 |
| En promobild för The Wild Robot. Copyright Dreamworks. |
En gång i tiden älskade jag animerade långfilmer. Det speciella världsbygge som uppstår, den speciella humor som kan växa fram, det särskilda förhållandet och samspelet mellan film och den publik som låter sig ryckas med.
Tyvärr är det många år sedan mitt intresse svalnade. Mest för att filmerna inte längre kändes lika spännande. Disney hade inte levererat på länge, Pixar började gå lite på tomgång efter Inside Out och jag har - än så länge - aldrig riktigt hittat fram till de japanska animationerna.
Men så såg jag trailers och klipp från Dreamworks The Wild Robot - byggd på boken med samma namn av Peter Brown - och helt plötsligt tinglade någonting till i mig. Idag sjönk jag ned i biofåtöljen med en alltför stor påse godis för att kolla in. Jag lämnade salongen minst sagt förtjust.
Tecknat kan fortfarande vara förtrollande när den som håller i trådarna har känslan för vad som krävs. The Wild Robot har en utmärkt historia och en fantastisk uppsättning röstskådisar, men inte minst är det helt storslaget vacker att titta på. Den känns som något annat än vi blivit vana vid.
Roboten ROZZUM Enhet 7134 - "Roz" för enkelhetens skull - spolas iland på en öde ö. Hon är programmerad för att hjälpa människor men här finns ingen som vill ha hennes hjälp. Ön är full av vilda djur som skräms av det nya vidundret.
Mot alla odds får Roz ta hand om en föräldralös liten gässling och får en vän i den inte helt pålitliga räven Fink. För att kunna utföra sitt uppdrag tvingas Roz gång på gång bryta mot sin programmering, ifrågasätta allt och lära nytt. Allt annat än vad hon var tänkt att göra.
När företaget som byggt henne anar detta blir de inte glada och bestämmer sig för att hämta tillbaka sin robot, något som ställer öns invånare inför en stor gemensam fara.
Jag njöt hela vägen men en tanke bet sig fast i mig redan tidigt. Som alla animerade filmer marknadsförs den här som en barnfilm, men är den faktiskt det? Den är faktiskt ganska... mörk.
Den vilda naturen är brutal. Långt ifrån alla djur vi får se i bild överlever. Djur äter upp varandra, alla klarar sig inte genom naturens växlingar och när människorna dyker upp i berättelsen blir det farligt på riktigt.
Dessutom är det tydligt att även mänskligheten åkt på stryk av naturen. Utan övertydlighet får vi se att vår värld inte längre finns och att de kvarvarande människorna bor i något slags högteknologiska kolonier. Lite som i WALL-E fast man stannat på jorden istället för att ge sig ut i rymden.
Lite sentimentalt blir det på slutet men inte alls så farligt som det kunde ha blivit. Jag ser gärna den här filmen på nytt, helst i stort bioformat.
Däremot blev jag inte så glad när jag såg att Dreamworks jobbar på en uppföljare. Det behövs verkligen inte. Den här berättelsen är redan berättad till slut, punkten sattes på ett bra ställe. Det är en lika stor konst som att göra bra animerad film.
Men så länge även fortsättningen bygger på Peter Browns böcker så låt gå. Jag känner att jag måste läsa dem allihop nu.
