurovision Song Contest avgörs i schweiziska Basel i maj. Sverige tävlar i den första semifinalen 13 maj medan Finland är med i den andra semifinalen 15 maj. Förhoppningsvis (och högst sannolikt) möts sedan KAJ och Erika Vikman i finalen 17 maj.

En olydig robot i den vilda naturen

En promobild för The Wild Robot. Copyright Dreamworks.

En gång i tiden älskade jag animerade långfilmer. Det speciella världsbygge som uppstår, den speciella humor som kan växa fram, det särskilda förhållandet och samspelet mellan film och den publik som låter sig ryckas med.

Tyvärr är det många år sedan mitt intresse svalnade. Mest för att filmerna inte längre kändes lika spännande. Disney hade inte levererat på länge, Pixar började gå lite på tomgång efter Inside Out och jag har - än så länge - aldrig riktigt hittat fram till de japanska animationerna.

Men så såg jag trailers och klipp från Dreamworks The Wild Robot - byggd på boken med samma namn av Peter Brown - och helt plötsligt tinglade någonting till i mig. Idag sjönk jag ned i biofåtöljen med en alltför stor påse godis för att kolla in. Jag lämnade salongen minst sagt förtjust.

Tecknat kan fortfarande vara förtrollande när den som håller i trådarna har känslan för vad som krävs. The Wild Robot har en utmärkt historia och en fantastisk uppsättning röstskådisar, men inte minst är det helt storslaget vacker att titta på. Den känns som något annat än vi blivit vana vid.

Roboten ROZZUM Enhet 7134 - "Roz" för enkelhetens skull - spolas iland på en öde ö. Hon är programmerad för att hjälpa människor men här finns ingen som vill ha hennes hjälp. Ön är full av vilda djur som skräms av det nya vidundret.

Mot alla odds får Roz ta hand om en föräldralös liten gässling och får en vän i den inte helt pålitliga räven Fink. För att kunna utföra sitt uppdrag tvingas Roz gång på gång bryta mot sin programmering, ifrågasätta allt och lära nytt. Allt annat än vad hon var tänkt att göra.

När företaget som byggt henne anar detta blir de inte glada och bestämmer sig för att hämta tillbaka sin robot, något som ställer öns invånare inför en stor gemensam fara.

Jag njöt hela vägen men en tanke bet sig fast i mig redan tidigt. Som alla animerade filmer marknadsförs den här som en barnfilm, men är den faktiskt det? Den är faktiskt ganska... mörk.

Den vilda naturen är brutal. Långt ifrån alla djur vi får se i bild överlever. Djur äter upp varandra, alla klarar sig inte genom naturens växlingar och när människorna dyker upp i berättelsen blir det farligt på riktigt.

Dessutom är det tydligt att även mänskligheten åkt på stryk av naturen. Utan övertydlighet får vi se att vår värld inte längre finns och att de kvarvarande människorna bor i något slags högteknologiska kolonier. Lite som i WALL-E fast man stannat på jorden istället för att ge sig ut i rymden.

Lite sentimentalt blir det på slutet men inte alls så farligt som det kunde ha blivit. Jag ser gärna den här filmen på nytt, helst i stort bioformat.

Däremot blev jag inte så glad när jag såg att Dreamworks jobbar på en uppföljare. Det behövs verkligen inte. Den här berättelsen är redan berättad till slut, punkten sattes på ett bra ställe. Det är en lika stor konst som att göra bra animerad film.

Men så länge även fortsättningen bygger på Peter Browns böcker så låt gå. Jag känner att jag måste läsa dem allihop nu.

Malmö 2024: när kärleken får sig en knäck

Året var 1983, datumet var 13 april, jag och brorsan skulle absolut se "Inför Eurovisionens schlagerfestival" på TV1. Jag skulle fylla sju år en knapp vecka senare och hade ingen riktig koll på vad en melodifestival var för något, men jag visste om Carola och ville absolut se henne då tillfälle gavs.

Carola i all ära men det var den norska förhandsvideon som knockade mig. Jahn Teigen och Anita Skorgan, en lättfångad refräng och lite av den enklare skolans trickfilmning var allt som krävdes. Jag var fast. 

Någonting gjorde att jag visste att detta var det häftigaste jag kunde tänka mig. Det här sammanhanget där tydligen allt kan hända - det var något särskilt och lockande.

Året därpå vann bröderna Herrey hela den stora finalen och Sverige dansade rakt in i något slags schlager-eufori som varade i flera år. När alla andras intresse svalnade och gick tillbaka till det normala pekade min kurva bara spikrakt upp. Jag vill ha mer, se mer, höra mer och veta mer.

Vi har gjort sällskap genom livet, Eurovision Song Contest och jag. Från att ha varit ett entusiastiskt fan framför tv-rutan blev jag ett entusiastiskt fan på plats och snart nog fick jag göra saker jag alltid drömt om. Jag har varit reporter på plats, jag har fått skriva krönikor och göra webbsidor. Två gånger har jag fått kommentera tävlingen för den finlandssvenska tv-publiken.

Tävlingen har också lärt mig att det lönar sig att vara nyfiken. Om man nystar lite kan man få reda på varför saker är som de är och hur de förändrats, liksom världen runt omkring schlagerscenen förändrats. 

Fyrtio år efter Herreys viktoria stod svensk tv värd på nytt - för tredje gången i Malmö och för sjunde gången totalt - och då jag var med på ett mycket litet hörn i bakgrunden följde jag med evenemanget så noga jag kunde från hemmakontoret. Det var inte särskilt upplyftande.

Det var verkligen inte värdlandets fel. SVT bjöd på strålande show och - med tanke på tingens tillstånd i världen - ett manus som inte skavde mer än nödvändigt. Kul och aningens nedtonat. Passande.

Men vad hjälper ett lyckat arrangemang när ingen annan vill leka leken? Den här gången låg det för många hinder i vägen. För mycket politik, för mycket spänningar, för mycket polarisering mellan fans. När diskussionerna plötsligt handlar mer om vem man vill ska misslyckas än om vem man gillar är vi väldigt långt borta från den tävlingen jag en gång började älska.

Jag är alltså inte korkad. Jag vet hur världen ser ut och att det var ganska oundvikligt att vi skulle hamna här. Under de snart trettio år jag diskuterat ESC på nätet har det alltid funnits motsättningar. Mellan de som vill förnya och de som vill bevara, exempelvis. Mellan de väldigt konservativa och de väldigt öppna för det mesta. Men aldrig tidigare skulle det så tydligt känts som att så många bara står på var sida av rummet och skriker åt varandra.

När slutligen en av förhandsfavoriterna - Nederländernas Joost Klein - anklagas för olaga hot och diskas på själva finaldagen är det som om luften gick ur hela ballongen. Bakom kulisserna utbryter kaos och flera länder hotar ryktesvis med att hoppa av, bara timmar före sändning. 

Programmet genomfördes till slut utan problem, samtliga övriga finalister kom till start och Schweiz utsågs till vinnare. Eftertexterna rullar och för första gången under alla år jag följt ESC kände jag en oväntad typ av lättnad: "Nu behöver jag inte engagera mig mer. Nu kan jag titta åt ett annat håll."

Sex månader har gått och lusten har inte återvänt. Jag har ännu inte sett årets final på nytt och jag har nästan inte lyssnat alls på låtarna. Jag ser inte fram emot nästa års tävling med någon större spänning. Det är som att ESC och jag skulle ha tagit en paus och det känns underligt. Tomt.

Jag tror att entusiasmen kommer tillbaka förr eller senare. Kanske i en något förändrad form. Jag har älskat den här tillställningen för mycket för att allt det bara skulle smälta bort efter en jobbig årgång.

Jag vet inte ens vad jag egentligen vill säga med det här inlägget, mer än att det är underligt när man helt plötsligt står lite vilsen och främmande i förhållande till det största intresse man haft i hela sitt liv. 

Förra gången jag kände någonting åt det här hållet - om än i betydligt mindre skala och betydligt mer övergående - var i Baku 2012. Jag var Svenska Yles utsända på plats ett år då alla bara ville tala politik och ingen ville prata om musiken. Då skrev jag en krönika jag ännu är rätt nöjd med och som jag gärna delar med mig av. Som en påminnelse om varför Eurovision Song Contest är en tävling värd att älska. 

(Varför den gryniga bilden av mig är upp-och-ned har jag ingen aning om.)

Abbas album: The Visitors (1981)

Havet verkar ha legat spegelblankt och lugnt runt omkring Abba då de spelat in "Super Trouper" - en stark men kanske lite väl strömlinjeformad platta. Om någon trott att det var så det skulle förbli så bedrog sig denna någon rejält.

Ett år senare såg rummet helt annorlunda ut. Även Frida och Benny hade avslutat sitt långa förhållande och plötsligt bestod bandet av hela två före detta par. Att samarbeta tätt inpå ett ex kan sannolikt vara såväl sårigt som påfrestande och det satte sina spår på gruppens nästa LP.

Copyright Polar Music International

Att Abborna vid det här laget började vara ganska trötta på varandra är väl dokumenterat. Inte minst nämns ofta bristen på energi och motivation att hålla sig kvar på toppen. En ny skiljelinje uppstod då gruppens båda A inte längre var lika villiga att göra så många omtagningar som B+B skulle ha önskat eller att lika handlöst kasta sig ut i de allra högsta tonernas skog.

Flickorna mot pojkarna är ett tacksamt sätt att beskriva situationen men det som diskuterats mindre är den uppenbara kreativa konflikten mellan Benny och Björn vid den här tiden.

För Benny var soundet alltid viktigast, han älskade maxad sång i de högsta registren och ansåg att Abba var allra mest Abba då Agnethas och Fridas röster smälte samman då de sjöng på toppen av sin förmåga. Mot detta stod Björns nya intresse för att skriva komplexa texter där historier berättas och budskap framförs. För honom var det viktigt att texterna tolkades på riktigt av en röst i taget.

Sannolikt blev det mycket lättare att samarbeta på nytt när det stod musikal på agendan men något säger mig att Björn och Benny tidvis hade en mer ansträngd professionell relation inför "The Visitors" än historien oftast vill göra gällande.

Hur låter det, då? "The Visitors" är ofta en vattendelare bland Abba-fans. Här finns få hitlåtar och den typiska energi som brukar pulsera genom gruppens material är underligt frånvarande. Luften håller på att gå ur Abba men även det kan vara njutbart.

Skivan inleder stenhårt med titelspåret "The Visitors (Crackin' up)" - ett lysande new wave-färgat drama om den sekund då världen rasar samman. Det knackar på dörren hemma hos en politisk dissident och det kan bara vara makten som väntar utanför. Paniken drabbar, pulsen rusar och det hela fångas magnifikt i såväl Fridas sång som i den pådrivande rytmen. 

Vid sidan av "The Day Before You Came" är "The Visitors (Crackin' Up)" min favorit av alla Abbas inspelningar men den är inte särskilt representativ för resten av albumet. Istället sätter nästa låt fingret på hela LP:ns stora problem.

"Heed Over Heels" var tänkt att bli en klassiskt glad och vimsig låt men hur man än försökte blev den inte glad. En fjäderlätt låt utan lätthet. En skojig anekdot som hejdar sig i språnget och själv verkar inse att den inte är så skojig. Ett spår som är något helt annat än den var avsedd att vara. Men är det automatiskt en dålig sak? Jag tycker inte det.

Flera av låtarna har det gemensamt att Abba verkar ha tänkt sig att de skulle ha blivit helt annorlunda än de i slutändan blev och den musikaliska tavla de målar blir betydligt murrigare och mörkare än fansen var vana vid. Om "The Visitors" hade blivit en rungande framgång hade det kanske varit lättare att gå vidare och eventuellt fortsatt på det mognare och mörkare spåret men slutresultatet verkar ha förvirrat skivpubliken. Försäljningen blev mer modest än tidigare.

Kanske hade Abba behövt en paus vad som än hade hänt. När omslagsbilderna till LP:n togs var stämningen gruppmedlemmarna emellan lika iskall som den ateljé de fotades i.

Idag har "The Visitors" till stor del omvärderats, inte minst efter att "Slipping Through My Fingers" fått en framträdande roll i "Mamma Mia"-musikalen och gått från osynligt albumspår till älskad höjdpunkt i publikens medvetande.

Själv tycker jag ju att mörkret och de vassa kanterna passar utmärkt in i Abbas katalog. Inte minst i skivans två skilsmässosånger - hitsingeln "One Of Us" såväl som den resignerat genomsorgsna "When All Is Said And Done".

Dessutom måste man ju notera den uppkäftiga närvaron av "I Let The Music Speak": Abbas egen "Bohemian Rhapsody" som inte på något sätt låter som en poplåt men som ändå tar sig rätten att vara med och breda ut sig. 

"The Visitors" är måhända inte en lysande Abba-skiva men den är en storslagen skiva med Abba. Om ni förstår vad jag menar.

På originalversionen av LP:n ligger spåren i följande ordning:

(Sida 1) The Visitors (Crackin' Up). Head Over Heels. When All Is Said And Done. Soldiers.

(Sida 2) I Let The Music Speak. One Of Us. Two For The Price Of One. Slipping Through My Fingers. Like An Angel Passing Through My Room.

Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg här.