KAJ i Melodifestivalen: Inte bara bastu

Copyright Warner Music Sweden.

Igår såg jag finalen av Melodifestivalen 2025 på stor skärm tillsammans med hundratals andra personer på Kulturkasernen i Helsingfors. Att ha ett bidrag på finlandssvenska i den rikssvenska hetluften hör inte till vanligheterna, så Hufvudstadsbladet ordnade pubkväll för alla intresserade.

När resultatet stod klart och KAJ inte bara tävlat med den äran utan även vunnit hela ställningen visste jublet inga gränser. Att få vara stolt vinnare i eurovisionssammanhang är inte vardagsmat för Finland.

Att KAJ är en rätt genialisk showgrupp har Svenskfinland vetat i många år redan men det är smått surrealistiskt att se dem erövra såväl Sverige som det finska Finland med en klatschig schlagertrall på Vörådialekt. Det fanns åtminstone inte på min bingobricka när året började, kan vi väl säga.

Den stora överraskningen är inte att Kevin, Axel och Jakob är proffsiga och älskvärda på ett sätt som kan få ett brett genomslag. Överraskningen ligger istället i den totala tvärvändning den svenska publiken bjöd oss på när de lade sina röster.

I många år har de svenska bidragen till Eurovision Song Contest varit synonyma med perfektion. De har varit perfekt skrivna, producerade och framförda. Effektiva och nästan alltid säkra kort i omröstningen. Stilfulla men också en smula kalla. I år gick man istället igång på en het bastu.

För andra året i rad representeras nu Sverige av artister som inte är från Sverige. Det har det redan knorrats en del om här och där. Kanske borde det vara en väckarklocka för hela melodifestivalen: är det dags att släppa fram även inhemska artister med mindre polerade uttryck?

Det KAJ framför allt har hinkvis av är egen touch och personlighet. Många av årets trettio bidrag har varit rätt hårt mallade och strömlinjeformade, men "Bara bada bastu" hade ingen av de andra artisterna kunnat framföra med trovärdighet. Det egna och originella, det egna uttrycket, fungerar bra i den här tävlingen när det bara släpps fram.

KAJ i all ära men den stora vinnaren i sammanhanget är måhända Finlandsbilden. Det mediala genomslaget har varit stort och skapar en nyfikenhet på det finländska och vad som försiggår i det östra grannlandet. Ett land svenskarna historiskt har visat ett högst begränsat intresse för.

För det svenska i Finland är det förstås en glädje att även få visa upp för våra finskspråkiga landsmän att vårt andra nationella språk kan öka synligheten och kommunikationen länderna emellan. För oss som gillar popkultur är det en glädje att det just är genrer som traditionellt setts som något lättviktiga som gör jobbet.

Vid sidan av KAJ har ju även finlandssvensk skönlitteratur för barn och unga gjort ett intryck i Sverige på sistone. Såväl 2022 som 2024 gick Augustpriset för bästa barn/ungdomsbok till Svenskfinland - Ellen Strömbergs "Vi ska ju bara cykla förbi" och Linda Bondestams "Chop Chop" - vilket är en alldeles oerhörd framgång. Och nu en schlagerseger på det. Svenskfinland har all anledning att sträcka på sig.

Hur går det i Basel, då? Förmodligen ganska bra. "Bara bada bastu" är inte det humorbidrag vissa lite lätt nedlåtande beskriver det som. Här finns musikaliska handtag och till och med en gnutta molligt vemod i botten som kan gå hem både lite här och där. I oroliga tider skadar det inte att någon vågar vara lite glad offentligt.

Men egentligen spelar det ingen som helst roll. KAJ har vunnit på alla möjliga sätt redan och har brejkat i såväl Sverige som hos den finska publiken. Om de spelar sina kort rätt har de sitt på det torra för många långa år framöver. Allt utöver det vore bara bonus.

Eurovision Song Contest avgörs i schweiziska Basel i maj. Sverige tävlar i den första semifinalen 13 maj medan Finland är med i den andra semifinalen 15 maj. Förhoppningsvis (och högst sannolikt) möts sedan KAJ och Erika Vikman i finalen 17 maj.

En olydig robot i den vilda naturen

En promobild för The Wild Robot. Copyright Dreamworks.

En gång i tiden älskade jag animerade långfilmer. Det speciella världsbygge som uppstår, den speciella humor som kan växa fram, det särskilda förhållandet och samspelet mellan film och den publik som låter sig ryckas med.

Tyvärr är det många år sedan mitt intresse svalnade. Mest för att filmerna inte längre kändes lika spännande. Disney hade inte levererat på länge, Pixar började gå lite på tomgång efter Inside Out och jag har - än så länge - aldrig riktigt hittat fram till de japanska animationerna.

Men så såg jag trailers och klipp från Dreamworks The Wild Robot - byggd på boken med samma namn av Peter Brown - och helt plötsligt tinglade någonting till i mig. Idag sjönk jag ned i biofåtöljen med en alltför stor påse godis för att kolla in. Jag lämnade salongen minst sagt förtjust.

Tecknat kan fortfarande vara förtrollande när den som håller i trådarna har känslan för vad som krävs. The Wild Robot har en utmärkt historia och en fantastisk uppsättning röstskådisar, men inte minst är det helt storslaget vacker att titta på. Den känns som något annat än vi blivit vana vid.

Roboten ROZZUM Enhet 7134 - "Roz" för enkelhetens skull - spolas iland på en öde ö. Hon är programmerad för att hjälpa människor men här finns ingen som vill ha hennes hjälp. Ön är full av vilda djur som skräms av det nya vidundret.

Mot alla odds får Roz ta hand om en föräldralös liten gässling och får en vän i den inte helt pålitliga räven Fink. För att kunna utföra sitt uppdrag tvingas Roz gång på gång bryta mot sin programmering, ifrågasätta allt och lära nytt. Allt annat än vad hon var tänkt att göra.

När företaget som byggt henne anar detta blir de inte glada och bestämmer sig för att hämta tillbaka sin robot, något som ställer öns invånare inför en stor gemensam fara.

Jag njöt hela vägen men en tanke bet sig fast i mig redan tidigt. Som alla animerade filmer marknadsförs den här som en barnfilm, men är den faktiskt det? Den är faktiskt ganska... mörk.

Den vilda naturen är brutal. Långt ifrån alla djur vi får se i bild överlever. Djur äter upp varandra, alla klarar sig inte genom naturens växlingar och när människorna dyker upp i berättelsen blir det farligt på riktigt.

Dessutom är det tydligt att även mänskligheten åkt på stryk av naturen. Utan övertydlighet får vi se att vår värld inte längre finns och att de kvarvarande människorna bor i något slags högteknologiska kolonier. Lite som i WALL-E fast man stannat på jorden istället för att ge sig ut i rymden.

Lite sentimentalt blir det på slutet men inte alls så farligt som det kunde ha blivit. Jag ser gärna den här filmen på nytt, helst i stort bioformat.

Däremot blev jag inte så glad när jag såg att Dreamworks jobbar på en uppföljare. Det behövs verkligen inte. Den här berättelsen är redan berättad till slut, punkten sattes på ett bra ställe. Det är en lika stor konst som att göra bra animerad film.

Men så länge även fortsättningen bygger på Peter Browns böcker så låt gå. Jag känner att jag måste läsa dem allihop nu.

Malmö 2024: när kärleken får sig en knäck

Året var 1983, datumet var 13 april, jag och brorsan skulle absolut se "Inför Eurovisionens schlagerfestival" på TV1. Jag skulle fylla sju år en knapp vecka senare och hade ingen riktig koll på vad en melodifestival var för något, men jag visste om Carola och ville absolut se henne då tillfälle gavs.

Carola i all ära men det var den norska förhandsvideon som knockade mig. Jahn Teigen och Anita Skorgan, en lättfångad refräng och lite av den enklare skolans trickfilmning var allt som krävdes. Jag var fast. 

Någonting gjorde att jag visste att detta var det häftigaste jag kunde tänka mig. Det här sammanhanget där tydligen allt kan hända - det var något särskilt och lockande.

Året därpå vann bröderna Herrey hela den stora finalen och Sverige dansade rakt in i något slags schlager-eufori som varade i flera år. När alla andras intresse svalnade och gick tillbaka till det normala pekade min kurva bara spikrakt upp. Jag vill ha mer, se mer, höra mer och veta mer.

Vi har gjort sällskap genom livet, Eurovision Song Contest och jag. Från att ha varit ett entusiastiskt fan framför tv-rutan blev jag ett entusiastiskt fan på plats och snart nog fick jag göra saker jag alltid drömt om. Jag har varit reporter på plats, jag har fått skriva krönikor och göra webbsidor. Två gånger har jag fått kommentera tävlingen för den finlandssvenska tv-publiken.

Tävlingen har också lärt mig att det lönar sig att vara nyfiken. Om man nystar lite kan man få reda på varför saker är som de är och hur de förändrats, liksom världen runt omkring schlagerscenen förändrats. 

Fyrtio år efter Herreys viktoria stod svensk tv värd på nytt - för tredje gången i Malmö och för sjunde gången totalt - och då jag var med på ett mycket litet hörn i bakgrunden följde jag med evenemanget så noga jag kunde från hemmakontoret. Det var inte särskilt upplyftande.

Det var verkligen inte värdlandets fel. SVT bjöd på strålande show och - med tanke på tingens tillstånd i världen - ett manus som inte skavde mer än nödvändigt. Kul och aningens nedtonat. Passande.

Men vad hjälper ett lyckat arrangemang när ingen annan vill leka leken? Den här gången låg det för många hinder i vägen. För mycket politik, för mycket spänningar, för mycket polarisering mellan fans. När diskussionerna plötsligt handlar mer om vem man vill ska misslyckas än om vem man gillar är vi väldigt långt borta från den tävlingen jag en gång började älska.

Jag är alltså inte korkad. Jag vet hur världen ser ut och att det var ganska oundvikligt att vi skulle hamna här. Under de snart trettio år jag diskuterat ESC på nätet har det alltid funnits motsättningar. Mellan de som vill förnya och de som vill bevara, exempelvis. Mellan de väldigt konservativa och de väldigt öppna för det mesta. Men aldrig tidigare skulle det så tydligt känts som att så många bara står på var sida av rummet och skriker åt varandra.

När slutligen en av förhandsfavoriterna - Nederländernas Joost Klein - anklagas för olaga hot och diskas på själva finaldagen är det som om luften gick ur hela ballongen. Bakom kulisserna utbryter kaos och flera länder hotar ryktesvis med att hoppa av, bara timmar före sändning. 

Programmet genomfördes till slut utan problem, samtliga övriga finalister kom till start och Schweiz utsågs till vinnare. Eftertexterna rullar och för första gången under alla år jag följt ESC kände jag en oväntad typ av lättnad: "Nu behöver jag inte engagera mig mer. Nu kan jag titta åt ett annat håll."

Sex månader har gått och lusten har inte återvänt. Jag har ännu inte sett årets final på nytt och jag har nästan inte lyssnat alls på låtarna. Jag ser inte fram emot nästa års tävling med någon större spänning. Det är som att ESC och jag skulle ha tagit en paus och det känns underligt. Tomt.

Jag tror att entusiasmen kommer tillbaka förr eller senare. Kanske i en något förändrad form. Jag har älskat den här tillställningen för mycket för att allt det bara skulle smälta bort efter en jobbig årgång.

Jag vet inte ens vad jag egentligen vill säga med det här inlägget, mer än att det är underligt när man helt plötsligt står lite vilsen och främmande i förhållande till det största intresse man haft i hela sitt liv. 

Förra gången jag kände någonting åt det här hållet - om än i betydligt mindre skala och betydligt mer övergående - var i Baku 2012. Jag var Svenska Yles utsända på plats ett år då alla bara ville tala politik och ingen ville prata om musiken. Då skrev jag en krönika jag ännu är rätt nöjd med och som jag gärna delar med mig av. Som en påminnelse om varför Eurovision Song Contest är en tävling värd att älska. 

(Varför den gryniga bilden av mig är upp-och-ned har jag ingen aning om.)

Abbas album: The Visitors (1981)

Havet verkar ha legat spegelblankt och lugnt runt omkring Abba då de spelat in "Super Trouper" - en stark men kanske lite väl strömlinjeformad platta. Om någon trott att det var så det skulle förbli så bedrog sig denna någon rejält.

Ett år senare såg rummet helt annorlunda ut. Även Frida och Benny hade avslutat sitt långa förhållande och plötsligt bestod bandet av hela två före detta par. Att samarbeta tätt inpå ett ex kan sannolikt vara såväl sårigt som påfrestande och det satte sina spår på gruppens nästa LP.

Copyright Polar Music International

Att Abborna vid det här laget började vara ganska trötta på varandra är väl dokumenterat. Inte minst nämns ofta bristen på energi och motivation att hålla sig kvar på toppen. En ny skiljelinje uppstod då gruppens båda A inte längre var lika villiga att göra så många omtagningar som B+B skulle ha önskat eller att lika handlöst kasta sig ut i de allra högsta tonernas skog.

Flickorna mot pojkarna är ett tacksamt sätt att beskriva situationen men det som diskuterats mindre är den uppenbara kreativa konflikten mellan Benny och Björn vid den här tiden.

För Benny var soundet alltid viktigast, han älskade maxad sång i de högsta registren och ansåg att Abba var allra mest Abba då Agnethas och Fridas röster smälte samman då de sjöng på toppen av sin förmåga. Mot detta stod Björns nya intresse för att skriva komplexa texter där historier berättas och budskap framförs. För honom var det viktigt att texterna tolkades på riktigt av en röst i taget.

Sannolikt blev det mycket lättare att samarbeta på nytt när det stod musikal på agendan men något säger mig att Björn och Benny tidvis hade en mer ansträngd professionell relation inför "The Visitors" än historien oftast vill göra gällande.

Hur låter det, då? "The Visitors" är ofta en vattendelare bland Abba-fans. Här finns få hitlåtar och den typiska energi som brukar pulsera genom gruppens material är underligt frånvarande. Luften håller på att gå ur Abba men även det kan vara njutbart.

Skivan inleder stenhårt med titelspåret "The Visitors (Crackin' up)" - ett lysande new wave-färgat drama om den sekund då världen rasar samman. Det knackar på dörren hemma hos en politisk dissident och det kan bara vara makten som väntar utanför. Paniken drabbar, pulsen rusar och det hela fångas magnifikt i såväl Fridas sång som i den pådrivande rytmen. 

Vid sidan av "The Day Before You Came" är "The Visitors (Crackin' Up)" min favorit av alla Abbas inspelningar men den är inte särskilt representativ för resten av albumet. Istället sätter nästa låt fingret på hela LP:ns stora problem.

"Heed Over Heels" var tänkt att bli en klassiskt glad och vimsig låt men hur man än försökte blev den inte glad. En fjäderlätt låt utan lätthet. En skojig anekdot som hejdar sig i språnget och själv verkar inse att den inte är så skojig. Ett spår som är något helt annat än den var avsedd att vara. Men är det automatiskt en dålig sak? Jag tycker inte det.

Flera av låtarna har det gemensamt att Abba verkar ha tänkt sig att de skulle ha blivit helt annorlunda än de i slutändan blev och den musikaliska tavla de målar blir betydligt murrigare och mörkare än fansen var vana vid. Om "The Visitors" hade blivit en rungande framgång hade det kanske varit lättare att gå vidare och eventuellt fortsatt på det mognare och mörkare spåret men slutresultatet verkar ha förvirrat skivpubliken. Försäljningen blev mer modest än tidigare.

Kanske hade Abba behövt en paus vad som än hade hänt. När omslagsbilderna till LP:n togs var stämningen gruppmedlemmarna emellan lika iskall som den ateljé de fotades i.

Idag har "The Visitors" till stor del omvärderats, inte minst efter att "Slipping Through My Fingers" fått en framträdande roll i "Mamma Mia"-musikalen och gått från osynligt albumspår till älskad höjdpunkt i publikens medvetande.

Själv tycker jag ju att mörkret och de vassa kanterna passar utmärkt in i Abbas katalog. Inte minst i skivans två skilsmässosånger - hitsingeln "One Of Us" såväl som den resignerat genomsorgsna "When All Is Said And Done".

Dessutom måste man ju notera den uppkäftiga närvaron av "I Let The Music Speak": Abbas egen "Bohemian Rhapsody" som inte på något sätt låter som en poplåt men som ändå tar sig rätten att vara med och breda ut sig. 

"The Visitors" är måhända inte en lysande Abba-skiva men den är en storslagen skiva med Abba. Om ni förstår vad jag menar.

På originalversionen av LP:n ligger spåren i följande ordning:

(Sida 1) The Visitors (Crackin' Up). Head Over Heels. When All Is Said And Done. Soldiers.

(Sida 2) I Let The Music Speak. One Of Us. Two For The Price Of One. Slipping Through My Fingers. Like An Angel Passing Through My Room.

Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg här.

Bluppa på Bluesky eller "ett liv efter Twitter"

Bluesky har en logo som ser ut som himlen

Läste igenom min egen knappt sju månader gamla text "Är det dags att göra slut med Twitter"  häromkvällen och får väl lov att ge mig själv rätt. Det var verkligen dags. Utförsbacken såg redan hisnande brant ut och vi kan väl lugnt påstå att ingenting blivit bättre sedan dess.

När fågelappen bytte namn till det obarmhärtigt fula och fantasibefriade "X" i juli i år var saken klar för min del. Där gick inte att hänga längre. Sedan dess har jag bara loggat in på mitt konto en enda gång och enbart i syfte att inaktivera det. Vid det här läget borde mina fjorton år där vara försvunna för alltid.

Men det går inte att komma ifrån att det är kul att ha en ställe där man kan dela med sig av sina åsikter, tramsa lite och - i allra bästa fall - småprata en stund med människor om ditten och datten.

Testade Mastodon men det var verkligen ingenting för mig. Jag lyckades aldrig bygga något flöde, ingen hittade det jag skrev och hela upplevelsen var mer som att klottra otydligheter på någon vägg någonstans än att delta i ett socialt sammanhang.

Så här långt har Bluesky passat mig bättre. Nog för att det är en ogenerad kopia av vad Twitter en gång var - de båda apparna är till och med visuellt lika - men det kan jag stå ut med. Klimatet är överlag positivt och tillåtande. Vissa användare tycker att det är för snällt och icke-konfrontativt men det ser jag inte heller något problem med. 

Det tråkiga är väl än en gång att det är lite väl tyst. Än så länge kan man bara gå med om man fått en inbjudan från någon som redan är med, så mängden användare växer långsamt. Jag vill att mitt flöde ska underhålla mig och tycker att det fyller på lite väl långsamt.

Det märks också att många som kommit till Bluesky - döpt till "Bluppen" av de som använder den på svenska, och där "bluppar" man istället för att tweeta - är vana vid färdigt utvecklade sociala medier där man bara kan sticka in näsan och avnjuta det som bara ligger där och väntar. Om det är vad man vill ha är Bluesky ett frustrerande ställe. 

Just eftersom mängden användare är liten ligger ansvaret på alla där att skapa innehåll. Att skriva saker själva men också att dela sådant andra skapat och - inte minst - att svara på andras grejer. 

På Twitter kunde man gå in, skriva något snärtigt, få en massa gillande och strunta i alla som försökte prata med en tillbaka. Bluesky är så litet ännu, ingen är en stjärna där. Om du inte orkar prata kommer ingen att gilla dig. Just nu är vi i skedet av att bygga upp någonting som kanske kan bli något riktigt bra med tiden.

Eller så faller allting till marken. Nyligen meddelades det att Meta - som äger Facebook och Instagram - efter ett halvårs fördröjning planerar att lansera sin egen Twitter-kopia Threads även i EU. Den verkar ha en hel del begränsningar och egenskaper jag inte alls gillar på idéstadiet men jag tror inte det spelar någon roll. Om den känns "färdig" och "klar" och lättare att passivt konsumera utan att själv bidra är det dit de flesta kommer att flockas. 

Jag har inte ens någon häftig slutsats eller poäng att komma med här. Se det här som en liten ögonblicksbild från hur världen ser ut för den som saknar en app att vara social på. Högst sannolikt kommer en stor mängd ord och namn i den här texten att vara totalt obegripliga om någon snubblar över den om tio år. 

Julkalendern: omstart för Trolltider

Låt oss slå fast två saker med en gång. För det första: trots att jag inte alls tittar och följer på samma sätt som jag en gång gjorde är jag fortfarande engagerad i SVT:s julkalendrar. Det finns få tv-traditioner med lika långa rötter och som ännu berör en så stor del av publiken. Sådana fenomen är värda att vårdas.

Originalkalendern gavs även ut på skiva. Copyright WEA Metronome.

För det andra: den nuvarande trenden att spela in alla möjliga saker på nytt och att ständigt återuppliva gamla koncept, klä dem i nya kläder och med våld försöka klämma in dem i något slags nutid är verkligen ingen personlig favorit. Det finns enstaka fall som lyckas men trenden drivs enbart av en vilja att mjölka något på pengar och nästan aldrig av något slags ambition att säga något eller att åstadkomma något bestående.

Jag blev väl inte direkt begeistrad när jag förstod att 2023 års kalender blir en uppdaterad variant av min absolut favorit av alla julkalendrar jag sett. Hann nog tänka ett trött "men är ingenting heligt".

Självklart inser jag lockelsen i att spinna vidare på en succé. "Trolltider" från 1979 var verkligen just det: en älskad klassiker som sänts i repris flera gånger och som flera gånger röstats fram till en av alla tiders bästa kalendrar. En gammal tv-serie som underligt nog bara nafsats lite ömsint i kanterna av tidens tand medan de allra flesta äldre barnproduktioner fullständigt krossats under sina egna tidsmarkörer.

Screenshot lånad från SVT Play

Får man tro en gammal intervju med Eva Rydberg fanns idén redan från början att ge "Trolltider" en fortsättning och jag är väldigt glad att det aldrig blev så. Mest av allt för att berättelsen fick ett högst tillfredsställande slut och når en väldigt naturlig punkt. 

Alla från början inbyggda konflikter är lösta. Häxan och fén och trollen och vätten samsas kring julgröten, enade och avslappnade i varandras sällskap. Människorna tror fortfarande inte på dem men det spelar ju ingen roll så länge man själv vet att man finns. 

Det är ett mycket logiskt ögonblick för oss som åskådare att lämna berättelsen. För att åstadkomma en fortsättning skulle man varit tvungen att trassla till nystanet på nytt och återuppliva några konflikter eller skapa nya intriger. Det skulle oundvikligen ha punkterat det fina slutet.

Då var det ändå en liten lättnad att inse att "Trolltider 2023" inte är en fortsättning utan istället en regelrätt reboot. Man har tagit skelettet från den gamla serien och byggt en delvis ny konstruktion. Vissa figurer finns kvar medan andra har fått stryka på foten. Först och främst verkar man ha velat återskapa själva stämningen från originalet, samtidigt som man sannolikt vill lägga in lite mer action och tempo redan från början. 

De båda trailers som SVT släppt lovar gott och har faktiskt fått mitt hjärta att smälta en aning. Så vitt jag kan avgöra har de inblandade hanterat sin uppgift med kärlek. Om bara manuset håller hela vägen i mål kan det bli en njutbar december.

Det finns ett par synliga fallgropar. Risken finns att man vill överbetona att den nya kalendern är "här och nu" så mycket att den kommer att kännas daterad mycket snabbare än versionen från 1979. Möjligen finns också en ganska tydlig gräns för hur mycket action just de här trollens universum klarar av innan det börjar kännas flåsigt.

Är inte heller helsåld på att göra Bergatrollet till något slags skurk man måste bekämpa när originalserien handlade om försoning och vikten av att förstå varandra.

Kotte vill ha socker. Screenshot lånad från SVT Play.

Men jag vågar ändå glatt kliva på den här kälken när så många saker ser så lovande ut. Nour El Refai har helt rätt spunk och attityd för att vara en betagande besvärlig häxa medan Malte Gårdinger är fullständigt bedårande som trollet Kotte. Dessutom kommer fantastiska Lena-Pia Bernhardsson - som var Mara i ursprungsversionen - att dyka upp i en roll innan serien är slut.

Och när originalets signaturmelodi ljuder på nytt genom trollskogen får jag faktiskt lite härligt välbehagligt rys på ryggen.

"Trolltider - Legenden om Bergatrollet" har debut på SVT 1 december 2023

Abbas album: Super Trouper (1980)

Om "Voulez-vous" hade varit en svår platta att få till verkar uppföljaren ha varit desto mer harmonisk. Björns och Agnethas skilsmässa hade helt tydligt löst upp en hel del knutar i samarbetet och nu flödade musiken igen. Möjligen lite väl friktionsfritt, måhända.

Copyright Polar Music International

"Super Trouper" representerade lugnet efter stormen på många sätt. Världsturnén som de alla upplevt som jobbig låg bakom dem och någon mer skulle de inte bli. Abba hade mer eller mindre flyttat in i sin nya hypermoderna studio där man hade obegränsat med tid att tillgå. Benny satt nöjd bakom sina nya synthesizers och lät dem ta alltmer plats i ljudbilden. 

Det största molnet på himlen just där och då verkar ha varit att Björn slet med att få ihop en text som innehåll skivans på förhand bestämda titel, vilket var namnet på en av de spotlights gruppen använt sig av på sin konsertturné. "Vad skriver man om en jäkla strålkastare" mumlade han i något skede.

Även om Abba inte tyckt om att turnera - titelspårets text är en god sammanfattning av hur kul det egentligen var - var detta deras sjunde LP bevis för att de fortfarande ville vara en akt värd att ta på allvar. Här finns en musikalisk spännvidd, här finns ett par fantastiska låtar och här finns utsökta sånginsatser av Agnetha och Frida. Ändå finns här tydliga tecken på att Abba började närma sig vägs ände.

Att inspelningen var relativt konfliktfri var säkert skönt för alla inblandade men alltid tidigare hade medlemmarnas meningsskiljaktigheter bidragit med lite extra peppar i såsen. Spänningen smittade av sig på inspelningarna. På "Super Trouper" kan det bli lite väl trevligt och mysigt. Musiken är för bra för att skivan ska kunna kallas ospännande men helheten antyder ändå någonting i den riktningen.

Med facit i hand märks det också tydligt hur Björn och Benny var på väg någon annanstans. Drömmen att skriva en musikal tillsammans växte sig allt starkare och av tio spår på LP:n är högst hälften renodlade poplåtar: Super Trouper, The Winner Takes It All, On And On And On, Lay All Your Love On Me och - med lite god vilja - Me And I. 

De andra spåren är helt klart något annat. Happy New Year skrevs för en musikal som aldrig såg dagens ljus med flera av de andra spåren kunde också ha varit skrivna för att passa in i någon typ av berättelse. Särskilt The Piper bryter av bryskt men modigt mot hur popmusik lät 1980.

Det var ändå popen som bar LP:n. Förstasingeln The Winner Takes It All är en av gruppens mest monumentala inspelningar - vid sidan av Dancing Queen för många själva essensen av vad Abba var. Häpnadsväckande nära och berörande med en text som känns oerhört utlämnande, även om Björn ofta påpekat att den inte är självbiografisk. Lika anslående är titellåten med sitt genialiskt enkla och effektiva handtag.

Synd bara att Polar slarvade bort det som borde varit plattans tredje monsterhit. Lay All Your Love On Me är ett förkrossande snyggt stycke i gränslandet mellan disco och post-disco där vad som låter som en stor, ostämd kör mässar refrängen som ett hotfullt mantra. Stikkan Anderson tyckte inte om singlar - han ansåg att de bara stal försäljningen från de fullängdare som drog in de stora pengarna - och gick inte med på att släppa fler än absolut nödvändigt.

En annan obegriplighet är att Abba aldrig spelade in I'm Still Alive - Agnethas egenskrivna solonummer från världsturnén - ens för att använda som B-sida till en singel. Tyckte inte Agnetha själv att den höll? Det borde ha varit en självklar present till fansen, kan man tycka. Istället fick man en liveversion av allsången The Way Old Friends Do - inspelad på Wembley - som avslutning på skivan.

"Super Trouper" är en stark LP på det hela taget, en av Abbas bästa. Den innehåller ett par av deras bästa låtar och känns genomarbetad. Här finns den röda tråden. Här sänker ingenting egentligen tempot, som på "Voulez-vous". Och ändå saknas... någonting. Lite spänning, lite friktion. 

Den mysiga stämningen skulle inte bestå. På nästa skiva skulle det finnas såväl spänning som friktion i rikliga mängder.

På original-LP:n ligger spåren i följande ordning:

(Sida 1) Super Trouper. The Winner Takes It All. On And On And On. Andante Andante. Me And I.

(Sida 2) Happy New Year. Our Last Summer. The Piper. Lay All Your Love On Me. The Way Old Friends Do.

På originalutgåvan tonar Lay All Your Love On Me och The Way Old Friends Do in i varandra men på min nypressade version är de båda låtarna frilagda från varandra.

Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg här.