Malmö 2024: när kärleken får sig en knäck

Året var 1983, datumet var 13 april, jag och brorsan skulle absolut se "Inför Eurovisionens schlagerfestival" på TV1. Jag skulle fylla sju år en knapp vecka senare och hade ingen riktig koll på vad en melodifestival var för något, men jag visste om Carola och ville absolut se henne då tillfälle gavs.

Carola i all ära men det var den norska förhandsvideon som knockade mig. Jahn Teigen och Anita Skorgan, en lättfångad refräng och lite av den enklare skolans trickfilmning var allt som krävdes. Jag var fast. 

Någonting gjorde att jag visste att detta var det häftigaste jag kunde tänka mig. Det här sammanhanget där tydligen allt kan hända - det var något särskilt och lockande.

Året därpå vann bröderna Herrey hela den stora finalen och Sverige dansade rakt in i något slags schlager-eufori som varade i flera år. När alla andras intresse svalnade och gick tillbaka till det normala pekade min kurva bara spikrakt upp. Jag vill ha mer, se mer, höra mer och veta mer.

Vi har gjort sällskap genom livet, Eurovision Song Contest och jag. Från att ha varit ett entusiastiskt fan framför tv-rutan blev jag ett entusiastiskt fan på plats och snart nog fick jag göra saker jag alltid drömt om. Jag har varit reporter på plats, jag har fått skriva krönikor och göra webbsidor. Två gånger har jag fått kommentera tävlingen för den finlandssvenska tv-publiken.

Tävlingen har också lärt mig att det lönar sig att vara nyfiken. Om man nystar lite kan man få reda på varför saker är som de är och hur de förändrats, liksom världen runt omkring schlagerscenen förändrats. 

Fyrtio år efter Herreys viktoria stod svensk tv värd på nytt - för tredje gången i Malmö och för sjunde gången totalt - och då jag var med på ett mycket litet hörn i bakgrunden följde jag med evenemanget så noga jag kunde från hemmakontoret. Det var inte särskilt upplyftande.

Det var verkligen inte värdlandets fel. SVT bjöd på strålande show och - med tanke på tingens tillstånd i världen - ett manus som inte skavde mer än nödvändigt. Kul och aningens nedtonat. Passande.

Men vad hjälper ett lyckat arrangemang när ingen annan vill leka leken? Den här gången låg det för många hinder i vägen. För mycket politik, för mycket spänningar, för mycket polarisering mellan fans. När diskussionerna plötsligt handlar mer om vem man vill ska misslyckas än om vem man gillar är vi väldigt långt borta från den tävlingen jag en gång började älska.

Jag är alltså inte korkad. Jag vet hur världen ser ut och att det var ganska oundvikligt att vi skulle hamna här. Under de snart trettio år jag diskuterat ESC på nätet har det alltid funnits motsättningar. Mellan de som vill förnya och de som vill bevara, exempelvis. Mellan de väldigt konservativa och de väldigt öppna för det mesta. Men aldrig tidigare skulle det så tydligt känts som att så många bara står på var sida av rummet och skriker åt varandra.

När slutligen en av förhandsfavoriterna - Nederländernas Joost Klein - anklagas för olaga hot och diskas på själva finaldagen är det som om luften gick ur hela ballongen. Bakom kulisserna utbryter kaos och flera länder hotar ryktesvis med att hoppa av, bara timmar före sändning. 

Programmet genomfördes till slut utan problem, samtliga övriga finalister kom till start och Schweiz utsågs till vinnare. Eftertexterna rullar och för första gången under alla år jag följt ESC kände jag en oväntad typ av lättnad: "Nu behöver jag inte engagera mig mer. Nu kan jag titta åt ett annat håll."

Sex månader har gått och lusten har inte återvänt. Jag har ännu inte sett årets final på nytt och jag har nästan inte lyssnat alls på låtarna. Jag ser inte fram emot nästa års tävling med någon större spänning. Det är som att ESC och jag skulle ha tagit en paus och det känns underligt. Tomt.

Jag tror att entusiasmen kommer tillbaka förr eller senare. Kanske i en något förändrad form. Jag har älskat den här tillställningen för mycket för att allt det bara skulle smälta bort efter en jobbig årgång.

Jag vet inte ens vad jag egentligen vill säga med det här inlägget, mer än att det är underligt när man helt plötsligt står lite vilsen och främmande i förhållande till det största intresse man haft i hela sitt liv. 

Förra gången jag kände någonting åt det här hållet - om än i betydligt mindre skala och betydligt mer övergående - var i Baku 2012. Jag var Svenska Yles utsända på plats ett år då alla bara ville tala politik och ingen ville prata om musiken. Då skrev jag en krönika jag ännu är rätt nöjd med och som jag gärna delar med mig av. Som en påminnelse om varför Eurovision Song Contest är en tävling värd att älska. 

(Varför den gryniga bilden av mig är upp-och-ned har jag ingen aning om.)

Abbas album: The Visitors (1981)

Havet verkar ha legat spegelblankt och lugnt runt omkring Abba då de spelat in "Super Trouper" - en stark men kanske lite väl strömlinjeformad platta. Om någon trott att det var så det skulle förbli så bedrog sig denna någon rejält.

Ett år senare såg rummet helt annorlunda ut. Även Frida och Benny hade avslutat sitt långa förhållande och plötsligt bestod bandet av hela två före detta par. Att samarbeta tätt inpå ett ex kan sannolikt vara såväl sårigt som påfrestande och det satte sina spår på gruppens nästa LP.

Copyright Polar Music International

Att Abborna vid det här laget började vara ganska trötta på varandra är väl dokumenterat. Inte minst nämns ofta bristen på energi och motivation att hålla sig kvar på toppen. En ny skiljelinje uppstod då gruppens båda A inte längre var lika villiga att göra så många omtagningar som B+B skulle ha önskat eller att lika handlöst kasta sig ut i de allra högsta tonernas skog.

Flickorna mot pojkarna är ett tacksamt sätt att beskriva situationen men det som diskuterats mindre är den uppenbara kreativa konflikten mellan Benny och Björn vid den här tiden.

För Benny var soundet alltid viktigast, han älskade maxad sång i de högsta registren och ansåg att Abba var allra mest Abba då Agnethas och Fridas röster smälte samman då de sjöng på toppen av sin förmåga. Mot detta stod Björns nya intresse för att skriva komplexa texter där historier berättas och budskap framförs. För honom var det viktigt att texterna tolkades på riktigt av en röst i taget.

Sannolikt blev det mycket lättare att samarbeta på nytt när det stod musikal på agendan men något säger mig att Björn och Benny tidvis hade en mer ansträngd professionell relation inför "The Visitors" än historien oftast vill göra gällande.

Hur låter det, då? "The Visitors" är ofta en vattendelare bland Abba-fans. Här finns få hitlåtar och den typiska energi som brukar pulsera genom gruppens material är underligt frånvarande. Luften håller på att gå ur Abba men även det kan vara njutbart.

Skivan inleder stenhårt med titelspåret "The Visitors (Crackin' up)" - ett lysande new wave-färgat drama om den sekund då världen rasar samman. Det knackar på dörren hemma hos en politisk dissident och det kan bara vara makten som väntar utanför. Paniken drabbar, pulsen rusar och det hela fångas magnifikt i såväl Fridas sång som i den pådrivande rytmen. 

Vid sidan av "The Day Before You Came" är "The Visitors (Crackin' Up)" min favorit av alla Abbas inspelningar men den är inte särskilt representativ för resten av albumet. Istället sätter nästa låt fingret på hela LP:ns stora problem.

"Heed Over Heels" var tänkt att bli en klassiskt glad och vimsig låt men hur man än försökte blev den inte glad. En fjäderlätt låt utan lätthet. En skojig anekdot som hejdar sig i språnget och själv verkar inse att den inte är så skojig. Ett spår som är något helt annat än den var avsedd att vara. Men är det automatiskt en dålig sak? Jag tycker inte det.

Flera av låtarna har det gemensamt att Abba verkar ha tänkt sig att de skulle ha blivit helt annorlunda än de i slutändan blev och den musikaliska tavla de målar blir betydligt murrigare och mörkare än fansen var vana vid. Om "The Visitors" hade blivit en rungande framgång hade det kanske varit lättare att gå vidare och eventuellt fortsatt på det mognare och mörkare spåret men slutresultatet verkar ha förvirrat skivpubliken. Försäljningen blev mer modest än tidigare.

Kanske hade Abba behövt en paus vad som än hade hänt. När omslagsbilderna till LP:n togs var stämningen gruppmedlemmarna emellan lika iskall som den ateljé de fotades i.

Idag har "The Visitors" till stor del omvärderats, inte minst efter att "Slipping Through My Fingers" fått en framträdande roll i "Mamma Mia"-musikalen och gått från osynligt albumspår till älskad höjdpunkt i publikens medvetande.

Själv tycker jag ju att mörkret och de vassa kanterna passar utmärkt in i Abbas katalog. Inte minst i skivans två skilsmässosånger - hitsingeln "One Of Us" såväl som den resignerat genomsorgsna "When All Is Said And Done".

Dessutom måste man ju notera den uppkäftiga närvaron av "I Let The Music Speak": Abbas egen "Bohemian Rhapsody" som inte på något sätt låter som en poplåt men som ändå tar sig rätten att vara med och breda ut sig. 

"The Visitors" är måhända inte en lysande Abba-skiva men den är en storslagen skiva med Abba. Om ni förstår vad jag menar.

På originalversionen av LP:n ligger spåren i följande ordning:

(Sida 1) The Visitors (Crackin' Up). Head Over Heels. When All Is Said And Done. Soldiers.

(Sida 2) I Let The Music Speak. One Of Us. Two For The Price Of One. Slipping Through My Fingers. Like An Angel Passing Through My Room.

Det här inlägget ingår i serien "Alla Abbas album", hitta övriga inlägg här.