Med kärlek, Maire - fin fru i fritt fall

Yle Teema - Finlands kanske mest intressanta tv-kanal som ofta och gärna visar gamla pärlor ur såväl tv- som filmarkiven - visade häromkvällen Med kärlek, Maire (Rakkaudella, Maire) från 1999 om en överklasskvinna i sönderfall.

Medelålders Maire bor i ett stort, vackert hus utanför Helsingfors. Hon har ett ansvarsfullt jobb och en läcker garderob, och en framgångsrik make som tillbringar större delen av sin tid i Tokyo. Dessvärre kommer inte maken hem när han lovat, men Maire tröstar sig med en och annan omsorgsfullt undangömd flaska samt med insikten att det finns andra som har det värre.

Maire samlar på tragiska öden i sin klippbok och när hon läser i tidningen om en ung polisänka, vars make dödats i tjänsten och som inte fått något skadestånd, ser hon sin chans att ställa allt till rätta. Hon blir alltmer besatt av att trösta de sörjande - oavsett de vill bli tröstade eller inte - och se till att mördaren får sitt straff.

Vad ingen förberett henne på är hur hårt och ensamt det är att vara en hjältinna - särskilt när ingen bett en vara det och ingen blir glad för det man gör - och när maken till slut kommer hem och visar tydlig brist på intresse för sin hustru blir det för mycket. Maire rasar samman och sedan är det fritt fall med långtgående konsekvenser.

Copyright: Kinotar

Regissören Veikko Aaltonen har själv sagt sig vilja skapa en film med själsligt släktskap till Pedro Almodóvar och influenserna är såväl synliga som njutbara. Om man som jag sett Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott ett antal gånger kommer man att nicka igenkännande åt både det ena och det andra.

Inte minst i de scener där Maire vandrar omkring i sin lyxiga villa i stiliga bildlösningar, när hon provskjuter makens pistol och när hon närmast sensuellt närmar sig en telefon för att ta kontakt med den unga änkan. I mångt och mycket känns hon som den likaledes besatta och nervsvaga Lucias finländska olyckssyster.

Men när filmen är slut tänker jag lika mycket på en annan bra rulle - Swimming Pool av François Ozon - där man som tittare till slut undrar vad man egentligen sett. Vad av filmens händelser var på riktigt och vad var bara inbillning?

Maire anser sig nämligen ha sin stiliga fasad under full kontroll - efter varje liten drink tar man munsprej och ögondroppar - men i själva verket lurar hon inte någon. Alla ser rakt igenom henne och är väl medvetna om de problem hon så ihärdigt förnekar för sig själv.

Däremot lurar hon oss tittare då vi inte riktigt vet vad hon verkligen upplever och vad som bara sker i Maires inre. När i filmen spårar huvudpersonen ur på allvar? I efterhand är man inte riktigt säker.

Eeva Litmanen - mest känd som en vass komedienn - är fullständigt briljant i huvudrollen, trovärdig ned i minsta lilla gest, och när handlingen någon gång ibland blir lite mycket att svälja håller hon effektivt ihop det hela med sin blotta närvaro.

Raffinerat och engagerande är det i vilket fall, och ovanligt snyggt filmat för att vara en finsk film, med ett otypiskt frossande i vackra miljöer. Inte minst är ett somrigt Ekenäs en stilig fond för filmens final.