22/07/2014

Lill Lindfors borde göra en Agnetha

Måhända att Agnetha Fältskogs popskiva från 2013 inte riktigt förvandlade henne till någon Britney eller Gaga, men det hade kanske ingen räknat med och det var nog inte heller tanken. Istället fick den illustrera att man som popsångerska ingalunda måste pensionera sig ens om man inte orka turnera eller riktigt hänga med i svängen sådär som Madonna eller Cher.

Skivan möttes av nöjda recensioner, sålde försvarliga mängder på den internationella marknaden och lät popikonen Agnetha visa upp sig på sina egna villkor utan att gå vilse i hennes musikaliska förflutna.

Kanske blir det en uppföljare, kanske inte. Det spelar mindre roll i sammanhanget.

Ända sedan Agnetha släppte sin skiva har jag funderat på vilka andra sångerskor jag skulle önska liknande drömprojekt att sätta tänderna i och det självklara svaret är alltid att Lill Lindfors borde göra ett helgjutet stycke högkvalitativ mogenpop.

Idag verkar många tro att Lindforskan alltid varit en bred familjeunderhållare och det faktum att hon gjorde en rad riktigt starka album för Metronome på 1970-talet verkar mer eller mindre bortglömt.

Copyright Warner-Metronome, bild från discogs.com

Skivorna är möjligen lite ojämna och försöker ibland tillgodose lite för mycket blandade smaker men består till övervägande delen av rasande fina sånger, mästerligt tolkade av Lill med nerv och närvaro. Det skulle vara så spännande att höra om den där popådran fortfarande finns där, om någon lyhörd och känslig producent med näsa för dagens tongångar skulle kunna sätta ihop en fungerande helhet.

Vet inte vad ni tror, men jag tycker att det skulle lukta lite Grammis i så fall. Och en stående plats på Svensktoppen i ett år eller två. Fram till dess kan man lyssna på "Fritt fram" - den jämnaste och poppigaste av Lill Lindfors skivor för Metronome - och betänka vilken fantastisk popsångerska hon faktiskt är.



Fler bra album med Lill Lindfors:

Kom igen! (Metronome 1973)
Liksom Fritt Fram en stark samling låtar vars helhetsintryck dras ner av ett och annat mer humoristiskt inslag. "En lovsång" och "En sång till dig" håller ren världsklass.

Du är det varmaste jag har (Metronome 1978)
Kanske aningen för mycket samba här och där för min smak, men innehåller ett par mästerverk: den fabulösa "Tillsammans är ett sätt att finnas till" och dramatiska "Vad leker vi för lek idag".

Om du var här (Polar 1986)
Orkar man bara med den daterade åttiotalsproduktionen finns här ett par fina sånger; inte minst titelspåret - en svensk version av Cyndi Laupers "All Through The Night".

Du är den ende (Polydor 1966)
Lills debut är den enda riktigt fungerande fullängdare hon gjorde för Polydor men är desto starkare med bara klassiker. En skiva att älska, inte minst för covern på Sandie Shaws "Girl Don't Come".

No comments:

Post a Comment