Malmö 2024: när kärleken får sig en knäck

Året var 1983, datumet var 13 april, jag och brorsan skulle absolut se "Inför Eurovisionens schlagerfestival" på TV1. Jag skulle fylla sju år en knapp vecka senare och hade ingen riktig koll på vad en melodifestival var för något, men jag visste om Carola och ville absolut se henne då tillfälle gavs.

Carola i all ära men det var den norska förhandsvideon som knockade mig. Jahn Teigen och Anita Skorgan, en lättfångad refräng och lite av den enklare skolans trickfilmning var allt som krävdes. Jag var fast. 

Någonting gjorde att jag visste att detta var det häftigaste jag kunde tänka mig. Det här sammanhanget där tydligen allt kan hända - det var något särskilt och lockande.

Året därpå vann bröderna Herrey hela den stora finalen och Sverige dansade rakt in i något slags schlager-eufori som varade i flera år. När alla andras intresse svalnade och gick tillbaka till det normala pekade min kurva bara spikrakt upp. Jag vill ha mer, se mer, höra mer och veta mer.

Vi har gjort sällskap genom livet, Eurovision Song Contest och jag. Från att ha varit ett entusiastiskt fan framför tv-rutan blev jag ett entusiastiskt fan på plats och snart nog fick jag göra saker jag alltid drömt om. Jag har varit reporter på plats, jag har fått skriva krönikor och göra webbsidor. Två gånger har jag fått kommentera tävlingen för den finlandssvenska tv-publiken.

Tävlingen har också lärt mig att det lönar sig att vara nyfiken. Om man nystar lite kan man få reda på varför saker är som de är och hur de förändrats, liksom världen runt omkring schlagerscenen förändrats. 

Fyrtio år efter Herreys viktoria stod svensk tv värd på nytt - för tredje gången i Malmö och för sjunde gången totalt - och då jag var med på ett mycket litet hörn i bakgrunden följde jag med evenemanget så noga jag kunde från hemmakontoret. Det var inte särskilt upplyftande.

Det var verkligen inte värdlandets fel. SVT bjöd på strålande show och - med tanke på tingens tillstånd i världen - ett manus som inte skavde mer än nödvändigt. Kul och aningens nedtonat. Passande.

Men vad hjälper ett lyckat arrangemang när ingen annan vill leka leken? Den här gången låg det för många hinder i vägen. För mycket politik, för mycket spänningar, för mycket polarisering mellan fans. När diskussionerna plötsligt handlar mer om vem man vill ska misslyckas än om vem man gillar är vi väldigt långt borta från den tävlingen jag en gång började älska.

Jag är alltså inte korkad. Jag vet hur världen ser ut och att det var ganska oundvikligt att vi skulle hamna här. Under de snart trettio år jag diskuterat ESC på nätet har det alltid funnits motsättningar. Mellan de som vill förnya och de som vill bevara, exempelvis. Mellan de väldigt konservativa och de väldigt öppna för det mesta. Men aldrig tidigare skulle det så tydligt känts som att så många bara står på var sida av rummet och skriker åt varandra.

När slutligen en av förhandsfavoriterna - Nederländernas Joost Klein - anklagas för olaga hot och diskas på själva finaldagen är det som om luften gick ur hela ballongen. Bakom kulisserna utbryter kaos och flera länder hotar ryktesvis med att hoppa av, bara timmar före sändning. 

Programmet genomfördes till slut utan problem, samtliga övriga finalister kom till start och Schweiz utsågs till vinnare. Eftertexterna rullar och för första gången under alla år jag följt ESC kände jag en oväntad typ av lättnad: "Nu behöver jag inte engagera mig mer. Nu kan jag titta åt ett annat håll."

Sex månader har gått och lusten har inte återvänt. Jag har ännu inte sett årets final på nytt och jag har nästan inte lyssnat alls på låtarna. Jag ser inte fram emot nästa års tävling med någon större spänning. Det är som att ESC och jag skulle ha tagit en paus och det känns underligt. Tomt.

Jag tror att entusiasmen kommer tillbaka förr eller senare. Kanske i en något förändrad form. Jag har älskat den här tillställningen för mycket för att allt det bara skulle smälta bort efter en jobbig årgång.

Jag vet inte ens vad jag egentligen vill säga med det här inlägget, mer än att det är underligt när man helt plötsligt står lite vilsen och främmande i förhållande till det största intresse man haft i hela sitt liv. 

Förra gången jag kände någonting åt det här hållet - om än i betydligt mindre skala och betydligt mer övergående - var i Baku 2012. Jag var Svenska Yles utsända på plats ett år då alla bara ville tala politik och ingen ville prata om musiken. Då skrev jag en krönika jag ännu är rätt nöjd med och som jag gärna delar med mig av. Som en påminnelse om varför Eurovision Song Contest är en tävling värd att älska. 

(Varför den gryniga bilden av mig är upp-och-ned har jag ingen aning om.)

Abbas album: The Visitors (1981)

Havet verkar ha legat spegelblankt och lugnt runt omkring Abba då de spelat in "Super Trouper" - en stark men kanske lite väl strömlinjeformad platta. Om någon trott att det var så det skulle förbli så bedrog sig denna någon rejält.

Ett år senare såg rummet helt annorlunda ut. Även Frida och Benny hade avslutat sitt långa förhållande och plötsligt bestod bandet av hela två före detta par. Att samarbeta tätt inpå ett ex kan sannolikt vara såväl sårigt som påfrestande och det satte sina spår på gruppens nästa LP.

Copyright Polar Music International

Att Abborna vid det här laget började vara ganska trötta på varandra är väl dokumenterat. Inte minst nämns ofta bristen på energi och motivation att hålla sig kvar på toppen. En ny skiljelinje uppstod då gruppens båda A inte längre var lika villiga att göra så många omtagningar som B+B skulle ha önskat eller att lika handlöst kasta sig ut i de allra högsta tonernas skog.

Flickorna mot pojkarna är ett tacksamt sätt att beskriva situationen men det som diskuterats mindre är den uppenbara kreativa konflikten mellan Benny och Björn vid den här tiden.

För Benny var soundet alltid viktigast, han älskade maxad sång i de högsta registren och ansåg att Abba var allra mest Abba då Agnethas och Fridas röster smälte samman då de sjöng på toppen av sin förmåga. Mot detta stod Björns nya intresse för att skriva komplexa texter där historier berättas och budskap framförs. För honom var det viktigt att texterna tolkades på riktigt av en röst i taget.

Sannolikt blev det mycket lättare att samarbeta på nytt när det stod musikal på agendan men något säger mig att Björn och Benny tidvis hade en mer ansträngd professionell relation inför "The Visitors" än historien oftast vill göra gällande.

Hur låter det, då? "The Visitors" är ofta en vattendelare bland Abba-fans. Här finns få hitlåtar och den typiska energi som brukar pulsera genom gruppens material är underligt frånvarande. Luften håller på att gå ur Abba men även det kan vara njutbart.

Skivan inleder stenhårt med titelspåret "The Visitors (Crackin' up)" - ett lysande new wave-färgat drama om den sekund då världen rasar samman. Det knackar på dörren hemma hos en politisk dissident och det kan bara vara makten som väntar utanför. Paniken drabbar, pulsen rusar och det hela fångas magnifikt i såväl Fridas sång som i den pådrivande rytmen. 

Vid sidan av "The Day Before You Came" är "The Visitors (Crackin' Up)" min favorit av alla Abbas inspelningar men den är inte särskilt representativ för resten av albumet. Istället sätter nästa låt fingret på hela LP:ns stora problem.

"Heed Over Heels" var tänkt att bli en klassiskt glad och vimsig låt men hur man än försökte blev den inte glad. En fjäderlätt låt utan lätthet. En skojig anekdot som hejdar sig i språnget och själv verkar inse att den inte är så skojig. Ett spår som är något helt annat än den var avsedd att vara. Men är det automatiskt en dålig sak? Jag tycker inte det.

Flera av låtarna har det gemensamt att Abba verkar ha tänkt sig att de skulle ha blivit helt annorlunda än de i slutändan blev och den musikaliska tavla de målar blir betydligt murrigare och mörkare än fansen var vana vid. Om "The Visitors" hade blivit en rungande framgång hade det kanske varit lättare att gå vidare och eventuellt fortsatt på det mognare och mörkare spåret men slutresultatet verkar ha förvirrat skivpubliken. Försäljningen blev mer modest än tidigare.

Kanske hade Abba behövt en paus vad som än hade hänt. När omslagsbilderna till LP:n togs var stämningen gruppmedlemmarna emellan lika iskall som den ateljé de fotades i.

Idag har "The Visitors" till stor del omvärderats, inte minst efter att "Slipping Through My Fingers" fått en framträdande roll i "Mamma Mia"-musikalen och gått från osynligt albumspår till älskad höjdpunkt i publikens medvetande.

Själv tycker jag ju att mörkret och de vassa kanterna passar utmärkt in i Abbas katalog. Inte minst i skivans två skilsmässosånger - hitsingeln "One Of Us" såväl som den resignerat genomsorgsna "When All Is Said And Done".

Dessutom måste man ju notera den uppkäftiga närvaron av "I Let The Music Speak": Abbas egen "Bohemian Rhapsody" som inte på något sätt låter som en poplåt men som ändå tar sig rätten att vara med och breda ut sig. 

"The Visitors" är måhända inte en lysande Abba-skiva men den är en storslagen skiva med Abba. Om ni förstår vad jag menar.

På originalversionen av LP:n ligger spåren i följande ordning:

(Sida 1) The Visitors (Crackin' Up). Head Over Heels. When All Is Said And Done. Soldiers.

(Sida 2) I Let The Music Speak. One Of Us. Two For The Price Of One. Slipping Through My Fingers. Like An Angel Passing Through My Room.

Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg här.

Bluppa på Bluesky eller "ett liv efter Twitter"

Bluesky har en logo som ser ut som himlen

Läste igenom min egen knappt sju månader gamla text "Är det dags att göra slut med Twitter"  häromkvällen och får väl lov att ge mig själv rätt. Det var verkligen dags. Utförsbacken såg redan hisnande brant ut och vi kan väl lugnt påstå att ingenting blivit bättre sedan dess.

När fågelappen bytte namn till det obarmhärtigt fula och fantasibefriade "X" i juli i år var saken klar för min del. Där gick inte att hänga längre. Sedan dess har jag bara loggat in på mitt konto en enda gång och enbart i syfte att inaktivera det. Vid det här läget borde mina fjorton år där vara försvunna för alltid.

Men det går inte att komma ifrån att det är kul att ha en ställe där man kan dela med sig av sina åsikter, tramsa lite och - i allra bästa fall - småprata en stund med människor om ditten och datten.

Testade Mastodon men det var verkligen ingenting för mig. Jag lyckades aldrig bygga något flöde, ingen hittade det jag skrev och hela upplevelsen var mer som att klottra otydligheter på någon vägg någonstans än att delta i ett socialt sammanhang.

Så här långt har Bluesky passat mig bättre. Nog för att det är en ogenerad kopia av vad Twitter en gång var - de båda apparna är till och med visuellt lika - men det kan jag stå ut med. Klimatet är överlag positivt och tillåtande. Vissa användare tycker att det är för snällt och icke-konfrontativt men det ser jag inte heller något problem med. 

Det tråkiga är väl än en gång att det är lite väl tyst. Än så länge kan man bara gå med om man fått en inbjudan från någon som redan är med, så mängden användare växer långsamt. Jag vill att mitt flöde ska underhålla mig och tycker att det fyller på lite väl långsamt.

Det märks också att många som kommit till Bluesky - döpt till "Bluppen" av de som använder den på svenska, och där "bluppar" man istället för att tweeta - är vana vid färdigt utvecklade sociala medier där man bara kan sticka in näsan och avnjuta det som bara ligger där och väntar. Om det är vad man vill ha är Bluesky ett frustrerande ställe. 

Just eftersom mängden användare är liten ligger ansvaret på alla där att skapa innehåll. Att skriva saker själva men också att dela sådant andra skapat och - inte minst - att svara på andras grejer. 

På Twitter kunde man gå in, skriva något snärtigt, få en massa gillande och strunta i alla som försökte prata med en tillbaka. Bluesky är så litet ännu, ingen är en stjärna där. Om du inte orkar prata kommer ingen att gilla dig. Just nu är vi i skedet av att bygga upp någonting som kanske kan bli något riktigt bra med tiden.

Eller så faller allting till marken. Nyligen meddelades det att Meta - som äger Facebook och Instagram - efter ett halvårs fördröjning planerar att lansera sin egen Twitter-kopia Threads även i EU. Den verkar ha en hel del begränsningar och egenskaper jag inte alls gillar på idéstadiet men jag tror inte det spelar någon roll. Om den känns "färdig" och "klar" och lättare att passivt konsumera utan att själv bidra är det dit de flesta kommer att flockas. 

Jag har inte ens någon häftig slutsats eller poäng att komma med här. Se det här som en liten ögonblicksbild från hur världen ser ut för den som saknar en app att vara social på. Högst sannolikt kommer en stor mängd ord och namn i den här texten att vara totalt obegripliga om någon snubblar över den om tio år. 

Julkalendern: omstart för Trolltider

Låt oss slå fast två saker med en gång. För det första: trots att jag inte alls tittar och följer på samma sätt som jag en gång gjorde är jag fortfarande engagerad i SVT:s julkalendrar. Det finns få tv-traditioner med lika långa rötter och som ännu berör en så stor del av publiken. Sådana fenomen är värda att vårdas.

Originalkalendern gavs även ut på skiva. Copyright WEA Metronome.

För det andra: den nuvarande trenden att spela in alla möjliga saker på nytt och att ständigt återuppliva gamla koncept, klä dem i nya kläder och med våld försöka klämma in dem i något slags nutid är verkligen ingen personlig favorit. Det finns enstaka fall som lyckas men trenden drivs enbart av en vilja att mjölka något på pengar och nästan aldrig av något slags ambition att säga något eller att åstadkomma något bestående.

Jag blev väl inte direkt begeistrad när jag förstod att 2023 års kalender blir en uppdaterad variant av min absolut favorit av alla julkalendrar jag sett. Hann nog tänka ett trött "men är ingenting heligt".

Självklart inser jag lockelsen i att spinna vidare på en succé. "Trolltider" från 1979 var verkligen just det: en älskad klassiker som sänts i repris flera gånger och som flera gånger röstats fram till en av alla tiders bästa kalendrar. En gammal tv-serie som underligt nog bara nafsats lite ömsint i kanterna av tidens tand medan de allra flesta äldre barnproduktioner fullständigt krossats under sina egna tidsmarkörer.

Screenshot lånad från SVT Play

Får man tro en gammal intervju med Eva Rydberg fanns idén redan från början att ge "Trolltider" en fortsättning och jag är väldigt glad att det aldrig blev så. Mest av allt för att berättelsen fick ett högst tillfredsställande slut och når en väldigt naturlig punkt. 

Alla från början inbyggda konflikter är lösta. Häxan och fén och trollen och vätten samsas kring julgröten, enade och avslappnade i varandras sällskap. Människorna tror fortfarande inte på dem men det spelar ju ingen roll så länge man själv vet att man finns. 

Det är ett mycket logiskt ögonblick för oss som åskådare att lämna berättelsen. För att åstadkomma en fortsättning skulle man varit tvungen att trassla till nystanet på nytt och återuppliva några konflikter eller skapa nya intriger. Det skulle oundvikligen ha punkterat det fina slutet.

Då var det ändå en liten lättnad att inse att "Trolltider 2023" inte är en fortsättning utan istället en regelrätt reboot. Man har tagit skelettet från den gamla serien och byggt en delvis ny konstruktion. Vissa figurer finns kvar medan andra har fått stryka på foten. Först och främst verkar man ha velat återskapa själva stämningen från originalet, samtidigt som man sannolikt vill lägga in lite mer action och tempo redan från början. 

De båda trailers som SVT släppt lovar gott och har faktiskt fått mitt hjärta att smälta en aning. Så vitt jag kan avgöra har de inblandade hanterat sin uppgift med kärlek. Om bara manuset håller hela vägen i mål kan det bli en njutbar december.

Det finns ett par synliga fallgropar. Risken finns att man vill överbetona att den nya kalendern är "här och nu" så mycket att den kommer att kännas daterad mycket snabbare än versionen från 1979. Möjligen finns också en ganska tydlig gräns för hur mycket action just de här trollens universum klarar av innan det börjar kännas flåsigt.

Är inte heller helsåld på att göra Bergatrollet till något slags skurk man måste bekämpa när originalserien handlade om försoning och vikten av att förstå varandra.

Kotte vill ha socker. Screenshot lånad från SVT Play.

Men jag vågar ändå glatt kliva på den här kälken när så många saker ser så lovande ut. Nour El Refai har helt rätt spunk och attityd för att vara en betagande besvärlig häxa medan Malte Gårdinger är fullständigt bedårande som trollet Kotte. Dessutom kommer fantastiska Lena-Pia Bernhardsson - som var Mara i ursprungsversionen - att dyka upp i en roll innan serien är slut.

Och när originalets signaturmelodi ljuder på nytt genom trollskogen får jag faktiskt lite härligt välbehagligt rys på ryggen.

"Trolltider - Legenden om Bergatrollet" har debut på SVT 1 december 2023

Abbas album: Super Trouper (1980)

Om "Voulez-vous" hade varit en svår platta att få till verkar uppföljaren ha varit desto mer harmonisk. Björns och Agnethas skilsmässa hade helt tydligt löst upp en hel del knutar i samarbetet och nu flödade musiken igen. Möjligen lite väl friktionsfritt, måhända.

Copyright Polar Music International

"Super Trouper" representerade lugnet efter stormen på många sätt. Världsturnén som de alla upplevt som jobbig låg bakom dem och någon mer skulle de inte bli. Abba hade mer eller mindre flyttat in i sin nya hypermoderna studio där man hade obegränsat med tid att tillgå. Benny satt nöjd bakom sina nya synthesizers och lät dem ta alltmer plats i ljudbilden. 

Det största molnet på himlen just där och då verkar ha varit att Björn slet med att få ihop en text som innehåll skivans på förhand bestämda titel, vilket var namnet på en av de spotlights gruppen använt sig av på sin konsertturné. "Vad skriver man om en jäkla strålkastare" mumlade han i något skede.

Även om Abba inte tyckt om att turnera - titelspårets text är en god sammanfattning av hur kul det egentligen var - var detta deras sjunde LP bevis för att de fortfarande ville vara en akt värd att ta på allvar. Här finns en musikalisk spännvidd, här finns ett par fantastiska låtar och här finns utsökta sånginsatser av Agnetha och Frida. Ändå finns här tydliga tecken på att Abba började närma sig vägs ände.

Att inspelningen var relativt konfliktfri var säkert skönt för alla inblandade men alltid tidigare hade medlemmarnas meningsskiljaktigheter bidragit med lite extra peppar i såsen. Spänningen smittade av sig på inspelningarna. På "Super Trouper" kan det bli lite väl trevligt och mysigt. Musiken är för bra för att skivan ska kunna kallas ospännande men helheten antyder ändå någonting i den riktningen.

Med facit i hand märks det också tydligt hur Björn och Benny var på väg någon annanstans. Drömmen att skriva en musikal tillsammans växte sig allt starkare och av tio spår på LP:n är högst hälften renodlade poplåtar: Super Trouper, The Winner Takes It All, On And On And On, Lay All Your Love On Me och - med lite god vilja - Me And I. 

De andra spåren är helt klart något annat. Happy New Year skrevs för en musikal som aldrig såg dagens ljus med flera av de andra spåren kunde också ha varit skrivna för att passa in i någon typ av berättelse. Särskilt The Piper bryter av bryskt men modigt mot hur popmusik lät 1980.

Det var ändå popen som bar LP:n. Förstasingeln The Winner Takes It All är en av gruppens mest monumentala inspelningar - vid sidan av Dancing Queen för många själva essensen av vad Abba var. Häpnadsväckande nära och berörande med en text som känns oerhört utlämnande, även om Björn ofta påpekat att den inte är självbiografisk. Lika anslående är titellåten med sitt genialiskt enkla och effektiva handtag.

Synd bara att Polar slarvade bort det som borde varit plattans tredje monsterhit. Lay All Your Love On Me är ett förkrossande snyggt stycke i gränslandet mellan disco och post-disco där vad som låter som en stor, ostämd kör mässar refrängen som ett hotfullt mantra. Stikkan Anderson tyckte inte om singlar - han ansåg att de bara stal försäljningen från de fullängdare som drog in de stora pengarna - och gick inte med på att släppa fler än absolut nödvändigt.

En annan obegriplighet är att Abba aldrig spelade in I'm Still Alive - Agnethas egenskrivna solonummer från världsturnén - ens för att använda som B-sida till en singel. Tyckte inte Agnetha själv att den höll? Det borde ha varit en självklar present till fansen, kan man tycka. Istället fick man en liveversion av allsången The Way Old Friends Do - inspelad på Wembley - som avslutning på skivan.

"Super Trouper" är en stark LP på det hela taget, en av Abbas bästa. Den innehåller ett par av deras bästa låtar och känns genomarbetad. Här finns den röda tråden. Här sänker ingenting egentligen tempot, som på "Voulez-vous". Och ändå saknas... någonting. Lite spänning, lite friktion. 

Den mysiga stämningen skulle inte bestå. På nästa skiva skulle det finnas såväl spänning som friktion i rikliga mängder.

På original-LP:n ligger spåren i följande ordning:

(Sida 1) Super Trouper. The Winner Takes It All. On And On And On. Andante Andante. Me And I.

(Sida 2) Happy New Year. Our Last Summer. The Piper. Lay All Your Love On Me. The Way Old Friends Do.

På originalutgåvan tonar Lay All Your Love On Me och The Way Old Friends Do in i varandra men på min nypressade version är de båda låtarna frilagda från varandra.

Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg här.

Abbas album: Voulez-vous (1979)

När "Voulez-vous" landade på skivdiskarna i april 1979 i sitt mycket blåa, lätt futuristiska, omslag avslöjade det ett elegant och partyglatt Abba med dansskorna i högsta hugg. Den disco som tagit över på världens alla topplistor hade letat sig in också i de tio nya låtarna, även om Abba i vanlig ordning tagit något färdigt existerande och gjort det till sitt eget.

Det publiken kanske inte var medveten om var hur hårt det hade suttit åt den här gången. Hur de här fjäderlätta sångerna varit så oerhört svåra att få till. Hur bandets självkritik nästan tagit knäck på hela projektet.

Copyright Polar Music International

Sessionerna för det som skulle bli "Voulez-vous" startade redan i början av 1978 men arbetet gick trögt. Man spelade in låtar för att sedan avfärda dem. Efter sex månaders hårt jobb hade man bara fått ihop två låtar som slutligen hamnade på skivan medan titlar som "Lovelight", "Dream World" och "Just A Notion" ratades.

Musiken flödade inte längre som den skulle. Självkritik, prestationsångest och interna slitningar inom gruppen bidrog alla till att få kreativiteten att sina. Björn och Benny skickades iväg på en låtskrivarutfärd till Bahamas, där komponerandet verkar ha lossnat en smula.

För att förhindra att gruppen glömdes bort släpptes "Summer Night City" på singel i september 1978, trots att både Björn och Benny var djupt missnöjda med inspelningen. Låten var tänkt att ligga med på den nya skivan i en längre version med ett dramatiskt balladintro men ratades till slut.

Att de tyckte så illa om "Summer Night City" framstår idag som ett stort, förvirrande frågetecken. På samma sätt förundras jag över att Benny dömt ut "Angeleyes" som gammeldags samtidigt som han ansåg "Chiquitita" vara den starkaste av de nya låtarna. Hade den kreativa svackan påverkat också medlemmarnas syn på de egna låtarna? Klistrade sig även andra känslor fast vid inspelningarna?

Man behöver inte vara någon relationsexpert för att ana att Björns och Agnethas havererande äktenskap lade sig i vägen för kreativiteten. Att Björn och Benny återfick sin skapandekraft sammanfaller inte enbart med Bahamasvistelsen utan även med att paret Ulvaeus/Fältskog tog ut skilsmässa.

Jämfört med "The Album" är "Voulez-vous" mycket mer välbalanserad och sammanhängande. Även när låtarna skiljer sig åt i ton och temperament förenas de genom ett fokus på rytmik och ett dansvänligt tilltal. För mig personligen är "Voulez-vous" kanske Abbas allra bästa enskilda LP.

Ändå har jag ett par invändningar. Två, för att vara exakt: "I Have A Dream" och "Chiquitita". De sitter båda exakt i mitten av den första och andra skivsidan och drar ned tempot. De kan båda ses som en liten andningspaus mitt i festen, men behövs det en sådan?

Mötet mellan Abba och dansgolvsdiscon är så lyckat, så fruktbart och så glädjesmittande att jag skulle önskat mig mer i samma stil. Där många andra artister smetade på ett lager av discofernissa på sina låtar vid den här tiden känns det som om Abba absorberat discon och gjort något helt eget av den. 

Om jag fick ändra på något hade jag lyft ut "Chiquitita" och "I Have A Dream" och gjort en egen fristående singel av dem. Sedan skulle jag självklart ha tagit med "Summer Night City" och kanske önskat mig en ännu längre albumversion. Och trots att den inte var skriven och inspelad än då LP:n gavs ut skulle "Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)" ha suttit som en smäck i det här sammanhanget. Jag skulle önskat att "The King Has Lost His Crown" skulle ha fått vara plattans minst rytmiska inspelning.

Invändningarna till trots är det här en sprittande samling poplåtar av bästa märke. Trots att Abba fick kämpa för att få ihop helheten känns allting till slut så enkelt och så lätt och så tilltalande. Inför nästa skiva skulle låtarna åter flöda ur upphovsmännen betydligt mer friktionsfritt.

På original-LP:n ligger spåren i följande ordning:

(Sida 1) As Good As New. Voulez-vous. I Have A Dream. Angeleyes. The King Has Lost His Crown.

(Sida 2) Does Your Mother Know. If It Wasn't For The Nights. Chiquitita. Lovers (Live A Little Longer). Kisses Of Fire.

Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg här.

Abbas album: The Album (1977)

Än en gång hade Abbas utveckling stormat fram med blixtens hastighet. Det hade den visserligen gjort ända sedan vinsten i Eurovision Song Contest 1974, då bandet tvingades inse att en internationell publik skulle kräva väldigt mycket mer av dem än deras tidigare skandinaviska fanskara någonsin gjort. Skulle man lyckas var den enda tänkbara riktningen framåt och uppåt i svindlande fart.

Ingenstans i Abbas diskografi blir gränsen mellan vad man varit och vad man blivit lika knivskarp och överväldigande som om man lyssnar på "Arrival" och "The Album" direkt efter varandra.

Copyright Polar Music International

Hur välsvarvad "Arrival" än varit kan jag riktigt se framför mig hur Abbas fans i princip trillade av stolen när den nya LP:n inleds med "Eagle" - en fantastisk inspelning med luftig ljudvärld och fantastisk sång. Dessutom ett långt spår - det längsta i hela Abbas diskografi (en sekund längre än "The Day Before You Came", två sekunder längre än "The Visitors"). Var det här fortfarande samma grupp?

Nog för att den första singeln gett mer än en fingervisning om vart utvecklingen var på väg. "The Name Of The Game" var ett strålande studiobygge som börjar i ett närmast sömngångaraktigt sävligt tempo för att byggas upp till en jublande avslutning där flera återkommande musikaliska teman faller in i varandra och bildar en snudd på perfekt helhet.

Det som hänt var naturligtvis att Abba nu tillhörde världseliten - en liten grupp av globalt framgångsrika akter - och när de kom ut i världen fick de ny inspiration, hörde nya idéer, tog med sig nya uppslag hem. Skillnaden mot bandets tidiga låtar var att man nu plockade med sig sina influenser och gjorde något helt eget av dem. Vilket idiom man än verkade i blev musiken automatiskt Abba.

Med alla dessa stormsteg framåt borde väl "The Album" vara en storartad skiva? Svaret får nog lov att bli ett rungande nja. Kanske inte. Jo och nej på samma gång. Och den största skulden för att svaret inte är ett entydigt ja får läggas på en flicka med gyllne hår.

Liksom "Arrival" lider också "The Album" av en obalans mellan LP:ns båda sidor. Den första sidan är ett mångsidigt fyrverkeri där Abba visar alla sina facetter och bredden av sitt kunnande utan att bli spretiga. De fyra låtarna skiljer sig rejält åt men känns ändå som en helhet eftersom Abba själva är så närvarande i dem. Man behöver aldrig tvivla på vems sällskap man befinner sig i. Dessutom rör det sig om fyra väldigt starka låtar som alla skulle ha fungerat som singelsläpp.

B-sidans röda tråd är istället mini-musikalen "The Girl With The Golden Hair" som bandet framfört som del av sin världsturné 1977. Ett halvlyckat inslag där en lövtunn handling fick agera paraply för fyra nya låtar publiken inte hört tidigare. I vilket fall var Björn och Benny nöjda med låtarna och lät tre av dem avsluta LP:n. (Den fjärde låten skrevs om radikalt och blev till slut "Hole In Your Soul".)

Mini-musikalen ger "The Album" en underlig slagsida. Förstasidan blir en tydligt tät Abba-enhet medan slutet av B-sidan har en annan ljudbild och lever i en annan värld där Abba spelar rollen av någon annan än sig själva. Samtidigt gör det att "Move On" och "Hole In Your Soul" blir hängande mitt emellan de båda enheterna, som utkastade i en egen rymd utan kontakt till resten av materialet.

Förmodligen hade det bästa varit att kasta musikalen överbord när albumet sattes ihop. Att ha spelat in låtarna som enskilda spår, utan att försöka hålla ihop dem. Kanske kunde man spridit ut dem över B-sidan för att få en annan dynamik? 

Exempelvis är "I'm A Marionette" en av mina egna favoriter, en utsökt pärla med ett mörker som klär Abba och som skulle dyka upp på nytt i senare låtar. Men faktum är att den känns mer suggestiv på egen hand, utan förklaring eller sammanhang, än som en del av något slags musikalpaket.

Det understryks också av "Hole In Your Soul" som från början var en rätt stökig del av mini-musikalen för att i sin nya, omarbetade form bli en av Abbas bästa och mest övertygande rocklåtar.

Idag är det lätt att ha överseende med skivans obalans. Samtliga spår på "The Album" är ju bra och besitter sina egna värden, men då det begav sig blev publiken förvirrad av det här greppet. Trots att försäljningssiffrorna var enorma så sålde inte "The Album" riktigt lika mycket som "Arrival".

Dessutom hade bandets makalösa utveckling börjat sätta spår. Nu började det allt oftare ta emot då Björn och Benny skulle skriva nya låtar. Att skapa nästa album skulle verkligen inte gå som en dans, även om slutresultatet väldigt långt skulle låta som en.

På original-LP:n ligger spåren i följande ordning:

(Sida 1) Eagle. Take A Chance On Me. One Man, One Woman. The Name Of The Game.

(Sida 2) Move On. Hole In Your Soul. The Girl With The Golden Hair - 3 Scenes From A Mini-Musical: Thank You For The Music. Departure (I Wonder). I'm A Marionette.

Värt att notera är att Epic records i Storbritannien inte verkar ha gillat det ursprungliga skivomslaget. På deras utgåvor har stora delar av de vita ytorna istället färgats blå och omslaget är i ett snyggt gatefold-format. Då "The Album" gavs ut på nypressad vinyl 2008 användes det här omslaget på nytt.

Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg här.